"Romare, rövare och rebeller - Det västromerska rikets avskedssång". Avslutande frågor

AVSLUTANDE FRÅGOR

Var Bacaudae en revolutionär rörelse?

När namnet Bacaudae förekommer i de antika källorna sker det i samband med uppror bland landbygdens slavar och koloner. Dessa uppror beskrevs som så omfattande att trupper från andra delar av riket, eller barbarer, togs i anspråk för att slå ner dem. Men var dessa uppror något mer än uppgörelser med de värsta bondeplågarna och att köra bort de mest förhatliga skatteindrivarna? För att beteckna Bacaudae som revolutionär måste rörelsen åtminstone ha varit mer än bara spontana upplopp och plundringar. Den måste ha “befriat” slavar och koloner, tagit kontrollen över de befriade områdena, drivit bort de gamla ägarna och myndighetspersonerna, delad ut “befriat” land, förklarat sig självständiga gentemot det romerska riket, hittat nya former att förvalta sitt territorium, organisera ett försvar av sin nyvunna frihet och så vidare.

Det är åtminstone delvis det som hände enligt de antika källorna, vilka tyvärr är fåtaliga och fåordiga om dessa omvälvande händelser. Enligt dessa var det slavar och bönder, till och med enligt Salvianus även bildade personer som gick med i Bacaudae. I panegyriken till kejsare Maximianus uppträdde upproriska bönder som soldater, och herdar som kavallerister. Zosimus skriver att folk i områden som Armorica beväpnade sig, förvisade de romerska ämbetsmännen och upprättade sina egna oberoende stater. Rutilius Namatianus säger att slavarna gjorde sina gamla ägare till slavar, och att det tog nästan tio år innan Exuperantius kunde återinföra “friheten” och lagarna i Armorica. I komedin Querolus håller vanligt folk i frihetlig anda rättegångar och debatter under trädkronorna i Armorica. Detta är vad källorna säger. Ingenstans står det, som vissa hävdar, att det var lokala aristokrater som ledde underlydande bönder. När bröderna Didymus och Verinianus, vilka var lokala aristokrater i Spanien, beväpnade sina slavar beskrivs detta, till skillnad mot hur de beväpnade bönderna i Armorica omtalas, inte som ett uppror utan som ett stöd till den hårt ansatte släktingen kejsare Honorius. Det var den gamla sorgliga historien om underlydande som utan egna intressen fick slåss för sina respektive herrar i fraktionsstrider inom den härskande klassen. Det är uppenbart att samtidens historiekrönikörer visste och gjorde skillnad mellan den ena sorten av beväpnade slavar och den andra sorten.

I källorna finns det uppenbarligen stöd för att Bacaudae verkade för att störta den gamla ordningen och upprätta ett eget styre. Det hela berörs visserligen bara kortfattat och indirekt, men ingen källa motsäger heller på ett uppenbart sätt detta. De afrikanska circumcelliones aktioner var till skillnad mot Bacaudae betydligt mer inskränkta. Att bränna upp skuldsedlar, plundra de rikas matförråd och under klubbhot mot enskilda slavägare befria slavar, kunde bara ge ytterst tillfälliga framgångar. Redan nästa dag kunde slavägarna tillkalla militär hjälp, straffa insurgenterna och spåra upp förrymda slavar. Mot skarpslipat stål lär inga träklubbor ha hjälpt. Även här uppfattade den tidens historiekrönikörer en skillnad mellan Bacaudaes omstörtande uppror och circumcelliones “direkta” aktioner eftersom Bacaudae beskrevs som ett hot att ta på allvar medan circumcelliones framställdes som religiösa dårfinkar.

Den romerska statsmakten tog Bacaudae som ett verkligt hot mot den bestående ordningen, där ett litet antal jordägande gallo-romanska och hispano-romanska aristokrater ägde enorma gods som drevs av slavar eller livegna bönder, och där statsapparaten upprätthöll, skyddade och förvaltade detta system. I en krisfylld tid satsade Roms generaler stora resurser på att pressa tillbaka denna rörelse under former som deras apologeter beskrev som en återerövring av förlorat territorium.

Man skall naturligtvist inte se Bacaudae som en revolutionär rörelse i någon modern mening. Det fanns inga partiprogram och det skrevs inga stora pamfletter där den gamla ordningen fördömdes och en ny utmålades. I slutänden var det ingen rörelse med en klar uppfattning om ett slutmål eller plan för ett nytt samhälle. De upproriska bönderna handlade spontant och instinktivt, när de såg den romerska statsapparaten försvagas samtidigt som skatteindrivare och jordägare försökte kompensera sina förluster. När väl upproret flammat upp hade de besuttna, åtminstone de från senatorsståndet som hade gott om egendomar på annat håll, inget att sätta emot och valde då att fly. Drivna mer av omständigheterna än av en i förväg uttänkt plan tog Bacaudae över landsbygden, höll rådslag i skogsdungarna och organiserade ett försvar av sitt oberoende. Detta gällde naturligtvist inte alla inom Bacaudae, inte alltid och inte överallt, men ofta nog. 

Men djärva och modiga handlingar är inte tillräckligt, om inte förutsättningarna för en långsiktig omvälvning finns. De egendomslösa och småbönderna på den romerska landsbygden utgjorde ingen revolutionär klass i den meningen att den permanent hade kunnat förändra samhällsförhållandena i grunden om de eftertraktat detta. Anarkister i modern tid, som hyser en romantisk föreställning om Bacaudae, har dock ingenting till övers för sådana teoretiska invändningar för vad som var möjligt. Enligt dem skapade Bacaudae ett anarko-kommunistiskt samhälle byggt på lokalt självstyre, som mycket väl kunde ha existerat och utvecklats in i våra dagar. I den märkliga boken “Orgasms of History” betraktas alla uppror under 3000 år med lika stora inneboende möjligheter. Bacaudae och hippiekulturer som The San Fransisco Diggers samt det köpenhamnska Christiania får samma dignitet och potentialitet som den franska revolutionen och Pariskommunen. För anarkisterna är det enbart handlingen, spontaniteten och den revolutionära andan som håller igång en samhällsförändring. Men även om den tanken är vacker, så är detta långt ifrån sanningen och Bacaudae är ett exempel på detta. Trots att rörelsen hade långvariga framgångar och kunde resa sig igen efter bakslag, ändrades inte förhållandena på landsbygden i grunden och det tog slutligen död på rörelsen. 

Bondeupproren i Armorica och i Ebrodalen lösgjorde inga nya produktivkrafter. Troligen tog man i anspråk en del land som senatorerna låtit ligga för fäfot sedan barbarernas plundringståg, men i grunden skedde ingen förändring av det antika jordbrukets mycket låga produktivitet. Därmed fanns det inget överskott till att försvara och utveckla ett nytt samhälle. Nya människor kom till makten i Armorica, men de drivkrafter som låg bakom att jord koncentrerades på allt färre händer fanns kvar. Bara några år efter Tibattos tillfångatagande gjorde de nya och nyrika herrarna i Armorica gemensam sak med sin gamle romerske fiende Aëtius. Armorica blev det sista området i Gallien och Spanien som till namnet var romerskt och som till namnet styrdes av romerska ämbetsmän, men då hade det imperium som kunde ha återinsatt den gamla aristokratin redan upphört att existera. Bondeuppror under senantiken kunde bara få två olika slutresultat, hur ambitiösa mål de än satte upp. Antingen återerövrade statsmakten de “befriade” områdena och lät den gamla aristokratin återta sina egendomar eller så utvecklades en ny överklass bland de “befriade”. 

Under det stora slavupproret på Sicilien år 136 – 132 f.Kr. lät dess ledare Eunus snart inrätta sig som kung med alla extravaganta privilegier innan han besegrades. Under nästa stora slavrevolt på Sicilien 104–100 f.Kr. upprepades detta, då revoltens ledare Salvius lät utropa sig till kung. En mer “ärlig” upprorsledare som Spartacus, som ledde ett slavuppror i Syditalien år 73 – 71 f.Kr., hade ingen strategi för hur han skulle säkra sina upproriska slavars frihet. Trots att de till en början hade stora framgångar och besegrade flera romerska arméer, visste han egentligen inte hur de skulle använda sina segrar. Därför nöttes de upproriska slavarna ned, tills de mötte sitt slutliga blodiga nederlag. 

Slavupproren under den romerska republiken var begränsade till slavbefolkningen och fick aldrig några allierade bland Roms småbrukare och proletärer. Bacaudae däremot appellerade till betydligt fler. Den sociala utvecklingen under senantiken hade gjort att koloner som formellt var fria medborgare, småbrukare och även curiales med små tillgångar, alla hade de ekonomiskt och statusmässigt devalverats till en nivå som låg närmare slavarnas än någonsin förut under antiken. De kunde därför nå större och mer långlivade framgångar än någon annan antik upprorsrörelse, men de kunde aldrig säkra och fullborda dessa. De som ledde rörelsen kunde antagligen lägga beslag på de bättre delarna av upprorets “erövringar” och därmed fanns fröet till en ny överklass redan inom rörelsen. Vi vet naturligtvist ingenting om detta via de fåtaliga antika källorna, men det är troligt utifrån tidigare antika uppror och även från väldokumenterade slavuppror som inträffade ganska nära vår egen tid. 

Palmares var en tillflyktsort under 1600-talet för förrymda slavar i Brasilien och liksom andra liknande samhällen i Amerika utvecklades det till en rövarstat. Här härskade en överklass bestående av en kung, hans livvakt och hans ämbetsmän. Denna stat, grundad av slavar, hade t.o.m. egna slavar. 

