Romare, rövare och rebeller. Kapitel 2: Barbarerna

2. BARBARERNA

Om man ska försöka förstå vad som utspelade sig under de ”barbarinvasioner” som till slut stjälpte det västromerska imperiet över ända, då ska man fördjupa sig i historien kring de gotiska stammar som levde norr om det romerska rikets gräns längs Donau. Under hundra år från år 376 till år 476 gick de från flyktingar inom det romerska riket till ett gotiskt kungadöme som kapade åt sig en ordentlig bit av det västromerska riket vid dess fall. Under dessa hundra år utgjorde de en flytande gotisk ö inom ett romerskt hav. Deras oavbrutna skavning med sina romerska grannar skapade ett djupare avtryck i historiekällorna än för andra “barbarer”. Trots luckor i källmaterialet kan vi ändå göra oss en bild av vad som utspelade sig mellan de gotiska hövdingarna och deras fria krigare, växlingarna mellan konfrontation och samarbete med den romerska jordägande aristokratin samt förhållandet mellan goter och imperiets förtryckta massor. 

De finns två föreställningar om hur folk som levde nära den romerska gränsen upplevde sin mäktige granne. När de såg städer med badhus, teatrar, akvedukter och omätliga rikedomar, ville de girigt kasta de sig över dem, plundra och vandalisera dem enligt den ena föreställningen. Enligt den andra blev de så avundsjuka på det civiliserade livet att gjorde allt för själva bli och leva som romare. Medan det första onekligen gällde för de krigarskaror som då och då vällde över gränsen, är det senare högst tveksamt. 

Franker, allemanner, goter, alaner och andra barbarer kände mycket väl till livet och förhållandena i imperiet, då många hade värvats till romersk krigstjänst. Goter fick i ökad utsträckning fylla ut de glesnande leden inom den romerska krigsmakten, som på 300-talet på papperet uppgick till över 500 000 man.  

Men soldatlivet utövade ingen lockelse för den vanlige romaren. Det finns berättelser om frivilliga amputationer av tummarna som ett sätt att undgå utskrivning. Antalet desertörer var också i stigande. I den senromerska hären rådde en ständig manskapsbrist, som man försökte åtgärda med sedvanliga tvångsmetoder. Om man blev ertappad med självstympning dömdes man att levande brännas på bål. Vi vet också att år 440 var det belagt med dödsstraff att gömma desertörer. Leden fylldes av tvångsutskrivna män. Tiden då armén nästan uteslutande bestod av frivilligt värvade unga män var sedan länge förbi. Inom alla stadsnäringar som av staten betraktades som viktiga rådde ett ärftlighetstvång, dvs. att söner tvingades ta över sina fäders yrken. Armén var inget undantag och soldatsöner tvingades tjänstgöra så snart de nått lämplig ålder. 

Men undantagen från dessa tvångsutskrivningar var många. Slavar, kockar, bagare, präster, dignitärer inom förvaltningen och senatorer är några exempel. Endast bland kolonerna, som ju hade status som fria män, fanns det en stor tillgång av lämpliga rekryter. De romerska jordmagnaterna var ålagda att i förhållande till sitt jordinnehav ställa ett antal av sina koloner till arméns förfogande. Men de besuttna var ovilliga att släppa ifrån sig arbetskraft. De obstruerade på alla sätt mot dessa utskrivningar och slutligen utvecklades en praxis där de betalade en summa pengar för varje rekryt som de valde att behålla. För den romerska staten var det betydligt enklare att då betala ”barbarer” i eller utanför det romerska rikets gränser att tjänstgöra som soldater i den romerska armén. På 440-talet e.Kr. tyder kejserliga dekret på att tvångsutskrivningar av romerska medborgare har upphört och att armén bestod nästan uteslutande av germaner, goter, hunner med flera icke-romerska folk.

Men en gotisk rekryt utsatte sig för de romerska officerarnas omtalade brutalitet, pennalism och korruption. Med kadaverdisciplinen följde också långa dagar av exercis och hårt arbete samt kvällar och nätter i trånga baracker. Sedan tillkom ju alltid risken att dö, stympas eller vanställas i strid. När större kampanjer planerades, kunde den truppenhet man tillhörde förflyttas tvärs över hela imperiet och sedan bli permanent förlagd där, långt ifrån sin födelsebygd och vänner. Fältarmén i Gallien revolterade år 361 när den beordrades till den östra halvan av imperiet och det finns noteringar om andra protester i sådana situationer. 

