Så kan fackmedlemmarna slå tillbaks Connex attack

”Man kan väl inte sparka en klubbordförande?” Det är en fråga många ställer sig efter att ha läst om Connex angrepp på Per Johansson, ordförande för SEKO klubb 119. ”Nu måste väl SEKO ta i med hårdhandskarna” är en lika vanlig kommentar. Vad säger lagarna egentligen, och vad gör SEKO nu?

Svaret på första frågan är tråkigt nog: Jo. Företagen kan kicka fackklubbsordföranden. Det är dyrt, men fullt möjligt. Det förhåller sig till och med så att alla alltid kan bli av med anställningen, så länge företaget man jobbar åt är redo att betala för det.

Företag som döms i Arbetsdomstolen för att olagligt ha sagt upp eller avskedat en anställd kan köpa sig fria från tvånget att ta tillbaka den anställde genom att betala ett extra skadestånd till den anställde. Priset är mellan 16 och 48 månadslöner beroende på ålder och anställningstid (LAS § 39).

Det här kan tyckas vara mycket pengar, och visst kan det ha en avskräckande effekt på mindre företag. Men det avskräcker uppenbarligen inte multinationella företag - som till exempel Connex. De kan vara beredda att betala dessa pengar om de i utbyte blir av med en stridbar facklig ledare. ”Utköpsparagrafen” i LAS är skam i lagstiftningen, men det är en större skam att inga försök gjorts från centralt fackligt håll eller från den socialdemokratiska regeringen att få bort den delen i LAS.

Hur är det då med ”hårdhandskarna” på SEKO:s förbundskontor. Visst är det så att affischkampanjen upplevs som ett stöd till Per Johansson (även om den var planerad långt innan avskedet var aktuellt). SEKO kommer även se till att Per Johansson får juridisk hjälp att driva sitt fall till Arbetsdomstolen. Men som vi sett kan vi inte knyta några förhoppningar till att AD kommer att ge Per Johansson jobbet tillbaka. Tvärt om, allt processen i AD kommer att handla om är hur mycket pengar Connex ska betala för att bli av med Per.

Inte heller kan man hoppas på att affischkampanjen kommer att få Connex att ändra uppfattning. Connex är nog beredd på att uthärda en hel del skäll från SEKO centralt, i den fasta förvissningen att det också är allt som kommer att komma från SEKOs sida. Som Connex ser det får hunden skälla hur mycket den vill så länge den är kopplad.

Det enda som hittills varit i närheten av börja pressa Connex i en annan riktning var den vilda strejken den 6 oktober. För är det något som Connex är livrädd för så är det klubb 119:s medlemmar och att tågen skall stå. Detta ger också en fingervisning om var kraften att försvara Per Johansson och andra fackligt förtroendevalda finns.

Att kväsa en fackklubb

Det är också klart att syftet med att göra sig av med Per Johansson är att krossa fackklubben på arbetsplatsen. Media älskar att framställa det hela som en envig mellan ’fackets starke man’ och företaget, något som företaget tjänar på. Av den ”mediastrategi” Connex utarbetade innan attacken, och som avslöjades av tidningen Arbetaren, framgår just att man vill få det till att handla om ”personen” Per Johansson.

Företag kan i regel uthärda väldigt högljudda förtroendevalda, så länge de bara snackar och inte får till stånd bra och hög facklig aktivitet på arbetsplatsen. Bra facklig aktivitet skapar, i företagets ögon, uppkäftiga och oflexibla arbetstagare som springer till facket i varenda skitfråga när man försöker köra över dem. Och det är det företagsledningen hatar. För det gör att företagets möjlighet att ”leda och fördela arbetet” inskränks. Det blir väldigt jobbigt, tidskrävande och krångligt. Så den långsiktiga strategin bakom att bli av med Per Johansson är att kväsa klubben.

Det är naturligt att man bland de anställda vid en sådan här dramatisk händelse börjar titta lite varstans efter aktörer som skall komma och rätta till situationen. Kanske AD kan ge Per jobbet tillbaka? Kanske SEKO kan göra något? Kanske LO kan göra något? Kanske politikerna kan göra något?

Men Connex räds inte AD. Tvärtom välkomnar Connex VD, Pelle Svensson, att frågan ska avgöras där. ”Då är det professionella jurister som får hantera frågan”, säger han. Man räds inte SEKO (så länge man bara skäller). Man räds inte LO (har de gjort något över huvud taget?) och man räds uppenbarligen inte politikerna i SL:s styrelse. Uttalanden från SL:s VD Jangälv om fackliga ”fundamentalister” antyder att angreppet på Per Johansson förankrats hos åtminstone delar av SL:s styrelse innan man lade avskedet, vilket SEKO:s stockholmsavdelning anser.

