Robert Nyberg

Tecknar helst utan kulturstämpel

Om det finns en svensk bildkonstnär idag som är sant folkkär så är det han.

Hans bilder hänger uppnålade på arbetsplatsernas anslagstavlor, sitter fasthäftade på kylskåpsdörrar och skickas som vykort kors och tvärs i landet.

Men själv är han märkligt anonym, Robert Nyberg.

Vem är han? Det vill jag veta när jag ger mig iväg till den kombinerade lägenhet-ateljé i Farsta, där Robert bor tillsammans med sin familj.

- Roten till att jag började med politiska bilder, det är nog min uppväxt med FNL- och vänsterrörelsen, säger han eftertänksamt.

Talang - en fråga om miljö

Men förklaringarna är flera. Redan som barn gjorde han, brodern Mikael (som ifjol kom ut med boken "kapitalet.se") och systern Katarina egna tidningar som stencilerades och såldes i vänkretsen. Att publicera sig, "det är magiskt kort och gott", säger han.

Båda Roberts föräldrar var konstnärer. Därav alla oljemålningarna på väggarna. Det innebar förstås tillgång till papper och pennor, men framförallt en gratis insikt om att tecknande/konstnärskap kunde vara ett arbete. "Det var inte så mystiskt". Robert menar att den insikten gjorde det lättare för honom än för andra med motsvarande tecknariver att välja konstnärsbanan.

"Talang" har mest med tillåtande miljö och träningsvilja att göra enligt hans sätt att se.

Ska hela bilden fram så var det nog inte bara tecknandet utan också politiska värderingar som Robert fick med sig hemifrån. Morfar var stridbar fackföreningspionjär i Hammerdal, Jämtland. Mamma Birgit Ståhl-Nyberg, som via en Hermodskurs tog steget från arbetarklassen och landsbygden in i konstnärsvärlden och Stockholm, hade ett stort socialt engagemang. Diego Rivera och Ferdinand Léger var hennes konstnärliga själsfränder.

"Robbans bollskola"

Ytterligare en knuff i riktning mot sin nuvarande yrkesbana fick Robert i fotbollsföreningen "Skönstaholms IF" på 70-talet. Där tog han upp den humoristiska tråden från barndomens tidningar.

- Jag hittade min ton där, i klubbtidningen "Sista flåset", säger han och visar ett avsnitt av "Robbans bollskola". Jag förstår vad han menar när jag läser "the cover-up", tips på olika bortförklaringar när ett markeringsuppdrag misslyckats.

Men det var inte bara tidningen som var säregen med "Skönstaholm".

- Föreningen bildades av den lokala FNL-gruppen, fågelskådarna i Farsta och min gymnasieklass (naturvetenskaplig linje), berättar Robert.

- Det var en kul blandning. Första året kom några intressanta fåglar flygande över planen under en match. Då ställde sig två av fågelskådarna i laget och bara tittade rätt upp mot himlen - mitt i spelet!

Även arbetare

Efter gymnasium, lumpen och ett år som lärarvikarie utbildade sig Robert till byggnadssnickare. Han gjorde formar till broar och viadukter bland annat.

- Det låg i tiden att man gärna skulle ha arbetarjobb, men jag har alltid varit väldigt praktisk också. Det var kul. Jag hade lika gärna kunnat söka någon teoretisk utbildning, men, och det låter väl lite kaxigt, det hade inte känts som någon utmaning.

Samtidigt ritade han gratis åt olika vänstergrupper: FNL, Folket i bild, Röd ungdom, Gnistan.

- Det var inte särskilt personligt. Det jag gör nu är mer som jag är. Därför får det större gensvar.

Idag försörjer sig Robert på sitt tecknande. Förutom bilderna till Kommunalarbetareförbundet gör han barnboksillustrationer och teckningar till en rad tidskrifter.

Jag frågar hur han ser på konstens roll i stort.

