Två steg framåt, ett steg tillbaka

SSU-kongressen 1999 är avslutad. Det har varit en kongress som framförallt präglats av ordförandestriden mellan Micke Damberg och Luciano Astudillo. Trots höga förväntningar och stöd från 16 av 24 distrikt nådde Luciano inte ända fram. Han förlorade med knappast möjliga marginal, 124-126. Det fanns inga blanka eller ogiltiga röster, så stark var polariseringen.

Striden inför valet har varit hätsk. Luciano anklagades för att vilja införa en Nordkoreansk planekonomi och Micke för att vara ungmoderat. Båda uttalandena är starka överdrifter. Varför har då ordförandevalet skapat sånt rabalder?

Efter en lång epok av tillbakagång har SSU under de senaste åren fått flera tusen unga nya medlemmar. Dessa gick inte med för att agera stödtrupper till regeringens högerpolitik. De gick med för att de såg arbetarrörelsen som den enda kraften som kan förändra samhället i riktning mot socialismen. Luciano symboliserar detta strävande.

Besvikelse

Efter omröstningen var det många som grät och uttryckte sin besvikelse genom att säga att de kommer att lämna SSU. Det vore ett misstag att lämna SSU. Omröstningen är en historisk höjdpunkt för vänstern och ger god grund för ett fortsatt arbete för att förändra SSU. Ordförandevalet gäller bara en post och en person, om än en viktig sådan. Det kommer nya kongresser. Under tiden måste vänstern bygga upp nya starka klubbar genom ett omfattande utåtriktat arbete. Vänstern har idag de största möjligheterna att göra detta.

Alla opinionsundersökningar visar att ungdomar idag söker en radikal förnyelse av samhället. Tyvärr har detta hittills mest gagnat Ung Vänster, Miljöpartiet och diverse enfrågerörelser. Men att ställa sig utanför arbetarrörelsen är en återvändsgränd för ungdomen. SSU-vänstern kan få med tusentals sådana ungdomar om man koncentrerar sina krafter utåt. Genom kampanjer på skolorna och i samarbete med fackföreningarna mot nedskärningar och privatiseringar, för 6-timmars arbetsdag med bibehållen lön, till försvar av arbetsrätten, mot rasism och andra konkreta viktiga frågor som drabbar ungdomar idag.

Samtidigt behövs det dock klarhet vart samhället som helhet är på väg. Under de senaste 17 åren har socialdemokratin haft regeringsmakten under sammanlagt 14 år. Under dessa år har vi knappt sett några reformer. Åren har präglats av stora nedskärningar, ökade klassklyftor och marknadens intrång i den offentliga sektorn. Vi har haft en reformism utan reformer eller rättare sagt en reformism med urholkning av tidigare reformer. Tyska politiker kommer till Sverige för att studera den nya svenska modellen - hur man skär ned på rekordtid. Detta har inneburit en djup kris för arbetarrörelsen. Det enda sättet att tar sig ur denna kris är en fri, öppen och djup ideologisk diskussion. Socialisten vill i den diskussion bidra med en marxistisk analys, som vi menar stakar ut en klar och realistisk väg till socialism.

Rädsla

Det är med oro som vi har märkt under det senaste halvåret och under själva kongressen att det bland delar av vänstern inom SSU har uppstått en kampanj för att begränsa debatten. Fram till ordförandevalet uppmanades radikala SSU:are att hålla tyst för att inte störa Lucianos chanser att bli vald. Och efter valet uppmanas Socialistens försäljare att inte utöva sin demokratiska rättighet att sälja tidningen på gatan utanför kongressen för att inte "skada enheten". Rädsla sprider sig i förbundet. Rädsla för att säga fel sak, rädsla för att köpa fel tidning, rädsla för att bli utesluten.

Denna rädsla utgör ett hinder för att få med nya i SSU och självklart är det också ett hinder för den genomgripande ideologiska diskussion som är så nödvändig inom arbetarrörelsen. Detta försvagar SSU - och vänstern inom SSU. Att högern har bevarat sina positioner genom odemokratiska metoder, som i fallet Helsingborg, och genom personliga påtryckningar på individer, försvarar inte vänsterns taktiska spel. Vänstern måste just därför visa att den står för något bättre.

Alternativ

Vänsterns styrka ligger i att vi kan utarbeta ett alternativ till den politik som vi har sett att den socialdemokratiska regeringen stått för under nästan två decennier. Om man inte öppet redovisar och debatterar sina idéer kommer man inte heller att kunna genomföra dem när man blir vald. Så har det undantagslöst varit i arbetarrörelsens historia.

Trots en del smolk i bägaren är det dock helt klart att denna kongress markerar steg framåt för SSU. Politiskt tar man nu allt mer avstånd från den ny-liberalism som kröp in i förbundet under 80-talet. I det nya programmet finns det med positiva formuleringar som "Utan till exempel ekonomisk demokrati är den politiska demokratin hotad" och att "vi vill se ett stärkt samhälleligt inflytande över investeringar och kapitalrörelser (....) SSU är således positivt till en demokratiskt kontrollerad kollektiv kapitalbildning", samt "Slutligen vill vi återerövra den politiska makten över områden där marknadslösningar under 80- och 90-talen fått ersätta demokratiska processer och beslut." Och man lägger också grunden för en genuin internationalistisk arbetarrörelsepolitik: "Arbetarna har mer gemensamt med varandra världen över än kapitalisterna i sina hemländer."

På det organisatoriska planet var det också flera framsteg. Vänstern knep hälften av posterna i valet till förbundsstyrelsen. SSU-Kurdiska som hade uteslutits i förbundet tilläts återuppstå, om än utan sina fyra ledande medlemmar, men de hade redan beslutat sig för att lämna SSU. Förbundsstyrelsen backade också i frågan om att upplösa klubbarna och ersätta dem med s.k. kommuner. Kommunerna blir nu istället ett slags mellanled i organisationsstrukturen.

SSU kan nu lägga ordförandestriden bakom sig. Fram till nästa kongress kan man koncentrera sig på det viktigaste -att nå ut till nya ungdomar och att vässa den politiska debatten.

6/8-99