 Den som intresserar
sig för "kvinnofrågan" snubblar förr eller senare
över namnet Simone de Beauvoir. Snarare förr än senare,
faktiskt. Nina Björk som skrev bestsellern "Under det rosa täcket"
menar till exempel att de Beauvoirs "Det andra könet" är
1900-talets viktigaste feministiska verk. Andra talar om kvinnorörelsens
"bibel".
I fjol gavs "Det andra könet" ut i nyöversättning
av Norstedts förlag.
Själv har jag länge känt en skepsis mot de Beauvoir. Mycket
på grund av den dyrkan hon utsätts för i etablerade, akademiska
kretsar. Visst, hon stod för kvinnors rätt att arbeta och hon
försvarade rätten till fri abort. Men båda dessa rättigheter
och mycket mer infördes faktiskt redan 1917 i Ryssland, efter oktoberrevolutionen.
Så det var inget nytt - har jag tänkt.
Men ska man vara rättvis så måste man förstås
se att Simone de Beauvoir inte verkade i Ryssland 1917 utan i Frankrike
under en tid när helt andra värderingar var förhärskande.
På 30-talet hade fascismen lyft fram ett konservativt kvinnoideal
i Europa, och restriktioner infördes mot kvinnors arbete i flera
länder. Vichy-regeringen i Frankrike gjorde 1942 abort till ett brott
mot staten som kunde bestraffas med döden.
I Sovjetunionen hade Stalin och ett byråkratiskt skikt tagit över
makten och infört en fasansfull diktatur som också ändrade
synen på kvinnans och familjens roll. Abort förbjöds 1936
i Sovjetunionen och skilsmässor blev mycket svårare att genomföra.
Kommunistpartierna världen runt tog direktiv från Moskva, och
i Frankrike hyllade man under 40-talet den traditionella familjen och
började precis som i Sovjet att tala om kvinnor som födde många
barn som "folkets hjältinnor". Homosexualitet fördömdes.
När "Det andra könet" kom
ut 1949 sattes den på index av påven,
vilket betydde att goda katoliker inte borde läsa den. Men också
kommunistpartiet tog klart avstånd, vilket inte
de Beauvoir räknat med. Både hon och hennes livskamrat Jean Paul Sartre
såg sig som socialister, och alls inte anti-kommunister.
Simone de Beauvoir slog alltså inte in öppna dörrar på 40-talet.
Men den väsentliga frågan för den som
år 2003 tvekar inför hennes 880-sidiga tegelsten är om den har något
väsentligt att säga oss idag
"Det andra könet" behandlar många ämnen: biologi, sexualitet,
lesbisk kärlek, psykoanalys, litteraturkritik, myter och så vidare. Jag tänker
här bara kommentera bokens inledande avsnitt om öde och historia. Hur
besvaras den centrala frågan - varför
existerar kvinnoförtrycket?
"Man föds inte till kvinna"
Ett citat ur "Det andra könet" som har blivit bevingat lyder:
"Man föds inte till kvinna, man blir det".
Just den formuleringen har många likartsfeminister hakat på. Tanken är att
det inte är biologin som förklarar
kvinnans underordning och nu rådande
könsroller. Det handlar om prägling.
Nina Björk beskriver hur pojkar och flickor från första andetaget behandlas
olika (rosa eller blått täcke), att de får
ett livsmanuskript som ger dem deras olika roller.
Det kan man ju hålla med om. Det är bara att titta på
klädbutikernas barnavdelningar så ser man den
strikta könsindelningen - en tjej som vill ha bekväma och robusta byxor
tvingas ofta gå över gränsen och acceptera
att etiketten säger "Boys".
Men att det är så kan de
flesta enas om. Frågan är varför.
På den frågan svarar Simone de Beauvoir märkligt, motsägelsefullt
och ibland direkt felaktigt.
