Skydda inte makthavarna

Publiceringen av boken om bordellhärvan, Makten, männen, mörkläggningen, har uppmärksammats en hel del i media. Men när man surfar på nätet för att läsa recensionerna och artiklarna om boken märker man snart att alla skribenter har en sak gemensamt. Detta vare sig de är positiva eller negativa till boken. De tassar som katter runt den heta gröten när det gäller en central fråga: Vilka var kunderna? Torskarna identifieras inte utan beskrivs som ”det högre skrået”, ”högt uppsatta män” eller ”politiker och andra kända personer”. Tydligare än så blir det inte, trots att många namnges i boken.

Kan det vara av juridiska skäl som alla skribenter är så återhållsamma? Är de rädda för att bli stämda för förtal? Kanske några är det, de som inte har någon större publicistisk vana. Men de har i så fall låtit sig skrämmas av en papperstiger. För inte ens Olof Johansson, före detta ledare för Centerpartiet, som är en av de få som offentligt gjort ett försök att tillbakavisa uppgifterna i boken, har vågat driva saken till åtal. Han ursäktar detta genom att i Aftonbladet (29/9-2004) hävda att ”Boken är en sån sällsynt sörja. Jag vill inte åt deras skitiga pengar.” Björn Tarras-Wahlberg har hotat med skadestånd på en halv miljon kronor, men inget har hänt. Boken publicerades i september 2004 och fortfarande har ingen stämt Deanne Rauscher. Orsaken till att de flesta avstår från att publicera namnen är därför knappast rädslan för skadestånd.

Udden i Thomas Kangers recension i DN (28/9-2004) riktas just mot publiceringen av namnen. Han fördömer det som en farsot och skvaller. Visst kan vi hålla med om att man ska vara återhållsam med att publicera detaljer om människors privatliv. Alla som har läst Socialisten under ett antal år vet också att vi är bland de sista att göra detta. Till skillnad från nästan alla andra som håller på med politik använder vi oss inte av personliga attacker mot våra politiska motståndare. Vi lyfter alltid fram sakfrågan, inte personen, och argumenterar med fakta och analys. Men vi anser det vara helt berättigat att publicera namnen på bordellkunderna, eftersom de visar på de starka band som finns mellan olika delar av samhällets elit. Så länge det hela döljs i anonymitet kan banden ifrågasättas och bagatelliseras.

En av marxismens grundteser är att staten och kapitalet sitter i samma båt. Med detta menar vi förstås inte att undersköterskor som lever på en minimilön har något gemensamt med Wallenberg. Det är samhällets toppar - högre tjänstemän, ledande politiker, kapitalister, mediaägare, justitieråd, generaler – som har gemensamma intressen, och i viss utsträckning agerar gemensamt. (Framförallt till försvar av det kapitalistiska systemet). Marxister anklagas ofta för att vara konspirationsteoretiker när de hävdar detta. Inte finns det väl några band mellan människor som är så olika?

Egentligen är denna invändning irrelevant, för det behöver inte finnas konkreta band mellan människor för att de ska agera gemensamt. Men vanligtvis underlättar det. Och sådana band finns. Hur de ser ut och var de knyts samman är dock oklart och det är förstås i elitens intresse att bevara det så. Då och då skymtar de dock fram. Boken Makten, männen, mörkläggningen sätter ljuset på en del av dessa. Det framgår till exempel att efter ett sent plenum i riksdagen om budgetfrågor kring lucia 1974 hade politiker från motsatta parlamentariska skyttegravar inga problem med att låta prostituerade ”förgylla” den gemensamma efterfesten.

Bordellhärvan visar också på den moral som rådde bland makthavarna - att det var OK att köpa människor för sitt eget nöjes skull. Att en sådan attityd fanns bland borgerliga parlamentariker kanske inte förvånar så många. Fler blir nog besvikna över att arbetarrörelsens representanter var så insyltade. Uppenbarligen hade de redan då fjärmat sig från dem de företrädde.

Ytterligare ett skäl att publicera namnen är att vi inte vill ansluta oss till den dubbelmoral som övriga media medverkar till. När bordellhärvan avslöjades på 1970-talet hängdes de prostituerade kvinnorna ut med namn och personnummer.För dem gällde inte den privata integriteten. Det var bara torskarnas identitet som skyddades.

Sen dess har visserligen en del hänt. Arbetarrörelsens bas lyckades (mot ledningens vilja) driva igenom att sexköp kriminaliserades. Men frågan är - har det skett någon större förändring i attityd och beteende i samhällstoppen?

JC,

Ledare från Socialisten nr 74, Publicerad här 051001