Varför mobbar SSU:are?

Nedan följer en personlig krönika från SSU-kongressen av en typ som vi inte publicerat tidigare. Smutskastning och utfrysning av marxister och vänsterkritiker inom SSU och arbetarrörelsen i stort är inget nytt. Tvärtom är det en gammal usel tradition, som används ända upp i de högsta beslutande organen. Den tidigare förbundsordföranden för Kommunalarbetareförbundet, Lillemor Arvidsson, skriver en hel del om detta i sin självbiografi. Vi har i stort sett "vant oss" vid att det är så det går till, bitit ihop och försökt skaka av oss obehaget.

Men frågan om demokrati och debattklimatet i arbetarrörelsen är mer än bara en personlig trivselfråga. Det handlar om arbetarrörelsen som social motkraft till kapitalismens konkurrens- och utslagningsmentalitet. Och det handlar framför allt om att arbetarrörelsen måste utveckla en politik som tar oss ur nuvarande period av ständiga reträtter och försämringar. För det krävs att idéer fritt får ställas mot varandra i en levande debatt. Alla former av hot, förtal eller uteslutningar lägger en död mans hand av rädsla och självcensur över diskussionen.

Förklaringen till varför den här typen av metoder används i SSU är att högern i förbundsledningen inte klarar att ta en rak debatt. De står politiskt totalt avklädda. Deras förklaring till att (s) tappade 600 000 röster i valet blir att partiet har en "ålderdomlig stil". De menar att nedskärningarna i skola, barnomsorg och sjukvård har varit nödvändiga. Och de har de förstås, om man accepterar de kapitalistiska spelreglerna. Det gör SSU-högern. Niklas Nordström sa rent ut i diskussionen om programrevisionen att kritiken mot kapitalismen var omodern.

Men vinden har vänt. I SSU och hela arbetarrörelsen finns idag en hård kritik mot den förda nedskärnings- och privatiseringspolitiken. Öppen opposition finns också i EMU-frågan och t.ex. mot regeringens försvar av NATO-bombningarna i Jugoslavien. Vi marxister anser att vi har mycket att bidra med i dessa debatter. (Men Nordström däremot verkar ha problem...)

Uppenbarligen var många av deltagarna på SSU-kongressen också intresserade av vad vi hade att säga. Vi sålde 52 tidningar. Så många har vi aldrig tidigare sålt på någon kongress. Det var det som väckte liv i de gamla hetsmetoderna.

Vi tror inte att hetsarna får det gensvar de hoppas på i SSU. Verkligheten, med växande klassklyftor och ett akut behov inom arbetarrörelsen att diskutera maktfrågorna igen, talar emot detta. Det är vänstern som är på frammarsch inom förbundet, trots bakslaget i ordförandevalet. Vi hoppas att vänstern har det politiska självförtroendet att ta avstånd från högerns primitiva maktspråk.

För Socialistens redaktion

Kerstin A

 

Det var med intresse och entusiasm jag åkte till SSU-kongressen. Under kongressens fem dagar skulle jag fördjupa mig i SSU:s diskussioner och skriva om dem. Jag skulle göra en del intervjuer för att sätta färg på min artikel till Socialisten och samtidigt lära känna några SSU:are bättre. Och jag skulle sälja senaste numret av Socialisten utanför kongressbyggnaden. Det var ett specialnummer just om SSU och en del av de frågor man skulle diskutera på kongressen. Visserligen visste jag sedan tidigare att högerbyråkraterna brukade gnälla när jag sålde tidningen. Men det brukade jag inte bry mig så mycket om. Nu skulle det vara annorlunda. För första gången på länge fanns det en stark vänster och under de senaste åren hade jag märkt en allt större öppenhet bland SSU:are. Det var inte så att de ställde sig bakom Socialisten, men de var intresserade av en ärlig diskussion, där de på allvar testade sina och Socialistens idéer. Jag såg fram emot tidningsförsäljningen och den politiska diskussionen. Det skulle bli en utmaning att lyssna på argumenten och försöka besvara dem.

Och visst blev det en utmaning, men inte av den typen som jag väntade mig.

