Romare, rövare och rebeller. Kapitel 3: Rebellerna

 

Första delen av det tredje kapitlet, Rebellerna, från Hans Åkessons bok "Romare, rövare och rebeller - Det västromerska rikets avskedssång".

3. REBELLERNA

Tidigare har vi sett hur spänningar byggdes upp inom det senromerska samhället. De fria bönderna gick över i kolonatet där de förlorade kontrollen över sin egen jord. Kolonerna blev i sin tur allt hårdare bundna till sina godsherrar och villkoren blev allt mer lika slavarnas. Även curiales utan stora jordinnehav riskerade deklassering. 

Statsapparaten tog till allt brutalare metoder för att klara arméns försörjning genom extra uttaxeringar och tilltagande tvångsutskrivningar. Senatorernas inflytande över förvaltningsapparaten använde de till skatteundantag för sig själva. Även de curiales som skötte skatteindrivningen kunde i viss mån föra över skattetrycket på andra. Därmed bars en allt större del av bördan upp av de lägre klasserna. Barbarinvasionerna försvagade dock statsapparaten och stora områden lämnas utanför dess omedelbara kontroll. 

I den följande delen beskrivs hur de lägre klasserna trots sin förtvivlade situation ändå hade vissa möjligheter att bjuda motstånd. De kunde rymma från armén, godsherrarna och skatteindrivarna. De kunde dra till skogs och leva som banditer. De kunde revoltera mot statsmakten och de stora jordägarna. Dessa tre utvägar överlappade och övergick i varandra utan några klara gränser. Källmaterialet är tyvärr tunt när det rör dessa aspekter av det senromerska samhällslivet. De romerska historieskrivarna var mycket lite intresserade av de lägre klassernas liv och villkor. När egendomslösa och småbönder revolterade, blev de generande kortfattade i sina skildringar. Ett belysande exempel är Ammianus Marcellinus, som annars inte brukade skygga för detaljerade skildringar. Han skrev så här om hur armén slog ner galliska bonderevolter år 364: 

Många andra strider [än de mot barbarer], vilka är mindre värda att redogöra för,   utkämpades i olika områden över hela Gallien. Dessa är onödiga att beskriva både därför att de inte resulterade i något som är värt att nämna och därför att det  inte passar sig att belasta en historieberättelse med infama detaljer.[i] 

Många av krönikorna på 400-talet som den “galliska krönikan år 452” är så fåordiga, att en eller ett par meningar får täcka ett helt års viktiga händelser och dessa händelsers viktighet är krönikeskrivarens egna urval. Men även de andra senantika källorna ger få detaljer om desertörer, banditer, slav- och bonderevoltörer. Antika skribenter kom naturligen ur överklassen med begränsade kunskaper om och litet intresse för de lägre klassernas villkor. Jämförelsevis vet vi oändligt mycket mer om hovintrigerna i Ravenna och Konstantinopel än om de omfattande bonderevolter som svepte fram över den spanska och galliska landsbygden. Kyrkan har dock pietetsfullt bevarat helgonberättelser, brev från kyrkofäder, referat från kyrkomöten och liknande. Det gör att det finns ett stort källmaterial med ett delvis annat innehåll, men dessa har inte heller annat än indirekt varit intresserade av de lägre klasserna. Det var dock en präst i Marseille, Salvianus, som lämnade det sena Västroms mest ingående kommentarer om de lägre klasserna och även uttryckte sympati för dem, men hans syfte var i första hand att avhandla varför Gud lät det romerska riket förfalla och barbarerna att öka sin makt. 

Trots dessa brister, är det möjligt att med det existerande källmaterialet, de erfarenheter, nya kunskaper och insikter som de århundraden som förflutit sedan senantiken har gett, teckna en bild av hur de egendomslösa och mindre bemedlade klasserna opponerade sig mot förtrycket. 

Romare bland barbarerna

Det fanns inom det romerska riket gott om barbarer som var slavar, koloner eller soldater. När de såg sina beväpnade stamfränder driva de romerska arméerna på flykten var många mer än villiga att ansluta sig till dem. Gotiska slavar anslöt sig till den gotiska folkvandringen från år 376 och framåt. När familjerna till germanska soldater i romersk tjänst mördades och trakasserades i Västrom år 408 deserterade 30 000 utländska soldater i Italien till Alariks armé.

Vid militära kampanjer undvek de romerska generalerna att sätta in trupp av samma folkslag som den aktuella fienden. Men det var inte bara det romerska riket som var i upplösning, även de germanska stamsamhällena var stadda i en utveckling till kungariken där kungens följe även kunde hysa andra lojala krigare än stammedlemmarna. Det fanns också romerska desertörer bland de germanska krigarna.

Benägenheten att desertera var stor, särskilt bland nyligen tvångsutskrivna, och de bevakades intensivt för att hindra rymningar. Soldater med lång tjänst bakom sig hade etablerat nya liv och var inte alls lika hågade, men när moralen i armén var låg efter nederlag och stora förluster, steg antalet desertörer hastigt även bland ganska erfarna soldater. Visigoternas blodiga invasioner av Italien i början av 400-talet och den av flera barbarfolk samordnade attacken (barbarica conspiratio) mot Britannien år 367 är sådana episoder med massdeserteringar. I det sistnämnda fallet tvingades den ditsände generalen Theodosius, far till kejsare Theodosius I, till ovanliga åtgärder. Slutligen lovade han straffeftergift för desertörer som återgick till sina poster och kallade ihop många permittenter som var spridda på olika platser. På så sätt såg han till att de flesta återvände.[ii]

Att romerska soldater kunde rymma över till fienden redan i slutet av 100-talet framgår av att kejsare Commodus som villkor för fred mellan Rom och markomannerna begärde att alla romerska desertörer skulle överlämnas. Cassius Dio skriver:

Utöver de villkor som hans far hade pålagt dem, krävde han att de skulle återbörda desertörer och fångar de tagit under tiden [...] [iii]

Sådana villkor var vanliga i det senromerska riket när fred förhandlades mellan Rom och folk öster om Rhen och norr om Donau. När medlen att avlöna soldater började tryta kunde de förvandlas till en soldatesk som tog för sig vad de behövde med knytnävsrätt, eller så sökte de sin utkomst istället bland barbarernas krigarband.

