Rörelsen måste ta strid mot regeringen
FRAM TILL VALET var nya moderaterna på frammarsch. De hade förstått att högern aldrig skulle kunna genomföra sitt systemskifte i öppen konfrontation med arbetarrörelsen. Nu försökte de gå en annan väg. Genom att försämra a-kassan och sjukförsäkringen, privatisera allt från sjukvård till bostäder vill de pressa ner lönerna och ge marknadskrafterna fritt spelrum. Allt för att öka företagens vinster och kunna sänka skatterna för de rika.
De var inte enbart ute efter ett fysiskt systemskifte utan ett värderingsmässigt. Under de senaste årtiondena har alla opinionsmätningar visat att en klar majoritet av befolkningen delar arbetarrörelsens grundläggande värderingar om välfärd och en reglerad arbetsmarknad. Med hjälp av den nya taktiken ville de underminera trygghetssystemet, ändra samhällsklimatet och skapa ett långvarigt borgerligt regeringsinnehav.
På valnatten var glädjen stor men det blev ingen smekmånad. Ministerskandalerna visade snabbt överklassens verkliga ansikte och deras maner blev uppenbara. Vad vi också fick en första inblick i var motsättningarna inom borgerligheten. Cecila Stegö hade kort innan hon blev utsedd till minister suttit på en stor middagsbjudning och kallat Reinfeldt för klassförädare. Hon pratade uppenbarligen för en stor grupp inom Svenskt Näringsliv som ville ha mer gammeldags högerpolitik med direkta attacker på den lagstadgade anställningstryggheten, kollektivavtalet och annat.
SOM VI VISAR i en separat artikel (Välfärden mals sönder) har alliansen lyckats ganska bra med att underminera välfärden och den fackliga styrkan. Däremot har de totalt misslyckats med att få ett folkligt stöd för sin politik. Deras opinionssiffror är idag katastrofalt dåliga och auktoriteten hos Reinfeldt och hans nya moderater är låg.
Idag ser vi istället de nya mauderaterna, med Olofsson själv i spetsen, som drar upp i täten för alliansen. Inför centerns riksmöte i slutet av augusti fanns en lista lång på vad som enligt henne krävdes för ett ideologiskt systemskifte i Sverige. DN:s ledarsida tillhör hennes ivrigaste supporters liksom säkert ledningen i Svenskt Näringsliv.
Den mer hårdföra högern har investerat mycket i den borgerliga valsegern, deras tålamod med en långsiktig plan är begränsad. Om ett nederlag hotar i nästa val har de inget att förlora på att försöka få mesta möjliga utdelning av den nuvarande mandatperioden. De kommer att sätta ökad press på regeringen att slå om kursen och motsättningarna inom den kommer att ställas på sin spets.
Tydligast syns striden inom moderaterna. Försvarsministerns dramatiska avgång, och det stöd han fått från många gamla moderater, visar att missnöjet med Reinfeldts linje ökar inom partiet. Försvaret är en symbolfråga och tacksam att samla motståndet kring.
Om Reinfeldt vinner kommer sannolikt de mer direkta attackerna på fackföreningsrörelsen att dröja till nästa avtalsrörelse. Då kommer arbetsgivarorganisationerna att försöka få igenom de krav de hade redan i den gångna avtalsrörelsen, men avstod från att driva på grund av att de inte ville ha någon konflikt under högkonjunkturen. Vad de vill ha är beloppslösa avtal samt bort med de särskilda ersättningarna för övertid och obekväm arbetstid.
Vinner Maud Olofsson kan vi räkna med en direkt urholkning av den lagstadgade arbetsrätten, när det gäller anställningsskydd, kollektivavtalsregler och konflikträtt.
IDAG HAR SOCIALDEMOKRATERNA ensamma högre opinionssiffror än alliansens partier har tillsammans. Med en nyvald partiordförande som får mycket uppmärksamhet har partiet därför ett gyllene tillfälle att kanalisera människors missnöje och slå tillbaka mot högern. Men det gör man inte!
Under flera årtionden har både socialdemokratiska partiet och SSU vittrat sönder, medlemsantalet och aktiviteterna har minskat. Om man idag tog initiativ till att organisera kampen mot borgarna skulle den trenden definitivt kunna ändras. Med en samordnad kamp skulle människors passivitet och uppgivenhet brytas. Trots att LO-protesterna mot a-kasseförsämringarna i höstas aldrig hade målet att stoppa förslaget, väckte kampen stort gensvar. Alla som demonstrerade i december vet vilken kraft man upplever när man deltar i kollektiva manifestationer.
Tyvärr är arbetarrörelsens ledning rädd för den kraften. Socialdemokraterna vill inte återerövra regeringsmakten med hjälp av en kampvåg Det skulle skapa förväntningar på en radikalt annorlunda politik, de vill inte tvingas återställa alla försämringar, nedskärningar och utförsäljningar, än mindre gå vidare med utbyggnad och upprustning av viktiga samhällsfunktioner.
Om arbetarrörelsen inte tar strid kommer det organisatoriska förfallet att fortsätta. Idag ser vi hur fackföreningsrörelsen, som tidigare stått emot systemskiftet ganska bra, börjar förlora terräng. De dramatiskt höjda avgifterna till a-kassan har lett till vikande medlemssiffror, framförallt i förbund med många deltidsanställda. Den uppluckring av kollektivavtalen som skett genom privatiseringar, avreglering och att man tar in arbetskraft från låglöneländer, kommer att fortsätta och på sikt ledda till försämrade kollektivavtal och därmed minskad facklig styrka.
Att arbetarrörelsen är för passiv inför det pågående förfallet kan avläsas i stigande stöd för Sverigedemokraterna. Nu kan de få chans att kanalisera missnöjet. Ett faktum som ensamt borde vara ett tillräckligt argument för ledningen att blåsa till strid.
Det närmaste året blir ett vägval. Med en kampanj mot den borgerliga regeringen kan arbetarrörelsen mobilisera en folklig kraft som kommer att garantera att det blir en arbetarregering senast 2010. Om man inte gör något alls kan besvikelse och passivitet leda till ett fortsatt borgerligt regeringsinnehav, precis som vi sett i Danmark och Frankrike.
UPPGIFTEN NU, för alla som står till vänster och är aktiva inom arbetarrörelsen, är att trycka på ledningen för att dra igång kampen mot borgarna. Hela arbetarrörelsen måste sättas på fötter. Så många som möjligt måste bli aktiva, med möten, namninsamlingar, flygbladutdelningar och demonstrationer. Kampanjen måste ha ett klart uttalat mål att fälla den borgerliga regeringen. En sådan kamp skulle fylla arbetarrörelsen med nytt liv och definitivt ha möjlighet att uppnå målet. Ett år med borgarna är ett år för mycket.