Vad är sanningen om Rysslands reformer?

Under den stalinistiska tiden var det sovjetiska kommunistpartiet inget annat än en gigantisk spionapparat riktad mot "arbetarstatens" egna arbetare. Men nu, i 1996 års presidentval, visar det sig att kommunistpartiet vunnit stort i nästan samtliga arbetardistrikt. Men varför vann inte kommunisterna valet? Och vad kommer att hända nu? Finns det i Ryssland någon rörelse att solidarisera sig med för dem som själva kämpar för arbetarnas rättigheter mot sin egen regering?

Det är bara några år sedan Jeltsin hoppade upp på en stridsvagn och ropade ut sitt krig mot kommunismen och till försvar för demokratin. Det som hänt sen dess har varit en chockartad tid för förra Sovjetunionens och Rysslands arbetarklass? En tid när gangsters och rövare lyckats roffa åt sig miljardinkomster, medan svält, epidemier och massarbetslöshet givits åt folkets breda lager.

Trots misären hade stalinismen så fullständigt förlorat all attraktionskraft att det är först nu som idéer om socialism, arbetarråd, statligt ägande och planekonomi börjar vakna till liv igen.

Hur stor den ekonomiska katastrofen är för ryska arbetare är nästan okänt i Sverige och andra västländer, eftersom massmedia i väst undviker att visa den sanna bilden. Här följer därför några argument mot de vanligaste lögnerna som sprids i debatten.

Lögn nr 1:

"Rysslands svårigheter beror på planekonomins vanstyre. De nuvarande reformerna kommer till slut att leda till ökad levnadsstandard."

Svar: "Reformerna", som de kallas, består av att man tagit bort planekonomins spelregler - utan att ersätta dem med nya. Tidigare bestämde planeringsmyndigheterna exakt hur många produkter varje företag skulle tillverka, och vart de skulle skickas. Det sades också exakt varifrån råvaror osv skulle hämtas. Visserligen fungerade systemet allt sämre, eftersom alla byråkrater försökte ta resurser till just sitt eget ansvarsområde, samtidigt som diktaturen gjorde all kontroll och kritik omöjlig.

Men nu har man alltså bara stängt planmyndigheterna, utan att några andra leveranssystem mellan företagen finns som ersättning. Detsamma har hänt inom banksystemet. Det gamla statliga banksystemet är upplöst, men några affärsbanker som dem vi har i väst finns inte. Vartenda litet företag och kontor befinner sig så att säga i fritt fall utan kontakt med varandra. Alla företag försöker samtidigt hitta nya samarbetspartners, nya transportmedel och nya sätt att finansiera verksamheten. Dessutom har byråkraternas korruption ersatts av något som är tusen gånger värre; en gigantisk maffiaverksamhet som förstör alla möjligheter till "sund" företagsamhet.

Resultatet av dessa s.k. "reformer", är att hälften av Rysslands ekonomi slagits ut. Det är nästan ofattbart. Jämfört med den katastrofala massarbetslöshet och misär som 30-tals- krisen innebar i USA, där BNP "bara" föll med 30%, så har den alltså fallit med 50% i Ryssland. Det är mer än vad de sönderbombade Tyskland och Japan råkade ut för i 2:a världskrigets slutskede.

Det är därför inte konstigt att en opinionsundersökning inför valkampanjen visade att 2/3 av Rysslands medborgare idag anser att det var bättre livsvillkor under "kommunist"-tiden. Ty om det förr i tiden ofta saknades viktiga varor, och var dåligt med mat, så saknar vanliga arbetarfamiljer nu allting. Det vi måste förstå är istället varför "reformernas" röveripolitik kunnat gå så långt utan att stoppas.

Lögn nr 2

"Reformerna skapar åtminstone riktiga företagare, och efter en tids kaos kommer ekonomin att blomstra."

Svar: Försöken att skapa privata kapitalistiska företag och en rysk borgarklass av företagare har gått via tre metoder. För det första har det uppstått privatägda småföretag - men de finns bara inom restaurang-, butiks- och byggnadsbranscherna. I alla dessa branscher har maffian skaffat sig total kontroll. "Normala" småföretagare, som de i Sverige och andra kapitalistiska länder, existerar inte i Ryssland.

En andra metod har varit de direkta privatiseringarna. Det är faktiskt mer rätt att kalla det stölder. Eftersom det inte funnits några kapitalister som kunnat köpa de statliga egendomarna, har högt uppsatta, tidigare "kommunist"-pampar, helt enkelt myglat åt sig sånt som man kunnat bli rik på, främst inom branscher som exploaterar naturresurser (gas, olja osv). På det sättet har t.ex. premiärminister Tjernomyrdin & c:o blivit miljardärer. (vilket förklarar varför de är sådana "demokrati- och reformvänner").

Den tredje typen av privata företag är de stora f.d. statliga företag som går med förlust, och som skänkts bort till direktörerna och de anställda. Eftersom de går med förlust finansieras de egentligen fortfarande av staten (d.v.s. via sedelpressarna). Ofta har arbetarna dessutom skänkt bort sina ägandedelar till direktörerna, och i utbyte fått löfte om att fabrikerna inte ska läggas ner. Var och en förstår att detta inte gärna kan kallas kapitalistiska privatföretag, och att dessa direktörer inte är företagare i borgerlig mening.

