50 år sedan Stalin dog:

Hur en tyrann blev till

I år är det femtio år sedan Josef Stalin, en av världshistoriens vidrigaste tyranner dog.

Stalin blev tidigt medlem i det ryska socialdemokratiska partiet och den fraktion som kallades bolsjeviker. Emellertid hade han dåligt grepp om den marxistiska teorin och sysselsatte sig därför mestadels med rent organisatoriskt arbete. I den stora oktoberrevolutionen 1917 spelade Stalin knappast någon viktig roll även om han själv och det styrande skiktet i Sovjetunionen försökte framställa det så i efterhand.

Stalin var en makthungrig byråkrat, redan på ett väldigt tidigt stadium. Detta gjorde honom till ett utmärkt redskap för den framväxande byråkratiska reaktionen i Sovjetunionen efter revolutionen. När Stalin blev bolsjevikpartiets generalsekreterare hade han "vunnit högsta vinsten". Han började centrera partiets dagliga arbete till sig själv och byggde sig en maktbas mestadels i den unga arbetarstatens avlägsna provinser.

Stalins makt blev ännu större när Lenin drabbades av sjukdom som tvingade honom att avstå från att arbeta. Efter Lenins död byggdes en personkult upp kring Lenin av Stalin och hans gäng. Först skulle Lenin etableras som den gudalike ledaren. Därefter skulle Stalin etableras som Lenins naturlige efterträdare.

Stalin var en småsint, hämndlysten och maktgirig människa. Men det räcker inte för att förklara det fruktansvärda tyranni som utövades under hans tid vid makten. Stalin var inte orsaken till arbetarstatens byråkratiska degenerering. I stället var degenereringen orsaken till Stalin.

Men hur kunde detta ske? Hur kunde den fantastiska oktoberrevolutionen vändas i sin motsats?

1917 var Ryssland ett mycket isolerat land, en underutvecklad ekonomi. Tyngdpunkten i produktionen låg på jordbruk. Arbetarklassen var relativt liten och bondeklassen var den största klassen i Ryssland. Delvis tack vare en fantastisk anpassningsförmåga och en genomtänkt strategi från bolsjevikpartiets sida lyckades man få till stånd en allians mellan arbetarklassen och bönderna. Men samhället ska ju styras även efter en revolution och efter en socialistisk revolution bör det rimligen vara arbetarklassen och dess allierade som leder detta arbete eftersom det är de som genom sin roll i produktionslivet bär på fröet till det nya samhället.

Den ryska arbetarklassen var som sagt relativt liten och därtill var utbildningsnivån väldigt låg. Efter perioden av revolutioner och tumult följde inbördeskriget och hungersnöden vilken gjorde arbetarklassen i politisk mening tillfälligt utmattad och kraftigt decimerad eftersom många arbetare gav sig ut på landsbygden för att kunna odla jorden så att de fick åtminstone den mängd mat som krävs för att överleva.

Rysslands efterblivenhet och arbetarklassens trötthet hade inte varit avgörande om revolutionen slagit igenom i något av de utvecklade europeiska länderna. Lenin och Trotskij räknade hela tiden med att den tyska arbetarklassen skulle resa sig, ta makten och rädda Ryssland ur dess isolering. Men Ryssland förblev isolerat.

En tung orsak till detta var sveket från den tyska socialdemokratins ledning som stödde världskriget och den nationella borgarklassen i stället för att, i enlighet med Socialistinternationalens beslut, göra allt för att stoppa kriget och om det ändå bryter ut, vända det till en revolution. Den socialdemokratiska högerledningens svek kulminerade i mordet på marxisterna Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht. Den tyska arbetarklassen hade berövats sin ledning och revolutionen slogs ner. Rysslands isolering hade beseglats.

I ren desperation tvingades bolsjevikerna att återanställa många av de byråkrater som tjänstgjort under tsarens tidigare styre. Grunden var lagd för arbetarstatens degenerering. Notera dock att både Lenin och Trotskij vid många tillfällen varnade för utvecklingen och ville ha in så många arbetare som möjligt i arbetarstatens styre så fort som möjligt.

Den snabbt växande byråkratin blev Stalins bas. Ju större byråkratin blev, desto starkare blev hans position. Men diktator kunde Stalin inte bli helt och hållet förrän alla ur det gamla bolsjevikgardet hade rensats ut. Detta lyckades Stalin göra genom en lång process av förföljelser, fängslanden och tortyr som kulminerade i Moskvarättegångarna på 1930-talet.

Under rättegångarna trädde den ena gammelbolsjeviken (med undantag för trotskisterna) efter den andra fram och erkände sina "brott mot folket". Bara två medlemmar ur Lenins ursprungliga centralkommitté överlevde Moskvarättegångarna. Trotskij blev lönnmördad i Mexiko, medan Alexandra Kollontaj (mångårig sovjetisk ambassadör i Stockholm) fick dö en naturlig död (sannolikt på grund av att hon inte var något hot mot Stalin när hon levde och verkade i Stockholm).

