Socialdemokraternas politik - dags att tala allvar
Valnederlaget 2006 måste bli en vändpunkt för socialdemokratin och arbetarrörelsen. De senaste årens högerpolitik är en återvändsgränd. Nu måste vägen vänsterut börja. Arbetarrörelsen måste hitta tillbaka till ett socialistiskt program, en politik som syftar till att i grunden förändra det ekonomiska systemet, en vision om ett rättvist och solidariskt samhälle.
Men förändringen kommer inte att komma av sig själv. Alla som räknar sig som socialdemokrater måste gå med i partiet och alla som står till vänster måste sluta sig samman och gemensamt driva sina krav på ny kurs.
Ideologi och visioner
Under många år har ”en budget i balans” upphöjts till ideologi av ledande socialdemokratiska företrädare, inte minst av Göran Persson. Partiets rötter och de socialistiska visionerna har satts på undantag. När så budgeten var i balans, och det dessutom var högkonjunktur, trodde man att det skulle räcka. Man slog sig till ro med att ”det går bra för Sverige” och förstod inte att många människor inte ens känner igen sig i det budskapet.
Bristen på ideologi och visioner gjorde de vallöften som trots allt presenterades mindre trovärdiga.
Nu måste socialdemokratin återvända till sin ideologi och återupprätta sitt socialistiska program. Utifrån vår ideologi måste sedan de dagsaktuella kraven formuleras. En trovärdig vänsterpolitik måste naturligtvis utvecklas i diskussioner bland medlemmarna. Men några punkter tror vi är nödvändiga att ta upp.
Minskade klassklyftor
Under socialdemokraternas senaste mandatperioder har klassklyftorna i Sverige ökat. Under perioden 1995 till 2004 växte BNP (summan av allt vi producerar i Sverige) med 44 procent. För den rikaste tiondelen av befolkningen ökade inkomsterna mer än BNP-tillväxten, nämligen med 49 procent. För de fem procenten allra rikaste växte inkomsterna med hela 58 procent. Inkomsterna för den övriga befolkningen ökade med mellan 21 och 30 procent. Samtidigt som sjukförsäkringen genom förändrade beräkningsunderlag har urholkats ytterligare ett par procentenheter har man tagit bort arvs- och gåvoskatt. Budskapet ”alla ska med” skorrade falsk i människors öron.
Nu måste vi formulera en konkret politik som syftar till att minska klassklyftorna. En sådan måste innefatta allt från låglönesatsningar och bra socialförsäkringar till rättvisa skattesystem.
Försvara a-kassan och fackliga rättigheter
LO och Socialdemokraterna måste gemensamt dra igång en landsomfattande kampanj mot försämringarna i a-kassan. Det gäller att avslöja syftet med försämringen och skapa opinion. Man måste prova alla traditionella metoder som möten, flygbladsutdelning och demonstrationer. Med största säkerhet kommer inte den borgerliga regeringen att ge vika. Attackerna på a-kassan är centralt i deras politik, det är bakom detta förslag de gömmer hela sitt borgerliga systemskifte. Därför måste arbetarrörelsen vara beredd att använda sig av politisk strejk för att stoppa förslaget. Låt det också bli startskottet för en kampanj till försvar av alla fackliga rättigheter.
Det finns ett väldigt konkret exempel på hur känslan av att man inte längre kan lita på socialdemokratins företrädare har vuxit fram. I upphandlingen inom kollektivtrafiken har man i Stockholm, precis som i övriga landet, pressat priserna på bekostnad av säkerhet och personalens arbetsmiljö.
Seko:s fackklubb för tunneltågförarna i Stockholm har gått i spetsen för att kritisera konsekvenserna och kräva arbetsmiljöåtgärder. Deras klubbordförande Per Johansson attackerades av arbetsgivaren Connex och blev till slut avskedad. Fackliga företrädare, aktiva socialdemokrater och SSU:are försökte få socialdemokraterna i SL:s styrelse att agera till försvar för den avskedade klubbordföranden. Säkert var det så att en överväldigande majoritet av den allmänna opinionen stod på Seko:s och Per Johansson sida. När tågförarna gick ut i vild strejk möttes de av sympati från resenärerna som också var fly förbaskade på förseningar och andra brister inom Connex verksamhet.
Istället för att försvara de fackliga rättigheterna väljer s-ledamöterna i SL att officiellt inte vilja kommentera affären trots alla rykten om att Connex förankrat beslutet om avsked hos SL-ledningen. Självklart skulle socialdemokraterna tagit kamp för fackets rätt att kritisera. Det är ett viktigt argument för facklig politisk samverkan.
Arbetarrörelsens arbetslinje
Full sysselsättning måste åter bli ett centralt krav som arbetarrörelsen aktivt driver. Idag som tidigare är satsningar på offentliga sektorn ett bra sätt att relativt fort kunna få viktiga och riktiga jobb.
