Att erövra staten:

Finns en fredlig väg?

I den borgerliga propagandan innebär allt vad "socialism" heter "ofrihet, våld och förtryck". Arbetarrörelsen måste kasta alla "kollektivistiska" idéer överbord, heter det. Många ledande inom socialdemokratin har kommit till nästan samma slutsats. Vänstersekterna å sin sida rapar nästan reflexmässigt fram att socialismen inte kan uppnås på "fredlig väg".

Detta är en viktig fråga för arbetarrörelsen. Socialisten vill därför ställa frågan: är en fredlig omvandling till socialism möjlig? Vi hoppas på så sätt även kunna ge ett marxistiskt bidrag till den förnyade diskussionen om socialism inom arbetarrörelsen.

Det kapitalistiska samhället är ett odemokratiskt system. Det är inte folket som styr, inte ens riksdagen, utan ett fåtal storbolag och superrika kapitalägare i kraft av sitt ägande och sin kontroll över ekonomin. Marxister ser också att staten i ett kapitalistiskt samhälle i grunden tjänar till att försvara de rådande maktförhållandena. Ytterst sker detta genom dess "våldsapparat": polis och militär.

Historien visar många exempel på att kapitalisterna, den styrande klassen, varit beredda att använda sin våldsmakt inför hotet från en demokratisk massrörelse som försöker avskaffa deras privilegier. Ådalen 1931 är ett exempel i den svenska arbetarrörelsens historia. Leder inte detta då till slutsatsen att arbetarna måste ta makten med "våld", ytterst genom en väpnad revolution, eftersom kapitalisterna är beredda att försvara sig med våld?

Odemokratiska

Vi får naturligtvis inte ha några illusioner om att kapitalisterna är försvarare av demokratiska principer. Historiskt har demokratiska fri- och rättigheter genomförts mot deras vilja. De har aldrig haft några moraliska betänkligheter mot att ta till vapen mot arbetarklassen om deras maktställning hotas på allvar. Men frågan är ändå: vilka möjligheter har de att verkligen använda sin våldsmakt? Socialisten hävdar att arbetarklassen idag har en sådan styrka och tyngd i samhället att kapitalisterna skulle få svårt att mobilisera den styrka som med våld skulle kunna slå ned en arbetarrörelse som är fast besluten att ändra samhället.

I själva verket skulle arbetarna internationellt ha kunnat genomföra en socialistisk samhällsomvandling vid ett flertal tillfällen under de mer än sjuttio år som gått sedan ryska revolutionen 1917. En helt fredlig omvandling hade varit möjlig om ledningarna för arbetarrörelsen hade använt den enorma makt som de har i sina händer.

Idag är arbetarklassens antal och organisering i fackliga och politiska organisationer, och därmed betydelse i samhället, mycket större än någonsin tidigare. Om denna makt skulle användas fullt ut skulle den kunna styra hela samhället. Det är därför en historisk tragedi att dagens ledning för arbetarpartier och fackföreningsrörelse har fjärmat sig alltmer från de socialistiska målen.

Delat ansvar

Marxister står för en fredlig omvandling av samhället. Huvudansvaret för våldet i den politiska och fackliga kampen har alltid legat hos kapitalisterna. Tyvärr visar historien många exempel där de reformistiska och stalinistiska ledarna haft ett delat ansvar för att polis och militär har satts in mot kämpande arbetare.

Staten är i det moderna samhället en gigantisk apparat. Även i sin vida mening är statsapparatens uppgift att få det kapitalistiska samhället att fungera så bra som möjligt. Men när den kapitalistiska ekonomin (den ekonomiska basen) krisar, får detta även konsekvenser för staten (den politiska överbyggnaden). Inte minst påverkas de miljontals anställda inom "offentliga sektorn", som är fackligt organiserade och till exempel under de senaste årtiondena gått ut i strejker vid ett flertal tillfällen.

