"Sedan gruvarbetarledaren Arthur Scargill öppnade eget är labour av med sin avgrundsvänster" skriver Dagens Nyheters London-korrespondent. Labours "avgrundshöger" är de som jublar mest över den legendariska vänsterprofilens avhopp. Denna artikel från engelska Socialist Appeal kritiserar hans beslut att starta eget parti.

Scargills äventyrspolitik

Nystartat vänsterparti saknar framtid

Arthur Scargill reste, i en debatt om labours framtid, frågan om socialister skall stanna kvar i partiet eller lämna det och etablera ett nytt socialistiskt arbetarparti.

Den frågan berörde verkligen någonting viktigt. Det är inte en ny fråga, den har rests varje gång högerflygeln i labour har stärkt sitt inflytande. Det faktum att Scargill har ställt frågan ger den inte desto mindre stor betydelse och frågan förtjänar att tas på allvar.

Arthur Scargill påpekade helt riktigt: "Vi har sett partiets nuvarande ledning systematiskt rasera labours anknytning till socialism". Ledningen har lyckats avskaffa paragraf fyra i partiets stadgar (som handlade om kollektivt ägande av produktionsmedlen, ö.a.) och vädjat till SDP:s (Social Democratic Party) förrädare att återgå till partiet.

Besvikelse över labours högervridning

Ovanpå detta har ledningen drivit igenom stadgeändringar i ett försök att förhindra framtida opposition mot högerflygelns politik. Scargill sammanfattade: "Socialister ställda inför detta faktum måste besluta sig för vad de ska göra. Ska vi passivt medge att partiet har övergett socialismen och all bekännelse till allmänt ägande? Ska vi, och andra som känner som vi gör, stanna kvar i ett parti som varit och är under 'politisk rensning'? Eller, ska vi lämna det och börja bygga ett socialistiskt arbetarparti som representerar de principer, värden, hopp och drömmar som för nästan hundra år sedan gav upphov till vad som sorgligt nog nu blev New Labour?" (New Labour är det nya namnet på labour-partiet, ö.a.)

Att en sådan fråga ställs just nu beror helt klart på frustration över skiftet mot höger i partiet och bristen på klart perspektiv över hur labour kommer att utvecklas under den kommande perioden. Till att börja med får vi inte låta oss ledas av denna frustration. Det finns ingen genväg, inga universalbotemedel eller magiska lösningar. Det är inte en fråga om önsketänkande, utan vi måste inse hur det är och förstå hur den nuvarande situationen kan ändras. Historien är fylld av fragment från extremvänstergrupperingar som trott att de funnit en genväg.

Labour högt i opinionsundersökningar

Det är ett faktum att högerflygelns grepp om labour (och fackföreningarna) aldrig har varit starkare än för närvarande. Så är fallet inte bara i England utan också internationellt. Det har sina rötter i 80-talets högkonjunktur och kapitalismens tryck. De traditionella massorganisationerna tömdes på aktiva vänsterinriktade arbetare. Men på grund av kriserna och den nuvarande vidsträckta oron över framtiden, har en massiv stämning utvecklats mot det regerande tory-partiet.

Trots oron över labour-ledarnas tory-vänliga idéer, ser flertalet arbetare en labourregering som något som ska göra slut på toryismen och lösa deras problem. Många tror att Blair vädjar till mittfältet bara för att komma till makten, och att så snart han gjort det kommer han att genomföra en politik i arbetarklassens intresse. Detta är förklaringen till att labour ligger högt i opinionsundersökningarna. Till och med i Skottland, där SNP (Scottish National Party) har lagt sig till med en vänsterframtoning, har deras stöd nyligen gått tillbaka och labour har forsat framåt igen till över 50% i opinionsundersökningar.

Det är verkligen sant, som Scargill sagt, att ett genuint socialistiskt labour som håller fram ett djärvt socialistiskt program skulle vinna ett massivt stöd. 1945 framförde labour sitt mest radikala program någonsin och vann en landsomfattande seger. Men hur kan detta socialistiska parti skapas?

Kan inte utropa nya partier

Att tro att ett nytt parti helt enkelt kan utropas i opposition till labour är fundamentalt fel. Det finns ett litet problem: Labour har, trots högerflygelns ledning, enorma reserver av stöd och en djupt rotad lojalitet från den organiserade arbetarklassen. Det finansieras och stöds av de engelska fackföreningarna. De tror helt korrekt att labour är det enda alternativet till tories. Enda sättet att besegra tories är att backa upp labour. Historien har bevisat att arbetare inte lättvindigt bytt ut sina gamla organisationer mot nya. Innan de ens kommer så långt kommer de att försöka om och om igen att förändra sina traditionella organisationer.

