Rosa Luxemburg
kämpe, internationalist, agitator
Den tyska
revolutionären Rosa Luxemburgs (1870-1919) idéer är lika
aktuella som någonsin förr. Hennes ihärdiga kamp för
arbetarnas enande över nationsgränserna och för socialismen
visar, nu som då, vägen framåt. Hon var en central gestalt
i den tyska och internationella arbetarrörelsen men fick till slut
betala ett högt pris för sin socialistiska övertygelse
då hon mördades i slutet av den tyska revolutionen.
Hennes bitska och färgstarka sätt att skriva bidrar till att man med lätthet berörs av hennes texter. Engagemanget känns hela tiden närvarande och idéerna tidlösa och aktuella. Eftersom hon var aktiv både i Polen, som då var en del av det ryska väldet, och Tyskland kunde hon jämföra dessa länders olika förutsättningar och hur socialdemokratins uppgifter såg ut.
Luxemburgs liv präglades tidigt av hennes kamp för ett socialistiskt samhälle och hon fick redan som 18-åring fly från Polen till Schweiz eftersom hon riskerade att bli arresterad på grund av revolutionär agitation. Här studerade hon bland annat politisk ekonomi, men var fortfarande politiskt aktiv. Ändlösa intellektuella diskussioner utan grund i massrörelsen var inget hon slösade sin tid på. Det viktiga var hur idéerna kunde användas. Efter nio år i Zürich flyttade hon 1898 till Berlin och gick med i SPD (Tysklands Socialdemokratiska Parti).
Socialdemokratiska partier och fackföreningar bildades ur arbetarklassens kamp för bättre levnadsförhållanden och för socialism. Partierna var i grunden revolutionära och kämpade utifrån en marxistisk syn för att avskaffa kapitalismen och klassamhället.
I slutet av 1800-talet växte de till massorganisationer. Detta var också en tid av god ekonomisk tillväxt och efter påtryckningar från massorganisationerna fick arbetarna en något bättre levnadsstandard. Den långa högkonjunkturen medförde också en framväxt av ett privilegierat skikt i arbetarklassen och i arbetarrörelsens ledning. Inom SPD och fackföreningarna fanns många karriärister på alla nivåer. De levde ett borgerligt liv och marxismen var för dem mycket avlägsen.
Mot den bakgrunden växte inom rörelsen idéer fram om en krisfri kapitalism där arbetarna skulle kunna leva ett gott liv. Man började därför ifrågasätta nödvändigheten av att störta kapitalismen och skapa ett socialistiskt samhälle.
Revisionism
Idéerna kallades revisionism (av revision = grundlig ändring) och den ledande förespråkaren var socialdemokraten Eduard Bernstein. Enligt honom hade kapitalismens allmänna kriser försvunnit på grund av utvecklingen av kreditsystemen, företagens kartellbildning, kommunikationerna och nyhetsförmedlingen. Han menade också att arbetarklassen höll på att höja sig till medelklassnivå. Han fångade tanken med revisionismen i formuleringen: "Slutmålet, vad det än månde vara, betyder ingenting för mig. Rörelsen betyder allt." Revisionismen kallas idag för reformism.
Den reformistiska ledningen för den tyska arbetarrörelsen försökte medla mellan klasserna, istället för att verka för socialism. SPD med sin storlek och styrka som parti (1,1 miljoner medlemmar år 1914) kunde mycket väl ha påskyndat störtandet av kapitalismen, men istället utvecklades byråkratin.
På nära håll kunde Luxemburg se hur reformismen inom arbetarrörelsen i Tyskland växte fram och var därför en av de första som förstod vilket hot den utgjorde. I polemik mot bland andra Eduard Bernstein och Karl Kautsky utryckte hon sin fasta tro på arbetarklassen och det socialistiska slutmålet. Hon hävdade att resonemangen om kapitalismens stegrade "anpassningsförmåga" var felaktigt. Hon höll kvar vid marxismens grundidé att det finns motsättningar mellan arbetarna och borgerligheten. Dessa är oförsonliga och kan därför inte upphävas genom samarbete mellan klasserna och kompromisser.