Marx och Engels betonade dock statens verkliga kärna: våldsmakten eller "förband av väpnade människor", som de uttryckte det. Men i dagens moderna samhälle är även polis och militär fackligt organiserade och har till och med gått ut i lönekamp, d.v.s. mot sin egen stat. Det är bara de mest förhärdade sekterister som enbart ser polisen som en enda stor reaktionär massa. De kan inte ens tänka tanken att det idag finns poliser som sympatiserar med socialistiska idéer.

"Krossa staten"

Efter att arbetarnas första historiska maktövertagande, Pariskommunen 1871, hade krossats i blod, drog Marx slutsatsen att arbetarna inte bara helt enkelt kunde ta över den existerande statsapparaten, utan måste "krossa" den och ersätta den med sin egen stat.

Men ändå var Marx och Engels väldigt försiktiga i synen på våldet. De uteslöt heller inte, i dåtidens Europa (som bara hade erfarenhet av diktaturer) , att arbetarna skulle kunna ta makten på fredlig väg, även om de trodde att det bara var i England som det verkligen var möjligt.

I slutet av sitt liv varnade även Engels (i Klasstriderna i Frankrike) för alls slags sekteristisk äventyrspolitik och illa förberedda uppror och konspirationer från smågrupper. Han betonade nödvändigheten av ett långt, tålmodigt arbete. Vad Engels menade, vilket är en självklarhet för alla marxister, var att en nödvändig förutsättning för en revolution är att det finns en massförankring.

Det här var också ståndpunkten hos ledarna för den ryska revolutionen 1917. Utan denna förståelse hade inte de ryska arbetarna kunnat ta makten i oktober 1917. Genom februarirevolutionen störtades tsaren.

När Lenin återvände från sin exil till Ryssland fanns det en betydande del inom bolsjevikpartiet som ville gå till offensiv för ett snabbt maktövertagande. Lenin gick emot detta och betonade att det gällde att "tålmodigt förklara" för massorna. I det läget var bolsjevikerna endast en minoritet inom sovjeterna (arbetare- och bonderåden). För Lenin var maktfrågan inte den centrala frågan, utan det gällde att övertyga majoriteten.

Parollen "All makt till sovjeterna" fördes fram i ett läge när mensjeviker och socialistrevolutionärer hade majoriteten (och alltså hade kunnat bilda den nya regeringen!). Lenin betonade att denna paroll stod för "en fredlig utveckling av revolutionen".

När väl sovjeterna hade tagit makten skulle detta kunna trygga revolutionens fortsatta fredliga utveckling och innebära "fredliga val av deputerade av folket, en fredlig kamp mellan partierna inom sovjeterna, ett testande av de olika partiernas program i praktiken, en fredlig växling av makten mellan olika partier" (Lenin i Collected Works, vol XXI, bok 1, sid 263-264).

Trotskij förklarade även (se t.ex. History of the Russian Revolution) att bolsjevikernas hela idé fram till sommaren 1917 var att göra en fredlig utveckling av revolutionen möjlig via sovjeterna.

Bollen låg hos sovjetmajoriteten, mensjeviker och socialistrevolutionärer, men eftersom de vägrade fullfölja arbetarrevolutionen övergick initiativet till reaktionen och Kornilovs kuppförsök. Oktoberrevolutionen var i det stora hela fredlig, ändå fram till att utländska trupper intervenerade och försökte krossa den i blod. (Anledningen till att revolutionen senare urartade, under stalinismen, ska inte tas upp här, utan vi hänvisar till tidigare artiklar i Socialisten).

Tyska revolutionen

Liknande utveckling sågs i den tyska revolutionen 1918. Genom en generalstrejk och myteri inom armén och flottan bildades arbetar- och soldatråd. Den borgerliga våldsmakten var helt paralyserad. Makten låg i praktiken i arbetarnas händer. Totalt var det 19 personer som förlorade livet.

Men problemet var att socialdemokratin, som var de tyska arbetarnas massparti, inte var beredd att gå vidare mot ett socialistiskt samhällsbygge. Under Noske och Scheidemann förråddes i stället revolutionen och makten återlämnades till borgarklassen. Dessa högersocialdemokrater använde till och med specialförband för att slå ned arbetarna!