Marxist Social Democratic Party

I viss mening har vi kastats tillbaka till perioden 1900-1918, när labour inte hade paragraf fyra, inte var ett socialistiskt parti utan svansade efter liberalerna i de flesta frågorna. Partiet grundades av fackföreningarna, the Independent Labour Party, the Fabians och the Marxist Social Democratic Party (SDF) för att representera organiserade arbetares intressen i parlamentet. Under dessa år gjorde den marxistiska flygeln ett allvarligt misstag.

Vid den första labourkonferensen föreslog SDF en resolution i linje med paragraf fyra med begäran om allmänt ägande av produktionen. Denna blev nedröstad och då lämnade SDF helt enkelt partiet. Som konsekvens av detta sekteristiska försök att påverka massorganisationen, förblev SDF en isolerad steril sekt i ytterkanten av labour-rörelsen. Den hade inget inflytande på arbetarklasspolitiken.

Påverkan från ryska revolutionen

Det var på grund av stora händelser, speciellt effekterna av ryska revolutionen 1917, som labour antog sin socialistiska konstitution, förkroppsligad i paragraf fyra. Vi behöver lära av historien. Det är sant att labours ledning aldrig har varit så högerinriktad, men det borde inte dölja det faktum att partiet har varit under högerns dominans och ledning större delen av sin historia. Men detta kan inte användas som ursäkt för att avstå från kampen att förändra partiet.

Vi behöver skilja mellan partiets ledning och gräsrötter, och partiets miljoner anslutna medlemmar. Labour består inte bara av sina ledare, utan har enorma reserver av lojalitet, traditioner och stöd djupt rotat i arbetarklassen. Det är därför storfinansen och parlamentets högerflygel vill förstöra länkarna till fackföreningarna, eftersom de utgör navelsträngen till arbetarklassen.

Trots Blairs försäkringar till borgerligheten, kommer dessa länkar att medföra ett enormt tryck inom labour, speciellt under en ny labour-regering. Det är skälet till att storfinansen och högerflygeln desperat bemödar sig om att underminera dem. De kommer inte att lyckas med det. Men detta hänger också på att fackföreningsmedlemmar inte lämnar partiet. De måste uppmuntras att vara med och återta delaktigheten i partiet.

Överger inte fackföreningar

Vänsterflygeln överger inte fackföreningar under högerflygelns kontroll för att starta "rena" fackföreningar. Deras arbete är att kämpa inifrån för rätt politik och en kämpande ledning. De vänsterinriktade elektrikerna i fackförbundet EETPU som bildade "utbrytarfacket" EPIU gjorde ett olycksbringande misstag, som helt enkelt tjänade till att stärka högerflygelns grepp om EETPU! Det lilla EPIU tvingades då gå samman med TGWU (Transport and General Workers Union, ö.a.). Exakt samma argument gäller för labour, det politiska uttrycket för fackföreningarna. Att splittra eller uppmuntra separation av facket från partiet skulle stärka Blairs ledning. Det kan inte leda till något annat.

Nyligen uteslöt högerflygeln socialister från partiet p.g.a. påhittade anklagelser. Samtidigt välkomnar de tory-avhoppare med öppna armar. Att lämna partiet nu är att göra vad högerflygeln önskar! Om Arthur Scargill och andra ger sig av, då kommer Tony Blair (labours nuvarande partiledare, ö.a.) att gnugga sina händer. Det står väl klart för alla? Faktum är att ledarskiktet har gjort allt för att provocera Scargill att ge sig av. Historierna om ex-thatcheristen Alan Howarth, som nominerats till en plats i labour i gruvområdet South Yorkshire, är just en sådan provokation. Det gäller att se vad det handlar om och inte falla för en sådan provokation. Det vore att spela högerflygeln i händerna.

Partiet kommer att förändras

Vi måste förstå att saker inte kommer att förbli som de är på obestämd tid. Tvärtom. På grund av framtida händelser kommer partiet att ändras, uppifrån och ner. Detta är inte inbillning. Låt oss komma ihåg att efter kontrareformerna från Wilson/Callaghans labour-regering 1976-79, drev fackföreningarna och partiföreningarnas medlemmar skarpt mot vänster. Inom två år hade partiets stadgar fått tillägg för ytterligare intern demokrati, och vänsterns ledande profil Tony Benn missade med en hårsmån att bli ledare för partiets deputerade. Olyckligtvis skars denna vänstervåg av i och med 80-talets högkonjunktur och de återuppväckta illusionerna om "marknadsekonomin", speciellt inom labours ledning.

