Om företagen lägger sig i valet
– gör som i Venezuela
Under en lång tid har arbetsgivarna varit på offensiven och lyckats få igenom många av sina önskemål, utan att de har bjudit på något. Tvärtom. År 2005 fick svenska näringslivstoppar i genomsnitt 30,8 gånger mer i årsinkomst än en genomsnittlig arbetare på företaget de basar över. Vinster och aktieutdelningar nådde rekordnivåer.
Produktiviteten är relativt hög i Sverige, jämfört med andra OECD-länder, men trots det så ligger Sverige i botten på listan över bruttoinvesteringar. Det är märkbart att fabriker läggs ned till förmån för låglöneländer som Lettland, som ligger i topp på listan, för att tillfredställa företagens vinstkalkyler. Ett exempel är Electrolux i Västervik som trots att de gick med 164 miljoner i vinst under år 2003 beslutat att flytta fabriken till låglönelandet Ungern. Konsekvensen blev att 500 personer sades upp, 1500 blev arbetslösa om man inkluderar underleverantörer.
Arbetarrörelsens agerande
När vi kommit till ekonomiska kriser är det knappast kapitalisterna som fått ta smällen, utan det har varit arbetarna som fått betala tillbaka. Arbetslöshet, nedskärningar och försämringarna inom offentliga sektorn blev också märkbara på 90-talet då regeringen valde att hålla inflationen låg istället för att fortsätta driva nyckelfrågan för arbetarrörelsen, dvs. den fulla sysselsättningen.
Inom högern i arbetarrörelsen har arbete åt alla endast blivit en ouppnåelig vision och det enda man talar om är att Sverige måste vara konkurrenskraftigt. Och de har faktiskt rätt. Så länge man håller sig inom marknadsekonomins ramar och låter kapitalet ställa sina krav för att vi ska kunna ha våra arbeten kvar så är det bara att gå med på osäkra arbetsvillkor och rationaliseringar för att Sverige ska hänga med i världskonkurrensen.
Det verkar som om våra folkvalda har glömt en sak som är grundläggande för hela vår ideologi. Att i en kapitalistisk ekonomi där arbetet separeras från människan så kommer alltid klassmotsättningar att existera. Ibland är de synbara genom exempelvis strejker, demonstrationer och ockupationer men motsättningen mellan arbete och kapital finns alltid där så länge det finns ett vinstintresse från kapitalistens sida och exploatering av arbetskraften.
Kriserna är inbyggda i den kapitalistiska ekonomiska strukturen och det enda sättet att bekämpa dem är att ersätta det kapitalistiska systemet med ett annat system.
Behovet av planering
Marknaden är på många sätt samordnad och följer ett mönster som är lönsamt för kapitalister i alla branscher. Exempelvis så kanske träd huggs ned i Kanada, man gör dem till brädor i USA, bygger möbler av dem i Tyskland för att sedan sälja dem på ett möbelvaruhus i England. Eftersom ekonomin är internationell blir även kriserna internationella. Om man enligt den syndikalistiska idén enbart skulle ha arbetarägda kooperativ så finns fortfarande marknadstänkandet och vinstintresset kvar i företagen. För utan en samhällelig samordnad planering så skapas konkurrens och arbetslöshet.
Storföretagen planerar redan idag sin produktion efter långsiktiga budgetar. Men knappast efter mänskliga behov utan snarare efter krassa vinstkalkyler. Företagsledningen gör upp ekonomiska planer långt över arbetarnas huvuden. De som anses överflödiga kan ledningen lätt avskeda och har inget ansvar för deras framtid. För att stoppa detta byråkratiska styre så krävs inflytande från arbetare och politiskt valda representanter. Den dagliga planeringen av arbetet kan skötas av de anställda själva. För när man inser demokratins begränsningar i det kapitalistiska samhället så kan man också inse förutsättningarna för en fungerande demokrati, när samhällsnyttig produktion drivs i statlig regi under arbetarkontroll.