I Ungern 1919 till och med överlämnade den borgerliga regimen makten till arbetarpartierna, utan att ett enda skott hade avlossats. På grund av krisen inom kapitalistklassen, och att den mötte en massrörelse som var beredd att kämpa, var detta möjligt.

Revolutionen i Portugal

Portugal 1974 är ett modernt exempel. Nära 50 års diktatur kollapsade totalt. De långa kolonialkrigen i Afrika hade påverkat stämningarna inom armén. Statsapparaten slets sönder av inre motsättningar, oppositionella officerare började till och med se sig som "marxister".

Officerarnas kupp 25 april 1974 fick därför en säregen utveckling. Första maj var tre miljoner ute på gatorna, av en befolkning på åtta miljoner. Det var arbetarna, sida vid sida med soldaterna. Vilken "statsmakt" hade kunna slå ned arbetarna? Sanningen var ju faktiskt att "förbanden av väpnade människor" stod på massornas sida! När förband inledningsvis till exempel sattes in mot strejkande vid Lisnavevarvet, vägrade trupperna lyda order.

Officersrörelsen MFA bildade regering, men det var inte armén som räddade kapitalismen i Portugal. Kommunistpartiet, som var det starkaste arbetarpartiet vid kupptillfället, gav omedelbart stöd till den "progressive" generalen de Spinola, som i själva verket i hemlighet förberedde en motkupp.

Men när kuppförsöket kom året efter, med hjälp av fallskärmsjägartrupper, vittrade den sönder när trupperna förstod att de saknade stöd hos arbetarna och övriga soldater. Spinolas "lojala" trupper avslutade äventyret med att förklara: "Vi är inte fascister. Vi är era kamrater"!

Kuppförsöket fick dock arbetarna att gå till motoffensiv, till exempel de anställda vid bankerna och försäkringsbolagen (vilka tillsammans ägde och kontrollerade omkring två tredjedelar av Portugals ekonomi). De ockuperade sina arbetsplatser och bad MFA-regeringen att nationalisera banker och försäkringsbolag, vilket gjordes.

Så revolutionär var stämningen att socialistpartiet, som bara hade några hundra medlemmar före 25 april 1974, snabbt växte till ett massparti. Ledaren för socialistpartiet, Mario Soares, höll till och med tal där han pläderade för "proletariatets diktatur"!

Majoritet för vänstern

Vid det första demokratiska valet på 50 år var valdeltagandet 91 procent och socialistpartiet fick nästan 38 procent av rösterna. Tillsammans med övriga arbetarpartiet var det majoritet i parlamentet med nästan 55 procent.

I detta läge var det helt klart att revolutionen hade kunnat genomföras inte bara fredligt, utan även genom beslut i parlamentet. Borgarklassen var helt demoraliserad. Arbetarna hade via valda arbetarråd tagit över styret på många arbetsplatser. Hundratals fabriker och jordegendomar hade övergivits av sina ägare och därför övertagits av arbetare och fattigbönder.

En hel rad av "sociala" funktioner , som skolor, hälsovård, kulturcentra, etc, byggdes upp av folket själv. Arbetslösa hjälpte till med jordbruksarbetet ute på landsbygden. Spinola hade flytt till Brasilien och den gamla statsmakten låg i spillror. I själva verket höll arbetarna på att bygga upp en egen, alternativ statsmakt, men nu under verkligt demokratisk kontroll.

Hela det portugisiska samhället befann sig i revolution, d.v.s. en situation då massan av befolkningen aktivt deltar i samhällslivet och då de blivit medvetna om sin egen styrka och är övertygade om att de har samhällets fortsatta utveckling i sina egna händer. Det som återstod var egentligen att en arbetarregering, med hjälp av majoriteten i parlamentet, hade kunnat fullborda revolutionen. Genom lagstiftning hade de nya demokratiska styrelseformerna kunnat godkännas. En planerad, nationaliserad ekonomi hade kunnat formaliseras.