En annan baksida av den romerska kulturen, romanitas, var ett utbrett förakt och en rädsla för barbarerna. De upplevdes som ett hot mot den civiliserade livsstilen och dess värderingar. I vissa avseenden påminner det om nutidens läge för Europas invandrare. De är nödvändiga som arbetskraft, liksom goterna i det senromerska riket var nödvändiga som soldater, men grupperingar bland den inhemska befolkningen avskydde dem. På samma sätt som nutidens mindre skrupulösa politiker, kunde romerska ämbetsmän underblåsa de fientliga stämningarna. Den romerske historikern Ammianus beskriver vad som hände i staden Adrianopel, där en trupp gotiska soldater i romersk tjänst hade sin vinterförläggning. Revolterande goter närmade sig staden och kejsaren som inte var säker på var lojaliteten hos stadens trupp låg, beordrade att de skulle förflyttas. Men den gotiska truppen krävde proviant och respengar. Högste ämbetsmannen i Adrianopel lät då:

 

[…] kalla samman drägget bland folket tillsammans med vapensmedjans arbetare, vilka var väldigt många. Han satte vapen i händerna på dem, beordrade att trumpeterna skulle ljuda och hotade goterna med de ohyggligaste efterräkningar om de inte omedelbart avtågade i överensstämmelse med kejsarens befallning. Goterna, förbryllade över denna oväntat dåliga behandling och oroade inför möjligheten av en attack från befolkningen, mer som ett infall än noga överlagt, stod blickstilla ända tills slutligen en storm av förbannelser och förolämpningar, uppbackade av en och annan projektil, drev dem till öppen revolt.[i]

Attityderna hos de romerska kejsarna skiftade ständigt. Några år efter denna händelse då behovet av gotiska rekryter till armén var akut slog de romerska myndigheterna ner på antigotiska missnöjesyttringar med stor brutalitet. År 408 däremot släppte man loss en massaker på familjerna till barbarsoldater i västromersk tjänst.

De gotiska krigarna i romersk tjänst kunde på nära håll se hur slavar och koloner behandlades. De var naturligtvis särskilt upprörda över att se goter som tillfångatagits i krig mot romarna i detta läge. Detta var så långt man kunde komma från det liv de hade som fria gotiska stammedlemmar. För den vanlige, frie, goten fanns inget lockande eller pittoreskt med det romerska samhället. Men de gotiska stormännen, krigararistokratin, de hade däremot skådat ljuset. 

Norr om Donau hade det gotiska samhället blivit alltmer skiktat under den tid som man levt i Roms grannskap. De flesta goter var fortfarande fria småbönder. Det fanns också en grupp fattiga och utblottade jordlösa, som kunde få säsongsarbete hos den lokale storbonden. Dessa stormän ägde jättelika gårdar, som bland annat drevs med hjälp av jordbruks- och hushållsslavar. Dessa slavar var mestadels krigsfångar, som tagits under raider in i det romerska imperiet eller i krig med grannfolk. Men även den rikaste got kunde aldrig komma i närheten av det ofantliga jordinnehav och antalet slavar som en romersk senator besatte. Därtill saknade det gotiska samhället en statsapparat med en stående här, poliser, jurister, byråkrater, skatteindrivare med flera som krävs för att hålla igång ett sådant system. 

De gotiska stamhövdingarna hade följen av krigare, med personliga lojalitetsband till sina ledare. Därför kunde det bland dessa krigare finnas de som tillhörde andra stammar. Med tiden kom följena att innehålla även andra folk som markomanner, alaner, hunner och missnöjda romare som anslöt sig och svor sin lojalitet till en framgångsrik gotisk hövding. De mäktigaste hövdingarna bildade en ärftlig aristokrati, som samlade sig i ett maktutövande råd. Det skulle också finnas en församling av fria krigare med vetorätt mot rådsbeslut, men det är tveksamt om den hade någon betydelse vid den tidpunkt som här avhandlas. 