I det senromerska riket hävdade en del skriftställare att många föredrog att fly till barbarerna hellre än att vara romerska undersåtar. Men under invasionerna var barbarerna vanligen allt annat än vänligt inställda mot provinsinnevånarna. De stal deras djur, deras lösegendom, brände deras hus och tog dem som slavar. Salvianus, som var präst i Marseille vid mitten av 400-talet, menade dock att förhållandena inom det romerska riket var så outhärdliga att livet bland barbarer föreföll bättre och att många sökte sin tillflykt till goterna,  eftersom de där behandlades bättre. Salvianus menade att detta pågick medan de inflytelserika personer som kunde ta till orda om missförhållandena teg och:

Under tiden plundras de fattiga, änkorna jämrar sig, de föräldralösa barnen ned- trampas och många, även bildade personer från fina familjer, söker sig till fienden undan döden från påfrestningarna i det allomfattande trakasseriet. De söker hos barbarerna den romerska barmhärtigheten, eftersom de inte kan stå ut med den barbariska obarmhärtigheten de påträffar hos romarna.[iv]

Många tyckte uppenbarligen att visigoterna som styresmän i Akvitanien var att föredra framför de romerska ämbets- männen. Detta stöds också av Orosius som ansåg att när barbarerna väl hade etablerat sig och slutat plundra, så behandlades provinsens innevånare hyggligt:

[…] så att det numera finns bland dem [barbarerna] några romare som föredrar fattigdom och frihet bland barbarerna framför bördan av pålagor bland romarna.[v]

Men visigoterna hade levt länge bland romarna, och det gällde inte nomadfolket hunnerna som under 400-talet utförde skoningslösa attacker över Donau med omfattande plundring och tillfångatagande av civila som slavar. Hela städer togs som krigsfångar och de fick lösas tillbaka för stora penningsummor. Trots detta kunde hunnernas fredliga livsföring hemmavid verka lockande för en del romerska medborgare. När det kejserliga sändebudet Priscus anlände till hunnerkungen Attilas residens, stötte han på en grek som hade tillfångatagits av hunnerna. Denne hade sedan kämpat mot romarna, gift sig och bosatt sig bland hunnerna. Diplomaten Priscus, som liksom många bildade använde beteckningen skyter om nomadfolk i allmänhet, blev både upprörd och förbryllad:

Han betraktade sitt nya liv bland skyterna som bättre än det gamla bland romarna och uppgav som skäl att:

 

Efter kriget lever skyterna ett lättjefullt liv, njuter av det de fått, utan eller med endast liten stress. Romarna å andra sidan löper till att börja med stor risk att gå under i kriget då de för sin säkerhet helt måste förlita sig på andra och får inte använda vapen för sina tyranner. Och de som brukar vapen lemlästas på grund fegheten hos sina generaler, vilka inte klarar av att föra krig. Men villkoren för de underlydande i fredstid är långt bistrare än krigets fasor, därför att skattebördan är mycket tung och män utan skrupler orsakar skada för andra, eftersom lagarna i praktiken inte gäller för alla klasser. En lagbrytare som tillhör de besuttna klasserna straffas inte för sitt brott, medan en fattig som inte känner till knepen får ta lagens straff - såvida han inte skiljs från detta liv innan rättegång, då processen drar ut på tiden och mycket pengar måste läggas ut. Det mest upprörande är att behöva betala för att få rättvisa. För ingen domstol tar sig an en som utsatts för brott, såvida han inte betalar en summa till domaren och dennes bisittare.[vi]

Priscus kunde naturligtvist inte låta bli att gå i svaromål mot detta angrepp på det romerska levnadssättet. Hans svar, som han själv måste ha tyckt vara oerhört fyndiga, byggde på högtravande statsprinciper från Platon, men var egentligen totalt utan insikt om de verkliga förhållandena för vanliga människor. Därvidlag skiljde sig nog inte Priscus från andra höga ämbetsmän eller rika senatorer. Dispyter i sociala frågor från denna tid som bevarats till våra dagar är så unikt, att jag inte kan undanhålla Priscus uppstyltade svar på denna kritik:

Den romerska statens grundare, påpekade jag, var visa och goda män. Eftersom saker inte ska skötas slumpmässigt bestämde de att vissa skulle övervaka lagarna, andra skulle ägna sig åt vapenteknik och militär träning enbart för att de skulle vara beredda att gå i krig och göra detta med sådan självtillit som om det vore en vanlig övning, då deras rädsla har försvunnit genom deras träning. Vår stats grundare bestämde också, att de som skötte om att bruka och odla jorden skulle försörja både sig själva och dem som utkämpade strider å deras vägnar, genom att betala den militära spannmålsskatten. Andra utsåg de till att befatta sig med dem som mötts av orätt, några fick ta sig an dem som av egen naturlig oförmåga inte kunde föra sin egen talan och några fick sitta domare och upprätthålla lagens ändamål. Vidare sörjde de för dem som inträdde inför rätten, att det skulle finnas personer som skulle se till att den som fick ett domslut till sin favör skulle få sin belöning och att den som befanns skyldig inte fick betala mer än det domaren utdömt. Om inga sådana ansvariga finns skulle ett nytt fall uppstå som en följd av det första fallet, därför att den som vann målet skulle kräva för mycket och den som fick den motsatta domen skulle fortsätta och hävda sin oskuld.

En bestämd summa pengar skall betalas av de tvistande parterna till dessa män, liksom bonden betalar för soldaterna. Är det inte rätt att sörja för den som kommer till din hjälp och belöna hans goda vilja (på samma sätt som att sörja för att en häst gagnar hästkarlen och att sörja för att boskap, hundar och andra djur gagnar herden, jägaren och andra som håller djur för skydd och profit) och att lasta ens egna olagliga gärningar hellre än att skylla på någon annan, när rättegångskostnaden skall betalas fastän målet förlorades?

Om det händer att dessa fall drar ut på tiden, beror det på omsorg om rättvisan, på det att domarens beslut måste vara noggrant underbyggt och utan fel. För den skull anser de, att det är bättre att avsluta ett fall sent än att i hast döma någon felaktigt och förarga Gud, all rättvisas upphovsman. Lagen gäller för alla och även kejsaren lyder under den. Det är inte sant, som du påstod i din anklagelse, att de rika förbryter sig ostraffat mot de fattiga, såvida de inte undgår rättvisan genom att undgå upptäckt. Dessa förbrytare blir ostraffade därför att det saknas bevis, något som händer inte bara bland romarna utan hos alla folk.

För din frihet kan du tacka turen och inte din skytiske herre. Han ledde dig ut i krig, där du med din oerfarenhet kunde ha dödats av fiender eller om du deserterat hade blivit straffad av din herre. Romarna brukar behandla även sina husslavar bättre än så. De uppträder som fäder eller lärare gentemot dem och bestraffar dem på samma sätt som sina egna barn om de gjort något fel. De är förhindrade att behandla dem otillbörligt och gör det som kan anses riktigt mot dem. Till skillnad mot skyterna är det förbjudet att straffa dem med döden.[vii]

Priscus svarade inte på mycket av den framförda kritiken, utan gjorde en omständlig och abstrakt utläggning om rättsväsendet som missade hela poängen med hur det i praktiken fungerade i det romerska klassamhället. Processerna kunde dra ut i åratal och innebar många och långa resor. Rättegångsavgifter och advokatkostnader var höga, särskilt i de högre rätterna. Domarna var snabbutbildade personer som fått sina poster på grund av kontakter och de var ökända för att ge efter för påtryckningar och hotelser från mäktiga personer. Dessutom torterades åtalade och vittnen regelmässigt, senatorer givetvis undantagna och slavar undantagslöst. Allt detta verkade för ett enormt övertag för de besuttna klasserna i domstolarna. Enda gången man försökte åtgärda detta var när Valentinianus I införde defensores plebis som juridiskt och utan betalning skulle försvara småbrukare mot mäktiga jordägares övergrepp. Mycket tyder också på, att domstolarna belastades med tiden av allt fler mål mellan rika jordägare och fattiga bönder. Det var denna klassjustis som fick den grekiske handelsmannen att föredra hunnerna framför romarna, något som tycks ha gått diplomaten Priscus förbi.

