Romare, rövare och Rebeller. Kapitel 3, forts.: Tibatto, Eudoxius, Spanien, Basilius, Britannien

 

Tibatto

Nederlaget för Bacaudae år 417 blev inte totalt och antagligen hade grupper av Bacaudae hela tiden levt i Armoricas skogar, när Armoricas bönder år 435 reste sig igen under en viss Tibatto och andra ledare som kallades principes. Enligt den galliska krönikan slöt nästan alla slavar i Gallien upp i den bacaudiska konspirationen, men det är också allt som krönikorna vill avslöja om vad som måste ha varit en omtumlande och genomgripande händelse, av en helt annan dignitet än Maternus uppror och circumcelliones utpressningsaktioner. För att bemöta detta uppror och en samtidig konflikt med visigoterna i Akvitanien, fick den romerska statsmakten stöd och trupp av hunnerna. 

Det kan förefalla otroligt, att hunnerna var romarnas främsta allierade och de gallo-romanska senatorernas räddare i nöden. Hunnerna var ju det mest fruktade av alla barbariska folk och kallades av romarna för “guds gissel”. Hunnerna var ett gissel även för de övriga barbarfolken. De hade ju fördrivit goter och alaner från sina bosättningar på andra sidan Donau in på romerskt territorium år 376. Så småningom tvingades ostrogoterna och flera andra germanska grupper att underkasta sig dem och betala tribut, men det var just detta som gjorde dem intressanta för romarna. Med de pogromer mot goter i romersk tjänst som bröt ut år 408, tvingades Västroms statsledning att vända sig till andra folkgrupper för att rekrytera trupp. Man ingick ett avtal med hunnerna, som skickade 10 000 man till Italien för att hindra Alarik att angripa Rom. 

När avtalet mellan romare och hunner slöts, utväxlades traditionsenligt gisslan mellan parterna. I den romerska gisslan ingick en ung Flavius Aëtius, som slöt många kontakter under sin tid som gisslan hos hunnerna. Det var med dessa förbindelser som Aëtius började sin kometkarriär inom den romerska statsledningen, där han under nästan tre decennier utgjorde dess verkställande och militära makt med en svag kejsare vid sin sida. 

Under en konflikt år 425 mellan en kejsarpretendent och östromerska styrkor, lyckades Aëtius både uppbåda en här av hunner och sedan hemförlova den när konflikten var överspelad. Det sistnämnda räknades faktiskt som en stor prestation, då stora styrkor av lejda barbarer brukade dröja sig kvar för att hela tiden kräva allt större ersättningar. En som inte lyckades hemförlova lejda barbarer var guvernören i Afrika, Bonifacius, som begärde assistans av vandalerna i Spanien i ett uppror mot Aëtius. Vandalerna stannade i stället kvar och ockuperade en del av Afrika. Bonifacius besegrade dock Aëtius vid Rimini år 432 och Aëtius var tvungen att fly till sina gamla vänner hunnerna, som han stärkte sina band till innan han snart återvände till sin gamla maktposition efter Bonifacius död. 

År 435 hjälptes Aëtius och hunnerna åt att krossa burgundernas kungadöme runt Worms. Det utvecklades till en massaker på burgunderna av sådana episka mått att den levt vidare i diktverket Niebelungen. När de romerska trupperna var upptagna med denna slakt, passade visigoterna i Akvitanien på tillfället till att utöka sitt territorium och detta sammanföll även med Tibattos uppror i Armorica. 

Bortre Gallien bröt sig ut från det romerska samhället och följde Tibatto, ledaren för upproret. Under denna utbrytning sammansvärjde sig nästan alla slavar i Gallien med Bacaudae.[i]

Aëtius enda möjlighet att hantera dessa nya kriser var att begära ytterligare assistans från hunnerkungen Rua. En armé av hunner sattes upp under befäl av den romerska generalen Litorius. Aëtius strategiska linje var att prioritera Italien och södra Gallien. Afrika hade lämnats åt sitt öde av Västrom och det var Östrom som gjorde ett försök att återta Afrika. I Spanien gjordes endast halvhjärtade och sporadiska försök att återställa det romerska styret. En vädjan år 446 från britterna till Aëtius om hjälp mot saxarna lämnades obesvarat. Det var Gallien och de gallo-romanska senatorerna som Aëtius värnade om och det var hunnerna som gjorde detta praktiskt möjligt. Tvärtemot vad som gällde i Östrom, betraktades hunnerna av de galliska senatorerna som Roms allierade trots att de stördes av deras självsvåldiga uppförande. Romerska höga dignitärer använde sig också av hunner i sina privata skyddstrupper, bucellarii. Till och med Salvianus erkände att han och andra romare hade satt sitt hopp till hunnerna. 

Litorius var troligen det sista höga romerska befäl som var hednatroende och han offrade till de gamla gudarna innan han gick i strid. Det är symptomatiskt för den romerska överklassens prioriteringar, att Litorius först av allt gick till attack mot Bacaudae innan han vände sig mot visigoterna. Bacaudae var den “fiende” man verkligen försökte krossa, mot visigoterna var ambitionen bara att förnya det gamla avtalet från år 418 och dess gränser. 