Det är klubb 119:s medlemmar som är huvudaktörerna. Detta vet Connex, som nu har massor med småpåvar som springer runt med ett mål för ögonen: att splittra och förhindra vidare aktioner.

Avslöja Connex strategi

För många anställda känns det ytterst obehagligt när låg- och mellanchefer (ibland de i ens direkta arbetsledning) förvandlas till proffesionella skitsnackare som skall svärta ner Per Johansson och facket, och försöka skapa en spricka inom personalen.

Ibland lyckas företag genom blotta omfattningen av sina smutskastningskampanjer så frö av tvivel bland personalen. ”Inte skulle de väl göra sig allt detta besvär om det inte fanns ett korn av sanning”, kan många tänka.

Därför är det otroligt viktigt att klubben får ut information till alla sina medlemmar att detta är en del av företagets strategi. Företagets talesmän är utbildade och tränade i vad och hur de ska säga och hur de ska bemöta någon som säger emot.

Den ”unionbusting” som finns i Sverige är naturligtvis mer diskret än den i USA där branschen omsätter miljarder. I Sverige håller branschen inga stora mässor och man kör inga reklamfilmer, men de allra flesta företag har handlingsplaner för hur man ska hantera personalen och facket om man hamnar på kollisionskurs.

Strategin har ett antal hållpunkter:

1) Börja med de svagaste länkarna bland personalen. Här gäller det att skamlöst utnyttja visstids- och provanställda som naturligtvis ”skall tänka på sina framtid i företaget”.

2) Blanda löften och hot. Resonemanget går - något överdrivet - ungefär: ”Om ni håller på så här kommer Connex att förlora entreprenaden och driften tas över av ett kinesiskt gruvbolag (med hög personaldödlighet). Men visst, företaget har också lärt sig läxa, och efter att vi blivit av med Per kommer vi att satsa stenhårt på personalpolitiken. Det kommer att bli jätteroligt att jobba åt Connex.”

3) Gå helst på de anställda en och en. Chef mot anställd är bästa metoden för företaget. Anställda i grupp är starkare och det finns vittnen till vad som sägs.

4) Starta rykten. Starta rykten om i princip vad som helst - företaget är på väg mot konkurs , alla ska få sparken och Manpower kommer ta över bemanningen osv. Cheferna kan luta sig tillbaka och vara tämligen säkra på att personalen kommer att diskutera allt utom det väsentliga.

Listan kan göras längre, men detta är de vanligaste tillvägagångssätten när arbetsgivare vill förgifta atmosfären. I den situationen är det lätt att självförtroendet sviktar bland de anställda och man börjar söka andra aktörer som ska ta kampen åt en. Därför är det alla fackliga aktivisters första uppgift att visa solidaritet med klubb 119 och lova dem att så länge deras kamp pågår, i ord och handling, efterkomma varje begäran om stöd. Alla arbetare som varit ute i kamp vet hur mycket varje brev, fax, mail etc som uttrycker solidaritet betyder.

Men fackklubben måste också själv ha ett motgift mot försök en att förpesta situationen på arbetsplatsen. Det allra bästa är ju om man redan innan en strid kan berätta för medlemmarna ungefär hur företaget kommer agera. I den här striden är det företaget som valt tid och plats för konflikten vilket gör att klubben, i början, hamnar i underläge.

Men för att motverka den dynga som sprids av arbetsgiversidan ute på arbetsplatsen måste klubben övertrumfa företaget i informationsflödet till medlemmarna. Alla fackligt förtroendevalda måste maximera uttaget av sin fackliga tid för att finnas ute vid fikaborden och i pausrummen för att prata med medlemmarna. Medlemmarna som utsätts för chefernas kampanj måste gång på gång stärkas av de fackligt förtroendevalda och få bekräftat att det som sägs från företaget är lögn. Och faktum är ju att ingenting som företaget presenterat så här långt har ändrat bilden av vad striden handlar om; ett försök att krossa en stark fackklubb.

Medlemmars kamp - bästa skyddet

Om vi tittar på andra fackligt aktiva som angripits av sitt företag men lyckats behålla jobbet, ser vi att medlemmarnas kamp varit helt avgörande.

