Rysslands svarta väg mot marknadsekonomi
Den 9 november 1989 föll Berlin-muren, och invånarna kunde äntligen fritt färdas mellan Öst- och Västtyskland. Denna händelse har blivit en symbol för Sovjetunionens kollaps, en process som pågick under flera år. Samtidigt som folket i Berlin jublade över denna mycket ljusa händelse i deras liv, jublade också storkapitalister och statschefer i väst, men av betydligt dunklare skäl. De såg framför sig möjligheter till aldrig tidigare skådad makt och profit. De lovade en ljus framtid och ett sprudlande välstånd åt Rysslands folk om de välkomnade den fria marknadsekonomin. Idag har det väl knappast gått någon förbi att detta inte alls var vad det ryska folket fick. Vilka var drivkrafterna för kapitalismens återinförande i Sovjetunionen och vad har det inneburit? Även om det internationella kapitalistiska systemet var helt avgörande för denna utveckling så måste vi ändå i huvudsak se på processerna inuti Ryssland för att förstå detta.
Sovjetunionen styrdes av en privilegierad och maktfullkomlig byråkrati som var organiserade i kommunistpartiet som smält samman med statsapparaten. Efter årtionden av vanskötsel stagnerade under 80-talet ekonomin i Sovjet på ett alltmer fatalt sätt. Detta orsakade även en politisk kris hos byråkratin som skruvade och vred på sig i desperation för att hitta en utväg. Alla försök att förbättra läget med åtgärder som rymdes inom det rådande systemet misslyckades, och var dömda att misslyckas. Ekonomin hade långsamt kvävts av bristen på demokrati som omöjliggjorde konstruktiva idéer och innovationer, och byråkratin kunde inte ändra på detta utan att deras egen existens hotades. Att lämna över makt över produktionen till arbetarna skulle göra byråkratin överflödig och få folket att vilja gå vidare till verklig demokratisk socialism. Men så länge byråkratin behöll makten i sina egna händer så fortsatte ekonomin sin neråtspiral, hur de än försökte bryta trenden. Berövade på tilltron till deras eget system började allt större delar av byråkratin att titta västerut efter en lösning.
Försiktiga reformer som syftade till att närma sig västvärlden genomfördes först av Gorbatjov i slutet av 80-talet. Perestroika-programmet innebar att makten och ekonomin decentraliserades och att det blev tillåtet att äga och driva mindre företag. Glasnost-programmet som lanserades under samma period gav en viss pressfrihet och yttrandefrihet, detta för att ge utrymme för marknadsvänliga idéer "på prov", utan att dessa från början behövde vara direkt knutna till partiet. Men byråkratin var splittrad. Gorbatjovs tidigare underhuggare Yegor Ligatjov tog ledningen för den konservativa falangen som motsatte sig Gorbatjovs reformer. Det var för att få stöd mot denna falang som Gorbactjov öppnade för pressfrihet och "demokratiska" inslag i statsapparaten. I april 1989 rensade han ut delar av det gamla gardet genom att i centralkommittén driva igenom att 74 av dess medlemmar skulle gå "i pension". En månad senare inrättades landets nya beslutsfattande organ, den så kallade "De folkvaldas kongress". Detta organ hade 2250 ledamöter, varav två tredjedelar valdes via öppna val, men den sista tredjedelen besattes av kommunistpartiet, så att byråkratins intressen säkrades. På detta sätt använde sig Gorbatjov av "demokrati" och "yttrandefrihet" när det passade honom för att manövrera ut sina fiender.
Gorbatjovs mål var från början inte att gå över till kapitalismen, utan bara att "närma sig västvärlden". Så sent som 1989 sade han i en intervju att han ville gå "tillbaka till idealen från 1917". Men strax därefter svängde han och lät sin rådgivare Leonid Abalkin lägga fram ett förslag om att upprätta en blandekonomi. Vid denna tidpunkt hade den ekonomiska krisen nått nya höjder, och byråkratins oförmåga att styra landet var uppenbar för alla. En våg av strejker svepte över Sovjetunionen. Över 100 000 gruvarbetare strejkade vid kolfälten i Donbass och Kuzbass, och i vissa fall tog man kontroll över sina städer. Arbetarna krävde först bättre levnadsvillkor, högre löner och bättre arbetsvillkor. Man krävde också att få driva fria kooperativ där arbetarna skulle styra produktionen och sedan sälja sina produkter på en fri marknad, en naturlig reaktion mot det långa totalitära vanstyret. Strejkvågen spred sig till Vorkuta i norr, Rostov-on-Don i söder och Dnepropetrovsk och Chervonograd i Ukraina. Det uppskattades att 300 000 var i strejk över hela riket. Strejkkommittéerna krävde nu inget mindre än ett avskaffande av byråkratins samtliga privilegier och en ny konstitution. Gorbatjov kallade strejkerna för "det värsta gisslet som drabbat vårt land under Perestroika-åren". Strejkerna avslutades dock efter att vissa eftergifter gjordes.
