Stockholm: Tusen motdemonstranter mot anti-semitisk manifestation ”för Palestina”
Söndagen 20 September ägde en manifestation "för Palestina" rum i
Stockholm. Arrangörerna var en blandning av personer som uttrycker
anti-semitiska uppfattningar, stöd för islamistiska grupper och regimen
i Iran. En stor motmanifestation ägde rum där Socialisten-medlemmar
deltog. Vi vill uttrycka vår ståndpunkt om islamisk fundamentalism och
visa att det är en återvändsgränd för de som vill kämpa för Palestina
och mot imperialismen.
Söndag 20 September skedde en ovanlig händelse på Sergels torg i Stockholm. Först hade en manifestation mot den iranska regimen ägt rum. Detta följdes av en manifestation arrangerat av ”Al-Qudskommittén”, vars huvudkrav var ”Befria Palestina”. (Al-Quds är det arabiska namnet för Jerusalem). Ayatollah Khomeini införde i Iran en tradition att demonstrera mot Israel på sista fredagen i Ramadan, vilket har fått en spridning och kallas för Al-Quds-dagen. Dagens manifestation ville knyta an till den traditionen. När vi kom fram var den manifestationen omringad av polis som spärrat av så att ingen skulle komma i närheten. Uppskattningsvis tusen motdemonstranter hade samlats varav en majoritet var iranier.
Skälet till den spända stämningen är att bakom Al-Quds-kommittén står en grupp personer som kombinerar islamisk fundamentalism med anti-semitism. Talare och drivande bakom manifestation var Mohamed Omar och Lasse Willhelmsson. Omar som tidigare var känd som poet, radiopratare och skribent förklarade i samband med attackerna på Gaza att han är islamist och att Mellanöstern skulle behöva en ledare som Khomeini (förste ledaren i islamiska Iran som kom till makten genom att krossa den iranska arbetarklassen som kämpade mot shahen). Omar uttrycker intresse för de så kallade historiker som vill revidera förståelsen av Förintelsen. Han menar att USA står bakom protesterna i Iran och att den Iranska polisen finns för att tjäna folket. Lasse Willhelmsson sprider den klassiskt antisemitiska och antikommunistiska myten om jude-kommunismen. Willhelmsson säger bland annat, intervjuad av Omar:
”Trotskij var jude. Han kom tillresande till revolutionen med en båtlast med judiska bolsjeviker från USA för att delta i revolutionen och bygga det nya Sovjet. Han hade goda kontakter med den judiske bankkapitalisten Rotschild som finansierade hans verksamhet via Jacob Schiff. Trotskij hade en limousin som han åkte runt med i New York. Trotskij var Rotschilddynastins man.”
Det var flera faktorer som bidrog till att manifestationen väckte starka känslor. Inför manifestationen hade den fått stöd av svenska nazistiska grupper, och några var på plats för att delta i den. Manifestationen gav förutom stöd till Hizbollah och Hamas också stöd till Irans regim genom att ha foton på Khomeini. Detta kombinerades med banderoller och plakat där det stod ”Befria Palestina” och ”Leve intifadan”.
Palestinagrupperna och andra solidaritetsorganisationer med Palestina hade förklarat att de inte stödde manifestationen och uppmanade folk att inte delta. Att den här typen av åsikter inte är representativa för palestinier eller de som är kritiska till Israels attacker visas av det blygsamma deltagandet i manifestationen.
Det går inte att utesluta att några av de som deltog i Palestinamanifestationen var missledda och mobiliserade i tron att det här var en manifestation likt många andra till stöd för kampen i Palestina . Vad som är klart är att islamisk fundamentalism är en återvändsgränd för de som vill kämpa för att förändra världen. Dess syfte är att förleda de som vill kämpa till att stödja olika reaktionära regimer och grupperingar.
Söndagens manifestation kan förhoppningsvis bidra till en diskussion om vilken inställning vänstern och arbetarrörelsen bör ha i Palestinafrågan. Inom vänstern har det funnits de som sett något progressivt hos organisationer som Hamas och Hizbollah. När Hamas besegrade Fatah i Gaza 2007 ledde det till att skribenter i Israel för vår internationella organisation (IMT) ansåg att Gaza ”befriats”. Våra kamrater från olika länder som Marocko och Pakistan reagerade och kritiserade den uppfattningen. Vi tror att ett utdrag ur vad som skrevs då kan vara utvecklande för förståelsen idag.
Lal Khan från Pakistan skrev då:
”För över fyrtio år sen förklarade Ted Grant i en diskussion med ledare för Fatah och palestinska vänstergrupper att den enda vägen ut för en befrielse av Palestina är genom en revolutionär rörelse baserad på arbetarklassen. Individuell terrorism slår bara tillbaka mot rörelsen, varje förhandling med imperialismen eller den sionistiska staten kommer bara att leda till att de palestinska massorna blir mer förtrycka.