Armorica under 400-talet har till sina yttre händelser mycket gemensamt med den haitiska revolutionen 1791–1804. Under revolutions- och Napoleonkrigen var den franska statsmakten extremt försvagad i Saint-Domingue, som Haiti då kallades. Flera stora slavrevolter svepte fram över Saint-Domingue, där stora områden hamnade utanför regeringens kontroll. Franska eftergifter, bakslag och återuppblossande revolter kom och gick ända tills Frankrike år 1804 tvingades erkänna Haitis självständighet och Haiti blev den första republik som styrdes av svarta. Men det var ingen republik av jämlika och egendomslösa människor som skapades, den politiska och ekonomiska makten hamnade hos “les affranchis” – en grupp fria mulatter som fått viss utbildning, skaffat sig jordegendomar eller positioner inom armén. År 1825 gick Haitis nya herrar med på att betala stora skadestånd till de gamla franska slavägarna. Det var en betydande eftergift vars verkningar syns än idag, då Haiti är ett av klotets fattigaste länder med ett hårt förtryck av massorna. 

Om Haiti saknade förutsättningar för att genom en revolt emancipera de egendomslösa, måste detta i ännu högre grad ha gällt de antika samhällena. Frank Walbank kom också till den slutsatsen när han analyserade den utveckling som föregick det västromerska rikets fall: 

Den materiella grundvalen i de antika kulturerna var i själva verket otillräcklig för att en sådan revolution, också om den hade varit framgångsrik, skulle kunna konsolideras; en framgång måste ha framkallat kaos och inneburit slutet på det klassiska arvet. Också om man rent hypotetiskt förutsätter att de förtryckta klasserna kunde ha gripit makten på något ställe och bevarat den, finns det ingen anledning att räkna med att de skulle ha siktat till att införa ett samhälle med större jämlikhet; hela den klassiska epokens historia gör det oändligt mycket mer sannolikt att de bara skulle ha försökt byta plats med sina tidigare förtryckare. Under alla omständigheter låg en sådan framgång aldrig inom möjligheternas gräns.[i]

I motsats till de afrikanska circumcelliones och banditgängen, var Bacaudae en rörelse som gång på gång ville och handlade i akt och mening att störta den rådande politiska och ekonomiska makten i sin region, samt upprätta ett eget självständigt styre. Men den var inte en revolutionär rörelse i den meningen att den hade en idé om och förmågan att skapa ett nytt jämlikt samhälle. Upproren i Armorica och i Ebrodalen medförde att den härskande klassen bestod av nya personer, inte i att den avskaffades. I detta avseende liknade upproren barbarinvasionerna, som även de innebar att nya jordägande familjer etablerades. Historikern Edward Thompson som var en av få som inom sitt fack som intresserade sig för Bacaudae beskriver detta: 

Om Aelianus och Amandus hade lyckats, kunde de styrande klasserna i Armorica ha bestått av nya personer, men de skulle inte ha förändrat karaktären på dessa klasser. Men upprorens betydelse skall inte underskattas på grund av detta. Fastän klasstrukturen i Armorica vid slutänden av denna process mycket väl kunde ha varit densamma som vid dess början, skulle de människor som utgjorde de olika klasserna vara helt andra och detta är precis det som barbarinvasionerna i Väst åstadkom: De bytte ut personerna inom de härskande klasserna. [ii]

I den diskussion som följer i nästa kapitel används begreppet “revolutionär” inte som att rörelsen hade viljan, målet och även möjligheten att vräka det romerska klassamhället över ända och etablera ett nytt jämlikt samhälle. I stället används “revolutionär” i den mer begränsade betydelsen av en självständig upprorsrörelse, som inte leds av en fraktion bland de besuttna klasserna och går dess ärenden och som utgörs av människor med ringa eller ingen egendom och som kunde attackera både statens representanter och de besuttna. 

Var Bacaudae osjälvständiga bönder ledda av lokala aristokrater?

Det finns de som anser att Bacaudae inte var revolutionär i den förut nämnda meningen, att Bacaudae särskilt på 400-talet var banditer utan motiv att revoltera mot den bestående ordningen. De anser att den “traditionella” synen på Bacaudae som bonderevoltörer kommer från en marxistisk historiesyn, som är alltför angelägen att tolka in slavuppror som en del av en klasskamp som skulle ha föregått det antika slavsamhällets sammanbrott. 

Enligt dessa finns det bara några källor som beskriver något som kan betecknas som klasskamp och politiska motiv hos Bacaudae och i Armorica. 

1.     Rutilius Namatianus skrev att Exuperantius återupprättade lagarna, återinförde friheten i Armorica år 417 och befriade de som blivit slavar under sina egna slavar.

2.     Zosimus skrev att innevånarna i Britannien och delar av Gallien inte längre lydde Roms lagar, revolterade mot romerska riket, befriade sig själva från barbarerna, förvisade de romerska ämbetsmännen och etablerade sina egna oberoende stater.

3.      Den anonyme författaren till komedin Querolus från den tidigare delen av 400-talet påstod att vid Loirefloden höll vanligt folk rättegångar, utdelade dödsdomar och debatterade under ekarna. 

De fåtaliga och knapphändiga källorna går ju alltid att uppfatta som dunkla och missvisande, men då blir det så lite kvar av substans att man kan förvandla Bacaudae till vad som helst. Men man måste också kunna förklara den romerska statsmaktens motreaktion som inte liknade den reaktion som endast omfattande banditgäng skulle ha väckt. Visigoter, burgunder och alaner fick bosätta sig i det inre av riket nära typiska oroshärdar. Fälttåget mot Bacaudae år 286, en tidpunkt då den romerska armén var mycket slagkraftig, välorganiserad och disciplinerad, krävde extra resurser ända från rikets östra del. Fälttågen mot Bacaudae i Spanien och i Armorica på 400-talet beskrevs som återerövringar och tog i anspråk det bästa som riket kunde uppbåda vid dessa tillfällen. Revolterna var inte heller övergående fenomen utan återkom ständigt och kunde enligt källorna omfatta nästan hela Gallien. 

En av de mest framstående historikerna, som vill revidera den “traditionella” synen på Bacaudae, är John F. Drinkwater. Han tar fasta på Salvianus beskrivningar av Bacaudae, där Bacaudae också verkar attrahera många ur de lägre skikten bland curiales och finnas inom regioner som stod varken under romersk eller under barbarernas kontroll. Salvianus påstod också att Bacaudae levde likt barbarerna, vilket indikerar att de etablerat egna samhällen i dessa områden. Så långt avviker Drinkwater inte nämnvärt från den “traditionella” synen på Bacaudae, men i stället för bonderevoltörer tolkar han Bacaudae som ett slags flyktingar bland särskilt curiales med följen från områden som fortfarande stod under romersk kontroll. De flydde till Armorica eller andra galliska regioner, som endast nominellt fortfarande var romerskt. Här kunde de, utom räckhåll för den romerska administrationen, etablera sig på övergivna jordegendomar och fungera som ledare bland denna landsbygds inhemska befolkning. Dessa ledare var då naturligen i opposition mot den romerska statsapparaten och lockade också många andra skuldsatta curiales att följa efter i nya “flyktingvågor”. 

Drinkwater betraktar Rutilius Namatianus kommentar om Exuperantius befrielse av Armorica och skogsrättegångarna i Querolus som otillförlitliga, vilket är en naturlig följd av hans syn på Bacaudae. Det är också svårt att förstå varför Drinkwater och andra omöjligen kan föreställa sig slavar och koloner som självständiga och kapabla att göra uppror utan att behöva ledas av bättre och bildade curiales. 

Men i detta avseende möter Drinkwater sin överman i professor Raymond Van Dam, som lyckas förvandla Bacaudae till totalt viljelösa godsägarkramande bönder. Van Dam tycker att den gängse bilden av Bacaudae som ett klassiskt exempel på bonderevolter är en outhärdlig börda. Hans nytolkning är en strävan att komma bort från en marxistisk präglad konfliktmodell. Van Dam tolkar Bacaudaerevolterna som huvudsakligen en konflikt mellan centrum och periferi, i växelverkan med ett beroende, inte en kamp, mellan lokala aristokratiska ledare och de övriga provinsinnevånarna. Det var alltså en konflikt mellan kejsaren i Ravenna och hans statsapparat, mot de avlägsna regionerna och mot deras lokala ledare och underlydande innevånare. Van Dam destillerar bort allt vad klasskonflikter heter ur senantiken. Han förvandlar Bacaudae från bönder och slavar i revolt mot romerska myndigheter och stora jordägare till ett slags lokalpatriotiska godsägarkramare, som underkastar sig den lokala aristokratin och deras “beskydd” mot den romerska centralmakten i brist på egen kamp och vilja. För Van Dam var de sociala banden mellan klasserna viktigare än deras intressekonflikt. Böndernas besvärliga situation, med skatteskulder och konkurser, exploaterades skamlöst av rika jordägare som behövde en arbetskraft, som var utan lagliga möjligheter att lämna den jord de brukade åt sina herrar. För Van Dam var detta ett slags senantikt socialt kontrakt med ömsesidiga skyldigheter. 

Centralt i detta förvandlingsnummer är vad Van Dam anser vara en återkomst av gamla keltiska och förromerska patron- och klientförhållanden. Innan Caesars erövring av Gallien tvingades de flesta fattiga galler att underkasta sig mäktiga stormän, vilka använde sina underlydande bönder till att föra krig mot andra hövdingar. Dessa förhållanden fortsatte ett tag in i den romerska perioden med lokala tyranner som styrde den galliska landsbygden, men tyrannerna kunde också erbjuda ett visst skydd mot till exempel överbeskattning från nitiska romerska skatteindrivare. Van Dam tänker sig, att det gamla keltiska patron- och klientförhållandet pånyttföddes under de kristider då den romerska centralmakten var frånvarande i de galliska provinserna. I Armorica hade de lokala jordägarna tämligen stora gårdar och Van Dam förmodar att många jordmagnater hellre stannade kvar under barbarinvasionerna än flyttade till det mer “romerska” södra Gallien. Det var dessa kvarvarande aristokrater, som utgjorde de patroner som provinsens landsbygdsbor vände sig till och blev deras klienter. 

