Skotten i Ådalen - historia som kan upprepas
Här i Sverige behöver vi inte oroa oss. Staten begår ju inte övergrepp mot medborgarna och om det sker så drabbar det ingen oskyldig och om det drabbar en oskyldig så är det bara en olycka. Känns tankegångarna igen? I detta land lever vi i en stark förvissning om rättsstatens godhet och om dess historiska förträfflighet. Allt för få verkar ha perspektiv på den kortvariga period detta handlar om. Det är faktiskt en så kort tid att den relativa freden mellan folket och statsmakten endast har 75-årsjubileum i år.
I början av 1920-talet drabbades Sverige av en kraftig ekonomisk kris som slog hårt mot folket. Mellan 1920-21 hade vi hela 30 % arbetslöshet. För att kontra sina fallande profiter sänkte arbetsköparna lönerna för sina anställda. Folket fick ta den ekonomiska smällen. Inte nog med att många gick arbetslösa med enbart allmosor från Arbetslöshetskommissionens understöd, de som trots allt hade arbete kastades ned mot svältgränsen.
1926 visade Arbetslöshetskommissionen verkligen vad de gick för. De gick in och villkorade understödet till de arbetslösa. Om de inte antog erbjudna jobb skulle de förlora understödet. Ett arbete som erbjöds var arbete i Stripagruvan där det sedan över ett år tillbaka var strejk. Statens institution utövade utpressning mot arbetslösa för att tvinga dessa till strejkbryteri. Fallet överklagades till den socialdemokratiska regeringen som upphävde beslutet. Upphävandet blev den socialdemokratiska regeringens fall.
I oktober 1929 kom den omtalade Wall Street-kraschen i USA och den ekonomiska jättekris som följde spred sig över världen. 1930-31 kom denna kris till Sverige och 1932 hade vi åter en hög arbetslöshet, denna gång på 25%.
Vad hände i Ådalen?
Händelserna som ledde till skotten i Ådalen är många men kan spåras till Söderhamn där Marmaverkens sulfatfabrik låg. Marmaverken tillhörde Graninge-koncernen som ägdes av familjen Versteegh och arbetarna på fabriken skulle enligt avtal ha en lön på 118 öre i timmen.
Inför löneförhandlingar 1930 tänkte ledningen mjuka upp arbetarnas kamp-vilja och därför krävde VD Gerhard Versteegh lönesänkningar till 91 öre i timmen alltså 27 öre under avtalad lön. Dessutom skulle hyran höjas i företagets arbetarbostäder med 50 % och vedpriserna med 43 %.
Ekvationen var dålig, 50 % hyreshöjning, 43 % högre vedpris och 30 % lönesänkning.
Fackets krav avslås
I detta läge gick facket in och begärde att den tidigare lönen skulle bibehållas, ved- och hyreskostnader skulle ligga kvar och att en hyresersättning skulle införas för dem som inte utnyttjade företagets baracker.
Bolaget vägrade blankt och vägrade även att betala de avtalsenliga lönerna. Detta resulterade den 4 oktober 1930 i att Marmaarbetarna gick ut i strejk. Nio dagar senare beslöt Pappersindustriarbetareförbunden om sympatistrejk vid koncernens fabriker i Sandviken och Utansjö. Den 19 januari 1931 beslöt Pap-pers- och Sågverksindustriarbetareförbunden om sympatistrid vid alla företag tillhörande Marma-Långrörs AB. Detta innebar att all hantering av företagens gods stoppades.
Arbetsköparna svarade med att tillkalla strejkbrytare från Stockholm för att få loss godset. De ankom den 12 maj och började sitt arbete dagen efter med att lasta ångaren Milos i Sandviken. Arbetarna svarade med en demonstration som trängde sig in på det inhägnade området. Demonstranterna stormade sedan kajen där de handgripligen avlägsnade strejkbrytarna från lastfartyget. Tre av strejkbrytarna tvingades sedan gå främst i tåget medan de övriga flydde.
Militär och polis inkallas
För att, som det hette, upprätthålla ord-ningen inkallades militären från Västernorrlands regemente och Norrlands trängkår med 60 man till fots och 25 ryttare. Militären anlände till Spräng-vikens station utrustade med gevär och kulsprutor. På stationen möttes de av över 2000 demonstrerande arbetare. Demonstranterna gav militärerna flygblad med följande budskap: ”Du kamrat, skall i kapitalismens intresse tvingas att skjuta ner dina kämpande klasskamrater. Kamrat, solidarisera dig med arbetarnas kamp! Vänd vapnen mot förtryckarna!”