Inte desto mindre, kommer försöken från Blair med flera att lappa ihop kapitalismen att provocera fram en reaktion från arbetarklassen och resultera i ett massivt jordskred i massorganisationerna och förbereda marken för en dramatisk sväng mot vänster. Tio- och hundratusentals fackföreningsmedlemmar kommer att gå med i partiet för att slåss för en politik i sitt intresse. De kommer inte att vända sig till något utomstående "alternativ". Det är viktigt att alla socialister kvarstår inom partiet för att fortsätta kampen för en socialistisk politik för att få slut på den kapitalistiska krisen.

Erfarenheten visar att arbetare kommer att gå in i labour i stora skaror för att söka en lösning på sina problem. Detta kommer att utgöra basen för förändringen av labour till ett reellt socialistiskt parti. Försöket att skapa ett nytt socialistiskt parti vore självmord, speciellt strax före ett allmänt val och med en stämning av att maximal enighet krävs för att besegra tories. Utan fackföreningsrörelsens anslutning eller uppbackning, kan det inte hoppas på att överleva. Som The Glasgow Herald, som ursprungligen meddelade nyheten, skrev: "Ingen (av fackföreningsledarna) har ens antytt att försöka separera sina föreningar från labour och det är verkligen helt otroligt att Scargill skulle ens få med sig det övergivna NUM (Gruvarbetarförbundet, ö.a.) om han försökte." (9.11 1995).

Äventyrligt att bryta sig ut

Ett försök att skapa ett utbrytningsparti vid denna tidpunkt vore fullständigt äventyrligt. Det skulle helt enkelt isolera de framryckande vänsterinriktade arbetarna från massan. Det skulle också medverka till att försvaga arbetet för en socialistisk politik i labour, som fortfarande är det politiska uttrycket för fackföreningsrörelsen. Högerflygeln skulle bli de enda vinnarna. Det har funnits många försök att skapa "alternativ" till labour. Det senaste var Militant Labour (motsvaras av "AFO", Arbetarförbundet Offensiv i Sverige, ö.a.), som har reducerats till en stadsfullmäktig i Skottland och en i England (som valdes på en labour-biljett men gick över efter resultatet), och deras antal och påverkan har dramatiskt avtagit. Knappast ett alternativ, som de skröt, till labour.

Mer seriöst var försöket av Independent Labour Party sedan det lämnat labour 1932. Trots dess radikala program minskade dess stöd stegvis, både i medlemskap och valresultat, under förlust av medlemmar i parlamentet och med en slutlig återgång till labour som en liten påtryckargrupp. Som Marx förklarade, historien tenderar att upprepa sig - först som en tragedi, sedan som en fars. Efter tragedin med ILP-experimentet, skulle det vara fundamentalt fel att återupprepa sekternas och deras skenarméers farsartade äventyr.

Det är sant att högerflygelns splittring 1981 och skapandet av SDP var olika saker. "De fyras gäng" (avhoppare från labour som bildade SDP) hade uppbackning av storfinansen som ett sätt att splittra det vänsterinriktade labour. Splittringen misslyckades men med hjälp av massmedia lyckades de splittra labour-röster och hjälpte tories behålla makten. När detta var gjort skingrades de helt enkelt och gick upp i liberalerna. Socialisternas uppgift är inte att förfalla till tillfällig misströstan eller ge sig ut i äventyrligheter, utan att stanna i massorganisationerna och tålmodigt förklara den socialistiska lösningen till krisen. I England betyder det att slåss för socialistisk politik i fackföreningarna och också inom labour. På grundval av vad som händer, kommer de socialistiska idéerna att gynna en majoritet inom och utanför labour och fackföreningsrörelsen, och lägga basen för den socialistiska transformeringen av samhället. Det finns ingen annan väg.

Scargills nederlag

Efter att artikeln skrevs har Scargill bildat sitt parti, och ställt upp en kandidat i ett fyllnadsval till parlamentet.

Valet ägde rum i Scargills egen hemtrakt, ett gruvarbetardistrikt, med en gruvarbetare som kandidat för Scargills parti. Trots dessa gynnsamma förhållanden, fick de bara 5 procent av rösterna, medan labour fick 70 procent. Detta förödmjukande nederlag bekräftar fullständigt analysen i artikeln.

Det kan tilläggas att partiet redan drabbats av inre strider: Anhängarna till extremvänstergruppen Militant Labour, som sökte sig till Scargills parti, blev prompt uteslutna.

Ur Socialisten nr 15, april 1996