För att återgå till frågan om romare som rymde till barbarerna, är det är svårt att föreställa sig att visigoterna skulle ta emot stora mängder “flyktingar” från andra delar av det romerska riket. Om dessa flyktingar var slavar och koloner på rymmen borde de visigotiska jordägarna vara endast marginellt “hyggligare” än de romerska dito, särskilt som den romerska politiken gick ut på att skapa en intressegemenskap mellan de gotiska och de romerska storgodsägarna. Men det kan ju röra sig om curiales på obestånd, med stora skulder, som sökte sig till visigotiskt kontrollerade städer undan fordringsägare och skatteindrivare, eller romare som rymde till delar av Gallien som nominellt var under romersk kontroll, men de facto utanför dess kontroll. I stora delar av det romerska Gallien hade statsapparaten endast ett obetydligt grepp. Roms starke man Aëtius var aktiv längs Rhengränsen av militära skäl och angelägen om att behålla kontrollen över södra Gallien av ekonomiska skäl. Södra Gallien var en region där senatorsklassen var väl etablerad sedan lång tid tillbaka och där Aëtius var deras främste förkämpe.

Armoricas skogliga landskap var däremot ett område där Rom vid denna tidpunkt endast hade sporadisk kontroll, och där romerska ämbetsmän drevs bort under återkommande uppror. Sådana områden kunde förefalla lik barbarernas territorium även för en socialt engagerad präst i Marseille. Även de av curialesklassen som saknade större tillgångar och som var hårt ansatta av skatter och skulder kunde tänka sig att rymma till dessa, från skatteindrivare och domare befriade områden. Det kan vara dem Salvianus tänkte på, när han skrev att det fanns många bildade personer bland dem som rymde till barbarerna:

Vilket tydligare bevis på den romerska orättvisan ligger det inte i, att många värdiga och ädla män för vilka den romerska statusen borde vara den främsta källan till berömmelse och ära, inte desto mindre pressats så långt av den romerska orättvisan att de inte längre vill vara romare.[viii]

Fria småbönder var hårt pressade, enligt Salvianus. Han ger en målande beskrivning av deras enda återstående alternativ, om de inte ville eller kunde rymma till barbarerna. Det alternativet var, att ge upp sin fria status och underkasta sig en mäktig jordägare som kolon:

Ändå förvånas vi över att goterna inte besegras av vårt motstånd, när romare hellre lever bland dem än i sin hembygd. Våra anförvanter har ingen önskan om att rymma från dem till oss, utan de lämnar oss för att söka skydd bland dem. Det finns stunder då jag undrar varför inte alla fattiga och ömkliga skattebetalare följer deras exempel, om det inte vore för att en enda omständighet hindrar dem. Nämligen att de inte kan ta med sig sina små tillgångar, hem och hushåll. För hur ska de kunna lämna sina små fält och butiker, för att komma undan de påbjudna skatteinbetalningarna? Hur kan de annat än önska sig, att det var möjligt att ta med sig de ägodelar de tvingas överge? De har inte möjligheten att göra det de vill göra och alltså gör de det enda de kan. De underkastar sig beskyddet från de mäktiga, kapitulerar som fångar till de rika och hamnar under deras domvärjo. Ändå skulle jag inte anse detta som en allvarlig och opassande åtgärd. Tvärtom, jag skulle lovprisa de mäktigas sociala ansvar som de fattiga förlitar sig på, om de inte sålde sitt beskydd, om det skydd de påstår sig skänka de fattiga berodde på deras humanitet och inte på deras girighet. Det är allvarligt och sorgligt att de rika gör ett spektakel av att beskydda de fattiga bara för att kunna skinna dem, att de värnar de olyckliga bara för att kunna göra dem ännu olyckligare genom detta värnande.[ix]

Situationen i Armorica måste ha varit en krutdurk för de romerska myndigheterna, om det lockade fattiga stadsbor och småbönder på rymmen undan skatteindrivarna och samtidigt hade återkommande uppror från slavar och koloner mot de gallo-romanska jordägare som klamrade sig fast vid sina egendomar i denna region.

Latrones – Romarrikets banditer

På den romerska landsbygden levde många bondefamiljer utan marginaler för att klara livsuppehället. Krig och missväxt tvingade många att söka sig till mäktiga jordägare som koloner, men i rikets utkantsområden, som bergstrakter, skogrika bygder och gränstrakter, var det ont om stora och betydande jordägare att söka sig till. I dessa områden kunde stora gäng röra sig relativt obehindrat och det var lätt att gömma sig och sitt byte. Herdar, som redan i sitt yrke rörde sig fritt i utmarkerna, beväpnade mot rovdjur, betraktades med misstänksamhet av myndigheterna och beskrevs i en romersk lagtext som nästan självklara banditer latrones.

Om någon låter sina barn växa upp bland herdar, är det som om han stöder ett gäng banditer. [x]

Banditlivet, dvs. att ingå i en större grupp som lever på stöld, rån, kidnappning och liknande, framstod för många på landsbygden som en möjlig och kanske enda utväg. Banditgängen utgjorde ett tilltagande problem från det andra århundradet. Förutom utblottade bönder var det en ständig tillströmning av förrymda slavar, koloner, skuldsatta och desertörer från armén. Soldater som fullgjort sina tjänsteår eller från upplösta förband från den förlorande sidan i de många inbördeskrigen, utgjorde ett välkommet tillskott av “yrkeskunnigt” folk. På samma sätt som barbariska krigarband var eftersökta som rekryter till armén, måste somliga banditgäng också ha bestått av rutinerade och efterfrågade stridsmän. Kejsare Julianus lät efter en upprensningskampanj mot banditer benåda de som lät sig rekryteras till armén.

Vid viktiga vägar kunde det finnas soldater stationerade för att hålla banditerna borta. En romersk fästning i Nordafrika har en bevarad inskription, som talar om att den byggts för de resandes säkerhet. I det senromerska riket förekom det på sina håll funktionärer ansvariga för att hålla efter banditer, men för det mesta fick var och en klara sig själv. Höga kejserliga dignitärer reste med militär eskort. De förmögna hade med sig ett följe av slavar och livvakter. Vanliga resenärer kunde skydda sig genom att följa i spåren på dessa beväpnade följen, eller slog ihop sig till större grupper för ömsesidigt bistånd. Övervåld som dödsmisshandel var inte ovanliga vid överfallen. Det vittnar litteraturen och många inskriptioner på gravstenar om.

