Romare, rövare och rebeller. Kapitel 1: Romarna

1. ROMARNA 

Senatores – de stora magnaterna

Senaten i Konstantinopel med tvåtusen senatorer och den i Rom med troligen lika många medlemmar, var klubben för rikets krösusar. I Västrom tillhörde de flesta gamla senatorsfamiljer, en aristokrati vars söner var automatiskt kvalificerade som senatorer. Förmögenhet i antiken mättes i jordinnehav och de rikaste familjerna hade under ett halvt årtusende lagt under sig den ena egendomen efter den andra. Dessa motsvarigheter till familjerna Wallenberg, Douglas, Bonnier och Philipson lämnar sina svenska likar långt bakom sig. Den heliga Melania, som kom från denna klass, ägde stora egendomar i Italien, Sicilien, Spanien, Nordafrika och Britannien. Bara på sina gods nära staden Rom ägde hon 25 000 slavar i 62 byar. I början av 400-talet e.Kr. påstod Olympiodorus att Roms rikaste hus var som medelstora städer med hästkapplöpningsbanor, fora, tempel, fontäner och badhus. Om Västroms senatorer berättade han:

Många romerska hem drog årligen in 4 000 pund [1309 kg] guld från sina egendomar och då inkluderas inte spannmål, vin och andra produkter som i försäljningsvärde uppgick till en tredjedel av inkomsterna i guld. Inkomsterna för ett hem av andra klassen var 1 000 till 1 500 pund [327 -  491 kg] guld. När Probus, Olybrius son, firade sin praetorsutnämning under usurpatorn Joannes styre spenderade han 1 200 pund [393 kg] guld. Innan stormningen av Rom lät oratorn Symmachus, en medelmåttigt förmögen senator, spenderade 2 000 pund [654 kg] på sin sons Symmachus praetorsutnämning. Maximus, en av de förmögnaste, spenderade 4000 pund [1309 kg] på sin sons praetorsutnämning. Praetorerna firade dessa festspel i sju dagar.[i]

Den nyss nämnde senatorn Symmachus hade nitton gårdar i Italien, Afrika och på Sicilien, där ruinerna av ett hus som troligen tillhörde familjen Symmachi finns kvar. Den hade mer än trettio rum, stora korridorer, kolonnader, badhus, en matsal på 12x24 meter, ytterligare en matsal på 21x21 och flera enorma mosaiker. Från Symmachus finns korrespondens bevarad där han på egen bekostnad ordnade sin sons offentliga festspel. Han ville låna en amfiteater för en vattenshow, köpa tävlingshästar från spanska stuterier, afrikanska antiloper, vilda ökendjur, björnar från Dalmatien, krokodiler, irländska jakthundar, städsla skådespelare och tävlingskuskar. Symmachus tillhörde ändå inte, enligt Olympiodorus, den rikaste gruppen av senatorer.

Den bild som folk vanligen har av den romerska överklassen med vräkiga villor, extravaganta sidenkläder, enorma banketter, överdådiga jakter och massor av slavar som tjänstefolk är för en gångs skull inte någon Hollywoodmyt. Den avkastning som deras ofantliga jordinnehav producerade kunde de endast till liten del återinvestera i manufaktur eller handel, därtill var produktionsnivån för låg och marknaden alldeles för begränsad. Förutom att köpa mer land användes överskottet till lyxkonsumtion och i en senators livsstil ingick ett stort hushåll med många slavar.

Men när deras samtida kritiker moraliserade över senatorernas uppförande, är det dock i första hand deras ointresse för rikets affärer som upprör. De som genom sin familjetillhörighet fått senatorsrang, tog inte på sig mer offentliga uppdrag än vad som ansågs nödvändigt för familjens ära. Symmachus ägnade bara tre år åt sådana uppdrag, däribland stadsprefekt, som gav honom den högsta senatorsrangen illustres. Många ansåg det nog inte mödan värt att ta på sig uppdrag, vilka som bäst bara gav dem en lön på en tiondel av vad deras jordinnehav inbringade.

Under 200-talets krisår hade senatorerna utestängts från höga militära poster, där militär kompetens var nödvändig för rikets överlevnad och fina anor var utan betydelse. Kejsarna, vilka nästan alla kom från armén, utsåg inte längre personer ur senatorsståndet till de höga ämbetena och senaten blev en helt maktlös församling. Från och med Konstantin öppnades dock ämbetsbanan på nytt för senatorerna, så att de hundra år senare återigen hade monopol på alla högre ämbeten. De fortsatte dock att rata alla lägre poster som inte gav dem högre rang och allt fler av senatorerna från provinserna uteblev från Rom och senaten. I strid mot gällande lag, så blev det allt vanligare att höga poster som prefekter och guvernörer gick till senatorer som var hemmahörande i den region de utsetts att styra. De utomitalienska senatorerna ägnade sig mindre åt imperiets angelägenheter och blev mer regionalistiskt inriktade.

De rikaste senatorerna drog sig bort från städerna och ut på sina lantegendomar. Därmed övergav de skötseln av städerna, som lämpades över på andra med mindre resurser. Det måste ha betraktats som ett svek i en orolig tid då romarna i väst tvingades uppföra stadsmurar runt sina städer och de ökande kraven på skatteindrivning föll på städerna och deras stadssenater. Senatorsståndets representanter, som tidigare var städernas mecenater, drog sig bort från städerna och ut till sina huvudgårdar som de omvandlade till verkliga befästningar, kompletta med murar, torn och fängelsehålor för trilskande slavar. Där kunde de fortsätta att njuta den antika civilisationens framsteg i sina privata badhus, hästkapplöpningsbanor och bibliotek. När romersk eller barbarisk soldatesk, stråtrövare och Bacaudae gjorde landsbygden osäker, satte de upp permanenta styrkor till sitt personliga förfogande. Sådana privata skyddstrupper kallades bucellarii vilket kan översättas som “skorpätare”. Dessa bucellarii hade säkerligen ett bättre liv på senatorernas gods än de reguljära soldaterna i sina baracker och många sökte sig bort från armén till bucellarii. I Spanien på 400-talet lät bröderna Didymus och Verinianus sätta upp en hel armé ifrån deras egna slavar. Det var dock endast undantagsvis som senatorerna använde slavar, mestadels lejde man de annars så avskydda hunnerna eller andra barbarer för sådana tjänster. Förgäves försökte kejsarna lagstifta mot denna företeelse, men den var oundgänglig för de besuttna och staten var i slutänden nödd att samarbeta med jordmagnaterna för att jaga desertörer, skriva ut soldater bland bönderna och liknande.

Från de befästa gårdarna styrde senatorerna över en komplex förvaltningsapparat för sina egendomar. De lägsta förvaltartjänsterna, de som skötte och ledde de enskilda egendomarna, var ofta frigivna eller slavar till ägaren, men för de högre administrativa befattningarna ville jordmagnaterna ha män med lokalt inflytande, såsom biskopar och män ur municipaladeln. Sådana personer fick då i gengäld mäktiga beskyddare på riksplanet. Sådant kompanjonskap gillades inte av kejsarna och provinsernas ämbetsmän, vilka inskred mot företeelsen.

