Romare, rövare och Rebeller. Kapitel 3, forts.: Alperna, Armorica

Alperna

De romerska alpprovinserna, de västra Alperna, var kända banditområden. Här levde jordbruksfamiljerna på marginalen och ett missväxtår fick många att gå samman i grupper för att ägna sig åt rån och stölder. Det var i Alperna som den helige Martinus (ja, det är hans helgondag som är känd som Mårten Gås) blev överfallen och bortförd av rövare, men då han var ett ovanligt flitigt helgon kunde han snart övertala rövarna att ta dopet och byta yrkesverksamhet. Från detta område kom också Proculus, en hög militär, som år 280 utropade sig till Augustus i uppror mot den sittande kejsaren. Enligt krönikan Historia Augusta kom Proculus från en familj som i södra Alperna skapat sig en förmögenhet genom röveri. Så förmögen hade familjen blivit genom detta näringsfång att han kunde beväpna två tusen egna slavar för att backa upp sitt krav på kejsartiteln.

Även om området inte var ekonomisk värdefullt för Rom, gick de få rutterna mellan Gallien och Italien genom alppassen. Området var också viktigt för kommunikationerna mellan södra Gallien och Norditalien till arméerna i Donaudalen. Rom hade en period en gränsarmé, Gallia Riparensis, i Rhonedalen, vilket var ovanligt för ett område som saknade riksgräns eller kust. Den enda tänkbara anledningen måste ha varit att skydda kommunikationerna mot banditer och Bacaudae i alpprovinserna.

Under det kaotiska året 408 hade den västromerska överbefälhavaren Stilicho sänt sin förtrogne gotiske general Sarus in i Gallien, inte för att bekämpa de invaderande germanerna utan för att strida mot kejsarpretendenten Konstantin. Den brittiska fältarmén hade år 407 gjort uppror mot Honorius och hyllat Konstantin som kejsare. De hade sedan korsat kanalen in i Gallien, där de kvarvarande romerska styrkorna anslöt sig till den britanniska armén. Till en början var Sarus framgångsrik och besegrade två av Konstantins generaler, men tvingades snart att retirera tillbaka till Italien. Det som därefter inträffade skildrades kortfattat av krönikören Zosimus:

Konstantins generaler satte efter honom [Sarus] med hela deras huvudstyrka och det var endast med svårighet som han kom undan. Allt sitt byte tvingades han överlämna till Bacaudae, som hejdade honom i Alperna, i utbyte mot fri passage till Italien.[i]

Sarus armé hade besegrat två av Konstantins generaler och måste ha varit betydande även om den befann sig på reträtt. Bacaudaes ställning i Alperna bör verkligen ha varit formidabel om den kunde diktera villkoren för en västromersk armé. Ingen antik källa nämner någonsin att den romerska armén försökte sig på att med blodigt våld slå ner Bacaudae i Alperna på samma sätt som man gjorde i Armorica och Tarraconensis.

Denna incident inträffade strax innan Armorica och andra delar av Gallien förvisade de romerska ämbetsmännen och upprättade ett eget styre. Alperna tillhörde onekligen “andra delar av Gallien” och här styrde tydligen Bacaudae. Antika källor säger inte mycket om vad som tilldrog sig i alpprovinserna vid denna tid. Däremot vet vi att den västromerske överbefälhavaren Aëtius långt senare försökte återfå romersk kontroll. År 437 hade han med hunnernas hjälp anställt en massaker på burgunderna och med de överlevande burgunderna ingick han ett avtal år 444. Burgunderna fick slå sig ner och dela land med de romerska jordägarna i Savoyen. Några år tidigare hade en grupp alaner fått slå sig ner på land nära Valence i Rhonedalen. Burgunderna och alanerna blev med dessa avtal federerade till Rom och förväntades ställa upp med trupp vid behov. Att båda dessa utposteringar gränsade till de romerska alpprovinserna kan inte ha varit en slump. Aëtius hade placerat alaner under kung Goar utanför Orléans för att undertrycka Bacaudae i Armorica. Därför är det troligt att också burgunderna och alanerna utanför Valence skulle fylla samma funktion. Vid denna tidpunkt hade Västrom stora problem med återkommande uppror från Bacaudae i Armorica och Tarraconensis (nordöstra Spanien). Västrom hade gett upp territorium till olika germanska kungar, men man ville inte tvingas till samma sak med Bacaudae och för detta behövde man alansk, gotisk och burgundisk hjälp.

