Ordförandestriden i Stockholms Arbetarekommun

Partihögern rädd för fackligt inflytande

Ordförandestriden i Stockholms Arbetarekommun blev en strid mellan högern och vänstern i partiet. En strid som högern vann knappt. Lena Nyberg valdes till ordförande med röstsiffrorna 159 mot 129.

Efter turerna kring Mats Hulth och kritiken mot "grabbigheten" var det inte många som gjorde sig besväret att nominera en man till ordförandeposten. Tidigt stod det klart att striden skulle stå mellan två kvinnor.

Sylvia Lindgren, tidningsbud och fackligt aktiv riksdagskvinna, var majoritetsförslaget från en splittrad valberedning. Sylvia hade stöd från LO-facken, SSU och Invandrarutskottet.

Lena Nyberg, statssekreterare, f.d. socialborgarråd och med en bakgrund som tjänsteman på HSB var kvinnodistriktets och de lokala partiföreningarnas kandidat.

Debatten, lördagen den 17 april, på Arbetarekommunens årsmöte var mycket livlig. Många gjorde sig t.o.m. lustiga över att ordförandefrågan väckt väldig energi och aktivitet. Man kan ana att spelet i kulisserna för de olika kandidaterna mycket har varit en strid om positioner.

Krokodilstatus

Både Sylvia och Lena beskrevs som "människor med stora öron och små käftar". Bägge sidorna antydde dock att grupperna bakom de två kandidaterna var mer att likna vid krokodiler. Först var det de manliga talarna från LO-leden som fick krokodil-status. En SSU:are kontrade snabbt och menade att yrkespolitikerna bakom Lena Nyberg var minst lika storkäftade.

De som talade för Sylvia Lindgren framhöll hennes gräsrotsförankring. Hur hon genom sin bakgrund som tidningsbud och genom att hon bor i en förort (Lena Nyberg bor i Vasastan) har en större förståelse för vanliga människors villkor.

"Vi brukar säga att vi vinner valet på arbetsplatserna, men det stämmer inte längre", sa Sven-Åke Nygårds från Metall. "Ute på arbetsplatserna möts vi av människor som säger att man inte känner igen partiet. Sylvia är en person man kan känna igen sig i."

LO-fackens kvinnoklubb hänvisade till Göran Perssons tal till repskapet kvällen innan. Han sa att "traditionell socialdemokrat är den finaste beskrivning man kan få" och LO kvinnorna menade att Sylvia är just en traditionell socialdemokrat.

De som pläderade för Lena Nyberg sa att hon står för förnyelse, modernt ledarskap och visioner. De framhöll att hon kunde nå ut och appellera till den växande "medelklassen".

Gerd Granlund, lokalpolitiker och tjänsteman på Folksam verkade provocerad av inläggen från LO folket: " Vad är det för fel på TCO" frågade hon.

Lojalitet?

Flera talare poängterade att Lena Nyberg är opartisk, självständig, modig och inte har någon lojalitet mot någon speciell grupp (läs LO). Uttalanden som egentligen kräver en egen debatt. Ska inte politiker vara lojala mot de människor som valt dem?

Även frågan om samhällsklasser skulle behöva klarläggas i debatten. Det finns ingen separat medelklass. En överväldigande majoritet av tjänstemännen hör naturligtvis hemma i arbetarklassen. Det finns i grunden inga skilda intressen mellan LO:s och TCO:s medlemmar. Det kan hända att det för 20 år sedan var en mycket bättre arbetsmiljö på "kontoret" än på "verkstadsgolvet" och att tjänstemännen tjänade mer än "kollektivarna". Så ser det inte ut idag. Inkomstklyftorna inom TCO är stora och ökar hela tiden. Många TCO-medlemmar är direkt lågavlönade. Deras anställningsvillkor och arbetsmiljö har försämrats genom ökad arbetsbelastning, stress och osäkra anställningsförhållanden.

Det var framförallt SSU som poängterade att valet mellan de två kandidaterna i grunden var ett politiskt ställningstagande. Kanske var det som fick Samuel Kvist från Mälarhöjden att äntra talarstolen bara för att tala om att han tyckte det var konstigt att alla SSU:are tyckte likadant, själv var Kvist en självständigt tänkande människa - sa han.

Det är många som känner sig hotade av att man som SSU:arna , pratar ihop sig, politiserar diskussionen och driver en gemensam linje. Men det är den vägen som vänstern inom partiet måste gå.

LEH

Från Socialisten nr 40-41 maj 1999