När barbarer kunde tränga långt in i romerskt hjärtland gynnades i visst avseende de stora romerska jordägarna, eftersom de kunde köpa upp ödelagd och övergiven mark, men förlusterna var också stora. Senatorerna i provinserna ansåg sig övergivna av den centrala kejsarmakten och sökte så småningom en regional intressegemenskap gentemot Rom med de germanfolk som bosatt sig i provinserna. Under Valentinianus III befann sig Västroms finanser i fritt fall. Alla trupper till dess förfogande utgjordes vid den tidpunkten av germaner i förbund med Rom, som hade svårigheter att betala ut de överenskomna ersättningarna. I stället krävde de germanska soldaterna att romerska jordegendomar skulle delas och en tredjedel tillfalla dem. Detta hade gjorts i begränsad omfattning tidigare och var på så sätt inget nytt. Det underliga är, att detta inte hade väckt opposition från de stora jordägarna utan de tycks med få undantag själva ha stått bakom en styckning. Så här presenterades en sådan delning för senaten:

Vi har det stora nöjet att åberopa att i tilldelningen av tredjedelar har han [den gotiske kungen] lyckats förena både egendom och hjärta hos goter och romare. Fastän män vanligen grälar när de är grannar, tycks egendomsdelningen i detta fall ha lett till harmoni. För resultatet har blivit att båda folken genom att leva tillsammans har nått endräkt - en ny, enastående och berömvärd bedrift. Genom uppdelningen av land har ägarnas hjärtan förenats, folkets vänskap har vuxit genom sina förluster och till kostnaden av en del land har en försvarare vunnits, så att nu egendomen är alltigenom tryggad.[ii]

Detta yttrande fälldes då det inte längre fanns en västromersk kejsare, men senaten och senatorerna fanns kvar. Men en samexistens mellan germanska krigsherrar och den gamla romerska aristokratin förekom inte överallt i det gamla Västrom. Vandalerna ockuperade år 442 det område som i dag utgör Tunisien och som då var staden Roms kornbod. Här lade man beslag på storgods och drev de gamla ägarna i landsflykt eller förslavade dem. Utrensningen var dock inte total och bl.a. en viss Victorianus som ansågs vara Afrikas rikaste man levde kvar i högönsklig välmåga.

Men för det mesta kunde de romerska senatorerna komma överens med sina nya herrar. När den romerska staten inte längre kunde garantera deras intressen gav senatorerna den på båten, men fortsatte att leva som romare. Förhållandena för de gamla romerska senatorsfamiljerna hårdnade dock senare i Gallien och Italien, när nya germanska härskare lade beslag på delar av senatorernas jord utan någon medbestämmandeförhandling. Då slutade den gamla aristokratin att kalla sig romare och gifte in sina döttrar och söner i den germanska adeln. Därför kallas större delen av Gallien i dag för Frankrike (Frankernas rike) efter sina nya härskare även om det talade språket franska är ett latinskt språk.

När den romerska statsapparaten föll sönder under 400-talet och de attraktiva och högt betalda ämbetena som var reserverade för senatorerna försvann, upptäckte den nykristna västromerska jordaristokratin att även de högre kyrkliga befattningarna kunde förära dem prestige och status. Med sina tillgångar och inflytande kunde de bli biskopar och påvar och se till att dessa befattningar också var förbundna med ett tilltaget vederlag. Inom den katolska kyrkan hade de dessutom ingen konkurrens av den germanska jordaristokratin, som under en lång tid bekände sig till den arianska kristna kyrkan. 

Res privata

På samma sätt som moderna autokrater hade de romerska kejsarna svårt att skilja på privat och statlig egendom. Kejsarnas egen privata jord kom med tiden att förvandlas till kronland med beteckningen res privata. Grunden utgjordes av den jord som hade ägts av de olika kejserliga familjerna. Gårdar som tillhört personer utan arvingar blev kejserliga. Personer som ville framhålla sin goda samhällsanda brukade testamentera egendomar till kejsaren, som representerade staten. Sedan tillkom beslagtagen egendom från rika personer som konspirerat mot kejsaren eller som dömts för att ha utövat trolldom. Konstantin exproprierade med en nyfrälsts nit all jord som tillhörde de gamla gudarnas tempel och hans son Constantius II konfiskerade städernas jord eller kommunägd mark, som vi skulle säga i dag. Theodosius I visade ännu större kristen nit, när han påbjöd att jord till avlidna kättare inte skulle gå till arvingarna utan till honom. Därmed måste det ha funnits kejserliga egendomar i varenda trakt över hela imperiet. Vi vet att år 422 var 18½ % av den totala landarealen i provinsen Afrika kejserlig. Av den odlingsbara jorden måste andelen ha varit väsentligen större än så. Under barbarinvasionerna försvann många spårlöst, dödades, bortfördes eller såldes som slavar och om arvingar saknades så ökade deras egendomar på kejsarens redan enorma jordinnehav.

De kejserliga egendomarna förvaltades av en särskild avdelning inom det kejserliga regeringskansliet, med ombud i regionerna och provinserna samt en egen transporttjänst. På slutet av 300-talet ålåg det provinsguvernörerna att samla in hyran för de kejserliga egendomarna, de sköttes nämligen med en antik version av out-sourcing. Egendomarna hyrdes ut på fem år eller på livstid. Dessa hyreskontrakt var attraktiva, särskilt de på livstid, även för privata storgodsägare, eftersom kejserliga egendomar liksom kyrkojord var befriade från extra uttaxeringar och ofta befriade från utmönstring av soldater till armén. För kejsaren garanterade detta en regelbunden och stadig intäkt utan betungande administration. Så småningom hade större delen av de kejserliga egendomarna utauktionerats på livstidskontrakt med full dispositionsrätt.

Inkomsterna från dessa egendomar använde kejsaren för att bekosta spel, ge bort jord och dyrbara gåvor till kyrkan eller privatpersoner samt liknande personliga utgifter. Det måste ha varit ansenliga summor som på detta sätt aldrig kom till allmänt bruk eller som slösades på improduktiva extravaganser. Detta under en tid där armén var konstant underfinansierad, barbarerna trängde in över gränserna och de vanliga medborgarna var överexploaterade av jordmagnater och byråkrater. 

Patrimonium Petri

Den kristna kyrkan innan Konstantin levde huvudsakligen av donationer från sina medlemmar. Insamlade medel användes bl.a. till välgörenhet och enbart kyrkan i Rom sörjde för adertonhundra änkor, föräldralösa och fattiga. Under 200-talet hade gruppen av rika anhängare ökat, men i huvudsak med undantag av nordafrikanska provinserna var de kristna mindre bemedlade stadsbor. En stor del av de insamlade medlen användes som understöd till församlingens änkor och föräldralösa barn, vilket var ovanligt i ett samhälle där det annars inte fanns tillstymmelse av understöd till fattiga och utarmade. Bland senatores var föraktet för de kristna och deras “vidskepelse” stort, men även andra var mycket skeptiska mot de kristna. Deras vägran att medverka i den officiella kejsarkulten och utföra offer för statens välfärd i kristider upplevdes av många som ett öppet förräderi. 

Under åren innan Konstantin hade kejsarna återkommande bedrivit förföljelser mot de kristna, rensat ut anhängarna ur armén, rivit kyrkor och förbjudit samlingar. Konstantin, som möjligen under åratal varit en “smygkristen”, kom ut ur garderoben år 312 när han lät sin armé måla den kristna chi-rho-symbolen  på sköldarna. Han lät mycket snart förvandla de kristna från en förföljd minoritetssekt till en av staten understödd och favoriserad religion. Land som ägdes av hednatemplen konfiskerades och kristna favoriserades öppet vid tillsättning av kejsarens närmsta ämbetsmän. 