Fyrtio år senare, två regionala krig och tre intifador senare har situationen för palestinierna förvärrats. Den palestinska nationalismen (fr.a. Fatah, reds anm.) håller på att försvinna som en politisk kraft. Under femtio år har vi kunnat se en imponerande modig och bestämd masskamp från det palestinska folkets sida. En kamp som har inneburit oändliga uppoffringar. Trots det har ideologin, metoderna och karaktären hos ledningen lett de förtryckta palestinierna in i en återvändsgränd. Fatahs tillbakagång visar var en rörelse hamnar som kompromissar med kampen.
Hamas framväxt har främst skett på grund av det vakuum som uppstått när den stalinistiska/nationalistiska vänstern har degenererat och gått tillbaka. Fatah och Mahmood Abbas har sjunkit så djupt att de använder israeliska och amerikanska vapen mot sitt eget folk. Hamas är antagligen den första islamiska fundamentalistiska organisation som tar kontroll över något territorium i Mellanöstern. Men likt religiösa fundamentalister på andra ställen är deras fromhet och hederlighet bara ett skal som döljer att massorna har dragits ner av frustration över arbetslöshet, fattigdom, misär och oförmågan hos sin ledning.
Det är en sak att öka hoppet hos en utfattig befolkning, det är en annan att skapa ordning bland Gazas krigsherrar, smugglare, kriminella gäng och jihadister. Med 70% arbetslöshet och fruktansvärda sociala förhållanden kan inte den omfattande fattigdomen och våldet lösas med Hamas myter och metafysiska ideer. Hamas saknar en vetenskaplig analys, metoder, perspektiv och en lösning på krisen.
Den enda vägen framåt för befrielsen av Palestina är genom klasskamp. Genom att ena arbetare och förtryckta från alla nationer, religioner, kaster och raser kan kampen lyckas med att göra sig av med kapitalismen och imperialismen genom en socialistisk revolution. Palestinerina kan inte uppnå detta på egen hand. Endast genom en kollektiv och enad klasskamp med de israeliska arbetarna och förtryckta, och förtryckta i andra länder, kan en socialistisk seger uppnås. Segern är inte bara möjlig - det är den enda vägen bort från krig, förstörelse, invasioner, utsugning, hunger, fattigdom och död som folket i den här regionen har genomlevt under en sådan lång tid.”
Islamisk fundamentalism står i motsättning till marxismen och arbetarrörelsen. Bland de första saker Hamas gjorde när de tog kontroll i Gaza var att agera mot vänstergrupper och fackliga organisationer. Det är en tragedi att folket i Palestina som en reaktion på Fatahs ruttenhet har vänt sig till Hamas. Det visar på behovet av att bygga ett socialistiskt alternativ i Palestina och i hela Mellanöstern som kan föra en genuin kamp mot imperialismen.
Hamas ambition är att bli en härskande elit och få styra över en muslimsk kapitalism. En bidragande faktor till att Hamas kunde växa fram i Palestina var att Israel tillät dem agera fritt för att det var i Israels intresse att minska nationalisternas och vänsterns stöd. Om Israel och USA erbjöd Hamas en kompromiss så skulle de troligen göra den direkt. Deras anti-imperialism är något de använder för att bygga upp stöd hos missnöjda palestinier.
Hamas för fram en anti-semitisk politik, bl.a. har olika ledare förnekat Förintelsen. Hamas utgör den perfekta fienden för den israeliska borgarklassen som vill att politiken i Israel ska handla om försvaret av nationen. Israels attack på Gaza handlar inte om att de är rädda för Hamas utan är ett tecken på den israeliska regimens instabilitet, man använde kriget för att avleda missnöjet med försämringar av de sociala villkoren i Israel.
Samtidigt som vi anser att vänstern inte ska stödja islamisk fundamentalism försvarar vi palestiniernas rätt till väpnat motstånd. När Israel attackerade Libanon stödde vi det väpnade motståndet mot attacken. Vi gör detta trots att ledningen är reaktionär. Att inte stödja motståndet på grund av att det domineras Hamas och Hizbollah är lika fel som att dölja dessas reaktionära politik.
Vägen framåt i Palestina är traditionen av massmotstånd mot Israel som fanns i den första intifadan. Det är felaktigt att tänka sig att Palestinas kamp för frihet kan lösas på rent militär väg, den kan bara komma genom en masskamp i hela regionen. En socialistisk revolution är vad som kan besegra imperialismen och fattigdomen i regionen. Vägen dit kommer att vara oerhört lång och svår, men vägen måste beträdas eftersom det är den enda vägen ut ur imperialistisk dominans och underutveckling. De som kämpar i Palestina behöver bygga band med de krafter inom freds- och arbetarrörelsen som motsätter sig krigspolitiken. Gemensam kamp för en socialistisk revolution är den enda vägen ut ur den mardröm som råder i regionen.