Armorica

Året 406 e.Kr. kunde inte ha slutat på ett mer olyckligt sätt för Västrom. Under återkommande strider mot visigoterna och romerska inbördes konflikter hade Roms starke man Stilicho dragit allt fler trupper från Gallien och Britannien till den centrala fältarmén i norra Italien. Rhengränsen hade till stor del överlåtits till de germanska allierade stamförbunden franker och allemanner. På nyårsafton år 406 tar sig de asdingiska och silingiska vandalerna tillsammans med sveber och alaner över det svagt försvarade Rhen nära Mainz. Vandalerna blir genast attackerade av frankerna, men efter bistånd från alanerna slogs attacken tillbaka. Därefter var allt militärt motstånd bortblåst och ett oöverträffat härjningståg inleds. Den samtida poeten Orientius, som troligen var biskop i Auch, beskrev det som att:

[…] hela Gallien var ett enda rykande bål.[ii]

Trier, den största romerska staden norr om Alperna, brändes ner och sedan drog de vidare mot engelska kanalen. Därefter vände den germanska soldatesken söderut, över Seine och Loire och in i Akvitanien. Förutom denna huvudrutt av ödeläggelse drog mindre oberoende grupper av germaner fram över hela Gallien och i dessa spår följde hungersnöd för innevånarna. Efter att i tre år ha härjat södra Gallien lämnade barbarerna den utblottade regionen år 409 och drog in i Spanien i stället. I stället kom visigoterna, som visserligen hade intagit självaste Rom, men som därefter sett sin armé krympa utan att de lyckats nå några bestående resultat från sin framgång.

Under dessa katastrofala år agerade den västromerska statsmakten osmidigt och med inkompetens. Kejsaren och hans generaler var mer upptagna med intriger och att bekämpa usurpatorer än att upprätta ett effektivt försvar mot barbarerna. År 410 gick det inflation i personer som proklamerat sig som kejsare. Det fanns en i Ravenna, en i Rom, två i Arles och en i Tarragona.

Bristen på initiativ från kejsaren i Ravenna fick armén i Britannien att utropa en egen kejsare, Konstantin, och att korsa kanalen där de kvarvarande romerska trupperna i Gallien anslöt sig till revolten. Konstantin lyckades inte etablera full kontroll över centrala och södra Gallien, och när kejsaren i Ravenna till slut skickade trupp år 408 till Gallien var det för bekämpa Konstantin och inte för att skydda Galliens städer mot barbarerna.

Det romerska riket hade haft en stående yrkesarmé under femhundra år vid denna tidpunkt. Vanliga medborgare hade ingen erfarenhet av strid och förväntades inte själva sätta upp ett försvar mot de invaderande barbarerna. De styrande beväpnade aldrig sina medborgare och det rådde förbud för vanliga medborgare att beväpna sig själva, men på lokala initiativ som av t.ex. biskop Exuperius i Toulouse försvarades ändå en del städer av innevånarna. Först år 440, sedan vandalerna enkelt intagit Karthago, medgav kejsaren att civila fick beväpna sig i nödlägen. Det var alldeles för sent för att ha någon som helst effekt.

I Britannien hade fältarmén under Konstantin lämnat ön och de kvarvarande trupperna var ytterst försvagade. Gränsarmén för tractus Armoricanus, som hade uppgiften att skydda kusten mellan Seine och Garonne, hade på papperet en styrka på 7.500 man. Men enligt den samtida förteckningen över militära och civila poster, Notitia Dignitatum, hade denna armé dränerats på trupp, som överförts till den galliska fältarmén. I dessa områden var nu den romerska statsmakten både utan auktoritet och utan styrka. Det som hände där var omvälvande men nämns bara i förbigående av senantika krönikörer:

De [barbarerna] gick så hårt åt Britan- niens innevånare och en del bland gallerna att dessa revolterade mot det romerska riket, inte längre lydde dess lagar och återgick till sina gamla sedvänjor. Därför beväpnade britterna sig själva och tog stora risker för att skydda sig och befria sina städer från barbarernas överfall. Hela Armorica och andra provinser i Gallien gjorde som britterna och befriade sig av egna krafter på detta sätt, förvisade de romerska guvernörerna och etablerade sina egna oberoende stater.[iii]

Här har vi att göra med någonting mer radikalt än att invånarna i städer som Toulouse tog upp sitt eget försvar, därför att det innebar knappast att man förvisade ämbetsmännen och upprättade ett eget oberoende styre. Det är frågan om en resning bland de fattiga och egendomslösa. Salvianus, som är en av få senantika skribenter som uttryckte sympati för de lägre klasserna, beskrev deras förtvivlan som fick dem att upprepade gånger resa sig i form av upprorsrörelsen Bacaudae.

