Skakande läsning från LO
LO kom för en tid ut sen med två rapporter som förtjänat att få stora rubriker, men som knappast uppmärksammats alls i media. De handlar om hur förhållandena försämrats för arbetare och tjänstemän i Sverige de senaste tolv-femton åren. Särskilt hårt har LO-kvinnorna drabbats.
Ur Arbetsmiljön 1991-2003 (Klass och kön) av Sten Gellerstedt hämtar vi fökjande uppgifter.
År 1991 kunde hälften de kvinnliga arbetara påverka sin arbetstakt, år 2003 kunde enbart en tredjedel göra det. Fler kvinnliga arbetare fick ett enformigt arbete och färre kunde ta en kort paus för att prata med arbetskamrater.
De kvinnliga arbetare som ansåg att arbetet var påfrestande tungt ökade stort, från 44 till 52 procent. I alla grupper har allt fler ont i axlar eller armar minst en gång varje vecka. För kvinnliga arbetare ökade andelen från 38 till 46 procent mellan 1991 och 2003.
Alla grupper anger större trötthet. År 2003 svarade 59 procent av de kvinnliga och 55 procent av de manliga arbetarna att de minst en dag per vecka är uttröttade i kroppen när de kommer hem från arbetet. Inom industein är siffran bland kvinnor 64 procent.
Ur: Anställningsformer och arbetstider 2005. Ett faktamaterial om välfärdsutvecklingen av Sven Nelander och Ingela Goding:
Sammanlagt hade under första kvartalet 2005 ungefär 525 000 personer någon form av tidsbegränsad anställning. Det innebär en ökning med nästan 150 000 sedan 1990. De fasta anställningarna har samtidigt minskat med ungefär 450 000 (från drygt 3,6 till knappt 3,2 miljoner). Det innebär att andelen tidsbegränsade anställningar har ökat till 14,1 procent 2005.
Snabbast har den mest otygga anställningsformen, behovsanställningen, ökat. Den är i särklass vanligast bland kvinnliga arbetare, i fackförbunden Hotell och Restaurang, Transport, Handels och Kommunal. Forskning visar att behovsanställningar i mycket liten utsträckning leder till fasta jobb.
Bland LO-kvinnor i åldrarna 25-29 år har andelen med tidsbegränsade anställningar har ökat från 15 till 24 procent sedan 1990. Hela denna ökning ligger på den allra mest osäkra anställningsformen, den så kallade behovsanställningen.
Sedan början av 1990-talet har de obekväma eller oregelbundna arbetstiderna ökat markant bland LOs medlemmar, medan andelen bland tjänstemännen hela tiden legat på en mycket låg nivå. Bland kvinnorrna har den så kallade turlistetiden vanligare, bland männnen har skiftarbetet ökat. Hur arbetstiderna är förlagda påverkar hela familjen och har stor betydelse för möjligheterna att ordna barnomsorgen på ett bra sätt.
Att arbeta på obekväm eller oregelbunden arbetstid är nästan tio gånger vanligare bland LO:s kvinnor än bland kvinnorna inom SACO. Men också bland männen är det stora olikheter – obekväma eller oregelbundna arbetstider är drygt fyra gånger vanligare inom LO än inom SACO.
Sedan början av 1980-talet, har andelen LO-kvinnor som arbetar på obekväm eller oregelbunden arbetstid så gott som fördubblats, nämligen från 25 till 49 procent. Bland männen inom LO har det varit en ökning från 23 till 33 procent. Bland de unga LO-kvinnorna, som är den grupp som har de allra lägsta lönerna, har den genomsnittliga arbetstiden minskat med så mycket som nästan 5 timmar per vecka sedan 1990. Flera olika undersökningar visar samstämmigt att praktiskt taget alla önskar fasta anställningar.