Konstantin donerade byggnader och jord till kyrkorna i Italien. Hans donation till kyrkorna i Rom, som blev grundplåten till påvestolens godsinnehav Patrimonium Petri, inbringade en hyresintäkt på ca 131 kg guld om året. Donationerna till kyrkorna i Capua, Ostia, Neapel m fl var betydlig mindre men ändå påtagliga. År 321 tillät och uppmuntrade Konstantin gåvor och testamentering till kyrkan enligt samma mall, som ditintills gällt gåvor till kejsaren. På så sätt ägde den romerska kyrkan snart egendomar i 25 italienska städer och några större egendomar på Sicilien och i Afrika samt även spridda mindre egendomar i öst. Två århundraden senare ägde påvestolen även stora egendomar på Sardinien, Korsika, Gallien och Dalmatien. På några årtionden blev biskoparna en del av de besuttnas skara, med slavar och koloner (den antika formen av livegenskap) som utförde arbetet och de lät förvalta sina egendomar på ungefär samma sätt som kejsaren. Kyrkokonciliet i Yenne förbjöd abbotarna att frige slavar: 

[…] för det är inte rättvist att de vore fria medan munkarna dagligen vore tvingade till lantarbete.[iii]

Under en period efter Konstantin satt kyrkan på två stolar. Dels hade man en kärna av församlingsmedlemmar som varit med under tiden av förföljelser och som var förankrad i traditionerna från den tiden och dels hade man de nya “tjänstekristna” karriäristerna som tillsammans med förvaltarna av kyrkans gods och guld skapade nya sedvänjor. Rätten till fristad i de gamla hednatemplen hade överförts till kyrkorna, som nu fick ta emot folk på flykt undan skatteindrivare, domare och mäktiga godsägare. Salvianus beskrev detta fenomen: 

De som förföljs av fienden flyr till fästningarna och de som förlorat sitt skydd som fria män tar sin tillflykt till någon fristad i ren desperation.[iv]

Fredandet gällde ett tag ungefär femtio meter runt kyrkorna och prästerna, vilket på sina håll hade den komiska följden att folk på flykt samlades utanför en kyrka och sedan följde efter de präster som såg ut gå åt det håll de själva ville gå. Att söka sig till klostren såg ett tag ut som en utväg för många. I mitten av 300-talet förekom i Afrika en våg av slavar på flykt, som i religiös nit vandrade mellan gårdarna och levde på folks givmildhet eller sökte sig till klostren. Kyrkomötet i Chalcedon kom att förbjuda slavar att gå i kloster utan sina ägares tillåtelse och år 452 utvidgades detta även till att gälla koloner som måste få tillåtelse från ägaren till den jord de brukade. Både staten och kyrkan förbjöd slavar att prästvigas, om de inte dessförinnan frigivits av sina ägare. År 452 kunde inte heller koloner prästvigas utan sin godsherres tillstånd. 

Präster befriades år 313 från tjänstgöring i städernas senater och ämbeten, med följden att städernas municipaladel i stort antal sökte sig till prästerskapet. Konstantin försökte år 326 sätta tak för antalet präster och andra kyrkliga funktionärer. Dekret om att män ur municipaladeln som prästvigdes eller gick i kloster skulle avstå från sina egendomar påbjöds och togs tillbaka flera gånger under den senromerska epoken. 

Det var i långa loppet omöjligt för kyrkan att upprätthålla sedvänjorna från perioden som minoritetskyrka för samhällets lägre och mellanskikt. Utvecklingen gick obönhörligt mot att kyrkan blev en del av förtrycket och utsugningen av de lägre klasserna, något som kyrkan är beryktad för sedan tidig medeltid. 

Curiales - städernas jordägare

Skötseln av städerna och deras omgivande landsbygd var en plikt för curiales, som ibland har kallats för den romerska municipaladeln. Curiales tjänstgjorde som decuriones, dvs. medlemmar av stadssenaten och med andra uppdrag inom stadens förvaltning. De utgjordes av fria män, med ursprung eller hemmahörande i staden och som ägde jordegendomar inom stadens domän. Undantagsvis, när antalet curiales ansågs för litet, kunde män vilkas egendom bestod av slavar kvalificera in som curiales. De utgjorde en samhällsklass som omfattade allt ifrån jordägare med ambitioner att göra en klassresa in i senatorernas skara till självägande småbönder som riskerade ruin vid nästa missväxtår. Särskilt i små städer med endast få stora jordägare fanns det curiales med blott ett litet eller oansenligt jordinnehav. På Constantius II:s tid nämns 25 iugera (6,3 hektar) som en minsta kvalifikationsgräns och under Valentinianus III nämns en areal på ca 38 hektar som tvingande för att tjänstgöra som dekurion med alla dess förpliktelser och åligganden. 

En uppfattning om alla åligganden för curiales får man av Tertullianus som omkr. 200 e.Kr. frågar sig om en kristen kan ta åta sig sådana uppdrag: 

Vi tillstår att en kristen utan risk för sin frälsning kan påta sig offentliga utmärkelser och uppdrag om han inte utför offer eller bemyndigar sådana, om han inte tillhandahåller offerdjur, ifall han inte anförtror någon att underhålla templen, ifall han inte har någon del i förvaltandet av deras inkomster, ifall han inte håller spel på egen eller offentlig bekostnad, om han inte presiderar över dem, om han inte utlyser eller arrangerar någon festival, om han undviker alla slags utfästelser och avstår under sin maktutövning från att döma rörande människors levnad och ära, penningbeslut undantagna; ifall han inte utfärdar kungörelser eller agerar domare, varken sätter folk i fängelse eller låter tortera dem. Men är allt detta möjligt? 

Snart blev dock frågan för både kristen och hedning överflödig. Det fanns ingen frivillighet och posten som dekurion med alla dess förpliktelse kom att ärvas från far till son. För att hålla det antika samhällsmaskineriet igång, tog kejsarna till allt mer av tvång och extra skyldigheter. I det senromerska samhället ansvarade decuriones att för kejsarens räkning driva in och borga för skatt och naturauppbörd, underhålla vägar, sköta det allmänna postväsendet, mönstra soldater och hästar till armén osv. För sin stads räkning skulle de värma upp badhusen, ge festspel, köpa in spannmål och olja till staden, ansvara för ordningen och liknande saker som ansågs väsentliga för det antika urbana livet. Vad som tidigare var frivilliga åtaganden för stadens mera framträdande män, förvandlades till pålagor. Det blev med tiden allt svårare att pressa fram den skatt som provinsförvaltningen krävde och stadens decuriones skulle ur egen ficka täcka alla obetalda skatteskulder. Konstantin gjorde dessutom stadssenaten, som utgjordes av stadens decuriones, kollektivt ansvarig för uteblivna intäkter från övergivna lantegendomar. 