För de gotiska stormännen och deras följen framstod romarriket som ledljuset i mörkret. De såg avundsjukt på, hur de romerska magnaterna kunde leva ett bekvämt liv, utan arbete, med enorma gods och i den mest otroliga lyx. De hade själva börjat anamma den romerska överklassens vanor. Man importerade vin, fina tyger, glas, lergods, bronssmycken, guld och silverhantverk mm från Rom. Man betalade med slavar. Denna import blev med tiden alltmer omfattande. När goterna låg i konflikt med Rom, var förhandlingskraven nästan alltid fri handel över gränserna och vid mitten av 300-talet blev handeln över Donau fri, med undantag för det som kejsarna betraktade som militärstrategiska varor.

Katastrofen vid Adrianopel

År 376 förändrades allting för goterna. Hunnerna, ett asiatiskt nomadfolk med beridna bågskyttar hade invaderat goternas land. Tervingerna, en gotisk stam, flydde över Donau in på romerskt territorium. De romerska myndigheterna såg det som en unik möjlighet att rekrytera soldater till den romerska armén bland dessa flyktingar. En annan flyende gotisk stam, greuthungerna, vägrades tillträde till den romerska sidan av Donau, men de tog sig ändå över gränsen. Antalet flyktingar kom att överväldiga myndigheterna och precis som i en nutida flyktingkatastrof rådde det brist på allt nödvändigt. Dessutom försökte korrupta romerska ämbetsmän tjäna en slant på det förtvivlade läge som goterna befann sig i. En del goter var tvungna att sälja sina egna som slavar i utbyte mot mat och andra förnödenheter. De regionala romerska arméstyrkorna och deras befälhavare Lupicinus kunde inte stoppa goterna från att bryta sig ut från sitt läger och söka sig till bördigare områden, i jakt på mat. Lupicinus gjorde då ett försök att lönnmörda tervingernas och greuthungernas ledare. Men tervingernas ledare Fritigern klarade sig undan och goterna gick till öppen revolt. 

Flera klumpiga försök att med lokala styrkor stoppa revolten misslyckades och ledde bara till att goterna kunde rusta sig med romerska vapen. Under två år drog goterna härjande fram över den trakiska landsbygden. Fler goter anslöt sig liksom andra folk som alaner, hunner och taifaler. De tidigare nämnda goterna i romersk tjänst som angreps av mobben i Adrianopel, anslöt sig till Fritigern, men även en del marginaliserade romare lierade sig med den gotiska revolten. Några år tidigare hade kejsarmakten spårat upp guldbrytare, som avvikit på grund av de hårda villkoren och tvingat tillbaka dem. Dessa fanns nu med bland de romare som anslöt sig till goterna. Ammianus skildrar detta: 

Några av deras fångar eller andra som frivilligt hade överlämnat sig, visade dem var de välbeställda distrikten låg, särskilt dem där mat sades finnas i överflöd. Deras naturliga självförtroende stärktes mycket av att de för varje dag fick tillökning från skaror av deras eget folk vilka tidigare hade sålts till slaveri, tillsammans med många som vid den första flodövergången hade bytts bort mot lite lätt vin eller mögligt bröd av män som var halvdöda av svält.

 

Till dem anslöt sig också ett icke ringa antal professionella guldbrytare, vilka inte längre orkade med den tunga skattebördan. Dessa var varmt välkomna och visade sig vara till stor hjälp då man for fram i detta främmande land, därför de kunde visa vägen till spannmålsgömmor och hemliga skrymslen dit folk sökt skydd.[ii]

Det icke-gotiska inslaget var redan i detta skede betydande och bidrog till att bryta ner de förhärskande stam- och släktbanden som den sammanhållande faktorn. I dess ställe kom personliga lojalitetsförpliktelser till enskilda krigsherrar, som knöt stora skaror av krigare till sig. Dessa följeslagare kunde mycket väl tillhöra andra folkslag än den krigsherre de svurit trohet till. Därmed grundlades den utveckling som kom att leda fram till en egen statsbildning där kung och krigaradel utgjorde den härskande klassen. 