Men liksom i modern tid fanns det förbrytare som inte var avskydda. Många amerikanska bankrånare under trettio- talsdepressionen blev populära, när vanliga amerikaner hade svårt att betala sina lån och bankerna utan omsvep satte dem på bar backe. Det var en skadeglädje som också många i senromersk tid kunde visa, när ämbetsmän och rika jordägare rånades. Vanligt folk såg oftast ingen anledning att lämna ut dessa “populära” banditer till myndigheterna, som i sin tur försökte bestraffa dem som bistod, skyddade eller gömde efterlysta banditer. Bulla Felix var en framgångsrik banditledare i början av 200-talet som var mån om sin folkliga popularitet. Cassius Dios skildring av Bulla är den mest ingående vi har om en senromersk bandit:

Vid denna tid samlade Bulla, en italienare, ihop en rånarliga på ungefär sex hundra man, som under två års tid plundrade Italien rakt framför näsan på kejsaren och ett stort antal soldater. För även om han samtidigt jagades av många män och kejsare Severus var angelägen om hans snara infångande, hände det att varje gång man fått syn på honom så hade han aldrig synts till, varje gång han hade gripits så hade han inte blivit gripen, tack vare omfattande mutor och stor förslagenhet. Han var underrättad om alla som reste från Rom, om alla som anlände till hamnen i Brindisi och han visste vilka de var, hur många de var och hur mycket de hade med sig. De flesta fick gå efter att han lagt beslag på en del av vad de hade. Hantverkare höll han kvar för en tid och använde sig av deras kunnande innan han släppte dem med en liten dusör för besväret.

 

En gång när två av hans män hade gripits och skulle avrättas genom vilda djur, gick han till fängelset och besökte djurhållaren. Han utgav sig för att vara sin hemregions högste ämbetsman och uppgav att han behövde några män som motsvarade fångarnas beskrivning. De överlämnades till honom och på så sätt räddade han dem. Han sökte upp den centurion som var ansvarig för att spåra upp och infånga banditer och låtsandes vara någon annan, sade sig vara beredd att lämna ut rånaren. Under förevändningen att visa vägen till Felix (ett annat namn som Bulla var känd under) ledde han centurionen till en ravin övervuxet av buskar och tog centurionen till fånga. Därefter klädde han sig i ämbetsmannadräkt och trädde in en domstol med ett formellt instämmande av centurionen, som han lät raka en del av huvudet på och sa:  “Tag detta meddelande till dina herrar slavägare: ‘Föd era slavar väl, så behöver de inte bli banditer.’” Ett stort antal män i hans tjänst var frigivna som tjänstgjorde i det kejserliga etablissemanget, där vissa hade dåligt betalt och andra ingen lön alls.

 

Severus, som informerades om dessa händelser, var rasande över att medan hans utsända kunde framgångsrikt kriga i Britannien så klarade han själv inte av en rånare i Italien. Till slut, med hot om repressalier vid ett misslyckande, skickade han ut en tribun från sin livvakt med ett stort antal ryttare för att gripa och föra tillbaka rånaren levande. Denne tribun fick veta att banditen låg med en annan mans hustru och han övertalade henne mot löfte om att slippa straff att övertala sin make att samarbeta. Detta resulterade i att rånaren kunde gripas när han sov i en grotta. Prefekten Papinianus frågade honom: “Varför blev du bandit?” och fick till svar “Varför är du prefekt?” Sedan efter vederbörlig tillkännagivande av dom avrättades han genom vilda djur. Hans liga upplöstes till den grad att hela styrkan hos de sexhundra männen tycktes bero enbart på honom.[xi]

När en banditgrupp blev framgångsrik och ansenlig kom den att attrahera många egendomslösa och fattiga. Därmed kommer mer av deras gemensamma klassintressen att avspeglas i gruppen. Det är detta vi ser i Bullas uppmaning till slavägarna att behandla slavarna väl och hans trotsiga svar till prefekten om att man handlar i enlighet med sin sociala bestämmelse. Men det fanns banditgrupper som var mer omfattande än Bullas sexhundra man och som drog till sig slavar, koloner m.fl. i massor. Då förvandlades gruppen från ett banditgäng inställt på att berika sina enskilda gängmedlemmar till en mer allmän upprorsrörelse, trots att detta inte var avsikten från början. Sådana uppror nämns summariskt i de senantika källorna. Det som leddes av desertören Maternus år 186 var dock synnerligen omfattande:

Han [Maternus] deserterade från armén, övertalade andra att följa honom och hade snart samlat en ansenlig skara banditer. Till att börja med överföll de byar och gårdar, men när Maternus samlat på sig en betydande summa pengar, växte hans mördarskara inför utsikten av stora byten och del i vinsten. Följaktligen framstod hans män inte längre som banditer utan som fiendetrupper.  

 

De angrep nu de största städerna och släppte ut alla fångar utan att bry sig om av vilken anledning de fängslats. Genom att utlova dem deras frihet, övertalade han dem att i gengäld ansluta sig till hans anhang.  Dessa banditer drog runt över hela Gallien och Spanien och angrep de största städerna; några brändes ner och andra lämnade de efter att ha länsat dem.

 

När han blev informerad om denna utveckling, skickade Commodus i ett våldsamt raseri ut depescher till de berörda provinsguvernörerna, anklagade dem för tjänsteförsummelse och beordrade att en armé skulle uppbådas mot banditerna.[xii]

Av Herodianus skildring framgår det att när ett banditgäng blir tillräckligt stort börjar det dra till sig stora skaror av förtryckta och “framstår inte längre som banditer utan som fiende- trupper” som kan hota hela landsdelar och stora städer. Under Maternus framfart måste åtskilliga storgods ha fallit i hans händer. Efter att ha plundrat dem på det som gick att föra bort var de kanske ointressanta för Maternus och hans desertörer, men för de slavar och koloner som anslutit sig till Maternus samt de som brukade jorden på dessa gods måste frågan om vad man skulle göra härnäst ha varit brinnande aktuell. Skulle man beslagta jorden och dela ut den till brukarna eller skulle man låta slav och jordägarna fortsätta att obehindrat exploatera sina slavar och koloner? Varken Herodianus eller någon annan historiekrönikör berättar något om detta. Däremot vet vi att långt senare bondeuppror i Gallien och Spanien, de som gick under namnet Bacaudae, beslagtog jord och fördrev ämbetsmän, slavägare och godsägare.

Maternus och hans kamratkrets av desertörer övergav upprorsrörelsen inför det militära hotet och smög sig in i Italien som ett gängse banditgäng utan andra ambitioner än att emancipera sig själva. Efter en del äventyrligheter och ett försök att mörda kejsaren blev Maternus förrådd av sina egna och avrättades. Maternus ambitioner var ju en gangsters och inte en upprorsledares. Även i detta avseende var Bacaudae en mer framskriden rörelse och ett allvarligare hot mot de besuttna. De hade sina egna ledare istället för att haka på framgångsrika banditer. 

Amandus och Aelianus

Mellan åren 235 – 285 utropade olika romerska arméer minst sextio män till kejsare. Av dessa dog en i persisk fångenskap, en av pesten och resten dog i strider med varandra eller mördades av sina efterträdare. Vid mitten av det tredje århundradet var situationen akut, med flera olika slags kriser samtidigt. Germanstammar längs Rhen och Donau föll ständigt över gränsen på härjarstråt, däribland goterna som trängde långt ner i Grekland. Dessutom drabbades det romerska riket av pesten åren 250 – 270 i en form med ditintills oöverträffad dödlighet. 