År 437 gjorde Litorius och hans hunner sin drängtjänst åt de gallo-romanska senatorerna och kväste upproret i Armorica. Den galliska krönikan uttryckte de galliska jordägarnas ljusare syn på framtiden: 

Bacaudaes uppror bedarrade när Tibatto hade tillfångatagits och de andra upprorsledarna antingen gripits eller nedgjorts.[ii]

Ännu mera lyrisk var hovpoeten Merobaudes, som var översvallande glad och hyste förhoppningar om att Armorica nu hade återvänt till normala förhållanden. 

En inbyggare nu med lätta steg färdas genom Armoricas ödemarker. Landet som vant sig vid att i sina skogar gömma stöldgodset från brutala illgärningar, har nu övergivit sitt gamla sätt och lärt sig att låta kornet gro på de ovana fälten. Den hand som länge motarbetat Caesars ansträngningar försvarar nu de lagar som givits under våra konsuler.[iii]

För sitt smicker av Aëtius och hans politik belönades den blide skalden några år senare med en egen truppstyrka med vilken han skulle slå ned Bacaudae i Spanien. 

Litorius militära seger över Armoricas bönder var dock endast tillfällig. Nya uppror kom snart att åter blossa upp, men Litorius var angelägen om att dra vidare med sin här av hunner för att stoppa visigoterna. Litorius och Aëtius var framgångsrika i sin offensiv mot visigoterna. Litorius blev dock övermodig och, troligen i strid mot Aëtius intentioner, angrep han visigoternas huvudstad Toulouse år 439. Det slutade med ett stort nederlag och massaker på hunnerna. Visigoterna hade dock lidit stora förluster under denna konflikt och deras kung Theoderik I slöt därför fred med Aëtius. Det gamla avtalet från år 418 mellan Rom och visigoterna förnyades och därmed var krisen i Gallien övervunnen för den romerska statsledningens del. Problemet var dock, att nu fanns det inte längre några hunner som kunde bistå den romerska krigsmakten i Gallien. Hunnernas nye kung Attila var efter massakern vid Toulouse inte villig att ställa nya trupper till Västroms förfogande. 

När Aëtius lämnade Gallien efter uppgörelsen med Theoderik I var Roms ställning i Gallien försvagad trots framgångarna och mycket snart var Bacaudae i Armorica återigen aktiva. Deras ledare var på nytt vår vän Tibatto, som då på något sätt lyckats rymma eller blivit befriat ur sitt fängelse. Om denna säkerligen spännande historia vet vi som vanligt ingenting. 

Aëtius hade inte längre tillgång till Litorius hunner. Istället anlitade de gallo-romanska senatorernas förkämpe alanerna under kung Goar för att ta uti med det nya upproret. På samma sätt som visigoterna i Akvitanien fick alanerna dela land med de romerska jordägarna utanför Orléans som hospites, men kung Goar hade inte tålamodet att invänta en formell delning av jorden utan beslagtog land efter eget godtycke. Denna gång protesterade faktisk de romerska jordägarna mot uppgörelsen. Sådana opinionsyttringar var sällsynta, eftersom de stora jordägarna i allmänhet var beredda att dela jorden med barbarerna hellre än att förlora allt till rebelliska bönder, men protesterna visar att läget i Armorica var mycket komplext med flera pågående, samtidiga, konflikter. Situationen kan ha komplicerats ytterligare av att keltiska britter, hårt ansatta av härjande saxare, tog sig över kanalen för att slå sig ned i Bretagne. Dessa s.k. bretoner kände kanske en viss släktskap med de upproriska keltiska bönderna i det “romerska” Armorica. Det finns i alla fall ingen känd fiendskap mellan dem. 

Alanerna med sitt tunga rytteri var dock den starkaste spelaren i Armorica och de var beredda att maximalt utnyttja det mandat de fått att krossa Bacaudae. Tidigare romerska ingripanden med trupp hade hållits tillbaka av jordägarna, som enbart ville kuva upproren och inte anställa ett blodbad på slavar och koloner, som var deras huvudsakliga arbetskraft. Armoricas bönder vände sig därför till biskopen i Auxerre, i hopp om att han kunde hejda alanerna. Biskop Germanus hade stort förtroende bland provinsborna, då han bland annat tidigare fört deras talan för lättnader i skattepålagorna, och det var därför naturligt att vända sig till honom. 

Germanus kom från en aristokratfamilj i Auxerre och efter en karriär som jurist i den kejserliga förvaltningen fick han befäl över en gränsarmé, troligen den i Armorica. Detta befäl innehade han då, under den period som de galliska gränsarméerna stadigt försvagades genom överföringar till fältarmén och under de tumultartade händelser när de romerska ämbetsmännen fördrevs, när Armorica styrde sig självt och när slavägarna själva blev slavar. Han måste därför ha haft stor kännedom om Bacaudae och kanske även en del personliga förbindelser. 