Jag skall nu ta upp Bagaudae, vilka berövade, ansatta och mördade av gemena och blodtörstiga ämbetsmän sedan de förlorat sina romerska rättigheter, medborgarskap, förverkades också hedern av sitt romerska namn. Vi förvandlade deras olycka till kriminalitet, vi stämplade dem med ett namn som erinrar om deras förluster, med ett namn som vi själva tänkt ut till deras skam. Vi kallar dessa män upprorsmakare och stöter bort dem fullständigt, dessa som vi själva tvingat till brottslighet. Av vilken anledning finns Bagaudae, annat än på grund av våra orättfärdiga gärningar, domarnas grymma utslag, fördrivningarna och utpressningarna från dem som omvandlat de offentliga indrivningarna till att föröka sina privata förmögenheter och gjort skatteföreskrifterna till en möjlighet för egen plundring?

 

Såsom vilda djur, istället för att styra över dem som är ställda under deras makt, har byråkraterna förtärt dem, inte bara livnärt sig på deras ägodelar som vanliga banditer brukar, utan även slitit ut deras kött och blod. Således har det blivit så att män som var kvävda och halvdöda av brutala pålagor börjat bli faktiska barbarer, eftersom de inte tilläts bli romare. De var nöjda med att bli vad de inte var, eftersom de inte längre fick vara vad de varit; och de tvingades försvara sina liv så gott de kunde, då de förstod att de redan hade förlorat all sin frihet.

 

Hur skiljer sig vår nuvarande situation ifrån deras? De som förut inte anslutit sig till Bagaudae tvingas nu ansluta sig. De överväldigande kränkningar som fattiga män får utstå tvingar dem att vilja förena sig med Bagaudae, men deras kraftlöshet hindrar dem. De är som fångar nedtyngda under en fiendes ok, uthärdande sin tortyr av nödtvång, inte av eget val; i sina hjärtan längtar de efter frihet medan de lider under det värsta slaveri.[iv]

 Det finns en beskrivning av en slavrevolt i Bazas, en stad söder om Bordeaux, som alaner och goter belägrade år 414. Detta slavuppror hade stöd också av fria medborgare, något som inte var tänkbart under det berömda slavuppror som Spartacus ledde 486 år tidigare. Händelsen nämns av Paulinus från Pella under en uppräkning av hans livs olyckor:

 Trots allt jag berättat hade inte ens med detta den yttersta gränsen nåtts för det lidande vi uthärdade. För när vi drevs bort från vårt fäderneärvda hem och vårt hus brann upp, belägrade genast fienden oss i den närliggande staden Bazas, som också var mina förfäders hembygd. Och än värre än fiendens belägring, utbröt en konspiration bland slavarna som stöddes med meningslös frenesi av några ungdomar. De hade lämnat godsen och beväpnat sig för att slakta herrarna. Från denna fara, O rättfärdige Gud, skyddade Du oskyldigt blod, kväste den genast genom några skyldigas död och ordnade så att den lönnmördare som hotade just mig dödades utan min vetskap av en annans hämnande hand […][v]

 Här har vi svart på vitt att den jordägande aristokratin betraktade slavuppror som farligare än barbarernas attacker. Efter det att barbarhorderna dragit fram hade ju jordägarna kvar sina egendomar som de återställde, samlade ihop slavar och koloner och fortsatte livet som förut. Med barbarerna gick det också att förhandla och Paulinus lyckades häva belägringen genom att få de belägrande alanerna att byta sida och goterna tvingades dra sig tillbaka. Men med slavarna fanns det inga förhandlingar eller kompromisser och utifrån Paulinus skildring verkar upproret ha krossats utan misskund och med en beslutsamhet som romarna aldrig uppvisade mot barbarerna.

Det romerska Armorica sträckte sig från Loire till Seine och utgjorde kärnområdet för Bacaudae. Där saknade staten styrka att omedelbart krossa upproret. Detta uppror var till sin omfattning större än år 286 och mer omvälvande. I tio års tid lyckades Bacaudae hålla Armorica som ett eget område utanför Roms kontroll. Det var inte förrän år 417 som Rom hade återhämtat sig nog för att återta Armorica. Detta nämns i förbigående i ett diktverk som egentligen handlar om en resa längs liguriska kusten.

Fader Exuperantius lär Armoricas kuster att återigen hålla av freden. Han återupprättar lagarna och återinför friheten och låter inte längre innevånarna utstå att vara slavar till sina egna slavar.[vi]

Att slavägarna var slavar till sina egna slavar skall uppfattas bokstavligt. Tillbakahållen vrede under ett helt liv i förnedring som slav släpptes loss när slavar gjorde revolt under antiken, och att låta slavägarna själva känna på slavlivet tillhörde nog de mer återhållsamma formerna för detta. Vi såg detta fenomen tidigare i Afrika när circumcelliones befriade slavar. Slavar och koloner beslagtog godsen och drev dem vidare i egen regi, men vi saknar som vanligt närmare information om hur detta gick till.