Inför valet av generalsekreterare år 1990 ställde Ligatjov upp som motkandidat till Gorbatjov, och marknadsförde sig som den "leninistiska" kandidaten. Men det fanns inget leninistiskt över Ligatjovs program, han representerade bara den falang som ville fortsätta styra landet på samma sätt som på Stalins tid. Han motsatte sig inte bara Gorbatjovs marknadsreformer, utan också den ökade pressfriheten, och han hade inget svar på hur Sovjetunionen skulle komma ur den eskalerande ekonomiska krisen. Gorbatjov vann valet, och Ligatjov drog sig tillbaka från politiken.
Men även om den långa perioden av diktatur hade skapat illusioner om marknadsekonomin hos delar av arbetarklassen så var det inte därifrån trycket för en övergång kom. I en opinionsundersökning som hölls vid denna tid ville 40 % gå tillbaka till en mer centraliserad ekonomi, och bara 25 % ville ha en marknadslösning. Det var inom delar av byråkratin som rösterna för en övergång steg högre och högre. 300 ledamöter i "De folkvaldas kongress" bildade en öppen gruppering som ville fördjupa perestroika-rörelsen. Ledaren för denna gruppering var Boris Jeltsin som nu besatt den nyskapade posten som den ryska delrepublikens president (Gorbatjov besatt den också nyskapade posten som hela Sovjetunionens president). Gorbatjov försökte förvirrat att balansera mellan de två falangerna, men motsättningarna mellan falangerna blev hårdare för varje månad. Det kulminerade 1991 när Gorbatjov skrev ett nytt unionsavtal som skulle göra Sovjetunionen till en lösare federation, vilket provocerade fram starka reaktioner från de konservativa, speciellt inom militären. Den 19 augusti, dagen innan Gorbatjov och republikernas ledare skulle underteckna unionsavtalet, iscensattes en statskupp för att rädda Sovjetunionen. En grupp som kallade sig "Statens nödkommitté" deklarerade att Gorbatjov var för sjuk för att styra, och tog makten i Moskva. Gorbatjov sattes i husarrest.
Men kuppmakarna hade från första början dåligt självförtroende och agerade mycket osäkert. De vågade inte arrestera Jeltsin, som därför blev en samlingspunkt för motståndet mot kuppen. Bilderna där Jeltsin står på en pansarvagn och fördömde juntan med en megafon kablades ut över världen. Men sanningen är att kuppen misslyckades på grund av kuppmakarnas svaghet och osäkerhet, inte tack vare Jeltsins styrka. Bland vanligt folk var förtroendet för samtliga politiker och byråkrater så lågt att man var nästan likgiltiga till kuppen. När Jeltsin manade landets arbetare till politisk strejk var det ganska få som besvarade uppmaningen, särskilt jämfört med hur många som spontant varit ute och strejkat bara något år tidigare. Bara hälften av kolarbetarna i Kuzbass strejkade. Oljearbetarna och gasarbetarna, viktiga grupper som Jeltsin specifikt sökte stöd hos, beslöt sig för att inte strejka. I Moskva, där kuppen i huvudsak ägde rum, gick kollektivtrafiken som vanligt och bara ett fåtal fabriker stannade. 50 000 människor demonstrerade, men det är inte särskilt mycket i en stad med 10 miljoner invånare. Bilden som media i väst målat upp av att Jeltsin besegrade kuppen och inrättade kapitalismen i Ryssland tack vare folkets stöd är alltså felaktig. Under hela denna epok så var det apatin som härskade bland folket, och dragkampen fördes hela tiden i huvudsak inom byråkratin.
Efter den misslyckade kuppen var styrkeförhållandena helt på pro-kapitalisternas sida. Gorbatjov, som hela tiden balanserat mellan falangerna, fick avgå som generalsekreterare. Sedan upplöstes centralkommittén frivilligt, och några dagar senare förbjöds kommunistpartiet. Partiets tillgångar konfiskerades av Jeltsins ryska republik, och partiapparaten monterades ner utan motstånd. Sovjetunionens flagga halades ner och ersattes av den ryska. Inom en månad hade Jeltsin förbjudit all politisk verksamhet på arbetsplatserna. Varje kväll visades ett telefonnummer på TV som man uppmanades ringa om man ville ange en granne eller arbetskamrat som stött kuppen. Republik efter republik deklarerade sig som självständiga och lämnade unionen. Gorbatjov, som fortfarande var Sovjetunionens president, förlorade därmed all verklig makt till Jeltsin och till de andra republikerna.
