Socialdemokrati i motvind
Flera viktiga vallöften gör det värt att rösta på (s) i valet. Taket i a-kassan ska höjas så att det flesta får 80%, arbetsrätten ska stärkas, billigare tandvård, heltid ska bli en rättighet och deltid en möjlighet, gratis förskola är alla utmärkta krav som (s) driver i valrörelsen. Dessutom markerar man mot privatiseringar och konkurrensutsättning, och betonar behovet av solidaritet och trygghet. Trots alla dessa bra krav ligger partiet fortfarande dåligt till i olika opinionsundersökningar. Vad beror det på?
Orsaken är inte att folk vill ha en högerpolitik. Tvärtom. Det största problemet är trovärdigheten. Alla krav ovan är i princip de samma som antogs på partikongressen i Västerås år 2001 inför förra valet. Redan under valrörelsen 1998 gick LO ut med affischer där ensamstående mammor och arbetslösa berättade om att ”Vi räddade Sverige”. Budskapet väckte förväntningar om att det äntligen, efter nästan tjugo år av försämringar, skulle ske förbättringar. Visserligen har vi under de senaste åren sluppit dramatiska nedskärningar, stora lönesänkningar och kraftiga ökningar av arbetslösheten, men några större reformer har vi inte fått se, trots ”ordning” i statsfinanserna.
Partiledningen är också medveten om problemet. I det hemliga dokumentet ”Valseger 2006” skriver partiets kommunikationschef, Carina Persson, att ”allmänheten har en bristande tilltro till oss för att väljarna inte uppfattar att vi håller det vi lovar. De tycker också att vår moral brister. Vi har tappat i partisympati och i förtroende för de viktiga sakfrågorna arbetslösheten, vården, skolan, äldreomsorg, barnomsorg och ekonomi”.
Men hemliga valstrategier, som att utmåla moderaterna som falska, centern som ett lydparti till (m), och folkpartiet som några som inte kan få igenom något, samt att ignorera (kd), löser inte problemet i grunden.
Idag är tillväxten i den svenska ekonomin relativ hög. Det borde skapa ett utrymme för reformer, men den socialdemokratiska regeringen är försiktig. Kanske minns de att högkonjunkturerna i slutet av 70-, 80- och 90-talen snabbt förbyttes till lågkonjunktur över hela världen. De flesta hann knappt hämta andan, innan regeringar världen över genomförde försämringar.
Därför formuleras kraven idag inte som löften utan som ”mål” och i de flesta fall säger man ingenting om när de skall uppnås. När ledningen tvekar är det inte konstigt att även väljarna gör det.
De flesta har idag tappat förtroendet för kapitalismen. Föraktet för företagsledare är till och med större än för politiker. Det enda sättet att återställa förtroendet för en refomistisk politk är att genomföra reformer och detta kräver en grundläggande förändring av samhället. Det skulle innebära att bryta kapitalets makt genom att förstatliga storföretagen under de anställdas demokratiska styre. Med detta som grund kan man planera ekonomin och arbeta tillsammans med de revolutionära rörelserna som håller på att växa fram i världen, framför allt i Latinamerika, för en socialistisk värld.