På kvällen den 13 maj demonstrerade uppretade arbetare vid den så kallade ”Villan” där strejkbrytarna var inkvarterade. Under demonstrationen krossades flera fönster i Villan och militären svarade med att skjuta lösa skott mot massan och därefter kasta rökgranater varvid ett flertal demonstranter brännskadades och ett hus antändes.
Transportarbetarnas fackförening utlyste ett möte i Frånö Folkets Hus klockan tolv den 14 maj men då det kom flera tusen deltagare så lades mötet om till Folkets Park. Omkring halv ett marscherade man spontant mot Lunde. De söndagsklädda demonstranterna hade snart fått tag i ett par fanor och banderoller och en musikkår anslöt sig.
Skotten i Lunde
I Lunde förberedde sig militären för att skydda strejkbrytarna mot demonstranterna. För att undvika en upprepning av föregående kväll skulle folket hållas ifrån planket som omgärdade strejkbrytarvillan. Militären var också rädd att massan skulle kunna kliva fram och avväpna dem om de kom för nära, därför behövde de avstånd till demonstranterna.
Då man trodde att Villan var målet för demonstrationen placerade man huvuddelen av styrkan vid vägen utanför och nöjde sig med en vägspärr bestående av ryttare vid den andra vägen. Om det kom till sammanstötning hade alla soldater order om att först avlossa lösa och sedan skarpa skott i marken framför de demonstrerande. Placeringen av styrkan visade sig vara ett stort misstag. Demonstranterna var inte alls ute efter Villan utan gick den väg som var bäst lämpad för en fredlig demonstration vilket ledde tåget rakt in i militärens svaga flank
När demonstrationståget anlände
till Lunde möttes de av en vägspärr och en beriden soldat ropar att
vägen är spärrad. Demonstranterna skriker:
”Vägen är fri! Vi har rätt att komma fram! Det är en fredlig demonstration
- flytta på er för fan!”
Då tåget inte stannade upp avlossade ryttaren ett varningsskott men tåget stannade fortfarande inte, dels av princip och dels för att tågets längd tryckte folk framåt. Kaptenen avlossade nu skarpa skott mot tåget och skadade en demonstrant. I kaoset som följde beordrade kaptenen eld. Gevär och kulsprutor avlossades rakt in i folkmassan. En av trumpetarna i musikkåren hade sinnesnärvaro att resa sig upp och blåsa eld upphör och soldaterna avbröt genast skjutandet. Under den intensiva beskjutningen hann dock fem personer dödas och fem blev skadade. Tjugoåriga Eira Söderberg var bara åskådare, stående vid sidan av vägen, men hon dödades av ett direktskott i bröstet från kulsprutan. Jakten på profit blev i sin förlängning fem statliga mord på fredligt demonstrerande arbetare.
Efter skotten var situationen oerhört
spänd och för att råda bot på detta beslöt länsstyrelsen att avlägsna
strejkbrytarna. De fackliga organisationerna krävde också att militären
skulle dras tillbaka och att ansvaret för den lokala ordningen skulle
överlåtas på fackföreningarna vil-ket också skedde. Ådalen var därmed
för en tid under facklig kontroll.
Skottens relevans idag
Det
kan verka underligt att ta upp en 75 år gammal händelse som många
skulle anse bara har historisk relevans. Det kan aldrig hända igen.
Inget kan vara mer fel.
Låter man blicken svepa över den senaste tidens tidningsartiklar utkristalliserar sig otrevliga tendenser. Den borgerliga alliansen vill sänka ersättningen till 80 % av lönen och sedan tvinga arbetslösa att ta arbete till 80 % av ersättningsnivån vilket skulle sänka en lön på 10.000 kronor till 6.400. Detta motsvarar en lönesänkning på 36 %. Våra redan inbetalda pensionspengar, en del av vår lön, verkar ha försvunnit i hanteringen utan att någon protesterar. Också detta är en lönesänkning. Diskussioner har förts om en ökning av arbetstiden. Kollektivavtalen har fått utstå starka attacker både från EU och från den svenska borgerligheten. Arbetsrätten urholkas, LAS attackeras och facket framstår som allt svagare. Vi matas med mediala utspel som hotar oss med ökad arbetslöshet om vi inte sänker våra löner. Omkostnader ökar men lönen ligger på sin höjd stilla.