Vi saknar också upplysningar om hur dessa befriade områden styrdes, men det kan knappast ha varit någon avancerad form av styre. Bacaudae var trots allt en primitiv rörelse utan någon hög grad av organisation. För den romerska statsmakten var städerna medelpunkterna för administrationen, men inte för Bacaudae som var en landsbygdsrörelse även om den inte saknade sympatisörer bland stadsbefolkningen. Bacaudae attackerade ibland städer därför att det var dit jordägarna sökte skydd, och det var där som skatteindrivare, domare samt andra ämbetsmän residerade. Städerna hade också varor och tillverkning som saknades på landsbygden, men vi hör aldrig talas om att Bacaudae tog över och ockuperade städer för en längre tid på samma sätt som man troligen gjorde med storgodsen.

Det egna styret över Armorica bestod framför allt i att samlas i en skogsdunge för att diskutera, hålla rättegångar, samordna ett försvar mot den romerska arméns försök att återta Armorica som säkerligen skulle komma, och liknande. Vi ska nog inte tänka oss en apparat av funktionärer, byråkrater, lagsamlingar, polis, en stående armé och annat som utmärkte den högt organiserade romerska staten. Den enda lilla inblick vi har om Bacaudaes inre liv, kommer från västvärldens sista antika komedi, Gnällspiken Querolus. I den utspelar sig följande dialog mellan Querolus och husets lar familias (husgud):

Husguden:   Vilken slags makt frågar du efter?

Querolus:    Att jag får plundra dem som inte är skyldiga mig något, att få döda främlingar och      vad mina grannar anbelangar, att få plundra och döda dem.

Husguden:  Ha, ha, ha, du söker röveri, inte makt. Vid Pollux, jag förstår inte hur detta ska kunna villfaras dig. Aha! Jag har det: Du kan få det du vill ha. Gå och lev längs Loire!

Querolus:    Och sedan då?

Husguden:   Där lever man enligt naturens lag. Detta är inget skoj. Där avkunnas dödsdomar under en ek och skrivs ner på ben. Där får även bönder debattera och enskilda medborgare döma. Där är allt tillåtet. Om du är rik kommer du att kallas patus – precis som våra greker kallar folk. O skogar, o enslighet, vem säger att du är fri? Det finns många fler viktigare saker som jag skulle kunna nämna. Hur som helst, detta räcker för tillfället.

Querolus:   Men jag är varken rik eller vill ha dödsdomar under en ek på detta sätt. Jag har ingen nytta av dessa skogslagar.

Husguden: Nå, sök då efter någonting  angenämare och mer ärofullt om du  inte kan med dessa lagar.[vii]

Det är svårt att veta vad som exakt hände med rika personer då patus antagligen är ett keltiskt ord av okänd betydelse, men Thompson föreslår att det kanske är så här som slavägarna formellt blev slavar till sina egna slavar. Författaren till Querolus är okänd, men den har ofta tillskrivits Rutilius Namatianus, som var nära vän till sonen för Armoricas vedersakare Exuperantius, som antagligen var prefekt över Gallien. Namatianus hade förmodligen, genom sina bekantskaper, fått veta en del om livet inom Bacaudae. Legenden om Robin Hood och hans män kan mycket väl ha sitt ursprung i folkminnet av dessa skogsmän som opponerade mot jordmagnaternas förtryck och sökte friheten under trädkronorna. Enligt Salvianus lockade denna frihet inte bara slavar och koloner utan även “många värdiga och ädla män” än till barbarerna, än till Bacaudae:

Fastän dessa mäns seder och språk skiljer sig från dem som de tagit sin tillflykt hos och vilka inte är vana vid, om jag så får säga, den odör som sprids från barbarernas kroppar och kläder, föredrar de ändå det främmande livet där framför den förhärskande orättvisan hos romarna. Numera ser man människor överallt som går över än till goterna, än till Bagaudae eller andra barbarer som någonstans tagit herraväldet, och de ångrar inte sin landsflykt eftersom de hellre lever som fria män, fastän till synes i fångenskap, än som fångar i till synes frihet. Härav kommer det sig att det romerska medborgarskapets namn, en gång inte bara högt aktat utan också kostsamt att förvärva, nuförtiden självmant förkastas och skys, och betraktas inte bara som värdelöst utan i det närmaste som avskyvärt. Vilket tydligare bevis på den romerska orättvisan ligger det inte i att många värdiga och ädla män, för vilka den romerska statusen borde vara den främsta källan till berömmelse och ära, inte desto mindre pressats så långt av den romerska orättvisan att de inte längre vill vara romare.[viii]

Även om Exuperantius kunde befria godsägarna från slaveri och återinsätta de romerska ämbetsmännen, var det bara tillfälligt. Landsbygdens egendomslösa var lika desperata som förut och den romerska statsmakten hade visat sig svag.

Fortsättning följer...