De blev hatade för sin skatteindrivning, som de av provinsguvernörerna pressades till att bedriva med hårdhänta metoder. Salvianus uttryckte sin avsky: 

För i vilken stad, ja även köping eller by, finns det inte lika många tyranner som curiales? Ändå stoltserar de med sin titel, då den tycks utstråla makt och ära.[v]

Senatorerna hade redan flytt staden och många curiales planerade att göra samma sak. Den senromerska lagstiftningen förbjöd dock curiales att flytta eller avyttra sina jordegendomar. Om antalet curiales och decuriones var för få för att klara av alla anbefallda uppgifter, utsåg staten fler bland dem som besatt jordegendom - med eller mot deras vilja. De mest förmögna kunde satsa på en ämbetskarriär som kunde ge dem senatorsstatus. Därmed slapp de sin decurionplikt och trakasserierna från provinsguvernören. När de rika stadsborna på detta sätt försvann, försämrades städernas ekonomi så mycket att man år 361 förbjöd decuriones från att bli senatorer och f.d. decuriones i senaten förlorade sin senatorsrang och återinträdde som decuriones i sina hemstäder. Men liknande åtgärder genomfördes vid återkommande tillfällen, så detta måste ha varit ett ständigt problem. För en del mindre bemedlade men desperata curiales kunde armélivet framstå som ett bättre alternativ, men även detta förvägrades dem trots bristen på rekryter till armén. Inte ens om de var beredda att gifta sig med en colona, överlämna sin jord till hennes herre och därmed själv bli en colonus, var detta tillåtet. Även curiales som gifte sig med slavar för att undkomma sina plikter straffades. Den slavägare som gick med på ett sådant giftermål skulle också enligt lag straffas och sedan år 395 likaså den som härbärgerade curiales på flykt. Kejsare Majorianus lät år 458 i en kampanj på alla större gods leta fram alla decuriones som gift sig med koloner eller slavar och återföra dem i tjänst i sina hemstäder. 

Curiales är den antika samhällsklass som den moderna borgerligheten uppfattar sig som socialt närbesläktad med och som de älskar att benämna som den romerska medelklassen. Alla de pålagor som kejsarmakten påförde deras antika bröder, jämför de med sina egna plågoris: Moms, MBL, löntagarfonder, arbetsgivaravgifter, arbetsmiljölagen osv. Anklagande höjer de fingret mot både kejsare och sosseregeringar och ryter “Statssocialism!”. Vilket inte träffar rätt i något av fallen. Curiales utsatta situation har t.o.m. tagits som intäkt för att det under senantiken inte förekom någon klasskamp, utan istället en intressekonflikt mellan individ och stat. Det får den absurda konsekvensen att slavarnas och de nästan livegna kolonernas desperata revolter då, sammanförs med de andra klassernas intressekonflikter till en gemensam folkfront av slavar, småbönder, curiales och ibland även senatores mot den drakoniska romerska staten. 

Dagens borgerlighet känner sig också hårt ansatt av statliga myndigheter och från storföretag. De mest utsatta ruineras och gör en klassresa nedåt. Detta hände på samma sätt med många senromerska curiales. Men liksom sina antika motsvarigheter försökte de överleva genom att vältra över problemen på sina fattigare klassbröder och på underklassen. De mer välbesuttna inom curiales kunde utföra en dekurions åligganden utan att gräva hål i sin privata ekonomi och hade stora möjligheter att med diverse knep föra över betungande uppgifter på sina fattigare kollegor. De senare kunde med eller mot lagen såsom kejsarens skatteindrivare pressa ut avgifter för sin skatteuppbörd, fuska med vikter och mått, utkräva redan betald skatt, hota, utpressa osv. Många decuriones gjorde sig en slant på att extraknäcka som procentare med den skuldsatte bondens jord som säkerhet. Alla satt uppenbarligen inte i samma båt. 

Curiales tycks ha överlevt ett bra tag efter romarrikets fall, om än ordentligt stukade. De var fortfarande, enligt lag, en definierad klass inom de germanska kungariken som övertog det romerska imperiet. De mest välbärgade hade tagit ett steg uppåt på den sociala stegen och de fattigaste hade ruinerats. De kvarvarande hade inte råd att som tidigare curiales bekosta stadens utsmyckningar och skötsel ur egen ficka. Under kejsare Jovianus fick städerna tillbaka en tredjedel av den allmänt ägda stadsjorden som tidigare exproprierats. Inkomsterna från dessa lättade upp situationen och med andra åtgärder som lokal beskattning och inkallelser till nödarbeten, klarade man städernas skötsel nödtorftigt utan att curiales lade ut av egna medel. Resultatet var en sänkt ambitionsnivå, som innebar ett långsamt förfall av städerna. Den antika staden med sina öppna platser, badhus, teatrar, statyer, akvedukter och fontäner dog långsamt sotdöden. I stället framträdde den medeltida trånga, mörka och lortiga staden. 

Servi - slavarna

Den romerska erövringsepoken frambringade en oerhörd mängd krigsfångar som kunde användas som slavar. Krigsfångar utgjordes inte bara av de fiendesoldater man besegrat utan också av civilister, kvinnor och barn ej undantagna, från de städer man belägrat och stormat. Vi har exempel såsom Aemilius Paullus som tog 150 000 fångar år 167 f.Kr., Scipio Aemilianus som tog 55 000 fångar i Karthago år 146 f.Kr och Gaius Marius, som efter att ha dödat 50 000 teutoner tog lika många som fångar år 102 f.Kr. 

Uppror mot den romerska ockupationsmakten bestraffades med att hela stammar slogs i bojor och såldes som slavar, servi. Sådana folkdeportationer skapade också den tillgång på slavar som krävdes för att anlägga de stora slavgods latifundier som den romerska överklassen levde av. De romerska småbrukarna fick det allt svårare att behålla sin jord, men de kunde erbjudas jordlotter i nya kolonier. Bara mellan år 45 f.Kr. och 8 f.Kr. skapades omkring hundra kolonier utanför Italien, var och en med 2.000 – 3.000 vuxna män, de flesta krigsveteraner. Historikern Keith Hopkins uppskattar att mellan år 225 – 8 f.Kr. minskade den fria italienska lantbefolkningen från 4,1 till 2,9 miljoner. 

Jämfört med ett jordbruk av fria småbrukare var inte latifundierna mer produktiva, snarare tvärtom. Men jorden hade på kort tid koncentrerats i händerna på ett fåtal och de nya storgodsen kunde inte drivas med hjälp av tillfälliga lantarbetare från trakten. Dessutom var de fria småbönderna ofta uttagna till krigstjänst under åratal. De villkor som slavarna arbetade under, pressade också ner de lönevillkor som fria män erbjöds. Någon arbetsmarknad i modern mening kan inte existera i ett samhälle där slaveri i stor skala förekommer. Slaveriet kom att stagnera utvecklingen inom jordbruket. Många nya grödor introducerades och en del nya sätt att kultivera svårodlade jordar introducerades, men oerhört lite skedde för att utveckla och införa arbetsbesparande metoder och teknik. Arbetsbesparande uppfinningar som vattenkvarnen utnyttjades endast sporadiskt och en gallisk slåttermaskin användes enbart lokalt. Slavägarna var helt enkelt ointresserade av att investera i sådana projekt. 