Kejsarna försökte hantera den militära krisen med att ta trupper från för tillfället lugna gränsområden till utsatta områden. På detta sätt fick man ihop tillräckligt med styrkor för att driva ut barbarerna, men man lämnade samtidigt de provinser som man tagit trupp ifrån oskyddade. De galliska jordägarna som såg sina egendomar ödeläggas av germaner som tog sig över Rhen, var inte villiga att solidariskt offra sina egendomar för att rädda andras i provinser som låg långt bort från Gallien. De romerska trupperna var inte heller roade av att förflyttas långt bort från sina garnisoner och eventuellt bli permanent stationerade i en främmande del av riket. År 260 satte de galliska, brittiska och spanska provinserna upp en egen kejsare och Gallien fungerade under lång tid som ett Imperia Gallorum åtskiljt från det övriga riket. År 273 hade dock läget stabiliserats så pass att kejsare Aurelianus kunde återinförliva de galliska provinserna under Rom. 

Trots att de galliska kejsarna hade lyckats väl med att med sina lokala styrkor hålla invaderande germanstammar stångna, hade många gårdar övergivits och jord låg för fäfot. Under inbördesstriderna hade bl.a. staden Autun, säte för Galliens prefekt, blivit så förstörd att det dröjde flera årtionden innan den kunde byggas upp igen. Men situationen för provinsborna blev inte mycket bättre efter rikets återförening. Kejsarmaktens svar på krisen var att öka arméns numerär och med hjälp av en förstärk byråkrati driva in mer skatt. Retorikern Lactantius beskrev förhållandena på den galliska landsbygden:

Så stora hade bördorna blivit att jordbrukarnas krafter hade runnit bort. Marken blev till öknar och gårdarna till skogar. Skattmasarna taxerade marken efter jord, träd, vinstockar - allt räknades in. Boskapen var märkta och människorna upptecknade. Hög ålder eller sjukdom var ingen ursäkt. De sjuka och de oförmögna inkluderades. Var och ens ålder noterades. Ett par år lades på till barnen och ett par år togs bort från de gamla männen. Under tiden blev kreaturen färre, folk dog och ingen frånräkning gjordes för de döda.[xiii]

Desertörer från armén slog sig samman med uppretade slavar, koloner och småbönder till en upprorsrörelse som kallades Bacaudae. Bacaudae eller Bagaudae, är ett keltiskt ord med betydelsen “rebeller”, “kämpar” eller något liknande. Det var en rörelse i Gallien och Spanien som dyker upp vid olika tidpunkter under nästan tvåhundra år. Första gången den omnämndes var år 283 då den galliska landsbygden brann från Rhen till Loiredalen. Skaror av beväpnad Bacaudae drog runt och satte eld på godsägarnas hus, plundrade rika städer och byar. Godsens ägare som hade sina huvudgårdar i de utsatta områdena övergav i rädsla sina egendomar och sökte skydd i välbefästa städer. Flera antika källor nämner att i kriget mot Bacaudae ledde flottchefen Carausius flera djärva operationer mot frankiska och saxiska plundrare utmed engelska kanalen. Efter anklagelser om att behållit beslagtaget piratgods för egen del lät Carausius utropa sig till kejsare i Britannien. Eftersom källorna nämner dessa antipirataktioner som en del av kriget mot Bacaudae, är det fullt möjligt att det fanns någon form av allians mellan Bacaudae och de saxiska piraterna.

Vi vet faktiskt namnen på upprorsledarna; Amandus och Aelianus. Av den förstnämnde finns det ett omtvistat mynt med inskriptionen “hopp” och på myntets andra sida hans namn med tillägget Augustus, vilket var den förnämsta titel som de romerska kejsarna bar. I antika källor nämns Amandus som ledare för Bacaudae och aldrig som en av otaliga kejsarpretendenter. Till skillnad från alla andra som kallade sig Augustus saknade han uppbackning av reguljära arméenheter och av jordaristokratin. Amandus och Aelianus hade sitt stöd bland landsbygdens egendomslösa massor. Däremot är myntslagningen, om myntet är äkta, ett tecken på upprorets omfattning och allvaret i utmaningen av statsmakten och jordägarna.

När den nye kejsaren Diocletianus hade besegrat alla andra kejsarkandidater utsåg han år 285 sin kollega Maximianus till “assisterande” kejsare och gav honom titeln Caesar med upp- giften att kväsa upproret i Gallien. Som vanligt är de senantika källorna mycket summariska när det gäller att skildra resningar från vanliga romare: 

Han [Diocletianus] blev herre över romarriket och när bönderna i Gallien gjorde uppror, där deras fraktion gick under namnet Bagaudae och deras ledare var Amandus och Aelianus, förordnade han Maximianus Herculius till Caesars rang med uppdraget att kväsa dem. Maximianus underkuvade denna brokiga skara i några slag utan betydelse och återställde freden i Gallien.[xiv]

 

När Diocletianus, efter Carinus död, blev underrättad om att Helianus och Amandus hade uppviglat ett bonde- och rövarband i Gallien, vilka av innevånarna kallades Bagaudae och att dessa hade härjat vitt och brett i regionen och försökt inta många städer, utsåg han omedelbart Maximianus till kejsare, en lojal vän som trots att han var ganska ociviliserad inte desto mindre var en god soldat med sund karaktär. […] Herculius tågade in i Gallien och hade snart återställt lugnet i hela landet genom att jaga fiendens styrkor på flykten eller anta deras kapitulation.[xv]

Citaten ovan från Eutropius och Aurelius Victor är typiskt kortfattade. Det finns dock all anledning att betvivla att detta var en lätt affär för Maximianus. Källorna ger en vink om att det ändå tog flera och utdragna strider för att besegra Bacaudae. Antagligen var upproret spritt över ett stort område och Maximianus var tvungen att pacificera en region i taget. Trupper till denna operation hade tagits från många andra delar av riket och antagligen ingick en hel del styrkor från Rhengränsen, eftersom germanska krigare utnyttjade situation till att plundra det svagt förvarade gränsområdet. När Maximianus år 286 ansåg sig ha krossat upproret var han tvungen att skyndsamt vända sin armé och driva tillbaka de germanska krigarna till andra sidan Rhen. Ändå var kampanjen inte helt lyckad eftersom Britannien under flottchefen Carausius bröt sig ut från riket och det dröjde tio år innan Britannien kunde återföras till riket. Diocletianus var dock så nöjd att han upphöjde Maximianus till Augustus och därmed gjorde honom likställd med sig själv i rang. De galliska och britanniska utbrytningarna ur imperiet lämnade den regionala delen av statsmaskineriet i stort sett intakt och var i detta avseende inte lika stort problem för kejsarna som Bacaudae. Om Bacaudae hade lämnats i fred hade stora inkomster gått förlorade för jordägarna och den förvaltningsapparat som kejsarna kunde nyttja så fort de hade återfått kontroll över provinsen hade också gått förlorad.

Ett arméförband från södra Egypten under ledning av en viss Mauritius skall ha ingått i Maximianus straffexpedition mot Bacaudae och papyrusfynd från Egypten bekräftar att trupper skeppats ut från Egypten vid denna tidpunkt. Enligt Mauritius helgonberättelse tvåhundra år senare skulle Mauritius och hans män ha varit kristna som vägrade att attackera andra kristna. Förbandet bestraffades och Mauritius led martyrdöden i St. Maurice-en-Valais nära Geneve. När biskop Eucherius skrev ner den äldsta framställningen av Sankt Mauritius helgonberättelse, hade legenden förvandlat 286 års Bacaudae till just tidigt kristna galler i opposition mot ett hedniskt och omoraliskt Rom. Att det skulle ha funnits stora grupper av kristna ute på den galliska landsbygden vid den tidpunkten är helt osannolikt, men bakom berättelsen kan det ligga utbredda sympatier för Bacaudaes sak bland de vanliga romerska soldaterna och en ovilja eller till och med vägran att gå till angrepp.