Britannien hade övergivits av romarna, men Germanus reste över två gånger för att på begäran predika mot pelagianismen, en kristen riktning som stämplades som kättersk av den katolska kyrkan. Den andra resan företog han sig på sin ålders höst och under den resan blev situationen i Armorica akut. I hans helgonberättelse kan man läsa: 

Knappt var han tillbaka från sin resa över havet när en deputation från Armorica kom med en petition till den utmattade prelaten. Den magnifike Aëtius, som var rikets styresman, hade blivit mycket upprörd över den stolta regionens oförskämdhet och för att straffa den för dess uppror hade han gett alanernas ociviliserade kung Goar i uppgift att kväsa den och Goar törstade efter dess rikedom med en barbars snikenhet.

 

Sålunda skulle en gammal man sätta sig upp mot det mest krigiska av folk och en vördad kung, men under Kristi beskydd visade han sig mäktigare och starkare än dem alla. Han spillde ingen tid innan han gick till verket, ty alla förberedelser för invasionen var redan gjorda. Stammarna var i rörelse och deras järnbepansrade kavalleri fyllde redan alla vägar. Trots det red vår biskop ut tills han kom fram till sin mötesplats med kungen, som anlände strax därefter.[iv]

 

På något sätt lyckades Germanus få respit för de upproriska bönderna i Armorica. Enligt Germanus levnadstecknare Constantius från Lyon skulle kung Goar inte gå till attack om Germanus kunde utverka en amnesti för dem hos Aëtius:

 

Kungen och hans armé slog fredligt läger där de befann sig och han gav högtidliga utfästelser om fred, på villkor att den nåd han själv utlovat Armoricas innevånare också skulle utlovas av Aëtius. Under tiden hade biskopens medling och fromhet hållit tillbaka en kung, återkallat en armé och räddat en provins undan förödelse.[v]

Aëtius befann sig dock vid det kejserliga hovet i Ravenna, så den gamle biskopen tvingades ut på en strapatsfylld resa. Väl framme i Ravenna togs han väl emot av kejsaren och kejsarmodern Galla Placidia, men hans hälsa försämrades och han låg snart inför döden. Hans egentliga ärende att utverka amnesti för Armorica blev också överspelat när nya underrättelser om läget i Armorica nådde Ravenna. Constantius skriver: 

Det var tilldragelserna i Armorica som hade föranlett denna långa resa och Germanus hade utan tvivel velat få saken ordnad på det sätt han önskade, genom att utverka nåd och framtida skydd för armoricanerna, om det inte vore för Tibattos förräderi. Han hade övertalat detta ombytliga och odisciplinerade folk att återigen göra uppror. Efter detta kunde inte ens biskopens böner hjälpa dem, därför att vanlig sund försiktighet gjorde det omöjligt för kejsarmakten att lita på dem och deras sedan länge flerfaldige menedare till ledare fick ta straffet för sitt obetänksamma förräderi.[vi]

Av detta kan vi sluta oss till att Tibatto återigen togs till fånga och han då högst sannolikt avrättades. Om upprorets fortsatta förlopp vet vi ingenting. Det kan ha runnit ut i sanden efter det att Tibatto tillfångatagits. 

Eudoxius

Den sista skriftliga uppgiften om Bacaudae i Gallien är från år 448 och den lyder: 

Eudoxius, en läkare till professionen, men ond trots sin bildning, flydde till hunnerna när han blev anklagad för att vara indragen i Bacaudaes uppror vid denna tidpunkt.[vii]

Detta gäller alltså en läkare, en profession som i Gallien omfattade endast bildade personer med hög social status och med ett typiskt grekiskt namn, som tyder på en härstamning från Östrom. Vi har här en välsituerad medborgare som anslutit sig till Bacaudae och var förmodligen en av dess ledare. Efter ett nytt uppror hade han pekats ut av fiender till Bacaudae och slutligen hamnat som politisk flykting hos hunnerna. 

Väl hos Attila kan Eudoxius ha försökt utverka en allians mellan Bacaudae och hunnerna, men Attila nappade inte på förslaget. Attila hade, alltsedan massakern på de hunnerska ryttarna under Litorius, upphört med att bistå Västrom med trupp, men han hade fortsatt att upprätthålla hyggliga förbindelser med Aëtius och riktade sina utpressningskrig främst mot Östrom. Vid den tidpunkt som Eudoxius flydde från Armorica hade förhållandet mellan Aëtius och Attila börjat gnissla. Men det kom att dröja två år till, innan situationen hade utvecklats till en väpnad konflikt mellan Västrom och hunnerna.

Attila saknade insikt om nyttan av en allians med Bacaudae och gick istället mot sitt stora nederlag vid de Katalauniska fälten i centrala Gallien år 451. Aëtius, som inte lyckades mobilisera en tillräckligt stor romersk styrka, kunde istället trumma ihop en allians av bl.a. visigoter, burgunder, franker och armoricaner. De sistnämnda är ett mysterium. Varför skulle de slåss för sin tidigare ärkefiende Aëtius?