Nu hade Jeltsin fritt spelrum för sin pro-kapitalistiska politik. I enlighet med råd från IMF och Världsbanken försökte Jeltsin reformera ekonomin med "chock-terapi", det vill säga en snabb och drastisk avreglering av statens ägande och avskaffande av alla bidrag från staten, både till människor, regioner och industrier. Statens egendomar privatiserades och såldes ut, ofta till Jeltsins vänner och allierade. Detta ledde till en stegrande arbetslöshet, 10 000-tals arbetare ute i provinserna förlorade sina jobb, samtidigt som hårda besparingar ledde till att välfärden monterades ner. I ett slag förlorade folket sina bankbesparingar, och för många pensionärer var detta en fullständig katastrof. Den 2 januari 1992 avskaffades priskontrollerna, varpå priserna på varor steg till mellan 3 och 30 gånger av deras tidigare nivå. Massprotester bröt ut, vilket tvingade Jeltsin att höja minimilönen och pensionerna.
Den konservativa falangen, som efter att deras kupp besegrats verkade vara helt slagna, stärktes snabbt åter av det enorma missnöjet mot Jeltsins reformer. Snart hade Jeltsin en majoritet mot sig i parlamentet, under ledning av sin egen vicepresident Alexander Rutskoj, som öppet fördömde Jeltsins reformer som "ekonomiskt massmord". Jeltsins fiender i parlamentet bestod av flera grupper som nu enade sig. Där fanns byråkrater vars ställning och inkomster berodde på det statliga ägandet av industrin och därför hotades av privatiseringarna. Där fanns regionala ledare som ville ha mer makt i sina egna regioner och därför motsatte sig Jeltsins alltmer diktatoriska styre. Och där fanns även officerare som saknade sin gamla privilegierade ställning och var upprörda över Sovjetunionens upplösande, vilket ju innebar slutet för Ryssland som militärmakt. Men även om dessa grupper i grunden var lika korrumperade och dunkla som Jeltsin så drog de ändå styrka från folkets missnöje, och en del av dem var nog uppriktigt upprörda över att se hur illa folket drabbades. Jeltsin å sin sida baserade sig på det nya skiktet av skrupellösa kapitalister och rövarbaroner som tjänade enorma summor på utförsäljningarna, på vissa delar av medelklassen som hoppades att de skulle tjäna mer pengar och få högre status under kapitalismen, och på USA och de andra västmakterna. För att fortsätta driva sin politik var Jeltsin tvungen att mer och mer kringgå parlamentet och fatta beslut direkt mot parlamentets vilja med hjälp av dekret. I detta fick han ivrigt stöd från Bill Clinton och andra representanter för kapitalet i väst, som nyss hade talat sig varma för demokratin i Ryssland, men som nu blev dess motståndare så snart de demokratiska organen inte längre förespråkade en snabb övergång till kapitalismen.
I september 1993 deklarerade Jeltsin att parlamentet skulle upplösas, och att han skulle fortsätta att styra med dekret tills ett nytt parlament kunde väljas. Rutskoj förklarade omedelbart att detta var en kupp, och parlamentet röstade igenom att Jeltsin skulle avsättas och att Rutskoj som vicepresident skulle träda in i hans ställe, varpå de låste in sig i parlamentsbyggnaden för att hindra Jeltsin från att kasta ut dem. Juridiskt var rätten helt på parlamentets sida. Jeltsins agerande av helt olagligt, och enligt artikel 121-6 i konstitutionen så förlorade presidenten omedelbart sin makt om han försökte upplösa eller blanda sig i driften av något folkvalt organ i staten. Trots detta deklarerade Clinton att Jeltsins agerande var "helt konsistent med den demokratiska och reformvänliga linjen som Jeltsin i övrigt företrädde".