Slutsatsen är alltså att privatiseringarna och försöken att skapa en borgarklass av företagare i Ryssland inte kommer att lyckas. Eller rättare sagt; den borgerlighet som nu växer fram skapar sitt kapital på röveri och maffiaverksamhet. Och de miljarder som dom tjänar används inte till att rusta upp Ryssland. Om rövare och gangsters skulle kunna skapa en modern industristat - varför är då Sicilien en av de fattigaste områdena i Europa, trots att maffian där tjänat 1000-tals miljarder under årtionden?

Lögn nr 3

"Investeringarna från väst kommer att röja alla hinder, och utifrån införa sunt företagande i Ryssland."

Svar: Detta är en av de vanligaste fördomarna. Men det är helt enkelt inte sant att det förekommer stora västinvesteringar. Behoven av investeringar är enorma. Ändå har Ryssland bara fått en liten bråkdel jämfört med det som investerats i Kina eller Östtyskland. Och investeringstakten sjunker dessutom. Orsaken är främst att kapitalister vill ha snabba vinster. (Det gäller inte bara maffian - utan även Wallenberg). Men i Ryssland handlar det om enorma och väldigt långsiktiga investeringar. Dessutom vet västkapitalisterna hur svagt stöd den kapitalistiska "reform"-politiken har. Ingen vill lägga ut 10 miljarder på fabriker som kanske plötsligt förstatligas igen om 5-10 år...

Lögn nr 4

"Tidigare har demokratin saknat stabil grund. Nu när Jeltsin vann kommer investeringarna att komma igång både inom landet och utifrån."

Svar: Det finns ingen och kommer inte att finnas någon stabil borgerlig demokrati i Ryssland. Det är allmänt känt (I Ryssland, men inte här i väst) att Jeltsin förberedde en statskupp under hela valkampanjen. Han sa öppet att han aldrig skulle acceptera en kommunistseger. Jeltsin är bara Rövarbaronernas och maffiabossarnas marionett. Förr eller senare kommer motståndet mot "reform"-röveriet att bli så stort att en militärkupp inte kan undvikas.

Någon "demokratisk" kraft, som vill ha privatiseringar och kapitalism, finns inte. Många intellektuella, journalister, akademiker, lärare, författare och även många ungdomar i storstäderna är ännu starkt kommunistfientliga. De tycker sig tjänat i "frihet" sedan 1990, och en del av dem har också fått det materiellt bättre, med möjligheter att tjäna pengar.

Men som politisk kraft är de betydelselösa, vilket valet visar - de enda alternativen som fanns var för eller emot fortsatt röveri.

Vad händer nu då?

Kaoset är nu fullständigt, och kan inte fortsätta länge till. Statens finanser klaras genom ständigt nya lån, och genom att trycka sedlar fortare. Obetalda löner blir ett allt värre problem, samtidigt som arbetarna kan köpa allt mindre för den lilla lön de får.

Kommunistpartiet har nu förvandlat sig från en statlig myndighet under stalinisttiden, till en sorts arbetarorganisation. Ideologiskt är det dock en enda röra. Partiledningen med Ziuganov i spetsen är för fortsatt västvänlig reformpolitik - men i långsammare takt. Det var denna omöjliga och kraftlösa linje som gjorde att han förlorade valet.

Men sedan finns allt från rena byråkrater, socialdemokrater, liberaler till äkta socialister i partiet. T.o.m. avgrundsfascister finns i dess led. Till partiet är också fortfarande de gamla fackföreningarna knutna. Hela situationen är totalt omkastad. Kommunistpartiet och dess fackföreningar, som förut var arbetarklassens "fångvaktare", är nu på väg att bli klassens egna organisationer. Och de "fria fackföreningar" som uppstod bl.a. genom gruvstrejkerna i slutet på 80-talet, har nu fallit sönder och finns bara kvar som ett politiskt stöd till Jeltsins gangsters.

Klart är att en "normal" demokratisk kapitalism inte kommer att växa fram i Ryssland. Troligare är då en militärdiktatur, som försöker få ned det spirande motståndet från arbetarna. Om detta händer skulle det vara ett fruktansvärt bakslag för arbetarklassens kamp i hela världen. Men där finns också möjligheten att militärerna, när de väl sitter vid makten, börjar luta sig mot arbetarklassen - för att kunna slå sönder maffian. Ty så länge maffian suger ut ekonomin, så länge kan inte ens militären få ordning på landet. Nej, de kan inte ens få ordning på krigsmakten när resurserna hela tiden försvinner in i den kriminella ekonomin.

En tillbakagång till en svag stalinistisk militärdiktatur är därför inte omöjlig. Den skulle inte heller vara något att jubla över, även om socialister måste se fördelarna med att maffian krossas och planekonomin återupprättas.

Just nu råder misär, men Ryssland är i grunden ett rikt land och har en väl utvecklad industri med stort yrkeskunnande, även om allt behöver rustas upp. Med en arbetarstyrd planekonomi och full demokrati skulle ett välmående samhälle kunna skapas, men på den kapitalistiska vägen väntar misär, maffia styre eller militärdiktatur. Den ryska arbetarklassens kvinnor och män har framtiden i sina händer. Kan de återerövra och återskapa en arbetarrörelse styrd av dem själva - då ligger en verklig socialism inom räckhåll. Stalinismens brott och förvrängningar ska i längden inte få hindra arbetarklassen från att ta makten.

Ur Socialisten nr 18, oktober 1996