Det finns en föreställning om att det senantika samhället innebar en lättnad för slavarna, att deras villkor i stort inte var annorlunda än de obemedlade fria medborgarnas och att kyrkan skulle ha drivit på denna utveckling. För de flesta jordbruksslavar var dock alla förändringar endast marginella. Slavar kunde öronmärkas och de som hade rymt brännmärktes i pannan. En lag från år 319 gjorde det möjligt att mordåtala slavägare, som med berått mod dödat en slav, men en annan senantik lagtext undantog från åtal sådan misshandel eller vanskötsel som oavsiktligt lett till döden: 

Om en husbonde slår en slav med käpp eller piska, slår honom i bojor för att vakta på honom och slaven dör, då behöver husbonden inte frukta åtal.[vi]

Många av de senromerska helgonen kom från senatorsståndet och de frigav eller friköpte slavar, likaväl som de gav allmosor till de fattiga. Men kyrkan hade inga teologiska invändningar mot slaveriet. Alltsedan Konstantin sanktionerat att kyrkan kunde vara arvtagare till egendom genom testamente, hade biskoparna blivit förvaltare av gods, koloner och slavar. I många kloster sköttes jordbruksarbetet av slavar, så att munkarna fick mer tid till att be. Leo I (påve 440-61) upprördes av rykten om slavar som prästvigts och tillade att: 

Detta är en dubbel överträdelse, att det heliga prästämbetet blir besudlat av ett sådant vederstyggligt umgänge och att ägarnas rättigheter åsidosätts när ett dylikt fräckt och otillåtet inkräktande är inblandat.[vii]

År 106 e.Kr. avslutade Rom sin erövring av Dacien, som ungefär motsvarar det moderna Rumäniens gränser. Förutom Daciens guldgruvor fick Rom massor av krigsfångar som de sålde som slavar. Men detta var Roms sista större erövring och stora mängder krigsfångar som kunde fylla på latifundiernas slavbaracker upphörde. När den senromerska armén besegrat något gränsfolk, fick de träda i romersk krigstjänst vid gränsen eller utplaceras som coloni hos någon romersk storgodsägare. Armén tog inte längre slavar hos gränsfolken annat än för egna behov som kalfaktorer till officerare eller som muldrivare och liknande. I en redogörelse för provinsernas handelsutbyte från omkr. år 350 är det bara för Pannonien (Ungern) och Mauretanien (Algeriet) som slavhandel nämns som en näringsgren. De senromerska slavägarna var hänvisade till de slavar som föddes på deras egna gårdar. 

I de oroliga förhållanden som tidvis rådde i Västrom hamnade emellertid många fria medborgare i slaveri. Under barbarinvasionerna hade många oturen att tillfångatas av plundrande krigarhorder. Dessa olyckliga friköptes ofta av rika romare, som fick hålla dem som slavar tills de arbetat ihop sin lösensumma. Risken för att de skulle hamna i permanent slaveri var dock så överhängande, att kejsare Honorius år 408 stadgade om en maximal slavperiod på fem år för att gälda en sådan skuld. Under hunnernas invasion av Italien år 452 och den hungersnöd som följde i dess spår, sålde många sina barn och yngre anförvanter som slavar. Den typen av förslavning var annars oerhört sällsynt och omgärdad av regler. Här fanns en klar risk att barn som var födda fria skulle hamna i permanent slaveri. Valentinianus III ingrep, genom att fastställa att dessa barnslavar kunde friköpas för bara 20 procents påslag på det ursprungliga försäljningspriset. 

Å andra sidan kom många ur slaveriet under dessa tider. I början av 400-talet, när det militära läget var prekärt, enrollerade staten slavar till armén mot löfte om frigivning. När statsapparaten i många regioner kollapsade, var det lätt för slavar att rymma och uppträda som fria medborgare eller leva som biltog [fredlös] i skogarna. 

Priset på en slav varierade naturligtvist med ålder, kön, styrka och färdigheter. Med hjälp av några uppgifter från senantiken kan vi få en prisbild. En pojke på fjorton år uppges ha kostat 18 solidi (solidus var ett guldmynt på 4,5 gram). En sexårig pojke i Afrika kostade 6 solidi. En vuxen man på 400-talet uppges ha sålt sig själv för 20 solidi. Detta pris motsvarar ganska väl de 25 solidi som en romersk godsägare betalade för att friköpa en hushållsslav eller en colonus från militärtjänst. Detta ska jämföras med en fri byggnadsarbetare, som med full sysselsättning uppskattades tjäna ungefär 7 solidi om året. 

För den senromerska perioden vet vi inte hur stor del av arbetskraften som utgjordes av slavar. Den frågan ställde sig aldrig dåtidens skriftställare och det fanns heller inte någon statistikmyndighet. Offentliga arbeten sköttes vanligen av slavar, servi publici, t.ex. i de kejserliga väverierna, färgerierna, myntverken, posttjänsten och med underhållet av akvedukterna. Inom vissa stadsnäringar, såsom bagare och mjölnare, var slavar också vanliga. På senatorernas huvudgårdar var tjänstefolk och troligen även jordbruksarbetarna slavar, men hur det såg ut i övrigt inom jordbruksproduktionen är mer ovisst och förhållandena var under ständig förändring. Men från och med 200-talet e.Kr. var slaveriet på nedåtgående och andra exploateringsformer började ta dess plats. Under 400-talet hemsöktes hela Västrom av barbarinvasioner och inbördeskrig i stor skala. Detta påskyndade förändringarna av de sociala förhållandena på landsbygden. När jordägarna skulle återuppbygga plundrade egendomar var det lättare att knyta till sig koloner än att köpa slavar i stort antal. 

Även om slaveriet som exploateringsform minskade i omfattning, kom det ändå att bestå under lång tid efter Västroms fall. Den senromerska och efterromerska lagstiftningen är full av regler och förordningar kring slaveriet. I den visigotiska lagen, Lex Visigothorum, som tillkom i mitten av 600-talet, dvs. nästan 200 år efter Västroms fall, berör 46% av artiklarna slaveriet. Men även om textmassan mer avspeglar slaveriets komplexa juridik än dess omfattning, är det ett belägg för slaveriets fortsatta betydelse och det kom att bestå ännu i många hundra år i västra Europa. 

Coloni

Det fanns andra alternativ än slavar för att driva stora gods. Columella, som skrev om jordbruk under det första århundradet e.Kr., rekommenderade att svårodlad mark skulle arrenderas ut till fria bönder istället för att brukas av slavar. En kort tid efter att det romerska riket upphörde att utbreda sig, när slavhandeln avtog och priset på slavar steg kraftigt, började en form av arrendearbete, lånat från Egypten, att utbreda sig på den västromerska landbygden. En småbonde, eller en hel by, överlämnade sin jord till en stor jordägare för en arrendeperiod som om den upprepade gånger förlängdes blev permanent. Jordlösa kunde av en jordägare bli tilldelade en jordlott att bruka på livstidsarrende. Dessa arrenden betalades oftast in natura och som andel av avkastningen. På de kejserliga egendomarna i Afrika var arrendet under det andra århundradet 1/3 av det som producerades. Dessa beroende och allt mer livegna arrendebönder kallades coloni. 

Under kejsare Diocletianus försökte man effektivisera skatteuppbörden så långt som möjligt. Kolonerna mantalsskrevs under sina byar eller jordägare och deras rörlighet inskränktes. På så sätt säkerställde staten att bönderna fortsatte att bruka jorden och att de betalade den personskatt som jordlösa koloner var ålagda. Arrangemanget passade dessutom de stora jordägarna, som under den ständiga arbetskraftsbristen nu kunde hindra bönderna från att lämna sina gårdar. Jordägarna fortsatte med kejsarmaktens bistånd att klavbinda sina koloner allt hårdare. En lag från år 332 gav jordägarna exceptionella maktmedel för att hindra flyktbenägna koloner: 

Var och en som påträffas hysa en kolon tillhörig någon annan, skall inte bara återbörda kolonen till hans ursprungliga hemvist, utan också betala skatt för den tid han varit frånvarande. Vad beträffar koloner som planerar flykt, låt dem fjättras likt slavar, så att de må utföra plikter ålagda fria män men med en slavs bestraffning.[viii]

  Och senare när personskatten upphörde för koloner slog man ändå fast att kolonerna: 

[…] skall vara bundna av bestämmelsen om ursprung, och fastän de till sin ställning verkar födda fria skall de ändå anses som slavar till den jord där de är födda, och de skall inte ha rätt att färdas dit de vill eller att byta uppehållsort, utan jordägaren skall åtnjuta sin rätt över dem med en patrons omsorg och en herres makt.[ix]

Märk väl, att medan slaven var slav till sin ägare, betraktades kolonen som slav till sin jord! Skillnaden mellan slav och kolon blev allt mindre med tiden. År 325 ville Konstantin stävja jordägarnas benägenhet att begagna sin övermakt till att pressa fram höjningar av arrendena utöver det vanliga: 

[…] en kolon som av sin jordägare påläggs arrende som är större än vad som varit brukligt och som tidigare erlagts, må appellera till närmsta domare och lägga fram bevis på orätten. Den som döms för att ha krävt mer än han brukat få förbjuds att framöver göra så efter att ha betalat tillbaka det han olagligen tillskansat sig genom överfordran.[x]

År 396 blev detta det enda fall i vilket en kolon kunde föra talan mot sin jordägare. I det avseendet var kolonens rättsliga läge bara obetydligt bättre än slavens. 

