Sanningen som inte fick komma fram

Enligt ett reaktionärt, allmänt spritt, talesätt är prostitution "världens äldsta yrke". Det är naturligtvis inte sant. Prostitution existerade inte i de jämlika samhällen som existerade under mänsklighetens förhistoria. Det är först i och med uppkomsten av klassamhällen och kvinnoförtryck som prostitutionen uppstår.

De tidigaste dokumenterade beläggen för prostitution kommer från det klassamhälle som uppstod i Mesopotamien, nuvarande Irak, några tusen år f.Kr. Alltsedan dess har prostitutionen varit en integrerad del av klassamhället. Efter kristendomens seger i västvärlden har den officiella inställningen till prostitution varit ett formellt avståndstagande - kombinerat med ett de facto accepterande. Det faller sig också naturligt att de prostituerades kunder genom tiderna ofta har varit män från de högre samhällsskikten - om inte annat för att de i högre grad haft - och har - råd. Därför kan det knappast ses som förvånande att högt uppsatta män (och åtminstone en högt uppsatt kvinna) figurerade i listan på kunder i den så kallade bordellhärvan 1976. Journalisterna Deanne Rauscher och (den framlidne) Janne Mattsson har i sin bok "Makten, männen, mörkläggningen" (Vertigo förlag, 2004)  kartlagt denna anmärkningsvärda affär. Enligt vad de själva uppger blev de under arbetets gång utsatta för en rad hot. Det är inte heller speciellt förvånande. Bordellhärvan inleddes 1976 när "bordellmamman" Doris Hopp arresterades och ställdes inför rätta, anklagad för koppleri. Som namngivna vittnen i historien inkallades prostituerade, som tvangs att offentligt schavottera med sina namn. Kunderna däremot tvangs aldrig att vittna och benämndes endast "kund 1", kund 2" osv. Varför? Rauscher och Mattsson har en förklaring: "bland kunderna utpekades kända personer inom nöjesvärlden, affärsmän, läkare, mediafolk, flera politiker i riksdagen, två landshövdingar, flera ministrar, militärer i ytterst känsliga positioner - en civilingenjör, en överste och en överstelöjtnant, en ledamot i Rikspolisstyrelsens ledning, en rotelchef inom Stockholmspolisen, ja, till och med en åklagare. Som extra krydda en riksdagskvinna." (Rauscher/Mattsson s. 281)

Namnen kommer såväl från bordellmammans anteckningar, intervjuer med prostituerade, som polisens spaning. Rauscher/Mattsson har publicerat en del av namnen, vilket har gjort att de utsatts för ganska hårda angrepp i pressen. Bland annat figurerar SAF-lobbyisten Björn Tarras-Wahlberg i materialet. Bland politikerna nämns Thorbjörn Fälldin, Lennart Geijer, Olof Johansson, Gunnar Sträng, Krister Wickman, Hjalmar Mehr, Ragnar Lassinanti, Cecilia Nettelbrandt - och Olof Palme.

I Doris Hopps verksamhet förekom även minderåriga flickor, de yngsta i 14-årsåldern. Dessa utnyttjades av flera av de politiker som nämns ovan. En person som erkände att han utnyttjade minderåriga flickor i denna härva var journalisten Sigvard Hammar, som dömdes villkorligt för koppleri. Trots hans erkännande dömdes han inte för utnyttjande av minderåriga. En av de minderåriga flickorna bodde på ett behandlingshem och personalen har omvittnat hur hon, när hon såg Thorbjörn Fälldin på TV, fick utbrott, skrek "den där jävla grisen" och kastade saker omkring sig. (Raucher/Mattson, s. 289). Ganska tidigt började mörkläggningsförsöken. I dessa spelade för övrigt Hans Holmér och Ebbe Carlsson, senare bekanta från Palmemordet, "kurdspåret" och "Ebbe Carlsson-affären", en framträdande roll.

Hela affären blev en politisk skandal 1977 då journalisten Peter Bratt i en artikel i DN avslöjade att rikspolischefen Carl Persson skrivit ett PM där han utpekat justitieminister Lennart Geijer som en säkerhetsrisk för att han haft kontakt med prostituerade i Doris Hopps verksamhet. Det fanns nämligen kopplingar mellan några av de kvinnor som var inblandade i verksamheten och personal på polska ambassaden. Regeringen dementerade bestämt, och DN blev redan dagen efter tvingad till en förnedrande ursäkt.

Men under våren 1978 avslöjade TV:s "Studio S" att Bratts uppgifter faktiskt varit korrekta. Krav började resas på att namnen på de riksdagsledamöter som utpekats som bordellkunder skulle avslöjas. Och den 9 maj 1978 steg Thorbjörn Fälldin upp i riksdagens talarstol. Men istället för att avslöja namnen desarmerade han frågan på detta sätt: "Jag kunde på rak arm konstatera en direkt lögn. Jag fann nämligen att mitt eget namn var uppgivet bland de uppgiva kunderna. Jag vill här skjuta in att jag inte avser att medverka till otillbörlig ryktesspridning genom att uppge något av de andra namnen" (Rauscher/Mattsson, s. 353)

Och med detta oväntade "avslöjande" lyckades det Fälldin att avvärja stormen. Hela riksdagen - inklusive oppositionsledaren Palme - slöt upp bakom Fälldin. De enda undantagen var Jörn Svensson och Per Gahrton, som båda hade en lite udda position inom sina egna partier. Sedan har det varit tyst - ända tills publiceringen av Rauscher/Mattsons bok. Den orsakade en del uppmärksamhet i pressen under några dagar - som dock förlorade intresset efter att Olof Johansson i ett TV-program viftade med ett papper som sades bevisa att han vid ett av de tillfällen han utpekades i själva verket var i USA. Att det papper han visade upp inte ens bevisade något sådant (se www.dagen.se/forum, underkategori övrigt, rubrik "Sanningen, nåden och journalister/författare") var det ingen som brydde sig om. Men media fick en förevändning att vända sig från det brännbara ämnet, och övergick till att behandla det onekligen mer ofarliga "avslöjandet" att vänsterpartiet delvis hade varit ett sovjetvänligt parti under Sovjettiden...

Erik Rodenborg

Från Socialisten 71 december 2004