Jeltsin lät stänga av elen och vattnet till parlamentsbyggnaden för att driva ut sina motståndare. Rutskoj svarade med att kalla dit den högerextrema organisationen RNE för att försvara byggnaden. Detta spelade bara Jeltsin i händerna eftersom han kunde kalla sina motståndare för fascister. Men de 200 fascisterna drunknade snart i mängden då 300 000 demonstranter samlades runt byggnaden, mestadels från kommunistiska och anarkistiska organisationer. Den 28 september slog specialpolisen OMON till mot 10 000 demonstranter som var på väg för att ansluta sig till människorna vid parlamentet. Under de kommande två dagarna fortsatte polisen med att urskillningslöst angripa folk med en fruktansvärd brutalitet. Bland annat misshandlades pensionärer till döds! Detta retade upp folket i Moskva ordentligt, och den 10 september började de första barrikaderna att byggas. Medan folket med sina liv som insats bekämpade Jeltsins regim på gatorna försökte ledamöterna i parlamentet räddhågset att nå en kompromiss med Jeltsin med den ryska ortodoxa patriarken (kyrkans överhuvud) som medlare.
Den 2 oktober, då dussintals människor redan dödats och hundratals skadats i striderna, öppnade polisen eld mot en fredlig demonstration och dödade eller sårade runt 80 människor. Men dagen efter samlades 50 000 människor i Gorkijparken för att undsätta parlamentet. Där fanns en hel del nationalister, men de flesta var arbetare, ungdomar och pensionärer som ropade vänsterslagord, och i tåget fanns betydligt fler röda än nationalistiska fanor. På vägen till parlamentet mötte demonstranterna polisen vid Krimskij-bron, men polisen hade inte väntat sig en sådan massrörelse och jagades bort. När man närmade sig parlamentet öppnade Jeltsins supportrar eld från en närliggande byggnad. Demonstranterna stormade byggnaden, fängslade skyttarna och tog deras vapen. Jeltsins flagga halades ner och ersattes av en röd fana.
Detta var ett avgörande ögonblick. Jeltsin och hans supportrar var helt demoraliserade. Armén var splittrad. Några mindre militära enheter anslöt sig till och med till demonstranterna vid parlamentet. Jeltsin manade desperat till den nya borgerligheten att komma ut på gatorna för att försvara sin regim, men borgerligheten var inte tillräckligt modiga för att möta massrörelsen, och bara några hundra dök upp för att försvara presidenten. Hade rörelsen haft en ledning och ett perspektiv hade man kunnat ta makten vid detta tillfälle. Men folket var nyvaket och drevs bara av sitt missnöje mot Jeltsin, och parlamentsledamöterna var fortfarande inriktade på en uppgörelse med Jeltsin, eller på att styra själva med parlamentariska medel, och vägrade att lämna ut de 5000 automatkarbiner som fanns i byggnaden till folket. Under två dagar rådde ett maktvakuum i landet, där Jeltsins styrkor var paralyserade, men folket inte visste vad de skulle göra med makten som nu löst hängde i deras händer. Ute i provinserna tog militanta kommunister makten i vissa småstäder och avväpnade polisen, och i Sankt Petersburg demonstrerade studenterna sitt stöd för parlamentet. Men på kvällen den 3 oktober sköt polisen ihjäl ett stort antal demonstranter med tunga maskingevär utanför TV-centralen Ostankino, och tidigt morgonen efter lyckades Jeltsin till slut förmå militären att rycka in. Frammemot klockan sex på morgonen kom de fram till parlamentsbyggnaden, och utan förvarning öppnade pansarvagnar och pansarbilar eld mot demonstranterna som fortfarande fanns barickaderade runt byggnaden. Hundratals människor som överlevde den första attacken flydde in i byggnaden. Pansarvagnarna började sedan bomba parlamentsbyggnaden, en scen som hela världen fick bevittna på TV. Därefter stormades byggnaden, och hundratals människor, inklusive parlamentsledamöterna, togs till fånga och kördes iväg med bussar till fängelse. Men de som bussades bort tillhörde ändå de lyckliga. Enligt en utredning som gjordes två år senare ägde nämligen massavrättningar rum i parlamentsbyggnadens källare, något som förmodligen drabbade demonstranterna och deras ledare snarare än parlamentsledamöterna. Militären och polisen drog sedan runt och jagade aktivister på gatorna och sköt dem i många fall på platsen. Fall av våldtäkter och rån har också rapporterats. Enligt officiella siffror dog 149 människor under dessa dagar, men till och med den pro-amerikanska radiokanalen "Radio Liberty" rapporterade 1012 döda bara några dagar efteråt, och några har uppskattat att det torde ha rört sig om cirka 2000 döda.