Kanske hade de efter Eudoxius misslyckande kommit fram till, att de hade mer att frukta från de militärt starka hunnerna än av Aëtius svaga romerska trupper. Troligare är dock att slav- och bonderevolterna avtagit, och att Armoricas nya herrar nu istället frotterade sig med en gotisk kung och en romersk generalissimo. Med Armoricas ledare i säng med de gallo-romerska och de visigotiska jordägarna hade upproren avklingat. Som en historiens ironi blev Armorica det sista området i Väst, som kallade sig själv en provins inom det romerska riket. Omringat av de frankiska, visigotiska, bretonska och burgundiska kungadömena, styrde guvernörerna Aegidius och Syagrius detta romerska restrike ännu tio år efter det att den siste västromerske kejsaren Romulus Augustulus hade avsatts. 

Spanien

Spaniens relativa betydelse inom det romerska riket blev mindre under 300-talet: Bland annat flyttade myntslagningen till Arles i södra Gallien och medförde en hämmande myntbrist i vissa delar av Spanien. Men förhållandena på landsbygden liknade dem i Gallien. Stora egendomar ägdes både av hispano-romanska senatorer och av den gamla romerska aristrokratin i Italien, och småbönderna förlorade i rasande fart kontrollen över sin mark. Särskilt stark var denna process i Spaniens nordöstra del, Tarraconensis, den mest romerska delen av Spanien. En del tafatta försök att hejda den utvecklingen gjordes, men resulterade inte i någonting beständigt. Den sociala situation i Spanien var lika spänd som i Gallien. 

Kyrkomötet i Elvira utanför Granada i början av 300-talet erkände problemet med att kristna jordägare, som försökte förstöra gudabilder eller avlägsna sådana från sina hus, riskerade att lynchas till döds av sina underlydande bönder och husslavar. Det faktum, att koloner och slavar kunde reagera så öppet och våldsamt på dessa religiösa provokationer tyder på ett mycket laddat förhållande även i övrigt mellan klasserna. Liksom i Afrika, men i mindre omfattning, fick den spanska landsbygden senare sin egen hårdföra kristna kättarsekt, priscillianisterna, efter sin grundare Priscillianus som förespråkade avhållsamhet och asketisk livsföring, men som också införlivade gamla hedniska ibero-keltiska riter och element av folktro i sin religiösa praktik. Trots avrättningar och förföljelser trotsade priscillianisterna den katolska kyrkan och kejsarna under nästan tvåhundra år. 

Så när de germanska stamförbunden, som hade invaderat och skövlat Gallien år 407, gick över Pyrenéerna på hösten 409 och lade beslag på pyreneiska halvöns västra och södra delar, utlöste de samma sociala reaktion från landsbygdens egendomslösa som i Gallien. År 411 delade stammarna upp de ockuperade områdena genom lottning. I den återstående romerskt kontrollerade delen, vilken innefattade hela provinsen Tarraconensis, var situationen lik den i Armorica. Barbarernas invasion hade långsamt malt ned den romerska statsapparaten och avsevärt försvagat den hispano-romanska överklassens förmåga att upprätthålla exploateringen av de egendomslösa massorna. År 422 skickades den romerske generalen Castinus, med gotiska hjälptrupper, till Spanien för att attackera vandalerna, men led ett stort nederlag. Därefter hade Spanien under lång tid låg prioritet för kejsarmakten, till skillnad mot södra Gallien och Italien. Detta blev uppenbart för den galiciske biskopen Hydatius år 431 när han reste till Gallien för att be Västroms starke man Aëtius att stoppa svebernas framfart. 

Mellan åren 441 och 446 visade Västrom dock ett nyväckt intresse för Spanien. Tre gånger under denna period skickade man över militära befälhavare, magistri utriusque militiae. Antagligen förde de med sig egen trupp, då den romerska armén i Spanien år 438 hade lidit stora förluster mot sveberna och inte var istånd att ens hjälpligt hantera läget. Rom förlorade 441 kontrollen över Sevilla, som var en provinshuvudstad. Men om invånarna i Spanien hade trott att kejsarmakten nu skulle ta krafttag mot sveberna, de mest barbariska av barbarerna, så tog de miste. Barbarerna kom i andra hand, därför att först gällde det att slå ned bondeupproren i Ebrodalen. 

Rörelsen av upproriska bönder i Spanien kallades liksom i Gallien för Bacaudae. Denna rörelse hade i Spanien sin tyngdpunkt i provinsen Tarraconensis, det vill säga i nordöst. Salvianus ger en antydan om hur rörelsen uppstod: 

Följden har blivit att även de som inte sökt sig till barbarerna är tvungna att bli barbarer själva. Detta gäller för merparten av spanjorerna, en stor del av gallerna och till viss del alla i den romerska världen för vilka det romerska medborgarskapet förlorat sitt värde på grund av den romerska utsugningen.[viii]

Att merparten av spanjorerna själva blivit barbarer är ett häpnadsväckande påstående. Det fanns enstaka individer bland de hispano-romerska aristokraterna som opportunistiskt gjorde tjänst hos någon germansk kung. Kejsare Majorianus blev antagligen förrådd av romare i Spanien när Västrom gjorde ett sista försök år 460 att intervenera i Afrika. Men för fattigt folk på landsbygden, vilka ändå utgjorde majoriteten av spanjorerna, måste det att “bli barbarer själva” ha inneburit någonting annat. Historikern Thompson tolkar det som att det var landsbygdens egendomslösa, som härmade barbarerna och själva började plundra. Mellan åren 409 och 440 skulle dessa rövarband sedan ha vuxit och förändrats så mycket att de kategoriserades som Bacaudae. Den romerska statsmakten var utan muskler. De romerska trupperna var så försvagade och demoraliserade att de rebelliska bönderna trodde det var möjligt att bryta sig loss från det romerska riket och att slänga ut domarna, skatteindrivarna och de stora jordägarna. 