Självklart räcker inte det utan även tillverkningsindustrin måste utvecklas så att den motsvarar våra behov istället för privata vinstintressen. I det ligger att man måste förstatliga de företag som är väsentliga för ekonomin i landet som helhet eller för en ort. Det är inte rimligt att jakten på profit skall få avgöra ett samhälles framtid.
Det självklara motkravet till alliansens ”arbetslinje” måste naturligtvis handla om en arbetstidsförkortning. Det kan aldrig vara god samhällsekonomi att en del av befolkningen arbetar tills de stupar medan andra tvingas gå arbetslösa år efter år. Trettio eller trettiofemtimmarsvecka med oavkortad lön och en facklig plan för hur den kortare arbetstiden skall kompenseras med fler anställda skulle både minska arbetslösheten och innebära väsentligt förbättrade levnadsförhållanden.
Rusta upp och bygg ut offentliga sektorn
Arbetarrörelsen måste skrota allt marknadsliberalt tänkande och gå tillbaka till de ursprungliga målsättningarna med offentliga sektorn. Det måste bli stopp för privatiseringar och anbudsupphandling. Arbetarrörelsens ideologi utgår ifrån att människor inte skall behöva vara i händerna på privata vinstintressen när de tillfredställer sina grundläggande behov oavsett om det gäller barnomsorg, att få sina sopor hämtade eller att komma till jobbet med kollektivtrafiken. Vård, omsorg och samhällsservice måste därför drivas i offentlig regi. De brister som idag finns måste åtgärdas genom bättre resurser men också genom att ge de anställda och medborgarna möjlighet att gemensamt styra verksamheten. Det är viktigt att skolor, sjukhus och äldreboende organiseras så att det visar på hur ett socialistiskt samhälle skulle fungera.
På samma sätt måste statliga företag organiseras som ett föredöme både när det gäller de anställdas möjlighet att styra verksamhet och allmänhetens inflytande. De statliga och kommunala bolag som har sålts ut måste återföras i offentlig ägo.
Internationalism
Arbetarrörelsen är internationalistisk. Under Göran Perssons tid som statsminister har socialdemokraterna avlägsnat sig från den socialdemokratiska ideologin även på denna punkt. Partiledningen har allt mer öppet gett sitt stöd till USA:s imperialistiska politik. Nu måste den socialdemokratiska politiken istället åter ge stöd till arbetarnas kamp i olika delar av världen. Just nu går en vänstervåg över hela Latinamerika. I Venezuela och Mexico tar arbetare strid mot förtryck och för drägliga levnadsförhållanden och blir angripna av USA-imperialismen, eller som i fallet Mexiko av den inhemska militären och polisen. Om arbetarrörelsen tog initiativ till en solidaritetsrörelse skulle det både ge konkret stöd till dem som kämpar i Latinamerika samtidigt som det skulle väcka entusiasm och sätta exempel för vårt politiska liv i Sverige.
Arbetarrörelsens internationalism måste också prägla invandrar- och flyktingpolitiken. Den reaktionära asylpolitiken inom EU har idag ätit sig in i arbetarrörelsens ledning. Självklart skall alla som flyr från olika former av förtryck få en fristad i Sverige. På samma sätt måste människor som vill skapa ett drägligt liv för sig och sina barn kunna få invandra till Sverige.
Arbetskraftsinvandring är ingen bra lösning eftersom den innebär en utpressningssituation för den som vill stanna här i Sverige. Den som har en tillfällig anställning och klagar på lön eller arbetsmiljö riskerar att mista jobbet och därmed att åka ut ur landet. Fackföreningsrörelsens motstånd mot arbetskraftsinvandringen har i en del fall kunnat tolkas som invandrarfientlighet. Därför måste den fackliga kampen utformas som en gemensam facklig kamp mot lönedumpning och orimliga villkor.
Slut med privilegier
Under de senaste två åren har borgerlig massmedia avslöjat den ena skandalen efter den andra om hur arbetarrörelsens företrädare skaffat sig privilegier. Det har varit fråga om dubbla löner, attraktiva lägenheter, fritidshus och gratis semesterresor. Det finns naturligtvis politiska orsaker till att de borgerliga företrädarna dragit upp detta samtidigt som de gärna talar tyst om lyxlivet inom näringslivet. Men med all rätt förväntar sig människor att arbetarrörelsens företrädare skall leva som de lär. Besvikelsen blir därför stor när privilegierna avslöjas.
En del handlar om rena olagligheter, men också stora skillnaderna i lön och levnadsvillkor skapar en klyfta mellan ledningen och de vanliga medlemmarna. Fackförbundsordförande, kommunalråd och riksdagsmän sitter och fattar beslut om vilka lönehöjningar man skall acceptera, vilka procentsatser som skall gälla i sjukförsäkringen och vad busskortet skall kosta samtidigt som de själva tjänar mångdubbelt mer än de människor de företräder.
Arbetarrörelsen måste avskaffa alla privilegier. Fackliga och politiska företrädare måste leva på samma villkor som sina medlemmar och väljare.