En som, precis som Per Johansson, angreps för att vara illojal var Kjell-Erik Karlsson på Värö bruk i Halland. Han fick sparken för att han ansågs ha uttalat sig offentligt - på ett kommunfullmäktigesammanträde!- och illojalt mot sin arbetsgivare om företagets sätt att handskas med miljöfrågor. Trots att företaget bröt mot anställningsskyddslagen och trots att Arbetsdomstolen sa ifrån att Kjell-Erik Karlsson skulle ha tillbaka sitt jobb vägrade Värö bruk ta honom tillbaka. Då strejkade hans arbetskamrater vilt och till slut bet företaget i det sura äpplet och återanställde honom. I dag är Kjell-Erik Karlsson tjänstledig från bruket och riksdagsledamot för Vänsterpartiet.

En annan som tvingats slåss för sitt jobb är Francis Tuuloskorpi på Stockholmsbagarn (Skogaholmskoncernen), som 1988 blev varslad om uppsägning. Som skäl angav företaget att ”...Såväl muntligen som skriftligen uttrycker sig Tuuloskorpi ytterligt provokativt”... ”har hon ordnat möten på arbetstid utan någon som helst tillåtelse därtill”... ”har bedrivit facklig verksamhet som utgör en direkt störning med tanke på hur det fackliga samarbetet tidigare bedrivits”... ”Sammanfattningsvis konstaterar företaget att grunden för uppsägning är obstruktion.”

Inför detta angrepp gav Francis Tuuloskorpis arbetskamrater företaget fyra dagars varsel att dra tillbaka angreppet eller så skulle de strejka vilt. Varslet till företaget löd:

”Ni vill sparka vår arbetskamrat därför att hon med kraft och stort tålamod har ställt upp för arbetskamrater och vågar säga vad andra tänker. Ert angrepp på Frances är ett angrepp på oss. Vi lyssnar på den vi har förtroende för, men tänker och agerar gör vi själva. Vi accepterar inga övergrepp. Vi lägger ner arbetet fr.o.m. torsdag kväll 9/6 88, om ni inte innan dess skriftligen har tagit tillbaka avskedshotet och bett oss om ursäkt.”

Man behövde aldrig gå så långt, för innan fjärde dagen hade företaget backat. Man var livrädd för fackklubbens medlemmar.

Detta ger också en fingervisning om att skyddet för förtroendevalda inte ligger i lagstiftningen eller i att man är väl förankrad uppåt i den fackliga hierarkin, utan att man är väl förankrad hos medlemmarna.

”Många tror att lagstiftningen är det viktigaste skyddet för arbetstagaren på arbetsplatsen”, säger en av Sveriges mest erfarna arbetsrättsjurister på LO-TCO Rättsskydd, Kurt Junesjö, i sin skriftserie arbetsorätt. Han säger också: ”Nej, slutsatsen är att om inte arbetarna solidariskt ställer upp för varandra, så segrar arbetsgivaren.”

Håll ihop kollektivet

Det mest självklara kan många gånger också vara det svåraste. Den kolossalt höga grad av enighet och beslutsamhet som krävs för vilda aktioner uppstår bara vid få, enstaka tillfällen. Den fanns i början, under första veckan efter avskedandet. Den kan återkomma om det uppstår en ny vändpunkt, till exempel om det kommer fler skandaler kring Connex bristande säkerhet eller efter en fällande dom mot Connex i AD.

Att hela tiden tala om nya aktioner och om ”utvidgade” aktioner till bussar och pendeltåg, utan att det är förankrat i dessa medlemsgrupper är bara förvirrande och gör kampen en otjänst. Skall vilda konflikter lyckas måste de ha en strejkledning, en strejkkommitté, som officiellt kan agerar vid sidan av klubbstyrelsen (men inofficiellt naturligtvis agerar i samråd med klubbstyrelsen), för en klubbstyrelse är allt för trängd av fredplikten för att kunna leda vilda aktioner. Att leda och samordna vilda aktioner med munkorg och bakbundna händer ska man inte ge sig in på. Skall flera grupper vara inblandade, ja, då måste man ha en gemensam kommitté.

Förutom att samordna och leda de vilda aktionerna är de viktigaste uppgifterna för en sådan kommitté att samordna solidaritetsarbetet och starta insamlingen för att möta de ekonomiska konsekvenserna av vilda strejker, de oundvikliga strejkböterna och löneavdragen. Det gäller också att agera mot trakasserier och hot mot dem som deltar i aktionerna.