År 441, när Västrom för första gången på nitton år skickade trupp till Spanien med befälhavaren Asturius, var det för att kuva Bacaudae. Under tre år förde Asturius kampanj mot Bacaudae och uppgavs ha dödat åtskilliga rebeller. Men framgångarna måste ha varit begränsade, eftersom hovpoeten Flavius Merobaudes istället skickades till Spanien år 443. Vid hovet i Ravenna var Merobaudes som panegyrist engagerad för att skriva hyllningsdikter till Aëtius och kejsaren Valentinianus III, men den blide skalden hade tydligen också andra talanger. 

Merobaudes, svärson till Asturius, befälhavare över bägge truppslagen, skickades av honom för att bli hans efterträdare. Merobaudes var värdig att jämföras med de gamle genom sin framstående härkomst och sin vältalighet, särskilt hans lidelse för poesi. Han hyllades t.o.m med hedrande statyer. Under sitt korta befäl bröt han Bacaudaes trotsighet i Aracelli. Men under trycket från några avundsjuka personer blev han genom en kejserlig order återkallad till Rom.[ix]

Platsen för Merobaudes seger, Aracelli, var antagligen en ort utanför Zaragoza, som ligger nära floden Ebro där de flesta av striderna mot Bacaudae tycks ha utspelat sig. 

Segern vid Aracelli år 443 tycks ha gett Västrom nytt mod. Tre år senare anlände en ny befälhavare, Vitus, till Spanien med romersk och gotisk trupp. Han ledde sin armé in i södra Spanien, som han behandlade som fiendeland. Några städer i södra Spanien hade tillfälligtvis några år tidigare samarbetat med sveberna och Vitus kampanj var kanske en straffexpedition. Men sveberna, som förstod att de stod på tur därnäst, marscherade själva in i södra Spanien med en ansenlig styrka och drev bort all trupp i romersk tjänst. 

Basilius

Efter Vitus nederlag var den romerska härsmakten i Spanien reducerad till en bråkdel av sin forna styrka och Bacaudae i Ebrodalen reste sig igen. Denna gång har vi ett namn på deras ledare, Basilius, som år 449 ledde Bacaudae i en attack mot goter i romersk tjänst.

 

Basilius gav prov på sitt utomordentliga mod när han mobiliserade Bacaudae och nedgjorde federerade trupper i Tarazonas kyrka. Leo, biskopen i denna kyrka, dödades även han på denna plats av dem som följde Basilius.[x]

Basilius framgång ledde till en unik men tillfällig allians med svebernas kung Rechiarius. Bacaudae och sveber for fram i Zaragozaregionen, stormade och intog Lleida. De kom under sommaren 449 hotande nära provinshuvudstaden Tarragona innan detta udda samarbete upphörde. Sveberna var nog i slutänden alltför skeptiska till upproriska bönder för att fullfölja en sådan allians. 

All romersk trupp var borta, när en ny våg av Bacaudae-uppror skakade Tarraconensis år 453-454. Det fanns heller inga truppstyrkor lediga någon annanstans att sända över till Spanien. Men på andra sidan Pyrenéerna, vid Garonnefloden, fanns de visigotiska bosättningarna. Visigoterna hade lojalt slutit upp bakom Roms överbefälhavare Aëtius för att stoppa hunnerkungen Attilas invasion av Gallien. År 453 deklarerade den visigotiske kungen Theoderik II att Roms fiender också var hans fiender, vilket gjorde Bacaudae till deras gemensamma fiende. Visigoterna hade ju genom avtalet med Rom år 418 också blivit storgodsägare och fått en intressegemenskap med de romerska senatorerna. År 454 ledde kungabrodern Frederik visigoternas armé över Pyrenéerna för att på Roms vägnar krossa Bacaudae. Detta lyckades de antagligen med, därför att Bacaudaeuppror aldrig nämns därefter av senantika krönikörer.

Britannien

Inom mindre än ett sekel var spåren efter det gamla romerska livet nästan borta, efter det att romarna lämnat den brittiska ön. Städerna, språket och den romerska kyrkan levde vidare, om än något stukade, i det övriga Västeuropa, men inte i Britannien. Från år 409 förde de brittiska städerna en tynande tillvaro och stadslivet försvann praktiskt taget från både den brittiska och den anglo-saxiska delen av den brittiska ön. De postromerska britterna talade keltiska eller något av de germanspråk som utvecklades till engelska, men latinet överlevde aldrig som folkspråk i Britannien som det gjorde i Gallien, Spanien och Italien. Den brittiska (keltiska) kyrkan förde en tynande tillvaro och var nära sotdöden. 