I folkminnet levde berättelsen om Bacaudae kvar i flera hundra år kvar även om den genom vissa kyrkomäns missuppfattning förvandlades till en myt om en kristen religiös rörelse och inte en upprorsrörelse. I Saint-Maur-des-Fossés, utanför Paris, fanns vid tidpunkten för Bacaudaes uppror en romersk fästning, som i medeltida handlingar bar namnet Castrum Bagaudarum. På grund av detta namn och att platsen är lättförsvarad, har många velat förlägga huvudlägret för Bacaudae hit. Saint-Maur-des-Fossés som ett högkvarter för Bacaudae är högst sannolikt en på bräcklig grund uppförd konstruktion av lokala präster, som också gav fästningen dess medeltida latinska namn.

Maximianus firade Roms födelse den 21:a april år 289 i Trier, där ett högtravande hyllningstal, en s.k. panegyrik, jämförde honom med Herkules och Diocletianus jämfördes  med Jupiter. Bacaudae liknades vid giganternas anfall mot Jupiters himmel – ett anfall som avvärjdes genom att Herkules skyndade till dess hjälp. Bacaudae framställdes också som monster med dubbel gestalt, hälften bonde och hälften soldat.

Du [Maximianus] kom till det vacklande romerska namnets undsättning på kejsarens sida, med samma lägliga stöd som din Herkules en gång gav till din Jupiter, när han anfäktades av bekymmer i sitt krig med de jordiska. Herkules hade sedan en stor del i segern och bevisade att han hade inte så mycket fått himlen från gudarna såsom att han återställt den till dem.

 

Påminner inte detta om förödelsen från de dubbelskapta monstren i våra länder? Jag vet inte om jag ska säga kuvad av er tapperhet, Caesar, eller stillad av er nåd? Okunniga bönder försökte skruda sig som militärer. Plöjaren härmade infanteristen, herden härmade kavalleristen och bonden som plundrade sina egna grödor härmade barbaren. Detta förbigår jag i all hast, för jag ser att era plikttrogna känslor är sådana att ni föredrar att denna seger ska falla i glömska, snarare än att förhärligas.[xvi]

Den som framförde av denna panegyrik var troligen Maximianus privatsekretare Mamertinus, som förmodligen tillhörde den romerska överklassen och delade dess världsbild. Det är en del av förklaringen till varför han hade så svårt att nämna Bacaudae vid namn samtidigt som han ville uttrycka sin lättnad över att de nedkämpats. Även längre fram i denna ohöljda lovsång ville han hylla Maximianus för hans seger över Bacaudae samtidigt som han egentligen inte förmådde tala om det.

Jag hoppar över de oräkneliga striderna och segrarna över hela Gallien. För vilket hyllningstal skulle kunna göra rättvisa åt så många stora bragder? [xvii]

Men till och med Mamertinus, även om han återigen inte vill nämna saker vid dess namn, måste några år senare i ännu en panegyrik över Maximianus medge att Bacaudae uppstått ur missförhållanden på landsbygden:

Jag talar inte om landsorten, upprörd av orättvisorna i det förgångna, återförd till ordning genom er mildhet.[xviii]

Circumcelliones i Afrika

De egendomslösa klassernas revolt i de afrikanska provinserna fick en annan karaktär än Galliens och Spaniens Bacaudae. Till skillnad från övriga delar av det västromerska riket hade kristendomen här en folklig förankring bland landsbygdens fattiga och de inhemska berberna. Byarna och småstäderna med sina många kyrkor beboddes av koloner, åsnedrivare, små köpmän och andra mindre bemedlade. De afrikanska provinserna var fyllda av sociala spänningar vars detaljer vi som vanligt saknar i de antika källorna.

Under den stora förföljelsen mot de kristna, innan kejsarna Konstantins, Licinius och Galerius toleransedikt år 311, växte här fram en synnerligen härdad och militant kristendom som på olika sätt kom att uttryckas i religiös väckelse, socialt uppror och splittring inom den afrikanska kyrkan. På så sätt var detta en antik föregångare till de bondeuppror, blandade med religiös fanatism, som var vanliga under europeisk senmedeltid.

Under Diocletianus förföljelser av den kristna kyrkan krävde den kejserliga myndigheten att alla heliga skrifter, nattvardskalkar och liknande skulle lämnas in. Men i Afrika var motståndet hårt och den som lydde påbudet kallades överlämnare, traditor, från vilket det engelska ordet för förrädare, traitor, har sitt ursprung. De hårdföra vägrade inte bara att lyda, många deklarerade dessutom offentligt att de innehade böcker som de vägrade överlämna och de betraktades som martyrer av andra kristna.  Biskopen i Karthago, Mensurius, förespråkade däremot en mer eftergiven politik gentemot myndigheterna och brännmärkte de “frivilliga” martyrerna som fanatiker. Han förbjöd hyllandet av dem som öppet trotsade befallningen om överlämnande. Mensurius beskrev de frivilliga martyrerna som skuldsatta och brottslingar som försökte undfly livets bördor eller utplåna minnet av sina tidigare missgärningar och som i fängelserna blev försörjda genom insamlingar bland givmilda kristna. Den hårdföra linjen var dock djupt förankrad bland landsbygdens fattiga, där martyrskap och asketiskt leverne ansågs föredömligt, och de krävde utrensningar av traditores bland det högre prästerskapet. Till skillnad mot de fattiga var benägenheten till eftergifter dock större hos dem som hade mer att förlora, de med egendom eller poster inom provinsförvaltningen.

När Mensurius ärkediakon Cæcilianus valdes till biskop i Karthago, godtogs inte detta av de oppositionella biskoparna, som inte utan orsak ansåg sig bortkuppade vid biskopsvalet. De utsåg en egen biskop som snart efterträddes av Donatus som blev oppositionens ledare. Därmed var kyrkan i Afrika splittrad i en katolsk och en donatistisk del, varav de förra hade stöd av det kyrkliga etablissemanget utanför Afrika.

I de donatistiska kretsarna fanns circumcelliones som var en märklig social och religiös rörelse i Numidien och Mauretanien. Namnet circumcelliones kommer antingen från de i Afrika jordlösa säsongsarbetare som i sin jakt på levebröd vandrade från gård till gård och som utgjorde en kärna i denna rörelse, eller så kommer namnet av företeelsen med religiösa donatistiska vagabonder som vandrade mellan martyrkyrkorna med intilliggande förråd av mat och spannmål. Hur som helst var de oftast enkla lantbor okunniga i latin och som kom från gods, byar och småstäder. När kejsarmakten tillgrep repression mot donatisterna, övergav många donatistiska bönder sina gårdar och anslöt sig till band av circumcelliones.