Van Dam anser, att det som utspelade sig på landsbygden inte var händelser som hade utlösts av förändringar i produktionsförhållandena, det vill säga det var inte en kris för slavproduktionen och en övergång till andra exploateringsformer som kolonatet. Istället var det bönder som i en svår tid vädjade till och underställde sig lokala auktoriteter som agerade i de romerska myndigheternas frånvaro. Bacaudae blir då i Van Dams ögon en rörelse, där man samlade sig kring lokala ledare utifrån ett behov av säkerhet och skydd. Alltså var inte Bacaudae revolutionär enligt Van Dam:

Det är i denna mening som Bagaudae inte utgjorde en revolutionär utan snarare en reformistisk social rörelse, eftersom deras mål kan betraktas som ett krav på mer och inte mindre socialt beroende och som en återgång till traditionella beroendeförhållanden, som hur förtryckande de än kan tyckas oss ändå garanterade säkerhet och stöd.[iii]

Tolkningen att Bacaudae var bonderevolter mot “en parasitär romersk byråkrati och förtryckande jordägare” är enligt Van Dam baserat på ett doktrinärt perspektiv. Fyrahundratalets kris i Gallien liknade 200-talets sociala sammanbrott och barbarinvasioner, men därtill tillkom en regional kollaps för det kejserliga hovet, förvaltningen och armén, vilket ledde vädjanden om bistånd till lokala män med högt anseende. Därför drar Van Dam slutsatsen att: 

Med andra ord pekar återigen dessa Bagaudae-uppror på ett missnöje, dock inte gentemot det galliska samhällets grundläggande struktur, som tillät lokala eliter (inklusive kejsaren om han var närvarande) att uppträda som beskyddare och styresmän, utan snarare mot den kejserliga administrationens oförmåga att ge skydd och säkerhet.[iv]

Den romerska kulturen och levnadssättet, romanitas, var inte ifrågasatt av bönderna och provinsinnevånarna enligt Van Dam. Det var statsmaktens oförmåga att upprätthålla den som ifrågasattes och det fanns inget uppror riktat mot den lokala jordägande aristokratin. Tvärtom, situationen tvingade enligt Van Dam bönderna närmare sina lokala aristokrater:

I stället hade dessa människor i Armorica ingen vision och strävan mot en helt annan social ordning och ville bara förbli “traditionella”, det vill säga att förbli romare och “fria”, även om detta innebar ett ökat beroende till sina lokala aristokrater. Snarare än att eliminera lokala ledare, vare sig de var godsägare eller kejsare, ville de helt enkelt att de skulle göra bättre ifrån sig.[v]

Även om slaveriet inom jordbruket inte var lika utbrett i Gallien som i Italien, Grekland och Sicilien, befann sig de antika produktionsförhållandena i djup kris sedan omkring år 200. Denna kris påverkade alla samhällsklasser och hela det romerska statsbygget. Framför allt tvingades de fria småbönderna in i slavliknande förhållande som koloner och denna utveckling påbörjades långt innan barbarinvasionerna. Utvecklingen för de fria småbönderna innebar att de deklasserades till kolonstatus, vilket förvandlade dem från små jordägare till egendomslösa, och fjärmade dem från de stora jordägarna. Om Gallien var ett område med relativt stor andel fria småbönder, måste denna utveckling ha haft en enorm påverkan och verkat för en större samhörighet mellan de lägre klasserna och tilltagande konflikter med jordaristokratin. Barbarinvasionerna, tillsammans med statsapparatens sönderfall, kan bara ha påskyndat denna inre utveckling och inte, som Van Dam anser, skapat ett beroende mellan jordaristokratin och bönderna. Naturligtvist kan kolonatet beskrivas som en utväg som var bättre än att svälta eller tigga, men det skedde likafullt under utpressningsliknande förhållanden och kan knappast ha inneburit att kolonerna såg sina herrar som beskyddare. Salvianus beskrev utblottade bönder som tvingades in i kolonatet under omständigheter som var allt annat än frivilliga. De

[…] underkastar sig själva den mindervärdiga livegenskapens ok. De har reducerats till att leva enbart för sin överlevnad, till den grad att de inte bara förlorat sina ägodelar utan även sin status. De är inte bara förvisade från sina tidigare tillhörigheter utan även från sig själva; berövade allt som var deras tillsammans med deras frihet, saknar de all äganderätt till sina ägor och har förlorat själva rätten till frihet.[vi]

Om ett gammalt keltiskt patron- och klientsystem levt kvar på den galliska landsbygden in i romersk tid, är det högst troligt att dessa, som Drinkwater anser, istället bröt ihop under de återkommande kriserna från och med 200-talet. Van Dams tolkning av revolterna i Armorica är ”til syvende og sidst” spekulation. Det finns så lite källmaterial kring Bacaudae att man genom att ifrågasätta tolkningen eller trovärdigheten hos några av dem, kan känna sig fri att omtolka hela betydelsen och karaktären av Bacaudae och händelserna i Armorica. I detta avseende tar Van Dam ut svängarna ordentligt. Han är beredd att ifrågasätta alla antika källor i detta ämne och sedan fritt spekulera om ett återuppstått patronskap bland lokala galliska jordaristokrater. Nedan följer en lista över några av dessa “omtolkningar”:

• Antika beskrivningar av Bacaudae som upproriska bönder och slavar, var bara den dominerande elitens nedsättande benämning på en företeelse de ogillade och slumpvisa referenser till banditgäng.

• Bacaudaeledare som Amandus, Aelianus, Tibatto och Basilius var enligt Van Dam lokala aristokrater eller möjligen andra rangens jordägare, till vilka bönder och herdar vände sig för beskydd.
• Exuperantius, som återställde lag och ordning i Armorica år 417, var enligt Van Dam en aristokrat som på egen hand och utan auktorisering från kejsarmakten agerade för att driva bort barbarerna. Det var från barbarer som Armorica befriades av Exuperantius och inte från upproriska slavar och bönder.


• När Zosimus skrev att innevånarna i Britannien och delar av Gallien inte längre lydde Roms lagar, revolterade mot romerska riket, befriade sig själva från barbarerna, förvisade de romerska ämbetsmännen och etablerade sina egna oberoende stater, var detta klander mot lokala patroner som i brist på kejserligt sanktionerade insatser mot barbarerna tog egna initiativ. Zosimus var, enligt Van Dam, en kulturell bigott som ansåg att sådant eget agerande utom romersk jurisdiktion var att ställa sig utanför lagen, och  provinsinnevånare som agerade på detta sätt hade sjunkit tillbaka till den barbariska nivå som Rom en gång hade lyft dem ur.


• Van Dam lägger stor vikt på det som prästen Salvianus inte sa, såsom att han aldrig beskrev Bacaudae som revolterande bönder utan istället som ett alternativ för de som ville fly undan brutala skattmasar och enskilda storjordägare. Alternativet skulle då bestå i att söka sig till en betrodd lokal mäktig jordägare för beskydd.


• Querolus, komedin där vanligt folk håller rättegångar och debatter under ekarna, är inte heller något besvär för Van Dam, eftersom han anser att det var en satirisk framställning baserad på kulturella fördomar mot Armorica, där den kejserliga apparaten fallit samman och makt nu kunde utövas av lokala jordägare och biskopar utan kejserliga ämbeten.

Van Dam är så angelägen att komma bort från alla beskrivningar som visar på revolter och uppror som andas klasskamp, att han måste underkänna, omtolka och avfärda nästan alla sådana referenser i de antika källorna. Det är ren spekulation, utan något stöd i källorna, att tolka Tibatto och Basilius som lokala aristokrater. Hans tolkning av skogsrättegångarna i Querolus är också ytterst dunkel. Van Dams patron- och klientmodell kräver att man vänder på händelsekedjan i Zosimus skildring av Armorica under barbarinvasionerna. Van Dam säger, att först lämnade de romerska myndigheterna Armorica och därefter agerade lokala aristokrater för att driva bort barbarerna, men Zosimus skildring uppgav mycket klart att provinsinnevånarna först satte upp eget försvar mot barbarerna. Därefter slängde de ut de romerska myndighetspersonerna och sedan etablerade de ett eget styre. Det finns egentligen all anledning att ta de senantika källorna på orden och hålla före, att deras beskrivningar också i huvudsak var det som verkligen skedde. Men då blir ju förstås bördan från den traditionella synen på Bacaudae som bonderevoltörer än större, för den som hellre vill spekulera om antika sociala kontrakt.

Ingenstans i källorna nämns ledarna för Bacaudae som jordägande aristokrater. När ledare namnges såsom Amandus, Aelianus och Tibatto, nämns aldrig från vilken familj de kommer eller annan personlig bakgrund, vilket annars var brukligt även för lokala aristokrater. Det enda undantaget är Eudoxius som flydde till hunnerna. Han uppgavs vara läkare, alltså förvisso en man med hög social status men knappast någon jordägande pamp av format. Tolkningen av Bacaudae som lokala aristokrater som tog bönderna under sitt beskydd för att de skulle få fortsätta leva som romare, är svår att förena med skildringar där Bacaudae agerade på ett sätt som måste ha stått i strid mot en sådan politik. En viss professor Wickham gör också denna iakttagelse angående Bacaudae i Ebrodalen:

Gallien var fullt av konkurrerande kejserliga uppkomlingar under perioden omkr. år 410, men ingen av dessa anklagades för att störta den sociala ordningen över ända; tvärtom, ledarna för Bagaudae under 400-talet innefattades aldrig i samma kategori som de konkurrerande kejsarna, fastän periodens retoriska skribenter hade vida gränser för denna kategori och fastän även soldater av låg grad ibland gjorde anspråk på tronen. Vi måste dra slutsatsen, att även om sådana ledare hade social status så följde de inte spelreglerna. Tag fallet med Bagaudae i Ebrodalen, baserade i ett område av Spanien som dominerades av välmående romerska jordägare. Raymond Van Dam har föreslagit att Bagaudae var helt enkelt dessa jordägare, som fick agera på egen hand i en värld av inkräktare. Men de var föremålen för de kejserliga attackerna 441, 443 och 454, de år då den romerska armén i Spanien var fullt upptagen med sveberna; Bagaudae i Ebrodalen å sin sida var inte enkelspåriga autonomister, utan anföll städer, dödade biskopen i Tarazona och intog Lleida. Det är svårt att se hur dessa ordinära jordägare var så pass subversiva i en tid när (trots barbarernas bosättningar) det romerska politiska systemet fungerade normalt; slutsatsen att de var bönder ,snarare än jordägare, som motsatte sig den lokala såväl som den riksomfattande sociala ordningen verkar då inte svår att dra.[vii]

Var Bacaudae en baskisk nationalistisk rörelse?