Kristendomen var länge enbart ett urbant fenomen i Britannien i likhet med de flesta delarna av det romerska riket. Britanniens städer var från år 409 på kraftig tillbakagång. I början av 400-talet lät den helige anden utgjuta sin gåva även över den jordägande aristokratin och dess medlemmar tog snart dopet, men då Britannien så tidigt avskiljde sig från riket hade denna process knappt börjat där. Ute på landsbygden, där nästan alla levde, lämnades folk i stort oberörda av denna utveckling och de förblev länge hedningar till både namn och praktik. Den brittiska kyrkan förde en flämtande tillvaro inriktad mot klosterlivet och gjorde aldrig några försök att omvända de anglo-saxiska kungarna i öster. Kyrkans comeback började genom den skotska kyrkan i norr och på initiativ av påven Gregorius ifrån södra England år 597. 

Det antika samhällets snara död i Britannien har flera förklaringar. En uppenbar orsak ligger i  att barbarernas invasioner av ön var mycket mer destruktiva än de i Gallien, Spanien och Italien, men det kan inte förklara hela skillnaden. En annan viktig orsak var missnöjet med de senromerska pålagorna och uttaxeringarna, som i slutänden bars upp av den arbetande befolkningen på landsbygden. Britannien, som låg i utkanten av det romerska riket med ett klimat som avvek från det vid Medelhavet, hade svårt att möta de romerska guvernörernas krav. Missnöjet var så spritt på ön att det påverkade öns romerska garnison, som från mitten av 300-talet mer än några andra var beredd på att utse och backa upp illegitima kejsarkandidater. I Spanien och Gallien fanns samma missnöje, men där var statsmakten beredd på att satsa resurser, vilket inte var fallet i Britannien. Kejsarna hade varit beredda på att överge provinser förut, som när man lämnade Dacien (Rumänien) år 271. Denna drastiska åtgärd var man redo för, om försvarsutgifterna blev alltför höga och det strategiska värdet från Roms horisont var litet. Britannien låg under den sena delen av 300-talet i den riskzonen. 

Numera uppskattas de brittiska provinsernas invånarantal till tre miljoner eller mer, en betydande uppskrivning av befolkningstalet mot tidigare beräkningar. Men det är också gränsen för vad ön kunde klara av försörjningsmässigt och nya rön tyder dessutom på en klimatförändring i Britannien som försämrade förutsättningarna för spannmålsodling under senantiken. Spannmålsodlingen räckte många gånger inte till för att samtidigt klara arméns, förvaltningens och provinsinnevånarnas behov. Ändå avtvingades Britannien spannmåls-leveranser till armén vid Rhen. När kejsarens kusin Julianus år 359 plötsligt krävde 600 extra skeppslaster spannmål av britterna, överträdde han troligen det möjligas gräns. Historiker uppskattar att hälften till två tredjedelar av de romano-brittiska böndernas nettoproduktion gick till att försörja andra icke-produktiva grupper. Alltså borde konflikter om de knappa resurserna ha varit vanliga. 

Ingen senromersk senator från Britannien är känd, men en del egendomar ägdes av senatorer från Gallien och även från Italien. Från slutet av tvåhundratalet tycks rika jordägare i Gallien ha skaffat sig jord i Britannien, kanske som ett svar på 200-talets barbarinvasioner och bondeuppror i Gallien. Med en ökad andel av jordarealen i händerna på jordmagnater, torde samma utveckling mot allt färre fria småbönder och allt fler ofria koloner också ha tagit fart i Britannien. Under barbarernas konspiration år 367 deserterade inte bara soldater utan även många slavar och koloner passade på att fly. Dessutom ger källorna ett intryck av att rymlingarna mycket väl kan ha bistått barbarerna och själva deltagit i plundringarna. 

Från år 340 stödde eller utropade armén i Britannien flera kejserliga usurpatorer. Alla upproren slutade i nesliga nederlag och räfst mot deras uppbackare. Under dessa inbördeskrig användes förband från Britannien i striderna mot den sittande kejsaren. När garnisonen i Britannien var underbemannad, passade saxare, skottar, pikter, franker med flera på att härja dess kuster och gränser. Från år 360 blev problemet akut, då barbarerna till stor del var sjöburna och trupperna inte räckte för att försvara de långa kuststräckorna. Under barbarernas konspiration (barbarica conspiratio) år 367 bildade pikter, skottar och attakotter en allians som i oväntad hög grad samordnade sina attacker mot det romerska Britannien. Det tog två år med stora förluster och massdeserteringar innan den romerska armén kunde mota tillbaka barbarerna. 

Under usurpatorn Magnus Maximus, som utropades till kejsare av armén i Britannien, skeppades trupp över till kontinenten. Därmed var det Britanniska försvaret återigen uttunnat och öppet för attacker. Armén i Britannien omorganiserades visserligen någon gång före år 400 och en liten fältarmé bildades, men nästan omedelbart flyttades trupp bort för att möta goternas hot mot Italien. Det stod helt klart att i det trängda läget låg inte Britannien högst på prioritetslistan. Inga mynt verkade ha sänts sedan år 402 till Britannien för att betala trupperna där och därmed låg läget öppet för den revolt av armén i Britannien som inleddes år 407. Armén i Britannien följde sin kejsarkandidat Konstantin III över till Gallien och den kom aldrig mer att återvända. År 408 började saxarna återigen plundra den brittiska kusten, men endast få romerska trupper, om ens någon, fanns tillgängliga. Det är troligen året därpå som britterna organiserar sitt eget försvar och revolterar mot de kvarvarande representanterna för det romerska riket. 