Circumcelliones kallade sig själva “kämpar”, agonistici, eftersom de såg sig som Kristi stridsmän. De bar klubbor som de kallade “israeliter” och hade stridsropet “Lovad vare Herren”. I Johannesevangeliet säger Jesus åt Simon Petrus att sticka svärdet i skidan då han ville angripa de soldater som kommit för att arrestera Jesus. Detta bibelstycke har genom årtusendena använts av pacifistiska kristna grupper som stöd för sin hållning. Circumcelliones tolkade det dock enbart som ett förbud mot vapen med klingor, men inte mot rejäla träpåkar. Omkring år 340 var de mycket aktiva under sina ledare Fasir och Axido, som kallades helgonens anförare, duces sanctorum. De skickade hotbrev till rika jordägare med krav om att befria slavar och skuldsatta.

Vid minsta dröjsmål i att lyda deras befallningar skyndade genast en hop galningar till platsen. Ett terrorstyre upprättades.  Kringrända fordringsägare som hade rätten att ta emot vädjanden från de skuldsatta, tvingades själva under dödshot att underdånigt bönfalla.  Snart hade alla förlorat sina fordringar, även till mycket stora belopp, men de var å andra sidan tacksamma för att ha undsluppet dessa mäns våld.[xix]

Skuldsättning var en viktig orsak till att bönder blev ofria och bundna till de stora jordägarna. Circumcelliones aktioner syftade till att tvinga rika långivare att dra tillbaka sina fordringar.

Ingen var skyddad på sitt gods. Skuldebreven var inte längre gångbara. Ingen fordringsägare kunde vid den tiden få tillbaka sina fordringar.[xx]

Enligt Augustinus uppmanades bönderna att trotsa sina herrar, och slavarna att inte bara fly utan även att hota sina husbönder. Slavar och skuldsatta skulle befrias av circumcelliones.

Vilken husbonde var inte tvungen att leva i fruktan för sin egen slav, om denne stod under donatisternas beskydd? Vem vågade alls hota den som ville tilltyga en med bestraffningar? Vem vågade inkräva en skuld från den som försåg sig från ens förråd eller från vilka gäldenärer som helst som de hjälpte och beskyddade? Under hot om misshandel, brand och snar död förstördes alla komprometterande papper för de uslaste av slavar så att de kunde försvinna ut i frihet. Skuldebrev lämnades tillbaka till låntagarna. Var och en som visat förakt mot deras oförskämdheter tvingades under hugg och slag att göra som de befallde. Husen till ärbara personer som förolämpat dem raserades till grunden eller brändes. Vissa välutbildade överhuvuden i förnäma familjer bars i väg halvdöda efter deras våldsutbrott eller bands fast vid en kvarnsten som de under slag drev runt som det eländigaste arbetsdjur. [xxi]

Slavar kunde under circumcelliones beskydd låta sina herrar få utstå samma behandling som de själva dagligen genomlidit. Att förnedra sina herrar genom att låta dem dra runt en kvarnsten och utföra andra förödmjukande slavsysslor förekom under slavuppror i antiken. Optatus ger i sin stridskrift mot donatisterna andra exempel på hur circumcelliones lät slavägarna känna på slavlivet:

Inte ens resandet var helt säkert, därför att höga herrar kastades ut ur sina egna vagnar och tvingades springa på en tjänares vis framför sina slavar, som nu satt på sina herrars plats. Genom dessa laglösas domslut och befallningar hade förhållandet mellan herre och slav blivit helt omvänt.[xxii]

Donatismen var dock för dess prästerskap i huvudsak en inomkyrklig gruppering och inte en social reformrörelse. Donatisterna åtnjöt visserligen stöd från de fattiga på den numidiska landsbygden, men i deras led fanns det även rika slav- och jordägare. En grupp donatistiska biskopar var inte alls förtjust över att ha circumcelliones som sängkamrater. Dessa vände sig till en lokal befälhavare, Taurinus, och bad honom inskrida, då kyrkan inte hade förmått tillrättavisa circumcelliones. En romersk truppavdelning lät år 345 massakrera circumcelliones vid en plats som hette Octava. Det blev nu uppenbart att den donatistiska kyrkan var splittrad i två läger när det gällde förhållandet till circumcelliones. Den lokale prästen i Octava beordrades av sin biskop att göra om begravningen av offren, som prästen placerat i kyrkan och därmed gett dem martyrstatus.

Andra donatistiska biskopar stödde dock och tog stöd av circumcelliones. Kejsare Constans ansåg att tiden var mogen för att skapa enhet inom den afrikanska kyrkan. År 347 anlände kejsarens emissarier Macarius och Paulus till Afrika med en stor summa pengar att dela ut. Donatus betraktade med rätta detta som mutpengar och förbjöd donatisterna att ta emot bidrag. Den donatistiske biskopen i Bagai, som händelsevis också bar namnet Donatus, lät kalla samman traktens circumcelliones när Macarius och hans pengakista anlände till trakten. Macarius begärde militärt understöd och återigen kom det till strid som slutade med en massaker på circumcelliones. Kejsare Constans kunde omöjligen tolerera donatisternas uppror och han halshögg den ene Donatus, förvisade den andre till Gallien, samt skapade kyrklig enhet genom tvångssammanslagning med den katolska kyrkan i Afrika. Några donatistiska biskopar gick över till katolikerna, men desto fler anslöt sig till rebellerna. Femton år senare vände situationen, när den hednatroende kejsaren Julianus ingrep och stödde donatisternas anspråk gentemot katolikerna. Några år senare förlorade donatisterna återigen sina positioner, när efterföljande kejsare i sin tur ingrep och istället stödde de katolska biskoparna.

Det finns en del drag hos circumcelliones som påminner om de aktioner som förtvivlade engelska textilarbetare, de så kallade ludditerna, gjorde i början av 1800-talet mot de mekaniserade vävstolarna som hotade deras arbete. De skickade också hotbrev och bildade klubbeväpnade grupper som angrep enskilda fabriksägare samt slog sönder de mekaniska vävstolarna. Liksom circumcelliones åstadkom man bara några ytterst tillfälliga eftergifter från enstaka fabriksägare och inga förändringar i makt och ägarförhållandena. Ludditerna attackerades också av militären och många av deras ledare avrättades. Regeringen satte in fler soldater mot ludditerna än man gjorde mot Napoleons soldater i Spanien. När den engelska arbetarklassen blev starkare och mer organiserad upphörde den ludditiska kampformen, men antikens egendomslösa hade inga förutsättningar att bli en organiserad klass med förmåga att förändra makt och ägande.

Professorn och prästen Henry Chadwik har beskrivit circumcelliones som den nordafrikanska kyrkans “Militant Tendency”. Han syftade på tidningen Militant som var en marxistisk riktning inom fackföreningarna och det engelska Labourpartiet. Chadwik var med största säkerhet ingen anhängare av vare sig circumcelliones eller Militant och hans jämförelse var minst sagt haltande, men i en aspekt träffade den rätt. Inför arbetarrörelsens stora nederlag med Thatcherregeringen, de misslyckade gruv- och grafikerstrejkerna, spred sig en anda av pessimism som ledde Militant bort från den organiserade arbetarrörelsen och in en allt mer tilltagande sekterism. Något liknande hände troligen även circumcelliones när deras militanta aktioner, riktade mot klassförtrycket, inte åstadkom några förändringar utan bara ledde till repression. I stället sökte de en individuell frälsning genom att renodla sin martyrdyrkan och själva med alla medel försöka bli martyrer.

