En krönika om makten från en aktiv SSU:are:

Folket styr...

men vilka är folket som styr?

Tror du att Göran Persson bestämmer i Sverige? Eller tror du att Mona Sahlin, Björn Rosengren, Anna Lindh eller någon annan minister styr vårt land?

I så fall tror du väldigt fel.

Alla ministrar fattar dagligen en mängd beslut, och det är helt i sin ordning. Men. Beger de sig ut ur sina departementskontor och kollar in verkligheten innan de fattar sina beslut? Icke. Våra "demokratiskt" (de tillsätts inte i direktval och kan heller inte avsättas) valda ministrar litar på att andra människor undersöker verkligheten åt dem. De har nämligen inte tid att undersöka själva...

Vilka är då dessa människor som ger våra ministrar deras verklighetsbild? Är det kanske folkvalda ämbetsmän valda på grund av sina starka rötter i arbetarklassen och sin stora kompetens? Nej. Dessa människor, dessa "sakkunniga", politiska sekreterare och assistenter har oftast en sak gemensamt: de vill klättra uppåt!

De kommer från organisationer inom rörelsen, och de har varit inriktade på politisk karriär sedan de skaffade sig medlemskap. Ofta har de släktingar på höga positioner i samhället och/eller partiet. De organisationer som är allra skickligast på att plocka fram dessa "broilers" är de båda socialdemokratiska ungdomsorganisationerna: SSU (ungdomsförbundet) och SSF (studentförbundet). Härifrån formligen strömmar unga och hungriga karriärmänniskor från styrelseuppdrag till departementsjobb. De flesta räknar också med att ett departementsjobb kan leda till en framtida ministerpost. Och det ger ju mer pengar...

Något som nästan garanterat leder till framtida ministerplatser (med ett färskt undantag: Niklas Nordström) är ordförandeskapet i SSU. Låt oss titta på nuvarande SSU-ordföranden lite grand. Mikael Damberg heter han och är 27 år. Han kommer ifrån Solna, ett miljonprogramsområde med medelklassförtecken utanför Stockholm. Hans far Nils-Gösta Damberg var partikassör och involverad i IB-affären. Mikaels SSU-medlemskap ligger i det högerbetonade Stockholms Läns SSU-distrikt. Ett distrikt som har absolut flest medlemmar på departementen och i partiorganisationen. Han har själv alltid varit känd för att ligga ute på högerkanten inom socialdemokratin. Envisa rykten har gjort gällande att han periodvis har talat öppet om sig själv som "högersosse". Han har arbetat på statsrådsberedningen under Thage G. Pettersson. Hans sista jobb innan ordförandeskapet i SSU var som projektanställd hos socialdemokraterna i Stockholms län.

Mikael Damberg är bara ett av många exempel på vilken kultur som vuxit fram inom socialdemokratin. Jag finner det exempelvis svårt att tro att det är en tillfällighet att Britta Lejon (dotter till f.d. ministern Anna-Greta Lejon) just nu är demokratiminister. Har sossar börjat ärva sina uppdrag? Nja, riktigt så illa är det kanske inte, men det är uppenbart att det finns tendenser åt det hållet och de måste stävjas innan rörelsen tappar bort all kontakt med arbetarklassen. Detta kräver dock hård kamp, eftersom dessa människor är vana att intrigera och mygla för att uppnå sina mål. (Skånes SSU-distrikt har satt ihop en skrift om föregående förbundsstyrelses agerande som är klart läsvärd)

Ministrarnas förlitande på några kostym- eller dräktklädda män och kvinnor som aldrig haft ett riktigt arbete är upprörande. När dessa tjänstemän sedan lägger fram beslutsunderlag till ministrarna och påstår sig veta hur en ensamstående mamma som arbetar halvtid i offentlig sektor, har det, ja då blir det direkt stötande. Hur ska en minister kunna fatta kloka beslut på de underlagen? Kan vi verkligen hävda att ministrarna har makten då?

Men framför allt: kan vi verkligen hävda att vi lever i en demokrati?

Johan J

Från Socialisten nr 43 sept 1999