Nennius var en munk som på 700-talet skrev en brittisk historia. Han hade endast sporadiska kunskaper om Britanniens romerska period, men trots att flera hundra år hade passerat sedan romarna lämnade ön, tvekade han inte att kritisera deras styre. Såsom ett eko från de stämningar som måste ha rått på ön innan revolten år 409, påstod han bestämt att Roms lagar och styre var ett ok och att britterna fick betala ett högt pris för den romerska arméns skydd mot barbarerna. 

Tre gånger dödade britterna Roms representanter, men när de plågades av de inkräktande barbarfolken skottar och pikter, vädjade de ivrigt om hjälp från romarna. Som svar på deras böner anlände ministrar som gjorde effektfulla entréer som gav intryck av djup sorg, med huvudena täckta av damm och de tog med sig dyra gåvor som försoningsgest för morden på representanterna. De blev vänligt mottagna av konsulerna och man svor att underkasta sig det romerska oket oavsett vilka pålagor som det kunde medföra.

 

Romarna kom därför med en mäktig armé för att hjälpa britterna och sedan de utsett en föreståndare och ordnat förvaltningen återvände de till Rom. Detta hände till och från under loppet av trehundrafyrtioåtta år. Imperiets förtryck fick britterna att återigen massakrera de romerska representanterna och återigen vädja om hjälp. Än en gång tog romarna över styret av britterna och hjälpte dem driva tillbaka deras grannar. De berövade landet dess guld, silver, brons, honung, värdefulla klädnader och sedan de dessutom försetts med rika gåvor återvände de i triumf till Rom.[xi]

Sedan Konstantin III lämnat Britannien år 407 med nästan hela den stridsdugliga delen av armén, låg Britannien öppet för saxiska plundringar. Saxarna, ett folk från nordvästra Tyskland, kom strax efter den romerska arméns uttåg i båtar och gjorde strandhugg längs den brittiska östkusten. Folk ute på landsbygden var de som utsattes för saxarnas härjningar och det var de som vidtog motåtgärder. När de väl av egna krafter motat bort saxarna, tog de sitt initiativ ett steg till och gjorde sig av med de förhatliga skatteindrivarna och ämbetsmännen. Det hände troligen år 409 och beskrivs av den senantike historikern Zosimus: 

De [barbarerna] gick så hårt åt Britanniens innevånare och en del bland gallerna att dessa revolterade mot det romerska riket, inte längre lydde dess lagar och återgick till sina gamla sedvänjor. Därför beväpnade britterna sig själva och tog stora risker för att skydda sig och befria sina städer från barbarernas överfall. Hela Armorica och andra provinser i Gallien gjorde som britterna och befriade sig av egna krafter på detta sätt, förvisade de romerska guvernörerna och etablerade sina egna oberoende stater^[xii] 

Zosimus hade innehaft höga poster inom den kejserliga förvaltningen, och det är ingen tvekan om att han menar exakt det han skriver när han nämner utbrytning och etablerande av egna stater. Den stora frågan är dock vilka som stod bakom upproret. Jordmagnaterna skulle aldrig ha revolterat emot den stat som mer än någonsin värnade om deras intressen. Inte heller de inflytelserika curiales hade några intressen av en utbrytning från riket. Dessa hade ju på många sätt lyckats överflytta skattebördan från dem själva till de lägre klasserna genom sina förvaltningsuppdrag och skatteindrivning. Revoltörerna borde ha utgjorts, liksom i Armorica, huvudsakligen av slavar, koloner, småbönder och desertörer. 

Eftersom Zosimus tydligt länkar detta uppror till det i Armorica som följde strax därefter, kan vi anta att det i Britannien också förekom att slavar och koloner körde bort eller “förslavade” jordägare. Egendomar, som ägdes av senatorer och andra frånvarande jordägare, måste i alla fall ha stått helt utanför ägarnas kontroll och ingen romersk armé fanns som kunde återlämna dem. Den galliske biskopen Germanus besökte Britannien år 429 för att hålla förmaningstal mot de kätterska pelagianerna, som till påvens förtret vunnit insteg bland öns kristna. I Germanus helgonberättelse sägs det, att rika britter fanns med bland åhörarna och att de gärna stoltserade med sin rikedom, men dessa kan mycket väl ha varit nyrika som i efterföljden på 409 års revolt lyckats sko sig, och inte några av de gamla romano-brittiska jordmagnaterna. 

Någon gång under år 410 skriver kejsare Honorius brev till städerna i Britannien, där han uppmanade dem att själva organisera sitt försvar. Honorius gav alltså sin majestätiska tillåtelse till något som britterna redan hade gjort. Kanske trodde han att Konstantin III:s uttåg med armén, något som utlämnade ön till barbarernas plundringar, skulle skapa stöd för den legitime kejsaren Honorius mot usurpatorn Konstantin III. I så fall var det förgäves, därför att britternas revolt var inte riktad enbart mot de romerska ämbetsmän som stödde Konstantin III utan mot den romerska statsmakten överhuvudtaget. 