Då som nu hävdade reformisterna nödvändigheten av en revidering av marxismen eftersom enligt dem verkligheten, och därför kapitalismens effekter, förändrats sedan Marx dagar. (Den kapitalistiska ekonomins totala sammanbrott med massarbetslöshet på 20-talet i Tyskland och i hela den industrialiserade världen efter 1929 visade hur det var med den saken.)
Klasskamp
För Rosa Luxemburg handlade det inte om ett val mellan antingen reformer eller revolution. Det handlade om arbetarklassens egen kamp. Kampen för reformer skulle förbereda arbetarklassen så att arbetarna förstod sin kollektiva styrka. Reformer skulle utbilda, organisera och ge arbetarklassen praktiska erfarenheter, men, skriver Luxemburg som svar till Bernstein, det avgörande som skiljer socialdemokratin från borgerlig demokrati är just det socialistiska slutmålet. Därför hävdade hon att uppgörelsen med Bernstein och hans anhängare rörde sig om "hela den socialdemokratiska rörelsens existens". ("Sociala reformer eller revolution?", 1899)
Luxemburg skriver om revisionisterna: "... att de i grund och botten inte avser att förverkliga den socialistiska samhällsordningen, utan endast att reformera den kapitalistiska, inte att upphäva lönesystemet, utan endast att reglera utsugningen, kort sagt att avskaffa kapitalismens missfoster, men inte kapitalismen själv."
Socialdemokratin måste, enligt Luxemburg, alltid befinna sig på en väg där man kämpar både för revolution och reformer. Väljer man endast ett sätt riskerar man en utveckling antingen mot sekterism (man isolerar sig från arbetarklassen) eller blir en socialreformistisk rörelse.
Reformismens negativa konsekvenser för den fortsatta utvecklingen framgår när man studerar utvecklingen som ledde till första världskriget.
Internationalism
I början av 1900-talet stegrades motsättningarna mellan de stora kapitalistiska länderna. Storföretagen i de olika länderna ville ha fler kolonier att exploatera. Luxemburg insåg att imperialism var en följd av kapitalism och att kapitalism utan krig därför var otänkbart. Sin analys av imperialismen började hon utveckla redan 1913, i strid mot Kautsky som ansåg att storbolag i olika länder skulle bilda karteller och samarbeta för en fredlig utsugning av världen.
För Luxemburg var undantagslöst internationalism svaret på krigshotet och en hörnsten i socialismen. Hon lyfte alltid fram att arbetarklassen måste enas över nationsgränserna för att kunna störta kapitalismen. Internationalismen är också en nödvändig förutsättning för att inte arbetarklassens revolutionära kamp ska isoleras till ett land, dö ut och följas av en eventuell kontrarevolution.
Därför agerade Rosa Luxemburg med stor kraft inom socialistinternationalen. På hennes förslag antogs en resolution mot militarism och kolonialism vid Internationalens kongress i Paris år 1900. Till exempel skulle de socialdemokratiska partierna rösta mot alla krigsutgifter och vid en eventuell internationell kris skulle samtidiga demonstrationer i alla länder anordnas och genomföras. Vidare antogs enhälligt en resolution av Lenin och Luxemburg 1907 i Stuttgart. Den innebar att Internationalen skulle arbeta för att hindra världskriget. Om det ändå skulle bryta ut var det viktigt att så fort som möjligt få ett slut på det och "utnyttja krigets skakningar till att störta det kapitalistiska systemet och genomföra socialismen". Resolutionen befästes vid kongresserna 1910 och 1912.
Krigskrediterna
Ändå - vid krigsutbrottet 1914 röstade alla socialdemokratiska partiers ledningar i Internationalen, förutom bolsjevikernas, för krigskrediter. Med detta visade de att allt tal om internationalism för dem varit tom retorik. Karl Liebknecht var den ende socialdemokrat i den tyska riksdagen som röstade nej. För Bernstein och Kautsky var krig och imperialism ett olyckligt avbrott i en annars fredlig utveckling av kapitalismen.