Jag avstod från att sälja tidningen de första dagarna. En del inom vänstern var oroliga för att min tidningsförsäljning skulle försämra Lucianos chanser att bli valda. Jag höll inte med. Ingen vänsterperson har någonsin kunnat bli vald och sedan föra en vänsterpolitik om han eller hon inte haft ett klart och tydligt politiskt program som urskiljer dem och som debatterats öppet. Men för att bevara enheten till vänster accepterade jag. När jag sedan kom igång blev jag kallad både "trotte", "kommunist" och "enterist". Utan att de som sa det kunde definiera vad de orden egentligen betydde. Det var bara allmänna skällsord. Om jag talade med en SSU:are i mer än 30 sekunder kom någon "ansvarig" SSU:are fram och ryckte bort honom/henne. Efter det talade de inte med mig igen. Men det var ändå OK. Till att börja med. Jag skrattade och fortsatte glatt att sälja tidningen. Det gick bra. Sammanlagt såldes 52 tidningar under kongressen. Inte illa med tanke på att antalet närvarande var 250 ombud och 100 s.k. röjare (vanliga SSU:are vars uppgift det var att värva medlemmar under kongressveckan) och givet omständigheterna.

Det blev dock värre. På kongressens sista dag delade jag ut ett flygblad med Socialistens summering av kongressen. Men en självutnämnd politisk polis stod hela tiden bredvid mig och försökte få SSU:arna att inte ta emot flygbladet. Han frågade efter mitt namn och vilken partiförening jag tillhörde. Syftet kunde knappast vara att faktiskt få informationen. I SSU-sammanhang är jag inte okänd. Flera känner mig personligen efter alla år inom arbetarrörelsen. Och säkerligen kan det inte krävas mer än några minuters arbete vid Sveavägens datorer för att få reda på vilken partiförening jag tillhör. Nej, syftet var att skrämmas: "Akta dig! Vi kan minsann få dig utesluten ur partiet!", och att alla som såg eller hörde det skulle få samma varning. Gång på gång anklagades jag, när jag stod där ensam på gatan utanför kongressen och delade ut mitt flygblad, för att förstöra SSU. Hela situationen var absurd. Hur kunde jag möjligtvis hota SSU? Jag hade inga bomber, inget vapen, ingen annan med mig. Bara ett flygblad där jag försökte förklara min och Socialistens syn på SSU-kongressen. Ett flygblad som visserligen innehöll en del ganska lågmäld kritik, men som till allra största del var positivt och framåtblickande. Men det var ingen som kritiserade bladet eller tidningen. I vårt skriftliga material finns det gott om saker att diskutera. Vi redovisar klart vad som förenar oss med de flesta inom SSU, men också vad det är som urskiljer en marxistisk analys från den som är gängse bland både högern och vänstern inom SSU. Det ville eller kunde ingen diskutera. De hade redan bestämt sig för att allt vi sa, gjorde eller skrev inte gick att lita på eller var värt att diskutera. Det var ett moment 22. Desto mer jag försökte öppet förklara vad jag stod för, desto lömskare ansågs jag vara. Bevis var överflödiga.

För första gången i mitt liv kände jag mig mobbad. Jag var utlämnad. Förolämpningarna, lögnerna och att många helt enkelt inte vågade titta på mig bet djupt. Jag var en spetälsk, en man inte fick röra av rädsla för att smittas själv. Luciano vägrade t.o.m. att ställa upp på att bli fotograferad till tidningen, med motiveringen att han inte ville bli kopplad till "den där konstiga tidningen". Som om en bild av honom skulle smitta. Vi haft bilder både på Persson och Bildt i Socialisten. Vi har intervjuat socialdemokratiska riksdagsmän och -kvinnor och fått ta deras bilder till tidningen. Ingen har trott att de sympatiserat med Socialistens alla analyser för det. Varför skulle det då finnas risk att Luciano skulle kopplas till oss? Och absurditet följde på absurditet. Han tillade: "Kan ni inte köpa en arkivbild?" Fullständigt obegripligt om man inte förstår mobbningssituationen.