Kolon blev man genom att tillhöra en underkuvad barbarstam som genom en kejserlig förordning förlänades till olika jordägare, genom att vara född av en colona, genom giftermål med en colona eller colonus, att såsom arbetsför tiggare bli tilldelad en jordägare eller genom att förklara sig som kolon i en domstol. Slav blev man som född av en slav, krigsfånge, dömd brottsling, i sällsynta fall såld av sina fattiga föräldrar eller så blev man helt enkelt kidnappad av en slavhandlare eller av barbarer. Men av vilken anledning skulle någon frivilligt förklara sig som colonus eller colona?

·        Om jordinnehavet inte räckte till för att försörja sig och sin familj var colonus ett alternativ. Med arrendena fick man tillräckligt med jord att bruka och utsäde även om arrendet var nog så stort som skatten.

·        Om man under sjukdom och missväxt dragit på sig skulder, stod ofta valet mellan att sälja sin jord eller bli kolon.

·        Barbarer på plundringståg hade tagit all boskap och man var utblottad. Arbetskraft var alltid efterfrågad efter barbarhärjningar när egendomar skulle återuppbyggas.

·        Om man var hårt ansatt av skatteindrivare kunde man få beskydd från dessa av en jordmagnat om man blev hans colonus, men det kunde innebära att man i framtiden istället trakasserades av sin nye herre. Även de som ville undvika att tas ut till armén, där villkoren och lönen hade kraftigt försämrats under det senromerska riket, kunde välja att söka beskydd hos en lokal potentat. 

Även om det hände att frigivna slavar gavs jordlotter att bruka som coloni, var det i de flesta fall fria småbönder som fick gå in denna form av senantik livegenskap. Salvianus målar upp en svart bild för de galliska bönderna:

Hur oacceptabelt och upprörande är inte detta, något som svider i människors hjärtan, något man knappast står ut med att höra talas om, att många olyckliga och fattiga, berövade sina små gårdar efter att de har förlorat alla sina tillgångar, fortfarande måste betala skatt på det de förlorat! Fastän de förlorat sitt innehav kvarstår skattekravet. De är egendomslösa, men ändå överhopade av skatteskulder. Vem kan rättfärdiga detta onda? De fattiga stackarna betalar skatt för dem som attackerat och slagit ner på deras gårdar. Efter fädrens död har sönerna inga anspråk på de små gårdar som rätteligen borde vara deras, men de tvingas betala förödande skatter för dem. Vad blir följden av dessa ogärningar, annat än att män som plundras in på bara skinnet går under i denna öppna utpressning och att beskattningen tar livet av dem vars egendom har bortförts av rövare?

 

Därför kommer några av dem som jag nämnt, vilka antingen är klipskare än de andra eller av nöd blivit mer förslagna och som förlorat hem och gård genom sådana övergrepp eller har flytt undan skatteindrivarna eftersom de inte kan behålla sina gårdar, att söka sig till de rikas och mäktigas gårdar för att där bli deras koloner.[xi]

Detta med sönerna utan anspråk har tolkats som att ett ursprungligt avtal med en bonde som sökt skydd mot indrivning av skatteskulder inte har gällt nästa generation, som då antagligen blev permanenta coloni utan rätt till sin faders jord.

En kolon kunde fly och då söka sig till en annan jordägare, som var villig att ge honom ett arrende. Detta var visserligen förbjudet, men godsägare med arbetskraftsbrist på sina egendomar var ändå ivriga. En kolon kunde också fly till en stad, om han behärskade något hantverk (urbana näringar var lågt beskattade) och om han lyckades hålla sig undan i trettio år blev han fri. 

Alla koloner var inte ofria. Det fanns olika status. Man kanske arrenderade extra jord utöver den egna eller arrenderade jord långt borta. Det fanns också koloner som ägde egna slavar. Men de flesta levde under tilltagande ofrihet. 

Självägande småbönder

De självägande bönderna hade en gång i tiden utgjort imperiets ryggrad. Det var från denna grupp som arméns soldater utmönstrades ända fram till omkr. år 100 f.Kr. De blev med tiden allt färre, egendomarna blev genom arvsskiften för små för att försörja bondefamiljerna. När bönder kom på obestånd, var det bara stora jordägare som hade kapital till att köpa upp gårdarna. Denna tendens motverkades dock, av att jord delades ut till soldatveteranerna som en slags pension, åtminstone in på 300-talet e.Kr. Dessa utgjorde ett nytillskott av självägande bönder, men med tiden valde de flesta veteraner att få ut sina “pensioner” i form av pengar, med vilka de tog upp någon urban näringsverksamhet. 

Salvianus, en präst från Marseille, beskrev de självägande bönderna i Gallien på 400-talet som hårt pressade. Det måste alltså ha funnits en del. Små jordägare tycks också ha existerat i Afrika och i Italien. Men antalet måste ha krympt, hårt ansatta av mäktiga grannar, skattmasar och invaderande barbarer. 

Kejsarstyret

I det senromerska riket kontrollerade kejsarmakten jordklotets mäktigaste militärmakt och stod själv för all lagstiftning. Från 200-talet kom kejsarna endast undantagsvis från senatorsfamiljerna. Det var armén som frambringade och störtade kejsare, vilka därför kom från arméns egna led. De var i allmänhet landsbygdsbor från det militärt viktiga Donauområdet och saknade släktband till de stora jordägarfamiljerna. Förhållandet mellan senatorerna och kejsaren var ofta spänt och skiftande. 

Caesarism brukar man beteckna den form av styre som Julius Caesar och Augustus inrättade. Såsom kejsare tog de befäl över armén, övertog folktribunernas makt och ledde en underdånig senat. Kejsaren tog med andra ord över all makt från aristokratin och från det romerska folket. I det senromerska skedet blev kejsarmakten än mer autokratisk, då kejsaren ensam stod för all lagstiftning. För en tid kunde den auktoritativa kejsarmakten sätta stopp för en förödande maktkamp mellan de romerska aristokraterna och stäcka en lika förödande klasskamp mellan aristokratin och de fria lägre klasserna. Men staten kan inte i längden vare sig i antikens eller i dagens värld agera oberoende av samhällsklasserna och deras intressen. Under det romerska rikets slutskede bröt alla motsättningar fram i en kataklysmisk undergång. 