Det folkslag som bebodde övre Ebrodalen och dess bergsområden kallades vascones av romarna. Namnet vascones är ursprunget till namnet på dem som vi idag kallar basker och från deras land Vasconia kan man härleda regionnamnen Baskien och Gascogne. I de mer otillgängligt höglänta delarna av Vasconia styrde stamhövdingarna utan att de romerska myndigheterna lade sig i och under 400-talet lär nog ingen romersk skatteindrivare ha försökt driva in skatt där. Alla försök under senantiken av romare, sveber och visigoter att få kontrollen över området var endast halvhjärtade och kunde lätt avvisas av de vascones som bodde i bergsområdena. Det var ju trots allt inga rika bygder som det handlade om. Handel och kommunikation mellan Galicien och Akvitanien kom därför att ske längs Atlantkusten och inte över Pyrenéerna.

För vissa baskiska nationalister har Bacaudae i Ebrodalen fått stor betydelse. För dem utgör Bacaudae ett bevis på en lång och nästan obruten tradition av motstånd mot utomstående makters försök att styra Baskien. De som går längst i denna tolkning vill framställa Bacaudae som baskiska motståndsmän och tonar på så sätt ner deras egentliga socialt omvälvande roll. I denna version var visigoternas bosättning och landdelning med romarna i Akvitanien år 418 främst till för att skydda området mellan Pyrenéerna och Garonnedalen från baskiska plundringar och endast i andra hand ett skydd mot Bacaudae i Armorica, som låg norr om de visigotiska bosättningarna.

Utan att invecklas i en diskussion om vad som konstituerar en nation, så är 400-talets Nordspanien alldeles för tidigt för någon baskisk nationalistisk kamp. Först i och med hotet från morerna på 700-talet och ett mer organiserat självstyre i området, kan man rudimentärt och med många förbehåll tala om någon slags nationalism. Däremot kan berättelserna om Bacaudae mycket väl ha vävts in i den baskiska folktraditionen, trots att Bacaudae inte var någon etnisk rörelse utan en social. Visigoterna grundade ju till exempel sin nationella myt på slaget vid Adrianopel år 37,8 trots att inte alla - om ens de flesta - som bosatte sig i Akvitanien 40 år senare var med eller hade föräldrar som var med vid det slaget. Även om Ebrodalens koloner och slavar i stor utsträckning var vascones, så var de nog inte den enda etniska gruppen inom Bacaudae.

Det motstånd som vascones i bergsområdena bjöd visigoterna år 466, när visigoterna trängde fram i övre Ebrodalen, tillskrevs inte Bacaudae av krönikören Hydatius. Men motståndet mot visigoterna år 454 var Bacaudaes verk och dessutom var visigoternas aktion riktat mot Bacaudae, enligt samme krönikör. Vad var skillnaden mellan kampen år 454 och striderna år 466? Bacaudae riktade sina aktioner mot den etablerade ordningen, mot den romerska statsmakten och jordägarna. Motståndet mot visigoterna år 466 var riktat mot en inträngande yttre makt och inte mot den etablerade ordningen inom regionen. Bacaudae var i allt väsentligt en social revolt bland de egendomslösa på landsbygden och där etnicitet och “nationalism” spelade en ringa eller ingen roll alls.

Var det senromerska riket en statssocialistisk kommandoekonomi?

Romarrikets hårda beskattning, den kejserliga byråkratin, den omfattande och hårda regleringen av näringslivet, tvångslagarna för näringsidkare, det omfattande kejserliga ägandet, de fria spannmålsutdelningarna, de kostsamma offentliga spelen och så vidare, får ofta bära skulden för romarrikets nedgång. Bland högerekonomer och marknadsapologeter uttrycks detta ibland som att socialism fick det romerska riket att förfalla och blev dess död. Ordet socialism används i detta fall ytterst vårdslöst, för det finns ingen som helst grund för att betrakta det senromerska riket som en statsbildning som aktivt strävade mot att utplåna klasskillnaderna. Om något, så syftade varje åtgärd som den romerska staten vidtog till att bevara samhällstrukturen under pressande yttre förhållanden. De mått och steg som kejsare och senat vidtog förstärkte oftast privilegierna och förtrycket. Även om statsingripanden i båda närings- och privatliv i hög grad präglade den senromerska perioden, var nog dessa mera symptom på sjukdom än dess orsak. 

The Cato Journal ges ut av det amerikanska Catoinstitutet, som vill befrämja marknadsliberala idéer. I den publikationen skrev Ronald Reagans inrikespolitiske rådgivare Bruce Bartlett 1994 en artikel om hur statlig inblandning tog död på det antika Rom. Bartlett tog sitt avstamp i kejsar Augustus styre (31 f.Kr–14 e.Kr.) som han ansåg vara höjdpunkten för romersk marknadsekonomi. Freden, byggandet av hamnar och vägar, stor tillgång på mynt av ädelmetall, låga skatter och liten byråkrati lade grunden till en blomstrande handel mellan provinserna och utomrikes. Detta var källan till det romerska välståndet, men det fanns smolk i glädjebägaren enligt Bartlett. Vissa “statssocialistiska” inslag existerade redan på Augustus tid. Bröd och skådespel var ett sådant inslag i den romerska ekonomin, det vill säga de fria spannmålsutdelningarna till 200.000 medborgare i staden Rom och de offentliga spelen som kejsaren bekostade. Dessa utgifter gjorde att den egyptiska provinsen inte var en fri ekonomi, den var ju mer eller mindre en kejserlig egendom som bekostade allt detta. 

Men det var under soldatkejsarna som det ekonomiska livet började kontrolleras och styras av staten, ett förhållande som rubriceras statssocialism av Bartlett. Kejsarna försökte finansiera militärutgifter och förvaltningskostnader genom att sänka silverhalten i de mynt man präglade. Det gick så långt att mynten under kejsare Claudius II (268 – 270) bara innehöll 0,02% silver. Den inflation som följde i spåren på värdeminskningen av mynten försökte kejsare Diocletianus hejda genom ett prisedikt med dödstraff för överträdelser. 

Inom många sektorer kollapsade penningekonomin och armén började täcka sina behov genom naturabeskattning. En byråkrati byggdes upp för att beräkna skatteunderlag utifrån en taxering på framför allt jord och sedan balanserades skatteuttagen mot arméns behov beräknat utifrån en romersk soldats årliga behov. Beskattningen blev både effektivare och mer omfattande, men bördan kunde för de rika läggas över på samhällets fattigare skikt.  Tvångslagar stiftades som garanterade de för statsapparaten nödvändiga leveranserna och tjänsterna. Likaså tvingades personer och deras barn att förbli kvar i yrken som ansågs nödvändiga. Viktiga yrkesgrupper organiserades i gillen, collegia, vilka blev ett slags statsorgan. 

Bartletts beskrivning av skeendet är ju i huvudsak korrekt, men den säger mycket litet om de grundläggande orsakerna till varför det senromerska samhällets förfall manifesterade sig genom tvångslagar och överbeskattning av den produktiva befolkningen. Bartletts slutsats är tämligen fadd:

Sammanfattningsvis, grunden för det romerska rikets fall var ekonomiskt förfall som en följd av överdriven beskattning, inflation och överreglering. Allt högre skatter skapade inte mer intäkter därför att rika skattebetalare kunde smita undan dessa, medan medelklassen – och deras skatteförmåga – utplånades. Fastän det romerska rikets undergång i dess västra del (den östra halvan levde vidare som det bysantinska riket) var en stor historisk händelse, innebar det för de flesta romare en lättnad.[viii]

En romersk kejsare kunde få hela riket att byta religion, bygga en ny huvudstad och flytta soldater från ena änden av riket till den andra, men han hade ingen makt att ändra på rikets grundläggande struktur och produktionsförhållanden. Krisen under 200-talet var akut och kejsarna improviserade sig fram för att rädda riket från undergång. Myntförsämringen var naturligtvist ett mindre lyckat grepp, men naturabeskattningen, regleringarna, statskontrollen över delar av näringslivet och tvångslagarna var lyckade i så måtto att de omedelbart skapade de nödvändiga resurserna till armén för att trycka tillbaka barbarerna över gränserna och få igång samhällslivet igen. Vad fanns det egentligen för annat alternativ för en romersk soldatkejsare? Walbank sammanfattade situationen utmärkt i sin bok om Västroms fall från 1964:

Hela denna statliga dominans över individen och hans intressen var i allt väsentligt en återgång till den orientaliska bronsålderns ekonomiska organisationsformer. Men – och det är ett viktigt påpekande för att man ska få läget klart för sig – det berodde inte alls på att man tillämpade ett bestämt politiskt program. Kejsarnas omfattande engagemang på det ekonomiska området motiverades inte av att de trodde blint på systemet med statlig företagssamhet; deras regleringar var inte ett uttryck för en ideologi som tog parti för tvångsorganisation och statskontroll. Därför är det vilseledande att betrakta det som en politisk principfråga, som en ideologisk konflikt mellan staten och individen. Tvärtom: Om några människor har varit omständigheternas offer så var det kejsarna under romarväldets senare tid. De ställdes inför vissa ekonomiska problem och väsentliga produktionsproblem som bara kunde lösas på ett sätt – och de följde den enda väg som stod öppen för dem.[ix]

Den ekonomiska blomstringen under Augustus berodde till en del på att inbördeskrigen upphörde, men samtidigt var den början på den romerska stagnationen. Det romerska välståndet byggde inte på kapitalism och frihandel, utan på de romerska arméernas erövringar och krigsbyten. Augustus själv hemförde en av Roms mest prisvärda erövringar, när han tog kontroll över Egypten som en kejserlig provins under hans personliga kontroll. Men efter Augustus var de lönsamma erövringarna få och efter år 106 förekom de inte alls.