Kautsky menade att "Internationalen var ett instrument för freden men inget medel mot kriget." Luxemburg ironiserar över argumentationen i det enda numret av tidskriften "Die Internationale", som gavs ut av vänstern inom SPD 1915 och förbjöds av regeringen. I artikeln "Internationalens återuppbyggnad" skriver hon att det kommunistiska manifestet har korrigerats med ett tillägg av Kautsky som lyder: "Proletärer i alla länder förena eder i fredstid och skär halsen av varandra i krigstid". De som samlades kring "Die Internationale" fick senare namnet Spartakusgruppen efter den romerske gladiator som ledde ett slavuppror åren 73-71 f. Kr., och vilkens namn Liebknecht använde som signatur.
Lenin och många med honom, såg fram till krigsutbrottet SPD som en föredömlig modell för andra socialdemokratiska partier. Men när kriget bröt ut såg även Lenin hur Kautskys marxism yttrade sig i praktiken.
Sveket från de socialdemokratiska ledarna vid krigsutbrottet innebar att hela den socialistiska internationalen kollapsade. Ett fåtal revolutionärer, däribland Luxemburg, Lenin, Liebknecht, Trotskij och Zäta Höglund från Sverige, som fortfarande höll fast vid internationalismen samlades i Zimmerwald 1915 för att tillsammans diskutera hur de skulle fortsätta kampen.
Reformisternas klassamarbete med kapitalisterna hade lett till att de såg till "nationens intresse" istället för att kämpa för den internationella arbetarklassen. Följden blev att miljontals människoliv offrades i det första imperialistiska världskriget.
Klassmedvetande
Utifrån händelserna kring revolutionen 1905 i Ryssland utvecklade Rosa Luxemburg sina tankar kring masstrejk och spontanitet i pamfletten "Masstrejk, parti och fackföreningar". I den skriver hon att det som saknades för att störta den rådande samhällsordningen i Ryssland var "en utvecklad politisk skolning, ett utvecklat klassmedvetande och en stark organisering". Detta uppnås bara genom erfarenheter som arbetarna gör genom kamp under revolutionen i form av masstrejken.
Hon menade att en revolutionär rörelse inte uppstår genom beslut ovanifrån, inom partiet, utan bryter ut spontant under vissa historiska förutsättningar. Samtidigt framhöll hon vikten av att ledningen känner av strömningarna, anpassar sig efter dem och uttrycker massornas strävan. Ledningen kan inte kontrollera tillkomsten av masstrejken, men det är dess uppgift att leda den och ge kampen en riktning. Den ska aktivt medverka i kampen, känna av strömningarna. fånga upp styrkan i arbetarklassens kamp och utforma en taktik utifrån den. Detta leder till kamplust och självförtroende hos arbetarklassen. Om ledningen undervärderar arbetarklassens styrka eller till och med motarbetar/bromsar kampen blir arbetarklassen förvirrad och uppgiven. Det sistnämnda är något som alltför ofta har skett i arbetarrörelsen.
Luxemburg såg Ryssland 1905 som ett viktigt exempel på hur massornas spontana aktioner totalt förändrar situationen genom att fler och fler människor ansluter sig till kampen. Hon skriver om hur "där en så gott som helt oorganiserad arbetarklass under ett och ett halvt års häftig revolutionär kamp skapat sig ett omfattande nät av organisationsansatser." Klassmedvetandet utvecklades oerhört fort och arbetarna började skapa sina egna demokratiska maktorgan.
I fängelse
Luxemburg var under långa perioder fängslad som följd av sin agitation och kritiska uttalanden om bland annat ledningarnas svek vid världskrigets utbrott. När revolutionen bröt ut i Ryssland 1917 var hon återigen inlåst. Det påverkade säkert hennes kritik och tankar om händelserna under februari och oktober. Hennes tilltro till mensjevikerna (den ryska socialdemokratins högerflygel, som efter 1912 var ett eget parti) som ledare av revolutionen ändrades med tiden. Hon, liksom majoriteten av de ryska arbetarna, insåg att det var bolsjevikerna som var de som verkligen kämpade för socialism och förde kampen vidare.
Hon skriver: "Lenins parti var alltså det enda i Ryssland som förstod revolutionens sanna intressen i denna första period, det var dess framåtdrivande element, liksom i samma mening det enda partiet som driver verkligt socialistisk politik."
Den ryska revolutionen fullbordades när all makt övergick till de arbetar-, bonde- och soldatråd som hade utvecklats i kampen.