Hon hävdar att "Genom hela historien har de (kvinnorna/KA)
varit underordnade mannen, deras beroende är inte följden av en händelse eller
en utveckling." (s 28)
"Kvinnan har alltid varit om inte mannens slav så åtminstone
hans vasall" (s 30)
Det är en uppfattning som går stick i stäv mot en marxistisk
historiesyn, och så vitt jag kan förstå det
mesta av antropologisk forskning. (Se artikeln om Eleanor Leacock och
indianstammen Montagnais-Naskapi.) I Engels bok "Familjens, privategendomens
och statens ursprung", 1884, visar han med hjälp av den tidens senaste rön att
kvinnans ställning inte alls förbättrats
under historiens gång. Tvärtom. I samband med att kollektiven bröts upp
och klassamhället infördes led
kvinnokönet sitt "världshistoriska nederlag".
Simone de Beauvoir har läst Engels, men hon är inte nöjd: "De
viktigaste problemen har smusslats undan. Historiens vändpunkt utgörs av
övergången från egendomsgemenskap
till privategendom, men vi får absolut inga upplysningar om hur det kan ha
gått till", skriver hon. Alltså är det inte
säkert att teorin stämmer.
Bara biologiska förklaringar kvar
Det är sant att det finns stora brister i Engels bok. Han medger
också själv att man inte vet hur
övergången såg ut. Men om man inte ser
kvinnans underordning som kopplad till samhällets organisation, och en ekonomi
som bygger på utsugning, då återstår ju
bara biologiska förklaringar. Simone de Beauvoir halkar ner i den fållan
gång på gång.
Hon talar om männens större styrka, att kvinnorna för att försvara
sig mot fiender och för att försörja
sig själva och sin avkomma måste få
beskydd av krigarna samt erhålla
"förnödenheter från männens jakt och
fiske". Men även om man tror på en
oerhört strikt arbetsfördelning mellan
könen där bara män jagade (vilket inte
jag gör) så har det ju visat sig att det
har varit samlandet, som inkluderar smådjur, som stått för merparten av
födan. Undantag är möjligen arktiska
områden.
De Beauvoir för ett resonemang om immanens (upprepning,
reproduktion) och transcendens (kreativitet, utveckling, överskridande), där hon
hävdar att kvinnorna sen urminnes tider varit passiva. "Men att föda barn
och amma är hur som helst inga aktiva
handlingar, de är naturliga funktioner som inte ingår i något projekt (...).
Hon är dömd till hushållsarbete eftersom
det är det enda som kan förenas med moderskapets plikter, men det låser
fast henne i upprepning och immanens. Det upprepar sig dag efter dag (...) det
skapar ingenting nytt". (s. 99)
Om Simone de Beauvoir här sagt att hon beskriver kvinnornas
situation i den franska borgarklassen under hennes egen uppväxt hade man
kunnat hålla med. Men talar man om
mänsklighetens historia då blir det helt
uppåt väggarna.
De Beauvoir fortsätter i samma spår: "I mannens fall är det helt
annorlunda. (...) Homo faber är från
tidernas begynnelse en uppfinnare: redan den käpp och den klubba som han
använder sig av för att skaka ner frukt
eller slå ihjäl djur är redskap med
vilka han utvidgar sitt grepp om världen. Han nöjer sig inte med att hemföra
fiskar som fångats i havet, han måste
först erövra vattnets domäner genom att
urholka trädstammar till kanoter...".
"För att upprätthålla skapar han, han
överskrider nuet, han öppnar framtiden".
Var kommer dessa uppgifter från? Skulle bara män ha uppfunnit
saker?
Det finns många exempel ur antropologin på så kallade
primitiva folk där män och kvinnor delar
på praktiskt taget alla uppgifter: samlande, jakt, barnskötsel, husbygge,
beslutsfattande, deltagande i högtider och fester och så vidare.
Att kvinnor haft begränsad rörlighet i slutet av graviditeten och
strax efter förlossningen innebar inte att de blev hemmafruar. Det vore en
orimlighet i forntidens omkringströvande band.