De yttre förutsättningarna för en omfattande fjärrhandel kan tyckas goda. Det romerska riket var omfattande, med ett gemensamt myntsystem som var gångbart i både den östra och den västra halvan, med låga tullar och många hamnar. Däremot var lastfartygen i de flesta fall små och landtransporter var dyra och långsamma trots utmärkta vägar. Att frakta vete med oxkärra 50 mil fördubblade priset på vetet och oxarna segade sig fram med en hastighet på dryga 3 km i timmen. Stora städer krävde ett stort försörjningsområde med långa avstånd och spannmål var också dyrare där än i små och mellanstora städer. Antiken var dock en stadscivilisation och städernas livsmedelsförsörjning hade högsta prioritet. Marknaden var för underutvecklad för att klara en miljonstad som Rom och följden blev ofta långa perioder av spannmålsbrist, fluktuerande priser och spannmålsspekulationer. Statens utdelning av spannmål i Rom och i andra storstäder var huvudsakligen ett sätt att komma tillrätta med denna situation och endast i andra hand en form av understöd till stadens proletärer. Tvånget att stanna kvar i sina fäders yrken och de plikttjänster som staten påbjöd var ofta inriktade på städernas försörjning.

Det kan inte nog understrykas att produktiviteten under antiken var låg, framför allt inom jordbruket. Järn användes mycket sparsamt i jordbruksredskapen. Långsamma oxar var de huvudsakliga drag- och arbetsdjuren. De var inte alls lika effektiva som hästar när det gällde arbete och transporter och detta bidrog till den låga produktiviteten och de dyra landtransporterna. Romarna utvecklade inga effektiva plogar för de tunga jordar som fanns i rikets norra regioner. Det fanns ingen systematisk odling med växtföljder, så halva odlingsjorden måste ligga i träda varje år. Arbetsbesparande teknologier inom jordbruksproduktionen förekom endast sparsamt under antiken. Det är symptomatiskt, att det var först under århundradena efter Västroms fall som många produktivitetshöjande innovationer togs i bruk; järnredskap, hästar som arbets- och dragdjur, avancerade vändplogar, treskifte och vattenhjulet kom då till allmän användning.

Den primitiva industri som fanns byggde på slavarbete och arbetsbesparande maskiner förekom endast sporadiskt. Låg produktivitet och dyra transportkostnader medförde att det inte fanns några stordriftsfördelar i massproduktion av till exempel keramik. Det uppstod visserligen centra för denna typ av tillverkning, men de expanderade inte med ökad efterfrågan utan produktionen flyttade istället ut närmare till de lokala marknaderna och de köpstarka armégarnisonerna.

De romerska senatorerna lade under sig enorma jordinnehav och slavarbetskraft var det enda sättet att profitera på dessa, men slaveriet kom också att konservera den låga produktivitetsnivån. Det var detta som präglade hela den antika civilisationen, även sedan tillgången på slavar var på upphällning och andra exploateringsformer såsom kolonatet växte fram. Marknaden under senantiken var för opålitlig för den senromerska arméns behov och därför hade staten monopol på vapentillverkning och kläder till armén. Dessa fabriker använde sig genomgående av slavar, likaså sköttes arméns och förvaltningens transporter av slavar. Städerna underhölls av slavar. Allt tjänstefolk i de rikas tjänst var slavar. Slaveriet dog inte bort fort nog under senantiken för att bereda vägen för en ny era av tillväxt och tekniska framsteg.

Det sägs att inget samhälle går under förrän det uttömt alla sina möjligheter och detta gällde i hög grad det senromerska riket. För att inte riket skulle kollapsa redan under 200-talet, tillgrep kejsarna den sista återstående möjligheten för att rädda kvar den antika civilisationen. De byggde upp en statlig kontroll- och förvaltningsapparat av en sådan omfattning att dröjde långt in i den moderna tiden innan dess like dök upp. Genom att beskatta alla tillgängliga resurser och med tvång hålla igång samhälleliga funktioner kunde riket överleva ännu en tid innan den totala bankrutten – en bankrutt som bara delvis kan skyllas på barbarinvasionerna. Någon marknadsliberal kapitalistisk lösning var överhuvudtaget inte möjlig, med en primitiv marknad och låg teknisk nivå.

Så anklagelserna om det romerska rikets statssocialism är egentligen ett inlägg i dagens debatt bland ekonomer om regleringar av finansväsendet, skattenivåerna, subventioner av industrin, arbetslöshetsunderstöd och så vidare. Den marknadsliberala falangen trivdes under Reagan och Thatcher, men under 2009 års finans- och industrikris har deras stämma dämpats. Tyvärr lär de väl känna sig tvungna att slå tillbaka med ännu fler hänvisningar till att “socialism” dödade det romerska riket, men höga skatter och regleringar var inte det som låg bakom det romerska rikets fall. Deras inlägg om lärdomar av imperiets nedgång har ingenting med den senromerska historiska verkligheten att göra.

Man skulle lika gärna kunna hävda att det sena Rom visar, att i en samhällsordning som inte längre utvecklar samhället, blir de samhällsbevarande aktörerna bara offer för omständigheterna utan egentliga handlingsalternativ som kan vända utvecklingen. Man kan också dra lärdom av de senromerska bonderevolterna i så måtto att där de inte kunde lägga grunden för att nytt jämlikt samhälle, finns inte något hinder i dagens samhälle med sina avancerade teknologier och resurser för att med råge täcka allas grundläggande behov. Det senromerska rikets var aldrig socialistiskt, inte ens statsocialistiskt, men dagens samhälle måste bli socialistiskt, annars kan inget hindra nutidens barbari; utslagning, massarbetslöshet, exploatering av de fattiga och liksom Roms senatorer med en allt mer parasitär, cynisk och oengagerad överklass.

Vem mördade den romerska civilisationen?

Den romersk-katolska kyrkan var bunden av sina traditioner från senantiken och den förvaltade pietetsfullt sitt romerska arv. Ceremonier, teologiska teser, titlar, organisation, språk med mera hade utformats under de kristna kejsarna. När kyrkan under medeltiden fick allt mer världslig makt, var det en fortsättning på de privilegier som de romerska kejsarna hade gett den. Biskopar fick rättslig makt och de användes flitigt inom förvaltningen redan i det senromerska riket. Latinet överlevde som språk för kyrkan och de lärda. Som skriftspråk var det helt dominerande i västvärlden. Gotiskan som skriftspråk överlevde inte ens inom sina egna kungadömen, medan latinet var västvärldens gemensamma kommunikationsspråk ända in på 1800-talet.

Det romerska rättssystemet och mycket av dess lagstiftning levde kvar efter romerska rikets fall. De germanska kungarikenas lagsamlingar var till stor del modellerade efter romersk lag.  Under senare delen av medeltiden återupptog man systematiskt den romerska rätten i Västeuropa. Konsthistoriker pekar på en kontinuitet inom bildkonsten från senantiken in i medeltiden som syns i mosaiker, kyrkomålningar, ikoner osv. Den medeltida konsten vilade på senromerska traditioner.

Historiker med inriktning mot konst, religion, juridik, förvaltning med flera områden betraktar ofta perioden från senantiken till den tidiga medeltiden som en kontinuerlig process. Många framställer denna tid som en mjuk övergångsperiod, visserligen med förändringar, men det romerska rikets fall utgjorde för dem inte något tvärt brott i utvecklingen. Arv och tradition från senantik till tidig medeltid lyfts fram av en del historiker. Denna riktning ser mer av kontinuitet och långsam övergång från det sena Rom och in i medeltiden än en kollaps. Några historiker i början av 1900-talet menade, att även om handelns omfattning minskade efter barbarinvasionerna, fortsatte den ekonomiska aktiviteten enligt de etablerade romerska strukturerna. Handelsvägarna gick fortfarande mellan Västeuropa och Österlandet över Medelhavet. Enligt den belgiske orientalisten Henri Pirenne var det arabernas erövringar som var det stora sammanbrottet i kontinuiteten från antiken och inte den romerska statsmaktens fall. Det var arabernas kontroll över Levanten, Nordafrika och Spanien som bröt sambandet från antiken för västvärldens ekonomi.

De germanska kungarikena och det medeltida Europa sprang inte fram ur ingenting. De germanska samhällena hade en egen, inre utveckling som blev en del av det nya västerlandet. Det romerska arvet var desto större, därför att även om det romerska riket hade fallit samman, var dess rasmassor så imponerande och fortfarande så ändamålsenliga att de till stor del blev kvar. De germanska kungariken som upprättades under 400-talet försökte upprätthålla de intakta delarna av det gamla romerska statsmaskineriet. De germanska optimaterna hade ju ambitionen att bli lika förmögna som de romerska senatorerna, men germanernas primitiva samhällsuppbyggnad kunde inte ligga till grund för en sådan komplex statsapparat som det romerska riket hade utgjort. Utan en sådan apparat gick det inte att effektivt driva in skatt och använda dessa medel till att hålla stora massor av slavar och ofria bönder i schack samt att samtidigt skydda sina gränser mot rivaliserande riken.