Kejsaren hade likt en modern militärdiktator tillvällt sig en till synes oberoende position. Ett sådant styre med svärdet och med ett formellt oberoende från samhällets klasser brukar kallas bonapartism i modern tid och caesarism för den antika romerska perioden. Men det är inte oberoende, som är utmärkande för denna form av styre. Tvärtom, det blir en balansakt där man söker sitt stöd hos än den ena, än den andra klassen eller grupperingen. I slutänden hamnar de i sin ambition att upprätthålla den rådande ordningen, oftast hos överklassens traditionellt inflytelserika skikt. 

Kejsarna höll senatorerna borta från armén, där deras tidigare inblandningar var amatörmässiga och tafatta. Även när det gällde den civila administrationen, var tendensen att hålla senatorerna borta, åtminstone fram till Konstantins styre. Kejsarna anlitade sällan senatorer bland sin närmsta medarbetare. Alltför ofta gick senatorernas personliga och klassmässiga intressen på tvärs med det som kejsarna ansåg var statens intresse och militärt nödvändigt. Samtidigt var man med tiden allt mer beroende av senatorsståndet för fiskal indrivning, utmönstring av soldater, förvaltning mm. Denna motsättning medförde att förhållandet mellan kejsare och jordmagnater hela tiden växlade mellan samarbete och konflikt. 

Under 200-talet uteslöt soldatkejsarna senatorerna från de militära posterna, eftersom militär erfarenhet och kompetens då hade blivit en överlevnadsfråga. Men även för de civila posterna förbigick kejsarna senatorsståndet och utsåg dugliga personer i den krets vilkas förmögenheter låg i gruppen under senatorer. När kejsare Konstantin införde kristendomen som den av staten gynnade religionen, lät han återigen reservera många ämbeten för senatorerna. Senatorerna, särskilt i Västrom, var och förblev under lång tid trogna sina gamla religioner. Konstantins eftergifter syftade till att dämpa det antikristna missnöjet från denna grupp. I Västrom kom på 400-talet den romerska bördsaristokratin att ha lagt beslag på praktiskt taget alla högre administrativa poster, vilka de skötte med stor inkompetens. 

Skatt

Beskattningsbar jord var indelad i skattegebit, så att t.ex. 5 hektar åkerjord av första klass utgjorde en enhet likvärdig med en olivplantering av andra klass på 450 träd. Jordägarna betalade skatt för sina enheter enligt en av kejsaren förordnad taxa. Denna jordskatt var också förbunden med en naturaskatt annona som gick till provinsens militärer och tjänstemän. Ansvarig för indrivningen av denna jordskatt var dekurionerna som fick betala den skatt som inte inkasserats ur egen ficka. Kolonerna som inte ägde egen jord, fick istället betala en personskatt capitatio humana, som det ålåg jordägaren att driva in å statens vägnar. 

En senator hade inte högre skattesats på sin jord än en småbonde. Det fanns dock några inte särskilt betungande tilläggsskatter för senatorer och dekurioner. Utöver detta måste en senator i karriären, under en kort ämbetsperiod, lägga ut pengar på offentliga festspel. Dessutom var senatorer och dekurioner i olika utsträckning ålagda att betala “gåvor” till kejsaren vid särskilda tillfällen. Men sammantaget var skatter och avgifter för de besuttna inte särskilt tryckande. För övriga romerska medborgare var de däremot en alltmer tilltagande börda. 

Stora jordägare kunde i högre grad än andra utverka lättnader i skattesatserna. Från extra uttaxeringar undantogs kronojord, kyrkojord, egendomar som tillhörde höga ämbetsmän och från år 409 senatorer av högsta rang. Jordmagnaterna kunde med hjälp av sitt inflytande skjuta upp sina skatteinbetalningar, något som andra bestraffades för. Berget av eftersläpande skatteskulder var ett konstant problem för kejsarna. År 401 efterskänktes i Västrom alla skatteskulder som var äldre än 15 år och de som var äldre än 5 år kunde omvärderas. Liknande åtgärder gjordes också år 450 och 457. Salvianus upprördes över att de fattiga fick ta hela skattebördan medan skattelättnaderna hamnade hos de rika: 

De fattiga är de första att påföras bördor, de är de sista att få lättnader. Närhelst, såsom nyligen skett, den styrande makten ansett det lämpligt att vidta åtgärder för att hjälpa bankrutta städer med vissa skattelättnader, då kan vi se hur endast de rika fördelar mellan sig den hjälp som var menad lika för alla. Vem tänker på den fattige? Vem kallar till sig de betryckta och saktmodiga, för att dela de gemensamma förmånerna? Vem låter den som alltid är den förste att ta bördan att ens bli den siste som uppbära lättnad? Vad annat kan man säga? Bara det att de fattiga överhuvudtaget inte räknas som skattebetalare, annat än när skattebördan skall påföras dem. De inbegrips inte när lättnaderna skall fördelas.[xii]

Skatteindrivarna kunde berika sig olagligen på att fuska med vikter, fuska med uppmätningen av jordareal och kräva in redan betald skatt. Många indrivare extraknäckte som procentare och kunde växla in skatteskulder mot höga räntor och jord som säkerhet. De hade dessutom rätt att ta rejäla avgifter för sitt arbete. Kejsare Majorianus påstod: 

Alltmedan en viss del betalas in till den offentliga kassan, erhåller den rovgirige och allsmäktige indrivaren det dubbla eller mer i avgifter.[xiii]

Även om ovanstående är en klar överdrift, kan upp till en tredjedel av jordbruksproduktionen ha gått bort i skatter och avgifter. Detta är så mycket mer uppseendeväckande som att det skedde i ett jordbruksamhälle med låg produktivitet. Men trots den höga beskattningen framstår ändå skattesystemet i det senromerska riket som en nyliberals våta dröm. Här fann ingen skatt efter bärkraft utan den var rak med inslag av personskatt som påminner om det engelska “poll tax” och när staten utkrävde extra skatteinbetalningar undantogs vanligen samhällets elit: Kyrkan, senatorerna och de höga kejserliga byråkraterna. 

Kejsarens förhållande till senatorerna var kluvet. Å ena sidan var de beroende av jordaristokraterna för att samla in skatt och att mönstra soldater. Å andra sidan var denna aristokratis inriktning allt mer lokal, engagemanget för riksangelägenheter litet och deras bidrag till statens intäkter var obetydliga i förhållande till deras enorma inkomster. 

Julianus försökte öka skatteintäkterna genom att avskaffa många av bördsaristokratins undantag som tidigare kejsare hade utfärdat. Samtidigt försvarade han år 362 senatorernas rättigheter och “ryktet hos den klass vi tillhör” samt föreskrev att senatorer under åtal var befriade från fängsligt förvar.

