"Den enda delen av den så kallade nationalförmögenheten som de moderna folken verkligen har någon andel i, är _ statsskulden"

(Marx, Kapitalet, 1:a boken, sid 663)

Statsskuldens orsaker

Statsskulden och budgetunderskottet hänger som ett Damokles-svärd över arbetarrörelsen. Om man tar ett felsteg och inte stramar åt budgeten, kommer svärdet att falla ned, sägs det. Är det verkligen så, finns det inget alternativ till nedskärningar?

Låt oss först titta på den kommunala krisen. Av diagrammet ovan framgår det klart och tydligt att de kommunala utgifterna har, sedan 1984, ökat mindre än resten av ekonomin i konjunkturuppgången, för att sedan falla snabbare än resten av ekonomin i konjunkturnedgången. Utgifterna är således inget egentligt problem för kommunerna. Däremot finns det stora problem på inkomstsidan. Sedan 1980 har statsbidragen till kommunerna skjunkit dramatiskt. Kommunernas kris är således i grund och botten statens kris.

Det leder till en granskning av statsskulden, d.v.s. de pengar som staten har lånat från banker, företag och privata personer. Regeringen i Sverige, till skillnad från nästan samtliga andra länder i världen, räknar statsskulden utan att ta hänsyn till att staten också har tillgångar. Det är som att säga att samtliga banker i Sverige är konkursmässiga för att många har satt in pengar på sina konton, d.v.s. lånat ut pengar till bankerna. Men självklart har ju bankerna också stora fordringar, som mer än väl balanserar dessa lån. OECD (industriländernas samarbetsorgan) har sammanställt en lista på alla 14 industriländers statsskuld i förhållande till BNP och då hamnar Sverige nästan längst ned _ på elfte plats.

Tre områden

Slutligen, budgetunderskottet är skillnaden mellan det som staten får i inkomster, skatter, avgifter, ränta mm varje år och det som staten betalar ut. Statens utgifter finns huvudsakligen på tre områden: Offentliga tjänster (sjukvård, omsorg, utbildning mm), transfereringar (pensioner, sjukförsäkring, a-kassa, företagsstöd mm), samt ränta på statsskulden, som också är en slags transferering.

Offentliga tjänsters del av totala tjänster har minskat sedan början av 80-talet. Därför finns inte orsaken till budgetunderskottet där. Transfereringar (i förhållande till BNP) sjönk fram till 1990, trots att vi fick allt fler pensionärer. Då slog krisen till och kostnaderna för bidrag till företagen, arbetsmarknadsutbildning och a-kassa ökade.

Samtidigt sjönk inkomsterna drastiskt. Delvis på grund av att fler blev arbetslösa, men framförallt på grund av skattereformen. Skatteinkomsterna från höginkomsterna sjönk så mycket att de inte vägdes upp alls av skatteökningar för låginkomsttagarna och momsökningar.

(Även när det gäller skatterna envisas regeringen med att använda icke jämförbar statistik för att hävda att skattenivån inte kan höjas. I Sverige beskattas bidragen till skillnad från de flesta andra länder. Dessutom räknar till exempel inte Tyskland sjukförsäkringsavgiften som en skatt, som den görs i Sverige. Om man räknar med jämförbara siffror på skattetrycket, ligger Sverige ungefär i mitten av alla europeiska länder. Danmark, Holland och Belgien ligger över och Italien och Frankrike ligger nära.)

Krisens kostnader

Ökade krisutgifter (till exempel bidrag till företagen och a-kassa) och minskade inkomster (på grund av skatteomläggningen och arbetslösheten) ledde till en ökning av statsskulden, vilket i sin tur ledde till ökade ränteutgifter. Allt detta sammantaget förklarar varför Sverige gick från ett litet budgetöverskott till ett stort budgetunderskott inom loppet av några få år. Och detta kan vi inte bortse ifrån även om regeringen fuskar en del med siffrorna.

Problemet är därför inte att den offentliga sektorn är för dyr och måste skäras ned, utan problemet är minskade skatter, arbetslösheten och långivarnas (d.v.s. banker, storföretagen och de rikas) krav.

Spekulation

Visst finns det pengar. Men de används för spekulation. Den hårdnande internationella konkurrensen, med dess medföljande osäkerhet och profitkvotens tendens till fall leder till att allt fler företag och banker försöker tjäna snabba pengar på spekulation istället. Enligt Världsbanken var, för 20 år sedan, 90% av alla internationella penningtransaktioner betalning för varor och tjänster och 10% var spekulation. Idag är förhållandena rakt motsatta. 90% är spekulation. Enorma summor slussas dagligen över till spekulation. Bara andrahandsmarknaden för statliga lånepapper i Stockholm omsätter dagligen 100 miljarder. Om man lägger till spekulationen på ränteterminer som ligger på 40 miljarder per dag så omsätter bara dessa två spekulationsformer nästa lika mycket på en dag som budgetunderskottet under ett år. Som Percy Barnevik uttryckte det: "Världen vadar i kapital, men det är i alldeles för stor utsträckning fel sorts kapital _ alltför kortsiktigt och lättrörligt." Det är dessa pengar som arbetarklassen måste lägga vantarna på för att kunna ta sig ur krisen och stoppa nedskärningarna.

Jonathan Clyne

Stockholm