Dessa tidiga germanska kungariken i Västeuropa försökte förena de romerska elementen med de germanska. Germansk lag gällde för germanerna och romersk lag för romarna. Ägandet av jorden delades mellan den germanska krigaradeln och de gamla romerska senatorerna. Germanerna tillsatte kungen och deras stridsdugliga män utgjorde hären. Romarna däremot skötte den civila förvaltningen. Denna fusion fungerade som bäst i det av ostrogoterna styrda Italien och där exempelvis. kung Theodahad (534-36) lär ha varit en boklärd man med särskilt intresse för Platon. Att så lite av det romerska arvet ändå kom att bevaras kan man skylla romarna själva för. Den östromerske kejsaren Justinianus förde ett förödande erövringskrig i Italien mot ostrogoterna. Detta långa och utdragna krig fullkomligt ruinerade Italien och de mer primitiva langobarderna kunde snart ockupera halva Italien.

Särskilt de burgundiska, frankiska och langobardiska kungarikena var för primitiva för att ha i behåll betydande inslag av romersk civilisation. Även visigoterna hade svårigheter med detta. På 600-talet försvann dessa sista försök att hålla antikens flämtande låga levande:

•    Germansk rätt dominerade lagarna utan undantag för romarna, även om lagböckerna var skrivna på latin.

•    Ingen fjärrhandel förekom för annat än lyxvaror till de kungliga hoven och del stormän. Guldmynten försvann i mitten på 600-talet och penningekonomin i övrigt var nästan obefintlig i stora delar av Västeuropa.

•    Läskunnigheten försvann och inte ens högadeln var litterat. Det var endast inom kyrkan som kunskaperna levde kvar.

•    Det romerska skattesystemet med sina grundskatter och komplexa administration klappade ihop. Förvaltningen blev primitivare och trögare, med följden att någon central makt som kunde ta emot skatteuppbörden och fördela ut den över hela riket inte var möjlig. De germanska kungarna kunde aldrig bli några kejsare, inte ens regionala sådana.

•    Den romerska armén var till början av 400-talet i grunden en medborgarhär, även sedan den blev en yrkesarmé omkring 100 f.Kr. Inslaget av barbarrekryter var stort, men detta förändrade i grunden inte dess karaktär. De germanska kungarikenas armé var något helt annat, krigarföljen som bara kunde uppbådas för kortare kampanjer och ibland måste övertalas för att ställa upp.

•    Stora gods med nästan enbart slavar som arbetskraft försvann, likaså försvann de ofria men skattebetalande arrendebönderna tillsammans med senatorerna som hade levt på dessa egendomslösa klasser. Fotfolket bland de germanska krigarna kom att utgöra viss återkomst för de fria småbönderna. I frankernas rike förstärktes denna klass i ännu högre grad, genom bosättning av invandrande franker från andra sidan Rhen. Den nya överklassen av germanska stormän kunde inte ha sina jordegendomar utspridda över en halv kontinent, som de romerska senatorerna, utan måste utöva sin kontroll mer lokalt.

Det fanns ingen mjuk övergång. Det fanns i det stora hela ingen kontinuitet mellan senantiken och den tidiga medeltiden. Begrepp som kontinuitet och mjuk övergång är vagare än man tror. Man brukar betrakta Östrom under samma period som en statsbildning som utmärks av just kontinuitet och mjuk övergång. Det Östromerska riket efter det Västromerska rikets fall brukar benämnas som det Bysantinska riket, men det är en statsbildning och civilisation som trots att det inte kunde frigöra sig från sitt antika arv ändå hade mycket gemensamt med det medeltida Västeuropa. På mindre än 200 år efter Västroms fall år 476 hade det Bysantinska riket förlorat större delen av sitt forna territorium. Det är dock få historiker som talar om civilisationsmord när det gäller Bysans. Det Västromerska rikets fall betraktas dock av många som just ett civilisationsmord.

Jämförelsen mellan Öst och Västrom är väsentlig för “mordteorin” eftersom de flesta problem inom det Västromerska riket också fanns i rikets östra halva, men i öst ledde de inte till ett sammanbrott för staten. Med andra ord fanns det ingenting oundvikligt i det västromerska rikets sammanbrott. Enligt mordanhängarna så stod det romerska riket starkt år 376 och det fanns ingenting som då talade för att dess västra halva skulle kollapsa inom hundra år. Inre svagheter, förfall och motsättningar kan då inte vara den huvudsakliga förklaringen till Västroms fall. Den brittiske historikern A H M Jones uttryckte detta:

Dessa fakta är viktiga för de visar att riket inte, som vissa moderna historiker har föreslagit, stapplade mot sin grav på grund av en tilltagande ålderdomssvaghet, pådriven av en försiktig knuff från barbarerna. De flesta inre svagheter som dessa historiker framhåller, var gemensamma för rikets bägge halvor.[x]

Om man nu vill peka ut en mördare av den romerska civilisationen så förefaller goter, allemanner, franker, alaner, burgunder, vandaler, hunner med flera som självklara. Det är vad den franske arkeologen André Piganiol tycks hävda i sin omtalade gravskrift över det Romerska riket:

Det är alldeles för enkelt att säga att när barbarerna trängde in i riket ”var allting dött, att det var ett hjälplöst lik, liggandes i sitt eget blod” eller att det Västromerska riket inte förintades av ett våldsamt slag, utan att det var i ”dvala”.

Den romerska civilisationen dog inte en naturlig död. Den mördades.[xi]

Men det finns ett problem med att peka ut barbarerna. De var aldrig särskild många. Stora grupper som visigoter och vandaler kunde aldrig uppbåda mer än 20 000, högst 30 000 krigare. De icke-stridande; kvinnor, barn och åldringar, var kanske tre gånger fler än krigarna. Det var i och för sig många olika barbarfolk som tog sig över gränsfloderna, så det totala antalet barbarkrigare var inte obetydligt. Men den romerska armén hade alltid varit betydligt färre till numerären än de fiender man slogs emot. Romarnas stora fördel låg i sina yrkessoldaters erfarenhet, disciplin, skickligare taktik och överlägsna logistik. Även om den romerska armén tillfälligtvist och lokalt var tvungen att ge efter för barbarerna, borde de i långa loppet ha besegrat dem alla.

Rom vilade ytterst på sin armé och armén förmådde inte driva tillbaka barbarerna. Därför finns det ingen kontinuitet och inga komplicerade förklaringar till Roms fall behövs, enligt den amerikanske historikern Arther Ferrill. Orsaken var militär. Det Romerska riket föll som en konsekvens av dess militära nederlag. Rom var dess armé och när armén misslyckades, då bröt det Västromerska riket samman:

I själva verket så föll verkligen det Västromerska riket. Inte alla aspekter av de romerska undersåtarnas liv förändrades genom detta, men fallet för Rom som politisk entitet var en av de största händelserna i västvärldens historia. Det duger inte att kalla fallet för en myt eller att bortse från dess historiska betydelse genom att enbart stirra stint på de aspekter av det romerska livet som överlevde detta fall i en eller annan form. Vid början av 400-talet förfogade den västromerske kejsaren och hans generaler över en massiv armé på kanske 200 000 man. År 476 var den borta. Den romerska militärmaktens förfall under 400-talet e.Kr. var den uppenbara orsaken till kollapsen för det romerska styret i väst.[xii]

Ferrill ansåg, att det inte fanns något ödesbestämt över rikets fall. De romerska kejsarna och generalerna fattade ett antal felaktiga strategiska beslut och hade man fattat andra beslut kunde man mycket väl ha räddat rikets bestånd på samma sätt som skedde i Östrom. Huvudansvariga för de felaktiga besluten var Theodosius I och Stilicho. Theodosius I lät, efter Östroms katastrofala nederlag vid Adrianopel år 378, goterna slå sig ned på land söder om Donau, där de inte var underställda romersk lag och där de fick behålla sina arméer intakta. Theodosius använde sedan goterna som federerade till Östrom i inbördeskriget mot Västroms kejsare och dess arméchef. Stilicho fortsatte Theodosius politik när han, som Västroms överbefälhavare, rekryterade ett stort antal germaner till den romerska armén. Denna barbarisering av armén på alla nivåer sänkte dess stridsvärde, enligt Ferrill. Den romerska arméns överlägsenhet i taktik och utrustning gick förlorad.

Ferrill medger dock, att Stilicho till en början var av nöden tvungen att fortsätta och fördjupa Theodosius barbarpolitik. Det hade varit omöjligt att besegra goterna i en militär konflikt utan stöd och samarbete mellan Öst och Västrom. Något sådant samarbete fanns inte mellan stats- och arméledningarna, som misstrodde och intrigerade mot varandra av hjärtans lust. Hade ett sådant samarbete förekommit och Rhengränsen inte brutit ihop av anstormande vandaler, sveber och alaner, då hade Rom enligt Ferrill kunnat finna en militär lösning på det gotiska problemet.

Med en barbariserad armé med lågt stridsvärde, så tappade Västom allt mer kontroll över sitt territorium. Stora områden ockuperades av barbarerna och i andra delar bröt statsmaskineriet samman. Förlusterna i skatt och rekryter till armén var betydande och bidrog till att ännu mer territorium gick förlorat. Västroms fall var enligt Ferrill nästan uteslutande resultatet av ett militärt misslyckande, även om den inte bestod i en räcka avgörande förluster på slagfältet. I Östrom däremot övergavs den Theodosianska barbarpolitiken och där lyckades staten hålla ut tills barbarangreppen var över. Ferrill sammanfattade sin militära förklaring så här:

Det är uppenbart att den romerska armén efter år 410 inte längre hade någon särskild taktisk fördel över barbararméerna – helt enkelt därför att den romerska armén hade barbariserats. […] När Västs armé barbariserades, tappade den sin taktiska överlägsenhet och Rom föll för barbarernas anstormning. [xiii]

Den engelske militärhistorikern Adrian Goldsworthy tillhör den sällsynta skaran av akademiker som kan ge ut populära historiska verk om Rom i massupplagor. Han har lagt fram en annan “militär förklaring” som han påstår är ett enkelt svar på frågan om varför det romerska riket föll. I motsats till Ferrill, ser han ett långt gånget förfall under seklerna innan den siste romerska kejsaren avsätts år 476, men förfallet är inte grundat i sociala förändringar och motsättningar. Enligt Goldsworthy är fenomen som nedgång i handel, en tilltagande skattebörda för de lägre klasserna, jord som läggs för fäfot, tilltagande ofrihet för bönderna med mera omtvistade, medan de långa och förödande inbördeskrigen är ett odiskutabelt men ofta förbisett faktum.