Även om tåget har gått, för en period, att själva agera genom vilda aktioner finns det fortfarande möjligheter för klubben att kämpa. Naturligtvis kan man kämpa på många olika sätt, och på många olika sätt samtidigt. I den pressade situation som klubben befinner sig finns det en viss risk att man också gör för mycket. Det finns naturligtvis ett aktivt skikt heligt förbannade aktivister som skulle kunna demonstrera dag som natt sju dagar i veckan. Men det finns också de som är mindre aktiva. Det viktigaste för klubben är inte mängden aktiviteter den genomför, utan hur väl man lyckas hålla ihop kollektivet genom den här striden och att merparten av medlemmarna är med om att besluta och genomföra de aktiviteter man gör. Man måste till varje pris undvika en spricka där de mest aktiva blir förbannade och börjar anklaga sina mindre aktiva kamrater: ”Vi skulle ha lyckats om det inte vore för de andra lata jävlarna”. Och vise versa, att de mindre aktiva tar avstånd från aktivisterna.

SEKOS ansvar – politisk strejk

Viktigast just nu för klubben och alla som kämpar för Per Johansson är att sätta förbundet i strålkastarbelysning och kräva handling, att SEKO skall utlysa en politisk strejk. Det innebär inte att den lokala kampen är över. Tvärt om. Lyckas man få SEKO och LO att agera så är det ett steg framåt. Skulle man misslyckas så kommer medvetenheten om det nödvändiga i att själva enas och agera i vilda aktioner att öka och förhoppningsvis nå höjdpunkten i samband med AD-förhandlingarna. Det skulle också vara ett steg framåt. Att nu sätta maximal press på SEKO och LO, som många medlemmar riktar sina blickar mot, är inget stickspår från den lokala kampen, utan nödvändig förutsättning för den.

Syftet med en politisk strejk är naturligtvis att politiker som ansvarar för upphandlingen inom kollektivtraffiken skall känna Connex som en belastning. Med ett valår framför oss är politikerna inte okänsliga för den typen av opinionsyttringar.

På så vis kommer man indirekt åt Connex och budskapet till Connex kommer att vara klart: Ta tillbaka Per eller förlora entreprenaden! Ni har gjort er politiskt omöjliga! Ni är inte rumsrena!

Förbundet har svarat att man utreder frågan om en politisk strejk. Detta är obegripligt då den frågan utretts ett otal gånger av LO och olika förbund. SEKO:s förbundsledning agerar som om det finns all tid i världen. Tiden kan många gånger vara kampens värsta fiende. Om tiden rinner iväg - rinner kampen ut i sanden. Detta kan väl ändå inte vara meningen med ”utredningen”? Om så är fallet får förbundsledningen förbereda sig på en massiv och berättig kritik för handfallenhet i försvaret av sina förtroendevalda.

Frågan om politisk strejk är inte så komplicerad som förbundet vill göra gällande. Rätten att vidta politiska strejker finns garanterad i regeringsformen kap 2 § 17. Självfallet måste hela upplägget kring en sådan strejk vara helt igenom politiskt och ha krav som uteslutande riktar sig till de politiska församlingarna (även om de underförstått riktar sig mot Connex).

Man kan inte utlysa politisk strejk och kräva högre lön med hänvisning till att låg lön är dålig lönepolitik. Man kan inte rikta sig mot ett enskilt företag eller agera för en enskild person. Att Connex avskedar Per Johansson är inte en politisk fråga i juridisk mening (oavsett hur gärna man vill åberopa yttrandefrihet och demokratiska värderingar), utan en vanlig rättstvist.

Svensk fackföreningsrörelse har strejkat politisk många gånger genom historien. 1902 för rösträtten, 1928 mot kollektivavtalslagen som bakband fackföreningsrörelsen, 1981 gick Beklädnadsarbetarförbundet ut mot den borgerliga regeringens textilindustripolitik. Dessa är några av de större.

På senare tid har Arbetsdomstolen avkunnat några domar och gjort klart att den politiska strejken är tillåten som ”en kort protest- och demonstrationsstrejk”. Det slås fast i målet som Hamnarbetarförbundet vann efter sin politiska strejk i protest mot Europakommissionens direktivförslag ”om tillträde till marknaden för hamntjänster” (AD 2001:89). Det senaste målet kring SAC:s strejk den 18 mars 2004 hos Citypendeln AB och Connex AB (AD 2003:25) vanns av SAC. Strejken var en ”protest mot avregleringen och privatiseringen av järnvägs- och kollektivtrafikbranschen i Europa”.

En politisk strejk för att till exempel den grundlagsskyddade yttrandefriheten även ska omfatta arbetsmarknaden skulle SEKO med lätthet kunna ro hem.

Bollen ligger nu hos SEKO:s förbundsledning. Det är de som måste utlysa den politiska strejken. De kommer inte tordas göra det utan grönt ljus från LO-ledningen. Nästa demonstration måste därför följdaktligen hållas utanför LO-borgen.

Patrik Olofsson