Under dessa händelser i Trakien var både den västromerske och den östromerske kejsaren upptagna med andra gränskrig. Det dröjde ända till augusti 378 innan kejsare Valens försökte sig på en större attack mot den gotiska hären utanför Adrianopel. Det blev en total katastrof, där Valens stupade tillsammans med eliten av den östromerska armén. Under tre års tid härjade goterna obehindrat på Balkan. De försökte till och med att storma Konstantinopel, men gav upp inför dess mäktiga stadsmurar. 

Det militära nederlaget var inte större än många andra som Rom lidit under sin långa historia. Men denna gång var det tydligt att man saknade resurser för en snabb återhämtning. Den nye östromerska kejsaren Theodosius I kunde inte mobilisera och utbilda de nödvändiga styrkorna. Han valde därför en helt annorlunda taktik gentemot goterna.

Eden vid Donaus strand

Theodosius ville få till stånd en uppgörelse med goterna, men goterna kände sig bundna av en högtidlig ed som de svurit varandra innan de trotsade romarna och bröt ut från flyktinglägret vid Donau. Men många inom den gotiska krigaradeln hade endast halvhjärtat svurit på att bekämpa romarna, oavsett vilka favörer som romarna var villiga att erbjuda dem. Uppdelningen av den gotiska krigaradeln i två läger beskrevs av en samtida romare:

Den ena sidan sa, att de nu skulle glädjas och vara nöjda över sin stora lycka, den andra att de skulle stå vid sina ord som de givit hemmavid och inte bryta dem. Detta löfte, det mest oheliga av alla bortom all normal barbarism, bestod i att även om de bemöttes med den största välvilja från romarna, så skulle de sammangadda sig mot detta på alla sätt och använda alla möjliga trick för att komma åt dem som låtit sig köpas, så att de skulle kunna ta romarnas hela territorium i besittning. Detta var grunden till konflikten och då de hade olika uppfattningar, splittrades de. Några omfattade den avskyvärdaste av planer och andra en mer hedervärd, även om båda fraktionerna dolde den egentliga orsaken till deras osämja.[iii]

Theodosius visste, att troheten till denna ed hade ett pris. Fritigern själv hade strax innan slaget vid Adrianopel, utan att fråga sina gotiska krigare, inlett förhandlingar med kejsare Valens om en uppgörelse. Theodosius översände dyrbara gåvor och betygelser åt “de främsta till rang och börd bland stamledarna”. Onekligen kände sig många av dessa smickrade av kejsarens personliga invitationer, men det muttrades i goternas led om sveket mot eden vid Donau. Vid en bankett anordnad av Theodosius utbröt ett öppet gräl mellan de båda gotiska fraktionerna och det slutade med att den proromerske goten Fravittas stötte sitt svärd i sidan på den antiromerske Eriulf. 

De gotiska leden splittrades och en del gotiska krigsherrar gick nu öppet över i romersk tjänst. Theodosius kunde den 3:e oktober år 382 ro iland ett efterlängtat avtal med goterna. Fritigern och hans folk fick bosätta sig på ett landområde söder om Donau. Ett gotiskt självstyrande område där goterna inte var underkastade romersk lag och myndighet. De tilldelades även spannmål , i utbyte mot att vid behov ställa gotisk trupp till imperiets förfogande. Det kom dock att dröja, innan Theodosius krävde in denna motprestation. 

De goter som redan gått in i den romerska armén användes enkom till att bekämpa andra goter, eller att slå ned upproriska romare. Dessa båda grupper var för övrigt ofta förbundna med varandra. År 400 revolterade gotiska trupper i Mindre Asien mot centralmakten i Konstantinopel och genast anslöt underkuvade massor från lokalbefolkningen och goter i förskingring till deras revolt. Men det högsta gotiska befälet hade ingen avsikt att göra gemensam sak med de förtryckta romerska massorna. De ville bara skaffa sig egna bättre positioner inom det romerska riket. Den tidigare nämnde Fravittas fick för övrigt uppdraget att för romarnas räkning slå ner revolten. 

