Ordförandevalet på kongressen:

Viktigt vägval för SSU

SSU ska välja en ny ordförande på kongressen i augusti. Luciano Astudillo från Skåne var den förste att bli nominerad. Flera distrikt står redan bakom honom och han ses som en tydlig vänsterkandidat i förhållande till dagens ordförande, Niklas Nordström.

Tillsammans med sin familj flydde Luciano som treåring från diktaturens Chile. Han påpekar dock att han inte ville kandidera i riksdagsvalet bara för att han är invandrare, utan för sina åsikters skull:

"Jag vill bygga ett rättvist, demokratiskt och socialistiskt samhälle, där marknaden inte styr över människors liv".

I SSU:s debatt-tidskrift Tvärdrag är Luciano flitig skribent. I artikeln "Ekonomisk demokrati viktigare än egenmakt" (1996) redogör han för sin klubbs syn: "Man menar att SSU genom skapandet av egenmakten, medvetet eller omedvetet, lagt den viktiga diskussionen om samhällets ägandestruktur och klassmotsättningarna åt sidan till förmån för medelklassens självförverkligande och krav på större frihet." "Hur kan vi diskutera egenmakt i arbetet när vi har en arbetslöshet på ungefär 12 procent?" "Hur kan vi diskutera egenmakt i skola , daghem och vård, då vi ständigt får höra att vårt välfärdssystem måste skäras ner?" Luciano undrar om inte kraften i stället bör läggas ned på kamp för full sysselsättning och försvar av välfärdssystemet

I Tvärdrag nr 6 1998 diskuterar Luciano den unga socialdemokratins roll: "Vi måste formulera ett hållbart alternativ. Ett socialistiskt alternativ som inte blundar för världens orättvisor, och Sveriges problem. Som ser att kapitalismen och en orättvis världsordning varje dag dödar människor, förstör naturen, tvingar människor att löneslava."

Mot Luciano nominerades i april Michael Damberg, 27 år från Solna. Han arbetar i statsrådsberedningen(!) och är ledamot i Solna kommunfullmäktige. Michael är son till socialdemokratiske partikassören Nils Gösta Damberg. Han satt i SSUs förbundsstyrelse 1993-1997 och deltog i SSU:s valanalysgrupp.

Michael Damberg medverkar också ofta i Tvärdrag. Men vad vill han? I artikeln "Miljöpolitik i takt med tiden" pläderar han för ekonomisk tillväxt. I intervjun med en blivande diakon "Jesus var nog lite av smygkommunist" har han inga egna reflektioner alls. Detta trots att artikeln visar att kommunernas och socialtjänstens besparingar driver allt fler människor som behöver hjälp eller mat till kyrkan. I en artikel om egenmakt (1996) talar han om "den nödvändiga förnyelsen", men hävdar att man ska inte skära ned i den offentliga sektorn för att människor ska förmås ta mer ansvar i sina liv. Skära ner ska man göra för "att pengarna faktiskt har tagit slut".

I ett senare nummer 1996 lyder rubriken "Globala lönekonkurrensen största hotet mot välfärden". Uppmaningen till socialdemokratin är att inte underskatta detta hot. Men vilka utvägar ser Michael Damberg? Ingenstans för han fram några förslag till kamp mot det kapitalistiska systemet. Ingenstans skymtar visionen av ett demokratiskt, socialistiskt samhälle. Det verkar inte vara en tillfällighet som gjort att han fått arbete i statsrådsberedningen.

Sist har nu även Veronika Palms namn framförts som en möjlig kandidat. Veronika sitter i SSU:s förbundsstyrelse och är också (s)-representant i EU-parlamentet. Hon gjorde sig tidigt känd som en av de få i SSU:s förbundsstyrelse som aktivt kämpade mot Sveriges inträde i EU. Hon förespråkar en mer traditionell socialdemokratisk politik - utbyggnad av den offentliga sektorn, ökad trygghet och ökad köpkraft ska få hjulen att snurra igen. Det är förstås olyckligt om det finns två vänsterkandidater. Därför är det nödvändigt att vänstern inför kongressen snackar ihop sig om vilken kandidat som har de tydligaste och bästa idéerna, samt den bästa förankringen.

JC

Från Socialisten nr 40-41 maj 1999