Under de följande dagarna återupprepade Jeltsin sina beprövade metoder under "besvärliga tidsperioder". Kommunistiska och nationalistiska ledare fängslades, och oppositionstidningarna stängdes ner, detta trots att Jeltsin redan hade full kontroll över TV:n och radion i landet. Men folket fick ändå chansen att visa sitt missnöje när väl ett nytt parlamentsval utlystes. Trots att Jeltsin kontrollerade all media så fick oppositionspartierna majoritet, och det nya parlamentet gav snabbt amnesti åt alla politiska fångar. Jeltsin blev tvungen att förlita sig alltmer på armén, vilket senare resulterade i Tjetjenien-kriget som militären begärde och fick beviljat. De flesta parlamentsledamöterna valde att hålla tyst om vad som egentligen hände i samband med bombningarna av parlamentsbyggnaden, och belönades med försoning och nya karriärer. Rutskoj själv blev guvernör i Kursk och blev känd som en inbiten anti-kommunist. Han förbjöd till och med Första maj-firandet i sin region!
Jeltsins starkare band till armén fick sin slutpunkt i Putins maktövertagande 6 år senare. Den 31 december 1999, bara några timmar före millennieskiftet, sade Jeltsin helt oväntat upp sig från sin post som president, och Vladimir Putin trädde in som verkställande president samtidigt som nyval utlystes tre månader senare (i enlighet med konstitutionen). De andra partierna var inställda på ett val först i juni, medan Putin i hemlighet redan hade förberett en valrörelse. Framförallt fick också Putin fördelen av att bli ett känt ansikte innan valet i egenskap av verkställande president. Denna manöver var en ohelig uppgörelse mellan Jeltsin och Putin. Jeltsin avgick som president för att Putin på detta sätt skulle få större chans att vinna. I gengäld blev en av Putins första åtgärder att ge Jeltsin immunitet mot åtal (han hade flera anklagelser om korruption runt halsen), en fet pension, en lyxvilla på landet och en egen livvakt. Putin representerar samma oligarki och samma skikt av nyuppkomna kapitalister och rövarbaroner som Jeltsin gjorde, men med en viss förskjutning mot militären.
Mannen som gått i spetsen för kapitalismens återinförande i Ryssland var vid tiden för sin avgång en oerhört impopulär person. Enligt vissa undersökningar var hans förtroende hos det ryska folket nere på 2 procent. Under 90-talet hade produktionen fallit med 60 procent, något som bara kan liknas vid ett katastrofalt nederlag i krig. Stora delar av ekonomin hade helt förstörts, klyftorna och arbetslösheten ökade dramatiskt. Hyperinflationen raderade ut folks besparingar samtidigt som lönerna föll eller helt slutade betalas ut. Städerna har fyllts av tiggare, men även "vanligt folk" med bostad och ibland t.o.m. jobb drabbas också av svälten. Sjukdomar som tuberkulos som förknippas med fattigdom har ökat lavinartat. Medellivslängden har sjunkit drastiskt. Enligt en undersökning från år 2003 låg den på mindre än 59 år för män och 72 år för kvinnor. Barnadödligheten har också ökat kraftigt.
Vi har inte bara sett hur kapitalismens återinförande har inneburit en ekonomisk katastrof och utbredd misär för flertalet av Rysslands befolkning. Vi har också sett hur folket sjunkit ner i apati och likgiltighet på grund av de grymmaste svek från alla sidor av den överbyggnad som skulle vara deras representanter, från gamla strama stalinister till inställsamt léende marknadsliberaler, från nationalister till militärer och från politiker och fackföreningsledare till företagare. Och vi har sett hur kapitalismen bara kunde upprättas med de mörkaste medel, med mygel och skenmanövrer, med lögner och kupper, och i slutändan med våld, över liken på de modiga människor som för en stund lyckades bryta apatin och kämpa emot.
Men trots att arbetarklassen i Ryssland idag faktiskt är mindre än under slutet av Sovjettiden så utgör den fortfarande en majortitet av befolkningen, och den kommer inte att tolerera detta hur länge som helst. Samtidigt som stalinismens sista kvarlevor ruttnar bort så kommer nya progressiva krafter att växa fram och blomstra ur askan efter all förödelse. De kommer att ta intryck av vänstervågen som sveper fram i andra delar av världen, och de kommer att hitta tillbaka till de stolta kamptraditionerna från deras eget lands historia, och därmed till traditionerna som ledde fram till revolutionen 1917, den första gången i världshistorien som arbetarklassen tog makten i ett helt land. Tillsammans med arbetarrörelsen i andra länder kan de en gång för alla sopa undan både kapitalismen och stalinismen som orsakat så mycket lidande och bygga en framtid av välstånd, jämlikhet och gemenskap i ett demokratiskt socialistiskt samhälle.
Källor: Grant, T., "Russia, from Revolution to Counter-Revolution", 1997, Kramer, A., "The role of the masses during the October 1993 Moscow rebellion", 2003, http://www.marxist.com/