De vanliga goterna ville ha mer jord och spannmål, så missnöjet med avtalet från år 382 var stort. Gotiska krigare hade år 394 instämts av Theodosius I för att användas mot vad han betraktade som orättmätiga västromerska tronpretendenter. Det var första gången som goter i stor skala användes i ett romerskt inbördeskrig och det slutade med massförluster för både den västromerska armén och den gotiskt östromerska styrkan. Missnöjda goter inom och utom det romerska riket utsåg en gemensam “kung” Alarik (395-410), som för eftervärlden är känd som den förste barbaren på 800 år, att inta Rom. Men Alarik, som visserligen hade varit det antiromerska partiets man, hade varken möjlighet eller önskan av att krossa det romerska imperiet. I stället drev han på för nya uppgörelser med romarna och höll sin del av sådana överenskommelser. Han balanserade försiktigt mellan de vanliga goter som åstundade jordlotter och de pro- respektive antiromerska fraktionerna bland adeln. 

Alariks efterträdare, Athaulf (410-415), pressades hårt av romarna trots att imperiet just då nått ett lågvattenmärke. En federation av germaner och andra folk hade på nyårsafton år 406 gått över Rhen och svept bort det romerska gränsförsvaret. Sedan hade dessa skövlat stora delar av nuvarande Frankrike, Portugal och Spanien för att till sist etablera sig i södra Spanien. Den romerske generalen Constantius attackerade inte goterna direkt utan blockerade effektivt deras livsmedelstillförsel. Den frustrerade Athaulf blev en mer uttalad samarbetsman än någon annan gotisk ledare ditintills. I sitt högkvarter i Narbonne engagerade han romare bland sina rådgivare. Han till och med gifte sig med kejsare Honorius halvsyster Galla Placidia. Detta giftermål gav uttryck åt hans idé om en förening av romare och goter. En romare i Narbonne hörde Athaulf uttrycka detta på ett sätt som inte kunde missförstås: 

Till en början närde jag en brinnande längtan efter att det romerska namnet skulle utplånas och allt romerskt land skulle förvandlas till ett goternas imperium. Jag ville, att Romania skulle bli Gothia och att Athaulf skulle bli vad Caesar Augustus var. Men en lång erfarenhet har lärt mig att det tygellösa lättsinnet hos goterna aldrig kommer att föra med sig att de böjer sig inför lagarna och utan lagar så är en republik ingen republik. Jag har därför valt den pålitligare vägen, att sträva efter att stärka det romerska namnet genom gotisk styrka och jag hoppas att gå till eftervärlden som upphovsmannen till en romersk restauration, eftersom det är omöjligt för mig att ändra imperiets skapnad.[iv]

Athaulfs uttalande är ovanligt klarsynt. Lagar är en väsentlig beståndsdel i ett klassamhälle och en stat. De utgör tillsammans med domstolar, fängelser och poliser de tvångsmedel varmed man kan tvingas till krigstjänst, betala skatt, gå in i slaveri mm. Det gotiska stamsamhället hade bara sedvänjor och inga tvångslagar. De vanliga goterna var inga koloner, betalade inga skatter och kunde inte tvingas ut i krig. Därför skulle ett Gothia aldrig kunna ge “de mest framstående till rang och börd” den makt och den rikedom som de sett i det romerska riket eller Romania som man började benämna det i senantiken. För de goter som gjort karriär inom den romerska armén fanns nog inte Gothia ens i tanken.

Constantius effektiva livsmedelsblockad syftade till att tvinga goterna att återigen föra krig för Roms räkning och Athaulf var villig. Men i Barcelona år 415 mördades Athaulf av goter, som inte delade hans hänförelse över Rom. Till ny ledare för goterna förväntades Athaulfs lika pro-romerske bror väljas, men istället lade en viss Sigerik (415) beslag på ledarskapet med det antiromerska partiets stöd. Efter bara ett par dagar bytte han fot och började underhandla med Rom. Sigeriks styre varade i sjutton dagar, innan också  han mördades av misslynta goter. De flesta av goterna ville återuppta en beväpnad konflikt med Rom och de valde Wallia (415-419) till goternas ledare. Det dröjde dock inte mer än några månader innan Wallia slöt en uppgörelse med Constantius och den gotiska hären tågade till södra Spanien för strida mot de germanska stammar som slagit sig ned där. 