Rosa Luxemburg var dock kritisk till de tyska revolutionärernas oreflekterande hyllning av bolsjevikernas politik och menade att det inte vore konstigt om misstag gjordes "ty en mönstergill och felfri proletär revolution i ett isolerat, av världskriget utmattat, av imperialismen strypt, av det internationella proletariatet förrått land vore ett underverk". Hon varnade för att utforma en socialistisk modell, en teori, utifrån Rysslands erfarenheter, som gäller för hela det internationella proletariatet. Det viktigaste var att hålla sig kritisk och lära av erfarenheterna och använda dessa i sin egen kamp.
Kritik av bolsjevikerna
Luxemburgs kritik av bolsjevikernas politik kan ses som ett exempel på den öppna debatt som är förutsättningen för en levande arbetarrörelse. Kritiken hon framförde handlade om hur avgörande det är att demokratin aldrig får inskränkas i strävan efter socialismen. All kritik måste komma fram för att kunna bemötas om utvecklingen av byråkratin ska förhindras. Hon skrev: " Frihet är alltid den annorlunda tänkandes frihet."
Men Luxemburg var väl medveten om de mycket svåra förhållandena i Ryssland. Hon visste också att revolutionens överlevnad och hälsosamma utveckling hängde på om den spred sig. Hon uppmanade därför den tyska arbetarklassen att rädda den ryska revolutionen genom att stoppa kriget och samtidigt befria sig själva.
Hennes slutomdöme om den ryska revolutionen och bolsjevikerna framstår tydligt när hon hösten 1918 skriver att Lenin och hans kamrater "har genom sin beslutsamma revolutionära hållning, sin förebildliga dådkraft och sin obotliga trohet mot den internationella socialismen verkligen utfört vad som under så fördömt svåra förhållanden kunde utföras".
Som ytterst ansvarig för de fel som begicks i Ryssland såg Luxemburg den internationella arbetarrörelsens ledningars svek, vilket gjorde att revolutionen isolerades i ett efterblivet och hårt utsatt land.
Luxenburgs bidrag
Beskrivningar av Rosa Luxemburg som gjorts av samtida ger en bild av henne som mycket karismatisk och lidelsefull. Genom att läsa både hennes brevväxling med olika vänner och hennes politiska texter får läsaren en bild av hennes komplexa och energiska personlighet. Hon granskade under sin livstid på ett enastående sätt makthavares handlande och händelsers förlopp. Hennes klarsynta texter om socialdemokratins ledares feghet och svek vid världskriget är bara ett exempel på det. Kritiken får en särskild tyngd då den antingen framförs i direkta, träffande angrepp eller med en ironi som roar läsaren.
Hennes bidrag till socialismen formulerar en väg framåt för arbetarrörelsen idag. För den som varken vill stelna i stalinistisk byråkrati eller sluta i uppgiven reformism är Rosa Luxemburgs verk viktiga att studera.
Det kan idag kännas avlägset att tala om en socialistisk revolution. För många uttrycker det något destruktivt och omfattas inte längre av den socialdemokratiska politiken. Men den tyska revolutionen visar att det är högerkrafterna som inte tvekar att använda våld för att hindra arbetarklassens frigörelse, om de får chansen. Historien har också visat att arbetarklassen kan ta makten utan våld och att en fredlig revolution är möjlig. Men förutsättningen för att uppnå socialism är att socialister lär sig av de erfarenheter som kampen givit.
Efter morden på några av de främsta marxistiska revolutionärerna i Tyskland 1919 låg vägen öppen för en fruktansvärd utveckling kantad av världskrig, fascism och stalinism.
Utvecklingen hade sett annorlunda ut om arbetarrörelsens ledning inte svikit de socialistiska idealen.
Anna Lundqvist
Från Socialisten nr 58, april 2002
Källor:
Rosa Luxemburg: Världskriget och de europeiska revolutionerna; Masstrejk, parti och revolution; Reformpolitik och socialism (samtliga Arkivs klassikerserie); Jag var, jag är, jag blir (Urval av skrifter, Bo Gustafsson); Socialdemokratins kris.
Paul Frölich: Rosa Luxemburg.
Rob Sewell: Germany- from revolution to counter-revolution .
Röster om Rosa Luxemburg, red. Göran Greider.