Det är denna sida av circumcelliones - en galen självmordssekt - som idag lever kvar i folks föreställning i den mån de överhuvudtaget känner till dem. Beskrivningarna av deras fanatism verkar vara fantasifulla skrönor. Optatus skriver:

Från samma klass kom de som traktade efter falskt martyrskap och som anlitade män att slå och döda dem till deras eget fördärv. Bland dessa fanns även dem som slängde sig huvudstupa ut från höga bergstoppar och kastade bort sina värdelösa liv.[xxiii]

Den norditalienske prästen Filastrius tillade:

Dessa män vandrar runt i landet och tvingar personer som de möter på vägen att dräpa dem med motiveringen att de önskar lida martyrdöden. Under denna förevändning framlever många av dem som banditer ända till sin död.[xxiv]

Augustinus, som använde circumcelliones som en av sina främsta invändningar mot donatismen, sparade heller inte på orden.

 

[…] grova och primitiva typer av män ökända för sina illdåd - inte bara för de grymma brott de begår mot andra, utan även för det faktum att de i sitt vansinniga ursinne inte sparar sig själva. De har för vana att ta sig av daga på många olika sätt, men framför allt genom att kasta sig ut från höga berg, genom att dränka sig eller genom total uppgivenhet. Om de kan lockar de andra, oavsett kön, att förena sig med dem i samma vansinniga beteende. För att andra skall ta livet av dem hotar de dessa personer med döden om de inte utför uppmaningen om att döda dem. Det är sant att många donatister finner sådana saker mycket avskyvärda. Av någon underlig anledning tror de dock att de inte blir besudlade av att samarbeta med sådana män - dessa donatister som förryckt beskyller den kristna världen i allmänhet för samma brott som dessa bisarra afrikaner gör sig skyldiga till.[xxv]

Otroligt nog kan dessa beskrivningar stämma in på en hel del av circumcelliones mot slutet av 300-talet. På klippväggar i Numidien har man funnit inristade namn och datum på personer som överlämnat (reditum) sin själ till Gud, antagligen genom att kasta sig utför ett stup. Det finns också beskrivningar av hur circumcelliones riktade sina våldsaktioner inte mot godsägare och lånehajar utan mot katolikernas anhängare och mot donatistiska utbrytargrupper. Många katolska biskopar måste skaffa sig livvakter och flera f.d. besvikna circumcelliones ställde förmodligen sina tjänster till förfogande.

Men även om den rörelse som circumcelliones utgjorde utvecklades i en religiöst sekteristisk riktning fortsatte situationen att vara orolig i Afrika. Arméns, provinsförvaltningens och jordägarnas anspråk över böndernas arbete hade ju inte försvunnit. Romanus, befälhavare över den afrikanska fältarmén, begärde mer leveranser till arméns förråd och när provinsinnevånarna drog ut på leveranserna svarade han med att medvetet lämna provinsen Tripolitania utan skydd mot plundrande nomader.  Efter klagomål hos kejsaren lät Romanus avrätta den protesterande guvernören. I början av 370-talet satte Firmus, en morisk prins och tillika hög romersk officer igång en revolt mot Romanus. Kejsare Valentinianus I skickade sin högste militäre chef Theodosius att både avsätta Romanus och slå ned Firmus uppror. Den militära kampanjen mot Firmus visade sig vara besvärligare än man planerat även om den till slut lyckades. I det romerska Afrika var stödet för Firmus utbrett bland vanligt folk och särskilt bland donatisternas anhängare, som gjorde en hel del för hindra Theodosius rörelser och hans underhåll från att komma fram. Circumcelliones med sina klubbor skulle knappast ha kunnat ge Firmus något stöd av värde och under denna konflikt tycks deras främsta intresse vara att attackera rogatisterna, en donatistisk utbrytargrupp som var mycket fientlig till circumcelliones.

Efter Firmus död stiftades en rad lagar riktade mot donatisterna och deras religionsutövning, men detta medförde bara att donatisterna stödde alla möjliga afrikanska intrigmakare inom den romerska överklassen som kom i konflikt med kejsaren. Deras förhoppning var ett kejserligt erkännande av deras kyrka från en sittande eller en ny kejsare. Slutligen lät kejsare Honorius förklara donatisterna som kättare och tvingade genom ett antal hårda lagar år 412 den donatistiska kyrkan att gå under jorden. Dessa lagar var så hårda att godsägare bestraffades om de inte regelbundet piskade slavar och koloner med donatistiska böjelser. År 420 påstod Augustinus att circumcelliones rörelse hade upphört och att de hade återgått till sina liv som lantarbetare. Det var nog önsketänkande från den antagonistiske biskopens sida, då samtida källor nämner att circumcelliones fortfarande var aktiva omkring år 440.

Den store katolske kyrkofadern Augustinus var biskop i Hippo Regius (nuvarande Annaba i Algeriet) mitt i donatisternas hjärtland och han hade tagit som sin livsuppgift att återföra donatisterna till den universella katolska kyrkan. Han anordnade flera debatter med donatisterna utan att göra något större intryck. Augustinus, liksom de flesta katolska biskoparna, behärskade inte puniska som landsbygdens donatister talade och hans mycket lärda teologiska argumentering imponerade heller inte på dem. Augustinus blev allt mer hätsk i sina angrepp på donatisterna och han använde ofta circumcelliones koppling till donatisterna för att kompromettera dem. Han krävde oavbrutet att donatisterna skulle ta avstånd från circumcelliones, och vissa donatister såsom rogatisterna gjorde detta också. Till slut kom kejsarmakten att ingripa på Augustinus sida och förklarade donatisterna som kättare. Augustinus var en i en lång rad kyrkofäder som under denna tid författade kättarlistor där alla kätterska sekter listades med sina speciella kännetecken och han lät inkludera circumcelliones som en särskild sorts kätteri i en undergrupp till donatisterna. Men circumcelliones hade ingen egen utarbetad teologi eller liturgi som skiljde sig från donatisternas och utanför Afrika förstod ingen vad det circumcellionska kätteriet bestod av. Därför kom circumcelliones att kopplas ihop med alla möjliga sorters konstiga religiösa beteenden och uppfattningar.

Augustinus angrepp på circumcelliones ledde honom fram till de idéer han utvecklade i sin bok “Om Gudsstaten”, om att soldater och rättstjänare som i sitt yrke måste döda och låta avrätta medmänniskor ändå kunde leva rättfärdiga kristna liv eftersom de tjänade staten och utförde dessa gärningar för samhällets bästa och inte för egen vinning. Från denna ståndpunkt var steget inte långt för den katolska kyrkan att framkasta tesen om “det rättfärdiga kriget”, vilken använts för att berättiga högmedeltidens korståg. Retoriken om “det rättfärdiga kriget” har som bekant också använts i de bägge Irakkrigen för att skyla över de egentliga ekonomiska och stormaktspolitiska motiven. På så sätt så har circumcelliones satt sina avtryck än idag.

 

Bilden visar det romerska Afrika med sina sex provinser omkr. 400 e.Kr. Tangerprovinsen tillhörde den spanska diocesen.

Fortsättning följer...