De gotiska krigarna måste ha varit oerhört besvikna. Vem man än valde till kung så var han eller blev han en quisling. Men det var inte ett ogint öde, otur eller en förbannelse bakom detta. Gapet mellan de gotiska krigarna och eliten inom adeln hade vuxit sig så stort att det inte längre fanns någon gemensam grund. Men goternas begäran om land kom att beviljas dem efter två år av framgångsrika strider för Roms räkning i Spanien.

I kompanjonskap med romare

Constantius kallade tillbaka goterna år 418, just innan de var på väg att besegra vandalerna i Spanien. Varför de inte först fick krossa vandalerna är en gåta och ett beslut som romarna fick ångra när vandalerna senare erövrade Västroms afrikanska provinser, vilka gav imperiet stora nettoinkomster och rekryteringsunderlag av icke-barbarer till armén. Men Constantius ville troligen inte fullständigt krossa något av de invaderande folken. De kunde ju alltid användas mot andra folk och man kunde aldrig förlita sig på absolut lojalitet från någon av dem. När vandalerna inte längre utgjorde ett omedelbart hot, så hade Constantius andra planer för goterna. 

Goterna skickades till Akvitanien, där de fick jord på de romerska godsen. Constantius återupplivade troligen ett äldre system, hospitalitas, som hade använts för att inkvartera romersk trupp över vintern. Goterna blev consortes (kompanjoner) till romerska godsägare och erhöll två tredjedelar av den odlade marken samt hälften av skogen och betesmarken på godsen. Detta skedde på romerskt initiativ och utan motstånd från de romerska jordmagnaterna, vilka ändå i de flesta fall ägde gods i många andra områden. Akvitanien hade härjats hårt av de germaner som gått över Rhen elva år tidigare under sin väg till Spanien och antagligen låg stora arealer under fäfot. 

Men historikern Edward Thompson har på ett övertygande sätt lyft fram det romerska egenintresset bakom denna ”givmildhet”. År 417 hade den romerska militären undertryckt en omfattande upprorsrörelse av slavar, koloner och andra förtryckta grupper, den s.k. Bacaudae, på landsbygden i Gallien. Starkast hade denna revolt varit i Armorica, ett område som gränsade till Akvitanien, vilket då som nu gav ett stort jordbruksnetto och var en viktig försörjningsbas för de romerska arméerna vid Rhengränsen. Trots att man för tillfället kuvat revolten, så var Armorica en krutdurk som kunde explodera igen och sprida sig till de för den romerska statsmakten viktiga akvitaniska provinserna. 

Om Bacaudae i Armorica skulle resa sig igen, så utgjorde goterna i Akvitanien en skyddsvall. Från en romersk utgångspunkt var en bosättning av goterna i själva Armorica alltför våghalsigt och särskilt om detta hade skett innan Bacaudae var kuvat. De antiromerska stämningarna bland krigarna dominerade fortfarande och de skulle mycket väl kunnat dra in de upproriska bönerna i sina led. Varje gång som goterna kom i väpnad konflikt med den romerska staten drogs skaror av förtryckta romare med, men nu hade goterna egna stora egendomar i Akvitanien att slå vakt om. Åtminstone skulle den gotiska adeln, som utan tvivel var de stora vinnarna i uppgörelsen med Constantius, vara fientligt inställda till Bacaudae. Alla kända hospitalitas-avtal tycks vara upprättade enbart mellan en romersk jordmagnat och en prominent germansk aristokrat. De medföljande germanska krigarna måste då ha blivit beroende småbrukare under sina respektive krigsherrar och germanfolkens uppdelning i olika klasser därmed obestridlig. 

Det kan förefalla som alltför utstuderat, att på detta sätt få den gotiska adelns intressen att sammanfalla med de romerska senatorerna, men det var en logisk fortsättning av den linje som Theodosius I hade påbörjat år 382 - att vinna över “de främsta till rang och börd bland stamledarna”. Många senatorer i Gallien var Gallo-Romaner, dvs. de hade sina rötter från romaniserade keltiska stormannasläkten, så Theodosius plan var ingen novitet. 