Redan innan Moskvarättegångarna hade Stalin och hans anhängare fått igenom en mängd politiska beslut som totalt saknade inbördes konsekvens. Exempelvis förespråkade Stalin till en början att jordbruket skulle förbli i privata händer. När kulakerna (storbönderna) växte sig starkare som klass och började sätta käppar i hjulen för sovjetbyråkratin gjorde stalinisterna en helomvändning och började genomföra "likvideringen av kulakerna som klass".

Trotskij hade förespråkat en gradvis och frivillig kollektivisering av jorden genom exempelvis skatteförmåner och liknande. Detta hade Stalin motsatt sig. Stalinisterna genomförde efter sin helomvändning en oerhört stor tvångskollektivisering till priset av vad som bara kan kallas ett inbördeskrig på landsbygden. Många människor dog och det ryska jordbruket hämtade sig aldrig riktigt.

Tvångskollektiviseringen av jordbruket är bara ett av många exempel på Stalins nycker. När Trotskij och vänsteroppositionen föreslog en samordning och uppbyggnad av ekonomin genom femårsplaner hånskrattade stalinisterna. Några år senare hade Stalin inte bara infört femårsplaner, han talade dessutom om att genomföra femårsplanen på fyra år. Detta kunde naturligtvis bara ske genom att göra bördan tyngre för arbetarklassen.

Gradvis blev övriga kommunistpartier i världen reducerade till redskap för de ryska stalinisternas utrikespolitik. I Kominterns (Kommunistinternationalen) och dess sektioners ledningar installerades stalinistiska nickedockor, människor som utan tvekan följde Moskvas minsta vink. Under 1930-talet begick stalinismen grova brott mot hela världens arbetande befolkning.

I Tyskland vägrade det stalinistiska kommunistpartiet att bilda enad front med socialdemokraterna mot fascismen. I stället valde man vid några tillfällen att agera tillsammans med nazisterna mot socialdemokraterna! Detta ledde till att Hitler trots den tyska arbetarklassens kamplust kunde ta makten utan avlossandet av ett enda skott.

Visst var det Sovjetunionen som så småningom krossade nazi-Tyskland, men till vilket pris? Om stalinisterna hade fört en politik utifrån arbetarklassens intressen i Tyskland hade Förintelsen kunnat undvikas. Men Stalin och byråkratin var rädda för en folklig revolution och hur den skulle påverka den slumrande ryska arbetarklassen och därmed hota byråkraternas positioner.

I det spanska inbördeskriget gjorde stalinisterna inte samma sak men något lika vidrigt som i Tyskland och av samma orsak. Kampen mot fascismen i Spanien började leda längre än Stalin ville. Överallt där folket segrade uppstod kommuner med egendomsgemenskap. Fackföreningar kontrollerade viktiga delar av infrastrukturen, och polisen ersattes av arbetarmilis. I norra Spanien gick denna utveckling längst.

Stalin sökte vänskap hos de kapitalistiska västmakterna och för att bevisa för Churchill & Co att han var ofarlig var han tvungen att kväsa den spanska revolutionen. Det spanska kommunistpartiets strategi gick ut på att man först skulle vinna inbördeskriget och först därefter kunde det bli aktuellt med revolution. Med det som förevändning kunde kommunisterna trycka ner revolutionära rörelser var de än uppstod.

1936 raserades den borgerliga staten i Katalonien, till förmån för arbetarstyre. Stalinisterna däremot allierade sig med "den progressiva bourgeoisien" och började bana väg för den borgerliga statens återinförande. För att nå framgång var stalinisterna tvungna att göra sig av med anarkister och socialister av alla slag. Undan för undan avskaffade stalinisterna alla element av arbetarkontroll.

POUM (vänstersocialistiskt parti) och anarkisterna hade fortfarande kunnat leda arbetarklassen till makten och krossa både fascismen och stalinisterna. Men eftersom de inte hade en marxistisk teori att luta sig på kunde de inte stå emot både fascisterna och kommunistpartiet.

Stalinisternas roll blev att avväpna de kämpande arbetarna (i första hand försökte de inordna dem i en reguljär centralstyrd arme, i andra hand avväpna dem om de vägrade). När arbetarklassen avväpnats var saken klar. Följden av stalinisternas svek blev Francos vidriga diktatur som varade i flera decennier. Många bra kämpar miste livet under diktaturen.

Allt detta enbart för att Stalin skulle få vara med vid överläggningar med västmakternas borgerliga ledare.

Stalinismens roll var från början att inom ramen för arbetarstaten genomföra en kontrarevolution. Stalins vansinniga teorier om socialism i ett land och andra dumheter har inget med marxism att göra. De traditioner som etablerades av oktoberrevolutionen under Lenins och Trotskijs ledning har inget gemensamt med det egennyttiga handlandet hos tyrannen Stalin och hans anhängare och efterföljare.

Det är nu 50 år sedan Stalin dog. Låt oss innerligt hoppas att stalinismen är en gång för alla död och begraven. Låt oss tillsammans stå upp och kämpa för oktoberrevolutionens verkliga ideal om fred, frihet, jämlikhet och socialism!

Z

Frän Socialisten nr 63, maj 2003