Göteborg 2001
Vidare tyder polisens agerande vid Göteborgsdemonstrationen på en hårdare inställning mot hätska situationer. Polisens agerande när det gäller efterverkningarna av Göteborg visar på att de repressiva krafterna är beredda att skydda sina intressen om det så innebär att bryta mot lagen. Domstolarnas bedömningar av ansvarsfrågan och anmälningar mot poliser visar tydligt att rättsväsendets operativa del har stöd av dess juridiska. Polisens nya ammunition är ett stort problem då den redan har bevisat sin dödlighet. Ett med vanlig ammunition mindre riskabelt skott riskerar nu att bli dödande. Vad händer med rättssäkerheten om du dödas innan din skuld är bevisad? Som en förlängning av detta kommer det läggas förslag om att sätta in militären i polisiära situationer, något som inte varit tänkbart sedan skotten i Ådalen 1931.
För att ytterligare måla vidare på denna dystra bild har statsmaktens möjligheter att övervaka din vardag ökat markant och ännu fler förslag i den stilen kommer. Det är inte längre nödvändigt att presentera en misstanke för att få tillstånd att övervaka en individ eller grupp. Många av dessa förslag är officiellt grundade på ett behov att skydda landet mot terrorhandlingar, men som alla förslag som inkräktar på frihet och integritet har det en baksida. Dessa förslag är minst dubbeleggade och öppnar för kränkning av många fler grupper än de som det talas om officiellt.
I konflikt med statsmakten
Vår ideologi är revolutionär och eftersträvar en fullständig omdaning av samhället medan statsmakten är konservativ. Däremellan finns en stark konflikt. Är det fortfarande säkert att vara socialist? Kan vi fortfarande framföra våra krav i skrift, tal och i demonstrationer eller kommer vi registreras, avlyssnas, kränkas och övervakas? När vi går till kamp för våra löner, våra villkor och vår rätt, kommer vi då få marschera ostörda eller kommer vi att möta repressionens styrkor? Hur lång tid dröjer den första dödsskjutningen av en svensk arbetare? Hinner den, efter Ådalen uppkomna, relativa freden mellan folket och statsmakten ens få uppleva sitt 100-årsjubileum?
Ta kampen
Bilden som målats upp här och de frågeställningar som ställs kan verka nedslående. Få av oss hade trott att denna utveckling var förestående, ännu färre att det skulle ske så snart. Vi ska dock komma ihåg att det inte bara är 75 år sedan demonstrerande arbetare skjutits utan också endast samma tidsrymd sedan arbetarna tog kampen på alla plan de hade tillträde till. Folket protesterade mot dödsskjutningarna och Maktens agerande, drev sina krav i de demokratiska forumen och mobiliserade sig för att säkra att det aldrig skulle ske igen. De demonstranter som dömdes i efterverkningarna av Ådalenhändelserna frigavs efter en massiv kampanj med krav på fullständig amnesti.
I den fackliga kampen gäller det nu att åter lyfta den ideologiska diskussionen för att sätta perspektiv på det fackliga arbetet. Det handlar fortfarande om en kamp om det mervärde som vi som arbetare skapat och som arbetsköparen fråntar oss. Om fokus åter hamnar på dessa grundläggande funktioner i samhället kommer medvetandet öka om att det är arbetarnas ekonomi som offras i jakten på profiten. Idag verkar detta förbises av allt fler. Arbetarrörelsens bas måste vakna och ta upp striden medan tid är att förhindra vidare försämringar. I sin förlängning måste också frågan om ägandet aktualiseras. Endast när makten över produktionen är i hela folkets händer kan risken för framtida attacker mot arbetarklassen avvärjas.
Vårt arbete för att kontra och riva upp de nu genomförda förstärkningarna av statens repressiva funktioner måste inledas omedelbart. Vi måste stoppa utvidgningen av dessa genom att agitera och mobilisera mot de kommande, ännu ej genomförda förslagen. Parallellt med detta måste vi arbeta med medvetandegörande agitation gällande de redan genomdrivna besluten och därigenom skapa opinion mot dessa. En kraftig protest från folket i stort och från arbetarrörelsens basorganisationer i synnerhet kommer att lägga press på partiledningen och regeringen.
Naturligtvis får vi inte heller låta farhågorna hindra oss i vårt vardagliga arbete eftersom det vore att lägga sig utan strid. Skulle farhågorna besannas och vårt arbete försvåras finns det bara en väg att gå – fortsatt arbete oavsett konsekvenserna. Arbetarrörelsens pionjärer tvingades gå den vägen och, om det behövs, så ska även vi.
Här vilar en svensk
arbetare. Stupad i fredstid. Vapenlös, värnlös. Arkebuserad av okända
kulor. Brottet var hunger. Glöm honom aldrig.
(Gravskrift över de stupade i Ådalen, Erik Blomberg).