Kampen i Latinamerika
I Latinamerika kan vi se hur en vänstervåg sprider sig och hur folket börjat resa sig mot kapitalismen och imperialismen. Ett exempel på detta är pappersbruket Venepal som ligger i industristaten Carabobo i Venezuela. Venepal var en av Latinamerikas viktigaste fabriker i branschen och stod för 40 % av landets produktion. Men företagsledningen lät pappersbruket långsamt förlora marknadsandelar och intäkter och i juli 2003 så förklarade ägarna företaget bankrutt. Arbetarna ockuperade då fabriken själva. Striderna som följde mellan arbetarna och ägarna avslutades med att företaget lade ner produktionen. Men arbetarna fortsatte kampen och den 13 januari tog nationalförsamlingen beslutet att Venepal var av offentlig nytta och samhällsintresse och därmed förstatligades fabriken under arbetarkontroll. Genom organiseringen och kunskapen hos arbetarna så var det inget problem att alla deltog i planeringen av produktionen och genom deltagardemokratin på fabriken så ökade produktiviteten och effektiviteten hos Venepal.
Men för ockuperade fabriker uppstår snart problem. Kapitalisterna har, i Venezuela liksom överallt, resurser att sätta emot när det uppstår kamp. Det går inte i längden att ha ett arbetarstyrt företag som en isolerad ö i ett stort kapitalistiskt hav där arbetarkontrollen hamnar i konflikt med det privata ägandet. Arbetarkontrollen måste spridas.
Venezuelas president Hugo Chavez säger att syftet med förstatligande dels var att förbättra landets industriella kapacitet men även att successivt få ett slut på kapitalismens utsugning och exploatering. Han tillade att de förstatligade företagen inte ska fungera efter kapitalistiska principer, såsom de statliga företagen i Sverige. Här har det var knappast varit något tal om att införa ett ökat arbetarinflytande, utan till de statliga företagen tillsattes direktörer direkt från näringslivet som konkurrerade på markandens villkor.
Chavez säger också att förstatligandena i Venezuela lägger grunden för en ny utvecklingsmodell där man förändrade grundläggande komponenter i produktionen. En modell där arbetarklassen måste vara enad, lära sig och delta. I flera Latinamerikanska länder kan vi se samma utveckling. Fabriker har ockuperats och kontrollerats enbart genom arbetarnas egna organisation och kamp efter att de inte fått lön på flera månader. I många fall kräver arbetarna att fabrikerna förstatligas.
I Sverige börjar efterkrigstidens långa uppsving allt mer vändas till sin motsats. Inget slut finns i sikte, även om formen för instabiliteten och attackerna på arbetarklassen förändras över tiden. Vi i Sverige som möter allt större hot och allt starkare motsättningar på arbetsmarknaden måste våga ställa samma krav!
Socialismen lever
Socialismen innebär att befria hela människan från alienationen och utsugningen som kapitalismen innebär. Kapitalismen är en ekonomisk struktur som kommer att finnas så länge som vi inte utrotar den, oberoende vilket parti som sitter i regeringen. Så sanningen, Marita Ulvskog, är att företagens investeringar knappast påverkas av att det är valår. Arbetarrörelsen måste ställa krav som går utanför kapitalismens ramar och successivt bygga en demokratisk socialism, och ett exempel på ett sådant krav är förstatligande under arbetarkontroll. Detta är det enda sättet att hindra storföretagens makt att göra precis som de vill och att göra något åt både orättvisor och den arbetslöshet som bitit sig fast trots högkonjunkturer och supervinster.
Det enda sättet att skapa en produktion som motsvarar våra behov är genom gemensam planering. Man skulle kunna förkorta arbetstiden och inte behöva driva in överdrivna vinster som företagsägarna tidigare livnärt sig på. Det handlar inte heller om att det inte ska finnas några ledare, utan fabrikskommittéer med demokratiskt valda representanter är välbehövligt i en planerad produktion. Men representanterna ska inte ha någon överordnad roll, utan samma lön som de andra arbetarna, och vara avsättbara när som helst. Att de arbetande själva ska kunna påverka arbetets utformning, förläggning och utveckling är, och har alltid varit, centrala mål för arbetarrörelsen. På så sätt kan vi organisera produktionen efter socialismens principer, inte konkurrensens.
Tina Nilsson, Från Socialisten nr 77. Publicerad på Internet 060506.