Röda baskrar och härlig stämning i Venezuela
Vart man än har rört sig i Caracas har man kunnat se Chaviztas. Deras röda t-shirts, kepsar eller baskrar syns tydligt. Jonas Lundgren från den svenska Hands off Venezuela kampanjen ger här en personlig skildring från valrörelsen i Venezuela.
61 procent mot 39 talar sitt tydliga språk. Den bolivariska revolutionen fortsätter. Till och med i delstaten Zulia, Chavez motkandidat Manuel Rosales hemmaplan, röstade för första gången en majoritet för Chavez. Att Högeroppositionen nu förlorade i "sin" delstat är en rejäl näsbränna. Valet har i princip helt kretsat kring Chavez och hans huvudmotståndare Rosales. Det fanns andra kandidater som ställde upp men de fick mindre än 0,2 procent tillsammans. Valrörelsen har varit lugn och fredlig så vitt vi kan bedöma.
Själv missade jag Chavizternas valfinal som var redan i söndags (26:e nov). Det var förargligt, men när vi beställde vår resa till Venezuela visste vi inte att finalen skulle vara så tidig. Några vänner som besökte den vittnar om att det var en massiv uppvisning i härlig stämmning och glatt humör bland de hundratusentals som festade för Chavez.
Men däremot besökte jag Rosalesanhängarnas möte i på torget i Altamira i Torsdags (30:e nov). Även oppositionen var ganska många kanske ett tusental, men stämningen inte alls som de Chavizta möten jag sett. En mer pressad stämning och ganska mycket hets mot den mindre grupp Chavizter som tagit sig till torget för att visa att Chavizter finns även i de rikas område. Chavizterna i Altamira kallar sig själv för "Medelklass för Chavez".
Vart man än har rört sig i Caracas har man kunnat se Chaviztas. Deras röda t-shirts, kepsar eller baskrar syns tydligt.
Det som varit tydligast i valrörelsen här har varit att alla pratar politik. Bara för att testa, frågade vi några av de många barn som sprang runt med Chaveztröjor, varför de tyckte man skulle rösta på Chavez. De tvekade inte, svaret var enkelt och tydligt. "Chavez är till för folket Chavez gör det bättre för oss. - Rosales är för de rika." Svar som det fanns ett djup och allvar i, som man inte förväntar sig från två små pojkar i tio års åldern. Men såklart var de bara barn, så de sprang snart vidare och hoppade och studsade som barn brukar framför journalisternas filmkameror.
Att valprocessen varit demokratisk är det bara den yttersta högern som ifrågasätter. Alla samlade internationella bedömare, som jag hört, har gjort den gemensamma bedömningen att allt gått riktigt till och att det varit ett lugnt val. Mindre problem har förekommit, men inte något som kunnat påverka resultatet eller ens något som kan räknas som mer onormalt än att bristerna förekommer i vilken normal västerländsk demokrati som helst.
Ett betecknande uttalande från en Caracasbo som tänkte rösta på Rosales var att; "Valet är demokratiskt, resultatet kommer att vara rättvisande. Vi behöver byta president. Problemet är att om Chavez vinner så får vi problem. Vinner Rosales får vi problem" Problemet bestod i den politik som förs. Den gynnar de fattiga och missgynnar de som tidigare (och även ännu) skor sig på de fattigas bekostnad. Problemet med Rosales skulle vara att han skulle bedriva en politik som missgynnade de fattiga och det skulle de aldrig acceptera.
Valdagen var en härlig upplevelse. Vi åkte runt med buss i Caracas och besökte flera vallokaler. Vi var i områden där alla verkade rösta på Chavez och i andra där alla röstade på Rosales. Vi var även i ett och annat område där befolkningen verkade rösta mer blandat.
En uppenbar skillnad var stämningen. I Chavizternas område var det en otrolig stämning. Det var folkfest och alla vara glada och uppsluppna. Folk vinkade till oss och kom fram och pratade och undrade spontant vilka vi var. När folk förstod att vi var vänstersympatisörer blev de glada och i många fall skakade de våra händer och gav vänskapliga klappar på axeln. Ett minnesvärt påpekande var uppmaningen att visa världen att Venezuela är för Chavez.
I Rosales område var det mer som i Sverige på valdagen. Folk stod i kö. Visserligen mer tålmodigt än normalt i Sverige - eftersom att köerna kunde vara i flera timmar. Men stämningen var inte alls på samma sätt, men ändå gjorde folk sin demokratiska plikt. Valdeltagandet var ovanligt högt och nästan 10 miljoner av Venezuelas 26 miljoner stora befolkning röstade.
Som svensk upplever man det som ett udda inslag att röstlokalerna öppnar redan klockan 03.00. Det sker dessutom till trumpetfanfarer som hörs över hela landet. Ganska märklig upplevelse. Överhuvudtaget har valrörelsen präglats av mycket ljud. Alla tutar med bilarna och ropar slagord genom bilfönstren. Gatuförsäljarna spelade de mest kända kampsångerna. Överallt på väggar och affischer kunde man läsa "Uh Ah Chavez no se va!" (Uh Ah Chavez ska inte gå!)
På valdagens eftermiddag beslutade vi oss för att åka tillbaka till vårt hotell. Detta eftersom att flera av de vänsteraktivister vi träffat under veckan här sagt att man aldrig kan vara säker på vad högern tar sig till. Vår upplevelse av en lugn valkampanj skulle lätt skulle kunna förbytas i våldsamheter. Som en aktivist konstaterade; "tyvärr är inte människoliv lika mycket värda här, speciellt inte för högern". Därför uppmanades vi att hålla oss på hotellet tills vinnaren deklarerats. Så för vår del blev det att zappa mellan tv-kanalerna till vid klockan 21.30 då det stod klart utan tvivel att Chavez vunnit och att högern erkänt detta (självklart inte utan att samtidigt misstänkliggöra valprocessen och statens inflytande över denna). Då tog vi oss precis som många Chavizter ner till presidentpalatset Mira Flores. Tyvärr störtregnade det och festen blev blöt - för att inte säga dyngsur. Tusentals människor dansade till ljudet av de nu så välkända kampsångerna (som faktiskt folk verkligen uppskattar tillskillnad från hur det brukar vara i Sverige) och smällare och raketer ekade mellan husväggarna. Festhumöret var på topp, men det höll inte så länge i regnvädret. Vid 24-tiden började de flesta röra sig hemåt igen och firandet avstannade. Det var synd. Om det inte hade regnat så hade det säkert varit fest hela naten.