Paradoxalt nog var det inte högerbyråkraterna, utan en handfull som kallade sig vänster som var värst. Högern var nästan snällare en vanligt. Jag tror knappast att högern har bytt karaktär. Det var genom mobbning mot enskilda ombud och mygel vid valen av ombud som de fick ordförandeposten. Men nu hade de vunnit och ansåg att de inte behövde ödsla sin energi på Socialisten. Det var kanske just för att attackerna kom från vänstern som jag blev så chockad och inte kunde skratta bort det som vanligt. Sen när jag tänkte efter, förstod jag att de var rädda för högern. Högern hade trakasserat dem och utmanövrerat dem efter nästan ett år av intriger i kulisserna. De var bittert besvikna över att ha förlorat ordförandevalet. Nu var det dags att sätta dit någon som var svagare och visa att de var rumsrena. Jag fanns till hands.

Det flesta är förstås inte mobbare. Det är bara en liten kärna. I en mobbningssituation drar de flesta sig undan eller om de inte kan blir de tysta. Och man kan förstå dem, det är sannerligen inte kul att utsättas för mobbning.

Det värsta var dock efteråt. Jag skämdes. Jag påmindes om vad Primo Levi, italiensk överlevare från koncentrationslägren, hade skrivit i en av sina böcker. Han berättade att många överlevande begick självmord efter befrielsen (han gjorde det också själv, fast många år senare). Han förklarade att de begick självmord inte på grund av att de inte kunde leva med friheten eller för att de hade lidit så. De begick självmord för att de skämdes över att tillhöra människorasen, en ras som kunde åstadkomma sånt mänskligt lidande och förnedring. Jämförelsen är förstås oerhörd grov och jag tänker då definitivt inte begå självmord. Men det är den enda antydan till en förklaring som jag kunde hitta till hur jag kände. Faktum är att jag skämdes för att i 25 år har tillhört en rörelse, arbetarrörelsen, som kan bära sådana mobbare i sig. Även nu när jag skriver det här flera dagar efteråt rodnar jag vid tanken över hur en del människor kan bete sig.

Även om man bortser från mig så tror jag att ett sånt här beteende måste vara djupt skadligt för en socialistisk ungdomsrörelse. Många SSU:are på kongressen fick nog en glimt av hur jag behandlades av personer i ledningen. Och vilket intryck gör detta? Den SSU:are som får veta att han eller hon inte ska ta emot ett flygblad, får två tydliga budskap: För det första att han/hon inte är betrodd med att bilda sig en egen uppfattning. För det andra att de som ledningen utsett till politiska motståndare ska behandlas illa, utan respekt, utan demokratiska rättigheter och gärna många mot en.

SSU:are pratar säkert i sina klubbar om hur man ska stoppa mobbning i skolorna och på arbetsplatserna till exempel. Men sen använder en del i förbundets ledning just denna metod inom sin egen organisation. Om inte det skapar en känsla av dubbla budskap och rädsla så vet jag inte vad. Inte kan det stimulera till demokrati och diskussioner i en atmosfär av frihet i varje fall. Eller kan någon i mobbningsgänget förklara vad det är man eftersträvar med den här sortens beteende?

Det ironiska i hela situationen är sen att det är jag som blir kallad "kommunist", men att den här sortens mobbning faktiskt var kärnan i stalinismens arbetsmetodik i väst (i öst kombinerades den med statsterror). Angiveri, politiska poliser och att spela ut grupper och individer mot varandra på ett sätt som långsamt gör att alla tystnar.

I kväll ringde en SSU:are hem till mig. Han har inte tagit ställning för Socialisten. Men han är en av dem som gillar att diskutera, att testa sina egna idéer. Han ville diskutera SSU-kongressen. Han förstod hur det hade varit. Det kändes bra. Det kändes hoppingivande. Det finns en motkraft till mobbarna. Det finns förnuft och hederlighet, det finns intellektuell förståelse och solidaritet . Det är detta som ger styrkan att fortsätta att kämpa för ett samhälle baserat på dessa kvalitéer.

JC