Men skulle detta inte ha lett till en motkupp, till och med inbördeskrig? Vilka trupper hade generalerna kunnat använda. De vanliga soldaterna övertog arbetarnas idéer om att välja sina egna kommittéer. De tog upp de orättvisa villkoren jämfört med officerarna. Detta hade även stöd inom en del av officerskåren. Vid varje liten provokation ute på förbanden hade soldaterna redan gått till motattack, alltifrån vägran att fira kuppen i Chile (1973) till att slopa de speciella officersmässarna.

Så var fanns det "förband av väpnade människor" som kunde rädda kapitalismen? (De som faktiskt räddade den portugisiska kapitalismen var ledningarna för socialist- och kommunistpartierna, som inte var beredda att gå vidare och helt bryta med kapitalismen. För en förklaring av detta skulle krävas en separat artikel, vilket möjligen kan komma i ett senare nummer av Socialisten).

Portugal visade att en fredlig, socialistisk samhällsomvandling är möjlig. Men detta är inte en "militär" fråga. Till skillnad mot borgarklassen har inte arbetarna någon armé till sitt förfogande. Även om de hade en armé skulle de inte kunna besegra den borgerliga staten - om denna inte befinner sig i kris och upplösning. Individuella aktioner eller attacker mot polisen är inte bara utsiktslösa, utan de motverkar också arbetarklassens kamp.

Uppgiften är huvudsakligen en politisk kamp, som går ut på att vinna en majoritet bland arbetarna för socialismen och att genom masskampen inte bara vinna över medelklassskikten, utan också massan bland polis och militär.

Vanliga poliser

Visst finns det reaktionära och till och med nazistiska element bland polisen och militären, men dessa kommer inte att kunna spela någon avgörande roll i den framtida radikaliseringsprocessen i samhället. Vanliga poliser till exempel har ingen privilegierad särställning i fråga om löner eller arbetsvillkor jämfört med arbetare i övrigt.

Även om det finns en speciell "skråanda" bland poliser, så är de inte isolerade från de övriga samhället. De umgås med och lever under i grunden samma villkor som andra arbetare, och hatar lika mycket de sociala orättvisorna i samhället och att de rika blivit allt rikare. Och de för också en facklig kamp.

Om arbetarrörelsen går ut i masskamp och på allvar är beredd att avskaffa detta orättvisa system, så kommer de flesta poliser och militärer att vägra ingripa med våld och skulle även vara beredd att ansluta sig till kampen. En del skulle säkert ställa upp för kapitalisterna, med det skulle inte vara tillräckligt.

Tidigare i historien kunde den styrande klassen ofta använda ett småborgerligt "mellanskikt" i samhället, främst bönderna, som en "reservkraft" mot arbetarna. Idag finns inte detta mellanskikt som en masskraft. Kapitalismens utveckling själv har i stort sett utraderat dessa mellanskikt.

Så vilka människor ska kapitalisterna kunna mobilisera? Vid Storkonflikten 1980 i Sverige hette det i en ledare i Dagens Nyheter: "SAF:s styrkor kan rymmas i en telefonkiosk"! Och ändå var detta bara en glimt av de kommande klasstriderna i Sverige och internationellt.

Ytterst beror det dock på om ledningen för arbetarrörelsen är beredd att gå i första ledet för en sådan kamp och är beredd att löpa linan ut med en socialistisk samhällsomvandling, vilket är ett grundmål för arbetarrörelsen. Om inte kommer kapitalisklassen att bida sin tid och återta initiativet, till och med genom våld om kamprörelsen har misslyckats och demoraliserats av detta. Historien visar tyvärr många prov på detta.

Men historien visar också vilka möjligheter som finns, även om vi bara har använt ett fåtal exempel. En fredlig omvandling till socialism är inte bara önskvärd, den är också i högsta grad möjlig. Men första steget i en sådan utveckling är politiskt:

Arbetarrörelsen måste ha ett socialistiskt program för en sådan omvandling av samhället, ett program som kan lösa de problem som arbetarklassen brottas med. Ett program för att föra över "bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning i hela folkets händer".

Anders H

Från Socialisten nr 46, februari 2000

Se även Nejlikornas revolution - Portugal 1974 och Ecuador - revolution inledde 2000-talet