Makthavarna i USA och andra kapitalistiska länder använder FN när det passar deras intressen. Precis som man gör med övrig lagstiftning, nationellt och internationellt. I frågan om USA:s rätt till självförsvar blir detta speciellt tydligt. Det visar att FN inte kan skapa fred. I stället måste arbetarrörelsen återerövra sin egen internationella kamp.

Rätten till självförsvar

Den 13 januari 1995 kommer en beväpnad man med rånarluva in i en guldsmedsaffär. Han tvingar ägaren att fylla en plastpåse med pengar. En annan man befinner sig samtidigt i lokalen. Av vad jag fått berättat för mig så var han tidigare libanesisk soldat, och med andra ord van vid farliga situationer.

I stället för att reagera som oss andra med skräck, så går han till handling. Han avväpnar helt enkelt rånaren. Medan affärsägaren håller fast rånaren, så tar sig den före detta soldaten ut på gatan. Han höjer vapnet och börjar skjuta mot bilen där rånarens kollega sitter och väntar.

Detta rättsfall kom sedan ända upp till Högsta domstolen. Frågan var om den före detta soldatens handlande var att betrakta som nödvärn, eller om det var vållande av skada på rånarens kollega? Hur långt får man egentligen gå när det gäller att försvara sig? Domstolarna brukar vara ganska frikostiga med att låta folk försvara sig och sitt med våld. Den som blir attackerad har ju inte bett om det, och kan inte alltid fullt ut stå för sina handlingar som ju sker i affekt. Däremot kan det inte accepteras att självförsvaret övergår i hämnd. Den före detta soldaten dömdes därför till 3 månaders fängelse för grov misshandel och vållande till kroppsskada.

Katastrofen i USA

Den 11 september 2001 kördes tre kapade flygplan in i byggnader i USA. Jag behöver inte beskriva detta närmare. Alla vet vi vad som hände denna tragiska dag. Den fråga jag vill resa är i stället hur man kan motivera de amerikanska åtgärderna i Afghanistan med att detta är självförsvar?

Under den socialdemokratiska partikongressen föredrog Anna Lindh över motioner på det säkerhetspolitiska området. Hon sa i sitt anförande: "För första gången sade FN att en terroristaktion var hot mot internationell fred och säkerhet och gav rätt till självförsvar". Detta med hänvisning till den så kallade självförsvarsrätten i FN-stadgans artikel 51. Hennes uttalande speglar ganska väl vad många andra också sagt i frågan.

Artikel 51 ger en nation rätt att försvara sig mot en väpnad attack till dess säkerhetsrådet hinner agera: "... rätt till enskilt eller kollektivt självförsvar, då ett väpnat anfall riktas mot ett av Förenta Nationernas medlemsländer, tills Säkerhetsrådet vidtagit nödvändiga åtgärder i syfte att upprätthålla internationell fred och säkerhet...". Vidare läggs ansvaret att agera sedan över på säkerhetsrådet "... och ska på intet sätt inskränka Säkerhetsrådets befogenheter..." som har att återställa internationell fred och säkerhet.

Hur skall man tolka in USA:s bombningar av Afghanistan i den stadgan? Tänk nu tillbaka på händelsen i guldsmedsaffären. Var det inte ganska logiskt att självförsvarsrätten slutade där hämnden började? Borde inte FN-stadgans artikel 51 tolkas på ungefär samma sätt? Att i denna skrivning tolka in att ett land har rätt att i självförsvar gå till militärt angrepp och bomba civila är som att försöka få in den fyrkantiga klossen i det runda hålet på barnens klosslåda.

Omtolkning av stadgan

Det har också argumenterats för att detta är ett sätt att utveckla FN-stadgan eftersom den ju är så gammal. Men även här brister resonemanget betänkligt. De omtolkningar det här är frågan om görs av säkerhetsrådet. Denna församling består av ett fåtal stater och är organiserat på ett högst odemokratiskt sätt.

FN-stadgan å andra sidan är godtagen av alla medlemsstaterna. Detta innebär att stadgan så att säga har godtagits om och om igen varje gång något nytt land invalts i FN. Kan då säkerhetsrådet omformulera artiklarna efter alla dessa inval? Genom att göra det har man definitivt frångått den demokratiska retorik som föregick grundadet av FN.

Extensiv tolkning

Ett mer realistiskt resonemang kunde vara att man kan tolka artikel 51 som att den inrymmer det som nu händer. Om mannen i guldsmedsaffären hade blivit friad från brott, så skulle HD ha gett oss ett nytt prejudikat. Genom sådana avgöranden utvecklas ständigt rätten, och lagar omtolkas.

Men det finns en tydlig gräns här. Man kan inte vid tolkning gå utanför vad lagen säger. En straffstadga måste läsas efter dess ordalydelse. Den utgångspunkten borde gälla även i FN.

Ove Schramm

från Socialisten nr 56, januari 2002