Under åren 31 f.Kr. till 235 e.Kr. förekom det bara två tillfällen med inbördeskrig - efter upproret mot kejsare Nero och efter mordet på kejsare Commodus. Men efter år 235 fram till år 476 upplevde det Romerska riket endast några få hela decennier utan inbördeskrig. En del av dessa inbördeskrig var utdragna och våldsamma. Provinser kunde skövlas och städer läggas i ruiner. Enligt Goldsworthy hade dessa inbördeskrig en förödande effekt på riket, som långsamt kom att dräneras på resurser och den senromerska statens struktur påverkades i högre grad av inbördeskrigen än av hotet från barbarerna.

Goldsworthy pekar på, att stammarna utanför Roms gränser inte uppvisade någon ökad militär effektivitet under den senromerska perioden jämfört med tidigare. Däremot kunde Roms fiender utnyttja de vanligt förekommande inbördeskrigen, därför att usurpatorer var ett mer omedelbart hot för kejsarna än barbarer, som plundrade gränsprovinserna, och kejsarna agerade därefter. Kejsarna avbröt ofta krig mot yttre fiender för att istället använda armén mot en rival och trupp drogs bort från gränserna för att användas i dessa strider. För armén innebar inbördeskrigen en sönderryckning av förvaltning, logistik, träning och disciplin. Soldaterna på den förlorande sidan i ett inbördeskrig lämnades ofta ifred, men de högre befälen avrättades eller, om de hade tur, utrensades utan möjlighet till annan offentlig karriär.

Goldsworthy menar att den statsapparat som de senromerska kejsarna skapade präglades av hotet från rivaliserande kejsarkandidater. Arméförbanden och provinserna delades upp i mindre delar, för att ingen enskild befälhavare eller guvernör skulle få för stor makt. Särskilt provinser med stora garnisoner delades upp. Den tidigare föreningen av militärt och civilt ansvar bland romerska ämbetsmän upphörde. Kejsarna vågade inte överlåta stora krigståg åt någon av sina generaler, utan ledde själva sina arméer i fält. Senatorerna och en handfull dignitärer var länge de enda möjliga rivalerna till kejsaren. Från slutet av 200-talet blev inte längre senatorerna tilldelade några militära poster och kejsarna togs inte längre ur deras led. Senatorsklassen marginaliserades och med dem även staden Rom. Goldsworthy anser, att det tidiga kejsardömet där kejsaren styrde men tillsatte alla viktiga poster bland senatorerna fungerade väl och att problemen för det romerska riket började när denna praktik upphörde.

Det kan tyckas egendomligt att i våra dagar prisa ett system som byggde på en aristokratisk elit av män, som enligt nutidens uppfattning var amatörer. Ändå hade systemet många fördelar i sitt romerska sammanhang. Det frambringade en hanterlig grupp höga militärer och administratörer - en kejsare kunde känna dem alla och deras familjer. Endast ett fåtal bland dem var presumtiva rivaler och dessa kunde man på nära håll ha uppsikt över. Det offentliga livet var fortsatt koncentrerat och fast lokaliserat till Rom självt, vilket gjorde det lätt att uppfatta stämningarna inom aristokratin. Kejsarna kunde under det första och andra århundradet e.Kr. lita på senatorer som utsetts att styra över ansenliga arméer och stora provinser. [xiv]

En annan konsekvens av kejsarnas farhågor för usurpatorer var, att problem i andra delar av riket än dem som de kunde ingripa i personligen för stunden, negligerades. Av ren regional självbevarelsedrift satte dessa förbisedda regioner upp egna kejsaraspiranter. Dessa kunde, i de regioner som anslöt sig till upproret, samla provinsernas trupper och vidta åtgärder. Naturligtvist reagerade en sittande kejsare mot ett sådant ifrågasättande av hans auktoritet och en inbördes konflikt inom riket var ett faktum. För att bemöta dessa regionala hot, började kejsarna utse kollegor bland släktingar och gamla stridskamrater. Från år 364 var detta kollegiala kejsarstyre en etablerad norm, med en kejsare i Västrom och en i Östrom. Kejsarhov, truppenheter, ämbetsmannaposter med mera var alla i princip dubblerade med en del i öst och en del i väst.

Statsapparatens väldiga tillväxt under den senromerska perioden var, enligt Goldsworthy, ett resultat av kejsarnas strävan att begränsa varje ämbetsmans ansvarsområde. Staten behövde därför fler funktionärer än vad som var nödvändigt för förvaltningen. Så Goldsworthys enkla svar på frågan om varför det romerska riket föll, var inbördeskrigen. De var de som långsamt skapade en ineffektiv armé, en dränerad ekonomi, en oskicklig förvaltning och en tilltagande ofrihet inom den enda forntida supermakten:

Det Romerska riket fortfor att existera under en mycket lång period. Under en följd av bakslag knaprades bitar bort, när angriparna uppdagade dess svagheter. Ändå kunde riket fortfarande, av och till, visa styrka och det föll inte bara ihop. Kanske ska vi föreställa oss det senromerska riket som en nedgången före detta idrottsman, med en ohälsosam livsstil. Stundtals kan musklerna svara på minnet från svunna prestationer och träningar. Men allt eftersom vanskötseln fortsätter, försämras förmågan att motstå sjukdomar och läka skador. Med åren blir personen allt svagare och kan till slut duka under för en sjukdom. En långvarig nedgång var det Romerska rikets öde. Till slut kan det mycket väl ha “mördats” av invaderande barbarer, men de högg i så fall mot en kropp som var försvagad efter en lång tid av förfall.[xv]

Förespråkarna av “militära förklaringar” har insett att Västrom kollapsade och att detta inte var någon långsam övergång präglad av kontinuitet. Sammanbrottet var tydligt och märkbart, för alla som levde under dess sista fas. Rikets militära tillkortakommanden som föregick fallet var också konkreta och odiskutabla. Men de militära bristerna var inte nödvändigtvis primära, utan istället en konsekvens av bristande resurser och olösliga motsättningar inom det senromerska samhället. I detta avseende är Ferrill extrem i det han avvisar alla samhälleligt strukturella och sociala problem som oväsentliga för Västroms fall. För honom var Rom en alltigenom välsmord maskin år 378, men dess statsledning råkade i panik efter nederlaget vid Adrianopel samma år och fattade därefter en del strategiskt okloka beslut och presto var Västrom snart tillintetgjord.

Goldsworthy däremot tillstår de sociala och samhälleliga problemen. Han anser dem visserligen som viktiga för nedgången och fallet, men menar att de var biprodukter av rikets oförmåga att lösa maktkampen om statens ledning annat än genom inbördeskonflikter, som lätt eskalerade till inbördeskrig. I detta sammanhang framstår Goldsworthys lovprisande av aristokratin som en stabiliserande faktor som besynnerlig. Det var ju senatorernas ständiga blodiga inbördeskrig under republiken som resulterade i kejsarmaktens tillkomst. Om inte makten över armén och statsapparaten hade monopoliserats till en autokrat, så hade det romerska riket gått under. Men den lösningen var ändå inte permanent och i inbördeskrigen före 200-talet var det senatorsklicken som var inblandad.

Varför Västrom föll, men inte Östrom, är en central frågeställning för förespråkarna av den “militära förklaringen”. Det finns starka militära faktorer som förklarar denna skillnad. Konstantinopel var en formidabel fästningsstad, med en stor garnison. Inbördeskrigen i rikets östra halva var också färre och mer begränsade. Men de ekonomiskt strukturella skillnaderna mellan Öst och Väst var betydliga. I Östrom fanns det inga jordägare med sådana enorma jordinnehav som Västroms senatorer. Östroms stora jordägare var till formatet som Västroms curiales, det vill säga en lågadel som bodde och verkade i städerna. Östroms jordägare kunde inte lika lätt hävda sina snäva klassintressen över statens behov och det var betydligt lättare att driva in skatt i öst. Östrom hade avsevärt mer resurser till sitt förfogande för att betala barbarer att inte anfalla och att hålla en stående armé.

Det romerska rikets östra del hade erövrats från andra antika civilisationer och den förändrades i grunden inte lika mycket som Roms erövringar i Väst. I Gallien, Spanien och Britannien fanns inga inhemska statsbildningar när de erövrades av Rom. På denna jungfruliga mark kunde Rom redan från början bygga upp en ekonomi med slavlatifundier liknande dem man hade i Italien. När tillgången på slavar började tryta, användes koloner istället med understöd av samma statsapparat. Roms senatorer hade armén och statsapparaten att tacka för sitt enorma välstånd, samtidigt var de under den senromerska perioden också arméns och statsapparatens dödgrävare.

Under den senromerska perioden rådde en konflikt mellan jordägarna och kejsaren om bönderna. Kolonerna hade ju status som fria män och var därför tänkbara rekryter till armén, men jordägarna var ovilliga att släppa på värdefull arbetskraft, hur pressande manskapsbehov armén än hade. Även om senatorsklassen förlorat sin rätt till arméns högre poster så fick de i Väst från och med Konstantin I allt mer makt inom statens civila administration. De använde sitt inflytande till att lägga över skattebördan på de lägre klasserna, och sätta käppar i hjulet för arméns utmönstring av koloner. Utvecklingen inom det senromerska riket gick mot en liten klick av enormt rika jordägare och en enorm massa av mer eller mindre egendomslösa. Detta skapade klasskonflikter på landsbygden som sällan omnämns, men som jag hoppas denna essä har kastat ljus på. Alla dessa motsättningar kunde inte lösas inom ramen för en kontinuerlig, knappt märkbar förändringsprocess. De gamla antika klasserna gick under och med dem statsapparaten, skatteindrivarna och armén. I denna malström drogs även kulturen, stadslivet och handeln med.