Breven var riktade till städerna i Britannien och inte till något provinsråd eller liknande. Av den gamla romerska förvaltningen fanns inget kvar och Britannien styrdes efter år 409 av sina städer, ett antal stadsstater civitas. Dessa civitas hade romarna bildat av sina romerska kolonier och de keltiska stammarnas områden och därför kan man säga att Britannien gick tillbaka till ett styre som fanns innan och i början av romarnas ockupation. När britterna “befriade sina städer från barbarernas överfall” är det städernas territorium som avses och inte själva centralorten med sin stadsbebyggelse och stadsmur. Revolten mot Rom skedde huvudsakligen på den keltiska landsbygden och inte i det romaniserade urbana Britannien 

Strukturen på detta styre efter år 409 och vad som utspelades där vet vi inte mycket om. De få krönikorna säger att makten så småningom gled in i händerna på lokala härskare “tyranner”, som styrde självsvåldigt: 

Britannien har kungar, men de är tyranner. Hon har domare, men de är orättfärdiga och i allmänhet begivna på rofferi och plundring, alltid beredda att kasta sig över de oskyldiga, när de själva vill hämnas eller skydda sig. De tar parti för rövare och skurkar. De har flera fruar, ändå hänger de sig åt otukt och äktenskapsbrott. De är alltid redo att svära eder och lika redo att begå mened. De lovar högtidligen och bryter nästan omedelbart sina löften. De för krig, men alltid mot sina egna landsmän och orättfärdigt. De är grannlaga i att åtala tjuvar över hela landet, men vid deras bord sitter rövare, som de inte bara omhuldar utan även belönar. De ger rikligt med allmosor, men å andra sidan finns det en hel hög av brott som de har begått. De sitter till doms, men sällan fäller de rätt dom. De föraktar de oskyldiga och ödmjuka, men de utnyttjar varje tillfälle att upphöja till det yttersta de blodtörstiga, de högfärdiga, de sammansvurna och äktenskapsbrytarna, Guds fiender, som fullständigt borde utrotas och glömmas bort.

 

De har många fångar i sina fängelser, nedtynga av kedjor, men de sitter där på grund av deras illojalitet snarare än som straff för något brott de begått.[xiii]

Vid mitten av 400-talet fanns åtminstone fem lokala härskare längs den brittiska västkusten, och mellan dem förekom ständiga strider. En av dessa inbördesstrider orsakades av hungersnöd, men för de övriga vet vi inte vad som orsakade dem. Detta borde egentligen ha varit en tid av samarbete mellan de olika brittiska regionerna. Den lokale härskare som krönikören Gildas kallade “den stolte tyrannen Vortigern”, lejde vid denna tid saxiska krigare från andra sidan Nordsjön att slåss mot de härjande pikterna från norr. I stället för att slåss mot pikterna lockade dessa saxare snart över nya båtlaster med saxiska familjer och krigare, vilka långsamt började driva ut britterna från sydöstra Britannien. De invaderande anglerna och saxarna var alltför primitiva för att kunna nå samma uppgörelser med de infödda som till exempel visigoterna lyckades med, och därför fick deras invasion karaktären av etnisk rensning. När de ockuperade stora landområden kunde de inte använda de besegrade britterna ens som jordbruksslavar. De saknade de mest elementära delarna av en statsapparat för att kunna gå iland med något sådant. Saxarna drev sina jordbruk som självhushåll och hade inga utvecklade marknader där de skulle kunna omsätta stora mängder jordbruksöverskott från slavarbete till exempelvis lyxvaror. 

De brittiska inbördeskrigen gjorde motståndet mot anglo-saxarna svagt och splittrat, men ändå slogs man med enveten energi mot varandra. Det kan finnas två motiv bakom dessa strider, och båda kan ha varit inblandade samtidigt i olika lokala variationer. Det kan dels ha rört sig om uppgörelser mellan de nya keltiska makthavarna som sprungit fram ur 409 års revolt. Men det kan också ha förekommit försök från delar av den gamla romano-brittiska jordaristokratin att vinna tillbaka egendomar de kördes bort från år 409. De gamla jordägarna, som såg sina egendomar falla i händerna på upproriska koloner, förväntade sig antagligen att den romerska armén skulle återvända så snart läget tillät och återställa ordningen. I Armorica ingrep Rom mot insurgenterna år 417 och igen 437. Men det kejserliga intresset för att rädda Britannien var svagt. År 446 kom en vädjan från Britannien till Aëtius att ingripa, men Aëtius svarade avböjande. De tidigare brittiska jordmagnaterna måste ha insett att ingen romersk general med en hop hunner skulle komma till deras räddning, och istället försökte man förgäves utföra en kontrarevolution av egna krafter. Öns framtid tillhörde dock inte Britannien utan England, dvs. de nya angliska och saxiska kungadömena som så småningom började växa fram.