"Kvinnornas guldålder"
Antropologen Eleanor Leacock har många gånger apropå så
kallade ursprungliga samhällen understrukit
att där fanns ingen åtskillnad mellan
en kvinnornas privata hushållssfär och
en männens offentliga arbetssfär. Det
stora kollektiva hushållet var samhället,
och där bidrog alla. Produkter konsumerades direkt och förvandlades inte till
varor.
Lite längre fram i texten verkar det också som om de Beauvoir
ändrar synsätt och säger emot sig själv.
Hon skriver att i tidiga jordbrukarsamhällen har kvinnan ofta "utomordentligt
högt anseende". Moderskapet uppskattas
när det behövs arbetskraft. Egendom uppstår i kollektiv form. Kvinnan är
inte förslavad i äktenskapet utan del av
sin egen klan tillsammans med sina barn. Den gemensamma egendomen
överförs på kvinnolinjen. de Beauvoir
skriver till och med att jordbruket,
vävandet, keramiken, varuutbudet och handeln ofta ligger i kvinnornas händer.
Kvinnan anses ha magiska krafter och religionen domineras av den Stora
Gudinnan.
Vad mer krävs egentligen för att visa att kvinnan vare sig var slav
eller vasall? Men de Beauvoir låter sig inte påverkas. Nej, Engels hade fel,
kvinnornas guldålder var bara en myt. Det är nämligen så att "hur mäktig hon
än kan tyckas vara uppfattas hon genom begrepp som det manliga
medvetandet har skapat. Hur skräckinjagande alla
de gudabilder som mannen har utformat än må vara, är de i själva verket
beroende av honom och det är därför
möjligt för honom att förstöra dem."
Med ett sådant resonemang - att det spelar ingen roll vilken
ställning kvinnan i verkligheten har eftersom
det är mannen som har givit henne hennes position - kan man förstås hävda
vad som helst. Men det blir ärligt talat rent hokuspokus. Och det enda belägg
de Beauvoir har för sitt påstående är
ett par citat från den kontroversielle antropologen Claude Lévi-Strauss. Ett
lyder: "Den offentliga, eller helt enkelt sociala, makten tillkommer alltid
männen."
Sen när de Beauvoir ska gå vidare och förklara varför männen
dominerar säger hon: "detta fenomen är
en följd av imperialismen hos det mänskliga medvetandet som objektivt
försöker förverkliga sin suveränitet. Om
inte den primära kategorin den Andre hade funnits i det mänskliga
medvetandet, tillsammans med ett ursprungligt anspråk på att dominera den Andre,
hade inte upptäckten av bronsredskap kunnat leda till förtrycket av kvinnan."
Människans natur?
Bronsredskapen kan vi lämna därhän för tillfället, men i övrigt
låter det här förvillande likt det
borgerliga resonemanget om "människans
natur". Jag tycker att människan som
egoistisk, konkurrerande och girig ligger nära
till hands, trots att de Beauvoir inte hävdar det.
Simone de Beauvoir menade att en förändring var möjlig, både i
samhället i stort och för kvinnorna. Men med den syn på historien som hon
presenterar känns det inte trovärdigt.
Om kvinnor alltid tidigare, oavsett samhällsorganisation, varit underordnade
- varför skulle det ändras i framtiden?
Och att säga att hon var fångad i sin tid känns inte som en riktigt
bra ursäkt. Alexandra Kollontay hade ju redan 1925 publicerat Kvinnans
ställning i den ekonomiska utvecklingen, som har en helt annan syn på
kvinnornas kapacitet i tidigare samhällen.
Vad vi behöver idag är en teori som knyter ihop Engels grundtes
med fakta från modern forskning och förklarar kvinnoförtrycket utifrån den
materiella verkligheten.
Kerstin Alfredsson
Från Socialisten nr 62, mars 2003
Litteraturtips:
Eva Lundgren-Gothlin: Kön och existens
Alexandra Kollontay: Kvinnans ställning i den ekonomiska utvecklingen
Leo Trotskij: Den förrådda revolutionen (avsnittet "Familj, ungdom,
kultur")
|