Defensores plebis - folkförsvararna

Julianus efterträdare Valentinianus I däremot drar tillbaka det privilegiet. Valentinianus hade en solid soldatbakgrund, inga band med senatorsklassen och förde en utpräglad antiaristokratisk politik. Han drog sig inte för att föra process mot enskilda senatorer och undvek att utnämna medlemmar av detta stånd eller municipaladeln till guvernörer och prefekter. Dessa hämtades istället från provinsadministrationen och hans eget hov. Ammianus beskriver det som att: 

Valentinianus hatade de välklädda, de lärda, de rika och de av börd.[xiv]

Valentinianus motvilja mot senatorerna kan till en del ha motiverats av att jordmagnaterna i första hand såg till sina egna intressen och i andra hand till rikets när det gällde att driva in skatt eller ta ut soldater bland sina koloner. Flavius Vegetius som utredde arméns situation efter det stora nederlaget år 378 anmärkte på hur senatorerna genom sitt inflytande obstruerade mot att få sina bönder utskrivna genom: 

[…] det skamliga beteendet hos uppsyningsmännen, vilka av egenintresse eller genom släpphänthet accepterar många män som skickats till dem från personer som är skyldiga att tillhandahålla ersättare till armén och låter sådana män tjänstgöra som deras herrar själva inte skulle vilja ha som tjänstefolk.[xv]

Tillsammans med Valens, sin bror och tillika Östroms kejsare, försökte Valentinianus stoppa bruket att småbrukare, som inte klarade skattebördan, överlämnade sina tillgångar till den lokale godsägaren och ställde sig under dennes beskydd. År 368 inrättades i rikets städer folkförsvarare (defensores plebis) som skulle juridiskt och utan betalning försvara småbrukare mot mäktiga jordägares övergrepp (contra potentium iniuras). Defensores plebis utsågs inte bland stadssenatens medlemmar och de kunde rapportera direkt till kejsaren utan att blanda in provinsguvernören. Valentinianus beskrev tydligt sin avsikt för sin praetorianprefekt:

Vi vidtar nödvändiga åtgärder för att försäkra oss om att folket kommer att ha beskyddare som försvarar dem mot de mäktigas orättfärdigheter.[xvi]

  Valens förklarade i Konstantinopel att reformen gav bönderna rättvisa utan stora kostnader:

Vi har möjliggjort, med ett verkningsfullt förslag, att bönderna kommer i åtnjutande av ett särskilt skydd för sin oskyldiga person, att förhindra att den urholkas och inte besväras av svårigheterna i juridiska tvister även när den fordrar gottgörelse. Medan en lysten advokat tar på sig ett åtal, mjukas den föreståndare som vaktar dörren till rätten upp med en stor muta, rättegångsprotokollet säljs av stenograferna, rättvisans skipare kräver mer betalt av den vinnande parten än vad den får i skadestånd.[xvii]

Bröderna Valentinianus och Valens kan förefalla minst sagt motsägelsefulla. Å ena sidan gjorde de allt för att täcka utgifterna för armén och upprätthålla den antika civilisationens alla yttre kostsamma tillbehör. Härtill pressade de provinsförvaltningarna att utan skrupler driva in alla skatteskulder och gav stränga befallningar om att alla koloner som avvikit från sin bestämmelseort måste tvingas återvända. När denna hårdföra fiskala politik tillämpades skedde naturligtvist övergrepp mot de romare som skulle bära skattebördan. Då ingrep å andra sidan dessa kejsare mot de övergrepp som deras egen statsapparat har skapat och inrättade ett ämbete till skydd mot övergreppen.

De kejsare som följde efter Valentinianus I kom att inskränka folkförsvararämbetet. Först fick stadssenaterna, vilka som ansvariga för skatteindrivningen också stod för övergrepp, utse folkförsvararna. Senare fick även jordmagnaterna, vilka på sitt håll var skyldiga till övervåld mot sina underlydande bönder, inflytande över vilka som utsågs. Folkförsvararna blev då mera av ett hinder för rättvisa än ett skydd mot oförrätter.

Även en sådan, mot den romerska bördsaristokratin välvillig kejsare, som Valentinianus III råkade i konflikt med senatorerna – en konflikt som har vissa humoristiska inslag. År 449 gjorde flera senatorer anspråk på kejsarpalatsets tjänstemän, eftersom deras farfäder eller farfarsfäder varit koloner. Det fanns en preskriptionsregel från år 419 som frigav koloner som lämnat sin jord och som inte krävts tillbaka av sin jordägare på trettio år. För att behålla sina kejserliga tjänstemän utvidgade Valentinianus III denna regel till att även gälla koloner knutna till kejserliga egendomar, men tog snart tillbaka beslutet då han trodde att det skulle uppmuntra till flykt.

Bröd och skådespel

De romerska kejsarna uppfattade nog sig själva som garanten för fortsatt romersk kultur och levnadssätt, men det krympande överskott som producerades i riket beskattades allt hårdare för att täcka de utgifter som ansågs oumbärliga för samhället. 

200 000 medborgare i Rom hade rätt till fritt bröd, som kejsarna ibland utökade med gratis vin och fläskköttsutdelning. Det var inte förrän Rom år 439 förlorat kontrollen över Afrika, som var huvudleverantör av spannmål till Rom, som antalet understödstagare nedbringades. Dessutom hade andra storstäder som Konstantinopel, Alexandria och Antiokia liknande arrangemang. I Konstantinopel fortsatte spannmålsutdelningarna ända till år 642, då araberna hade erövrat Egypten. 

Till brödet kom också de skådespel, som ansågs oundgängliga i den romerska civilisationen. De kostsamma gladiatorspelen blev färre under senantiken, men ändå var tio dagar i Rom avsatta för gladiatorspel under år 354. Under samma år var också 102 dagar avsatta för teaterföreställningar och 64 dagar för hästkapplöpningar. Även om gladiatorstrider tycks ha upphört omkr. år 440, fortsatte man med djurkamper och spektakulära avrättningar. Omkring år 300 hade Rom nära 900 badhus, varav de flesta med fritt inträde. Bara driften av dessa drog enorma kostnader för uppvärmning och vatten.

Militärapparaten

Men rikets stora utgiftspost var den enorma militärapparat som krävdes för att skydda gränserna. Armén var stor även med moderna mått. Den antike historikern Joannes Lydus anger flottans och arméns styrka till 435 266 man omkring år 300. Från Notitia Dignitatum, som är en förteckning över civila och militära poster omkring år 400, kan man uppskatta en på pappret ännu större styrka, varav en tredjedel tillhörde de mer rörliga fältarméerna medan merparten var stationära gränstrupper. Trots att många inom gränsarméerna tjänstgjorde på deltid och att solden hade reducerats åtskilligt jämfört med den tvåhundra år tidigare, var kostnaderna enorma. Armén hade också en högre andel kavalleri, vilket ökade på utgifterna. 

Det var dock svårt att dra ihop större styrkor från olika delar av riket för att möta allvarliga hot från barbarer och perser. Kejsarna måste från slutet av 300-talet förlita sig mer och mer på s.k. federerade styrkor, som utgjordes av barbarförband organiserade efter sina egna stambestämmelser och under sina egna stamhövdingar. De reguljära romerska styrkorna vittrade långsamt sönder. Under det västromerska rikets sista decennier gav de sista gränsförbanden i rikets utposter till slut upp, när löneutbetalningarna uteblev och upplöste sig själva. Eugippius beskriver en sådan händelse i Passau: 

Så länge som det romerska väldet varade, så hölls i många städer soldater för att vakta fästningsvallarna på det allmännas bekostnad. När denna praxis upphörde, försvann soldatförbanden och fästningsmurarna helt och hållet. Förbandet i Batavis [Passau] höll dock ut. Några av soldaterna i denna enhet hade rest till Italien för att inkassera den sista avlöningen åt sina kamrater, men ingen visste att barbarerna hade tillintetgjort dem på vägen.[xviii]

När det militära läget blev pressat, räckte inte längre resurserna till som i fornstora dagar. Under slutet av 200-talet hade soldatkejsarna omorganiserat armén och byggt upp en genombyråkratiserad statsapparat för att stampa fram alla befintliga resurser som behövdes för rikets överlevnad. Till slut var det romerska riket, särskilt i dess västra del, barskrapat och det föll ihop.