Stockholm: nedskärningar i världsklass
I Stockholm råder en märklig stämning. På ytan ser det ut som om det inte är något speciellt på gång. Förutom att ett skikt gläds åt de miljoner som de facto skänks dem när de får köpa sina lägenheter till reapris, samtidigt som de får sänkt inkomstskatt och subventionerad städhjälp hemma. Men om man tittar lite djupare ser man att hela staden förfaller.
Det hundraåriga stadsgasnätet underhålls inte. Under fem år av privatiserad verksamhet har antalet larm om gasläckor fördubblats. Nu är det klassificerat som farlig verksamhet. Det är inte bara explosionsrisk, gasläckorna har också en mycket negativ inverkan på miljön. Vinsterna hos Fortum som ”tar hand” om nätet har tredubblats under samma period.
Nu ska en annan del av Stockholms infrastruktur också ’moderniseras’. I Stockholm Vattens nya budget ska investeringar minskas med 100 miljoner. Enligt Stockholms Vattens styrelse ska man uppnå detta genom att övergå från ”från förebyggande till avhjälpande underhåll” av ledningsnätet. Detta kommer förstås att drabba en miljon konsumenter i Stockholm.
Även de ”mjuka” delarna av Stockholms infrastruktur förfaller. Vårdcentraler stängs och slås ihop i Stockholms förorter samtidigt som antalet kraftigt ökar inom tullarna. Orsaken är borgarnas nya sätt att ge ersättning till vårdcentralerna. Nu får man betalt för varje besök. Syftet sägs vara att öka valfriheten. Men Anders Anell, professor i Lund, förklarar varför det istället resulterar i en social snedvridning av tillgängligheten för vård.
– Områden med många låginkomsttagare, arbetslösa och sociala problem är inte bara hälsan sämre, utan varje besök kräver mer samtal som inte bara handlar om sjukdomssymtomen utan även om den sociala situationen. Det gäller även när patienter har utländsk bakgrund och talar andra språk. Besöken tar längre tid.Eftersom man får lika mycket betalt för varje besök satsar läkare hellre på att etablera privata vårdcentraler där de kan tjäna mest pengar.
Inom skolan är det samma sak. Sex av tio grundskolor i Stockholm måste spara enligt uppgift i Metro (1/4-08) medan friskolor, som i huvudsak utnyttjas av de välbemedlade, expanderar. På gymnasierna är det inte bättre. Sjutton av tjugosju kommunala gymnasieskolor har så dålig ekonomi att de måste minska antalet lärare, öka klassernas storlek och spara in på läroböcker (DN, 6/9-08).
Så fortsätter det på område efter område. Södertälje Sjukhus måste skära ned; 20 000 barndagar på kollo försvinner; Kulturskolan hotas, osv. Samtidigt finns det de som tjänar grova pengar på privatiseringarna, till exempel Anders Norlin, partikollega i Täby till sjukvårdslandstingsrådet Filippa Reinfeldt, som tog över driften av Kallhälls Vårdcentral när det privatiserades. Och vem kommer att köpa de fina strandtomterna i Skärgården när barnkolonierna avyttras?
Tystnaden om Stockholms förfall beror inte på borgarnas mutor till blivande bostadsrättsinnehavare. Det beror på att den socialdemokratiska oppositionen har varit märkbart tyst och okritisk. Partiets ledning i Stockholm har ända sedan 80-talet varit delaktig i nedskärningar och privatiseringar. Det är inte så konstigt att man inte känner sig manad att ursinnigt driva en kampanj till Stockholms försvar. Något som verkligen behövs. Istället har man hattat omkring med andra ”valmodeller”.
Thatchers ombildning av allmänyttiga bostäder till privata hade en viss dämpande effekt under en period, men Londonbor såg igenom bluffen och de började protestera. Thatchers svar var att avskaffa Greater London Council, som motsvarar Landstinget i Stockholm. På så sätt hoppades hon göra det omöjligt för en opposition att organisera sig mot henne i London.
När Labour återkom till makten återinförde de motsvarigheterna till Landstinget, och för första gången skulle man dessutom i direktval få rösta för en borgmästare för London. Borgmästarposten var av stor vikt eftersom den som vann valet hade det största individuella mandatet av någon i Storbritannien.
”Röda Ken” Livingstone ställde upp i nomineringsprocessen inom Labourpartiet och fick mest stöd från partimedlemmarna, men Tony Blair stödde en annan kandidat, Frank Dobson, som stod till höger. Detta fick det Konservativa partiets ledare William Hague att håna Blair: ”Why not split the job in two, with Frank Dobson as your day mayor (borgmästare) and Ken Livingstone as your nightmare?” Men Blair löste det genom att utmanövrera Livingstone och se till att Dobson blev nominerad. Då ställde Livingstone upp som oberoende vänsterkandidat – och vann!
LO i Stockholm har tagit initiativ till Nätverket Gemensam Välfärd. Det är ett utmärkt initiativ som har potentialen att bädda för en klar vänsterseger i nästa val, och en nödvändig upprustning av Stockholm.