Den romerska staten försökte värja sig från barbarproblemet genom att spela ut barbarfolken mot varandra enligt det gamla receptet av att söndra och härska. Man lejde somliga stammar för att slåss mot andra. Man ingick stillestånd med vissa, för att slåss mot andra. Men det var faktisk ett spel som inte längre gick att spela. Det var tvärtom barbarerna som i högre grad kunde dra nytta av den romerska söndringen; inbördeskrig, bondeuppror och allmän social oro. Så visst, det sista hugget mot den romerska staten eller knuffen över ättestupan utfördes av barbarerna, men det Västromerska riket hade långt dessförinnan försvagats av sina inre motsättingar. Barbariseringen av armén var i det sammanhanget av liten betydelse. Inbördeskrigen var långt viktigare, men drivande i hela denna process var dock de sociala förändringarna. Den romerska staten byggdes på slavarbete i sådan omfattning att den förutsatte ständig expansion. När denna expansion upphörde, växte andra exploateringsformer fram, men dessa kunde i det långa loppet inte rädda situationen.

KRONOLOGI

186         Banditledaren Maternus samlar en ansenlig skara, som attackerar städer i Gallien och Spanien.

206         Banditledaren Bulla Felix tillfångatas och slängs till lejonen.

235-285  Period av inbördeskrig, utbrytningar ur det romerska riket och barbarinvasioner.

283-286  Bacaudae-uppror i Gallien under ledning av Amandus och Aelianus.

286         Caesar Maximianus krossar Bacaudae-upproret i Gallien.

290 c:a    En ingående skattskrivning av de romerska medborgarna inleds. Koloner registreras under ägarna till den jord de arbetar på.

303-313  Den stora förföljelsen – Antikristna lagar och trakasserier av kyrkan.

311         Den afrikanska kyrkan splittras i en katolsk och en donatistisk fraktion.

312         Konstantin I framträder öppet som kristen sympatisör.

313         Ediktet i Milano sätter stopp för förföljelsen av de kristna.

330         Konstantin I inviger Nya Rom (Konstantinopel), en kristen huvudstad vid Bosporen.

332         Drastiska frihetsinskränkningar för kolonerna införs.

340 c:a    Circumcelliones under Fasir och Axido trakasserar rika jordägare, befriar slavar och bränner skuldbrev.

345         Massaker på circumcelliones i den afrikanska staden Octava.

347         Massaker på circumcelliones i den afrikanska staden Bagai.

361-363  Den hednatroende kejsaren Julianus försöker avskaffa den kristna kyrkans privi-legierade ställning som den innehaft sedan Konstantin I.

364         Den romerska armén slår ned bondeuppror i Gallien.

368         Defensores plebi inrättas – “ombudsmän” som ska försvara enkla människor mot övergrepp från lokala potentater.

367-369  Skottar, pikter, saxare m.fl. gör en samordnad attack mot Britannien den s.k. barbarernas konspiration, som medför stora förluster för den romerska armén i Britannien.

372-375  Donatisterna stödjer den moriske prinsen Firmus uppror mot den romerske befälhavaren i Afrika.

376         Hunnerna invaderar goternas. bosättningar norr om Donau och många goter flyr över Donau in på romersk territorium.           

376-382  Goter och andra folk invaderar Trakien.

378         Nästan hela Östroms fältarmé förintas av goterna i slaget vid Adrianopel.

382         Fred sluts mellan goterna och Rom. Goterna tilldelas land söder om Donau.

387         Curiales får den avgörande makten vid tillsättandet av defensores plebi. Därmed undergrävs deras roll som folkets beskyddare.

394         Goter i östromersk tjänst slåss mot västroms armé i slaget vid Frigidus. Stor manspillan på bägge sidor.

396         Koloner får inte stämma sina jordägare inför rätta.

401-403  Visigoterna invaderar Italien.

407-409  Vandaler, alaner och sveber invaderar Gallien.

407         Armén i Britannien revolterar och deras kejsarkandidat Konstantin III flyttar över större delen av armén till Gallien.

408         30 000 familjemedlemmar till barbarsoldater i romersk tjänst massakreras i västromerska pogromer.

               Bacaudae kontrollerar de romerska Alpprovinserna och en gotisk-romersk armé måste betala för att få passera.

408-411  Visigoterna invaderar Italien.

409         Britannien, Armorica och andra delar av Gallien bryter sig ut ur det romerska riket.

409         Vandaler, alaner och sveber ockuperar västra och södra Spanien.

409-417  Armoricas bönder och slavar driver bort eller förslavar de gallo-romanska godsägarna.

409-440  Bacaudae i Spanien växer från små band till en mäktig upprorsrörelse.

410         Visigoterna plundrar staden Rom.

411         Vandaler, alaner och sveber delar upp de ockuperade delarna av Spanien genom lottning.

411-415  Visigoterna invaderar södra Gallien

412         Kejsare Honorius utfärdar stränga antidonatistiska lagar.

414         Visigoternas kung Athaulf gifter sig med kejsar Honorius syster.

414         Slavrevolt i Bazas som stöds av delar av den fria befolkningen.

415         Visigoterna drivs till Spanien av den romerske generalen Constantius.

416-418  Visigoterna går i romersk tjänst och krossar de silingiska vandalerna samt alanerna i södra Spanien.

417         Exuperantius, prefekt över Gallien, krossar bonderevolten i Armorica.

418         Visigoterna upprättar ett kungadöme med Toulouse som huvudstad. De får, enligt avtal med Rom, dela jord med de romerska jordägarna i Garonnedalen.

422         En gotisk-romersk armé under Castinus besegras av de asdingiska vandalerna i Spanien.

429         Vandalerna lämnar Spanien och invaderar Afrika.

435-437  Bacaudae-uppror i Armorica under ledning av Tibatto, får stöd av nästan alla slavar i Gallien.

436-437  Romare och hunner krossar burgunderna vid Rhen.

436-439  Krig mellan Rom och visigoterna.

437         Den romerska generalen Litorius med en armé av hunner krossar upproret i Armorica och tillfångatar Tibatto.

438         Den romerska armén i Spanien lider stora förluster mot sveberna.

439         Den romerska generalen Litorius och hans hunner lider stort nederlag vid Toulouse. Fred mellan Rom och visigoterna sluts på samma villkor som 418.

               Vandalerna erövrar Karthago och Rom förlorar sin värdefullaste provins.

440         Alaner under Sambida tilldelas jord utanför Valence.

441-443  Den romerske generalen Asturius för kampanj mot Bacaudae i Spanien.

442         Tibatto leder ett nytt uppror. Alanerna under kung Goar anlitas för att slå ned upproret och de tilldelas jord utanför Orléans. Tibatto tillfångatas på nytt.

443         Poeten och generalen Merobaudes besegrar Bacaudae utanför Zaragoza.

444         De burgunder som överlevde massakern 437 tilldelas jord i Savoyen.

446         Den romerske generalen Vitus plundrar städer i södra Spanien, men drivs bort av sveberna.

               Britter vädjar förgäves till den västromerske överbefälhavaren att komma till deras bistånd.

448         Bacaudae-uppror i Gallien och en av dess ledare Eudoxius tvingas fly till hunnerna.

449         Bacaudae under Basilius besegrar en romersk-gotisk styrka i Tarazona. Tillsammans med sveberna intar Bacaudae Lleida och hotar Tarragona.

451         Hunnerna invaderar Gallien och Rom skapar en allians mellan sig, visigoter, burgunder, armoricaner m.fl. mot invasionen.

452         Hunnerna invaderar norra Italien och stor hungersnöd följer i deras spår.

453-454  Bacuadae-uppror i Ebrodalen.

454         Visigoterna krossar på Roms uppdrag Bacaudae i Ebrodalen.

455         Vandalerna plundrar staden Rom.

455         Visigoternas kung och de gallo-romanska jordägarna backar gemensamt upp Avitus som västromersk kejsare.

460         Västroms sista militära försök att intervenera i Spanien och Afrika misslyckas.

466         Visigoterna bryter avtalet med Rom och ockuperar även sydöstra Gallien. Visigoterna  behåller dock ett gott förhållande till de gallo-romanska jordägarna.

476         Den siste västromerska kejsaren avsätts och det västromerska riket upphör.

486         Frankerna besegrar Syagrius, den romerske befälhavaren i Gallien. Därmed upphör även den officiellt sista resten av det västromerska riket att existera. 

REGENTLÄNGDER

De som i allmänhet betraktas som “legitima” kejsare står i fet stil och usurpatorerna i kursiv. Usurpatorer som bara var kejsare i så kort tid som några veckor har inte kommit med i denna förteckning. Hur som helst blir en sådan här lista ytterst godtycklig. Vilka kejsare som ska räknas till de legitima är ett subjektivt val, även regenttiden är i några fall (t.ex. Valentinianus II) en tolkningsfråga. 

Visigotiska kungar år 395 - 484

Alarik I                       395 – 410

Athaulf                       410 – 415

Sigerik                        415

Wallia                         415 – 419

Theoderik I                 419 – 451

Thorismund                 451 – 453

Theoderik II                453 – 466

Eurik                           466 – 484

 

DE SENROMERSKA PROVINSERNA

 

 

 

 

Västroms kejsare och östroms kejsare styrde riket kollegialt, men de hade olika territoriell kontroll. De två västligaste prefekturerna, lydde under kejsaren i Milano (år 402 flyttades hovet och de kejserliga kanslierna till Ravenna) och de två östligaste av kejsaren i Konstantinopel. Städerna Rom och Konstantinopel, med sina senater, hade särställning inom riket och särskilda privilegier. Dessa städer förvaltades av varsin stadsprefekt. De kejserliga kanslierna, provinsförvaltningarna på olika nivåer och stadsprefekturerna hade en sammanlagd personalstyrka på 32 000 man eller mer. 

Rikets indelning i fyra prefekturer, 14 dioceses och 120 provinser framgår av kartan ovan och provinsförteckningen.