Liknande arrangemang på romerskt initiativ skedde med burgunderna år 443 och alanerna år 442. För burgunderna vet vi att de även fick en tredjedel av slavarna.

Visigoternas kungarike

År 395 valdes Alarik till kung av de goter som kallade sig vesi (därav beteckningen visigoter). Kungatiteln var till innehållet mera av överbefälhavare över de gotiska krigarna än det vi vanligen brukar förknippa med kungamakt. De gotiska krigarna drev krav mot Rom på kompensation för de tjänster och de offer de gjort. När Västrom vägrade ersättning till Alarik och hans trupper år 408, så inleddes den invasion av Italien som kom att leda till goternas plundring av Rom. Under det fälttåget fylldes goternas led ut av goter norr om Donau, förrymda slavar och barbarkrigare i romersk tjänst som deserterade en masse till Alarik. Här började föreställningen om en visigotisk nation växa fram. I den nationella myten var de alla ättlingar till de goter som vid Adrianopel hade slagit den romerska armén i grunden, fastän långt ifrån samtliga kunde härleda sina rötter till dessa goter. 

År 418, då goterna blev stora jordägare, kunde emellertid Wallias efterträdare Theoderik I (419-451) etablera ett “riktigt” visigotisk kungadöme i Akvitanien med Toulouse som huvudstad. Han förde en försiktig politik gentemot romarna. Kanske hade han Athaulfs och Sigeriks öde i tankarna, eftersom de antiromerska stämningarna bland de gotiska krigarna inte hade avklingat. Vid två skeden attackerade han romarna i ett försök att utvidga de landområden goterna fått sig tilldelat. Men romersk trupp, som varit upptagen på annat håll vid dessa tillfällen, kunde pressa tillbaka goterna och år 439 förnyades avtalet från 418. År 451 slöt Theoderik och visigoterna upp bakom den romerske befälhavaren Aëtius kampanj för att mota bort Attilas hunner från Gallien. 

Fred rådde mestadels mellan Rom och det visigotiska kungadömet. Theoderik använde romare för att administrera kungadömet, ta upp skatt och liknande. Det fanns alltså en karriär, om än begränsad, för gallo-romaner inom det visigotiska hovet. Theoderiks söner undervisades i latinsk litteratur och romerskt rättstänkande. 

Theoderik I stupade i strid mot Atilla och efterträddes av Thorismund (451-453), som snart förde krig mot Rom och dess allierade. Thorismund togs dock snart av daga av sina bröder Theoderik II (453-466) och Frederik, vilka motsatte sig detta utbrott av antiromersk politik. Det nya med detta kungamord var, att det skedde på grund av kungens antiromerska hållning tvärtemot tidigare kungamord. Det var uppenbart, att den visigotiska monarkin hade gemensamma intressen med de gallo-romanska senatorerna. Aëtius kunde sätta in visigoterna mot Bacaudae i Spanien. Det var första gången som romarna hade vågat anförtro visigoterna en sådan uppgift, då man tidigare hade ansett risken överhängande för att de visigotiska krigarna och Bacaudae skulle gå samman hellre än att bekämpa varandra. Visigoterna kämpade också mot upproriska romerska styrkor. Avitus, en romersk bekant till den äldre Theoderik och lärare till den yngre, fördes fram av visigoterna som kejsarkandidat år 455, men även de gallo-romanska jordägare som samlats i den sydfranska staden Arles stödde Avitus. Vilket tydligare bevis kan man inte få på hur en intressegemenskap vuxit fram mellan de gallo-romanska och de visigotiska aristokraterna. Den gallo-romanske aristokraten Sidonius Apollinaris hyllade den visigotiske kungen Theoderik II som: 

[…] större än sin mäktige far,  en heder för goterna, den romerska rasens stöttepelare och frälsare.[v]

Även om visigoterna under Theoderiks efterträdare, Eurik, åsidosatte avtalet från år 418 och lade allt större delar utanför Akvitanien under sin kontroll, så upprätthöll de goda relationer till den gallo-romanska och hispano-romanska aristokratin.