Robert kastar en blick på klockan och säger med ett skratt:

- Ojdå, då var visst tiden ute…

Han menar att han inte vet, men säger senare att "människor har väl alltid dekorerat". De har inte bara gjort redskap som fungerat, utan gärna satt på ett ornament också. Han tror att det har med nyfikenhet och utforskandet av världen att göra.

- Det är det som är att vara människa. Att pratas vid, om man vill uttrycka det enkelt. På alla sätt och vis.

Men det finns en problematik med konst i vårt klasskluvna samhälle, säger jag. Jag och många med mig känner oss ofta osäkra på en utställning. Vi begriper inte och är rädda att göra bort oss. Andra är smakdomare.

Robert replikerar med en formulering om konstens värde som han hörde från Arne Andersson på Brunnsviks folkhögskola: "Konst har inget egenvärde. Den har ett värde i en speciell situation".

Exemplet var ett arbetarspel (troligen Brecht) som satts upp på en ort just när ett viktigt företag skulle läggas ner, och som blivit oerhört kraftfullt.

- I ett annat läge kanske pjäsen varit osynlig för ortsbefolkningen, säger han. Och när "stockholmare" kom dit för att titta fungerade det inte heller. Regissören bestämde därför att minst hälften av publiken vid varje föreställning måste komma från orten.

En tavla som man inte förstår behöver inte vara dålig, hävdar Robert. Man borde kunna säga att man inte förstår och föra ett resonemang med andra om hur de tolkar bilden. Det skulle vara ett verkligt lyft för debatten, menar han.

Elitistisk konst

- Men när det pumpades in en massa pengar i konstvärlden på 90-talet, då skulle konsten vara så obegriplig som möjligt, tillfogar han. Gallerierna skulle till och med ligga så otillgängligt att vanligt folk inte skulle hitta dem. Ju mer elitistiskt - desto dyrare.

Värdet på vissa konstnärers tavlor blåstes upp till fantasinivåer oberoende av kvalitet.

Mikael Nyberg skrev apropå det i Ordfront Magasin om hur en konstnär i London i fjol sålde sitt använda toalettpapper för 17.000 kronor.

- Det är värre än den värsta satir, utbrister Robert. Det är inte konstigt att folk känner sig främmande.

Han håller med om dessa fenomen hänger ihop med samhällets delning i klasser, men ser det inte som ett medvetet agerande.

- Det är mer marknadens logik. Jag tror inte att konstnärerna själva cyniskt suttit och konspirerat.

- Däremot har flera av de konstnärerna blivit vansinniga nu. Och det tror jag är lätt att bli om man gör väldigt konstiga saker och så upphöjs det skyarna. Allting blir väldigt svajigt.

- Sen kommer fastighetskraschen, kapitalet drar sig ur och man sitter där i en ateljé i Berlin och ska leva på stipendier. Då gäller det att ha rika föräldrar, konstaterar Robert.

- Faktiskt kan man se en ny-gammal tendens nu, säger han. Det är mycket adel igen bland upphöjda konstnärer.

Om vi går tillbaka till dig, vad vill du då? undrar jag.

- Jag kan säga hur jag gör, för då ser man mitt ärende också, svarar Robert. Jag tror ju att all konstnärlig verksamhet har ett ärende. Man vill förmedla en åsikt, tankar eller känslor - så effektivt som möjligt.

Typfallet för Roberts del ser ut så att han först läser en statistisk rapport från förslagsvis LO. Den visar på missförhållanden som enligt Robert inte uppmärksammats tillräckligt.

Sen försäkrar han sig om att det han läst verkligen är sant. (Man kan ljuga med statistik också.). Det tredje steget innebär att Robert frågar sig "Vad tycker jag?" och det fjärde att han funderar ut en miljö, personer och ett skämt för att gestalta detta.

- Det är som att sätta upp en teaterpjäs, säger han.

Sin egen humoristiska styrka anser han ligga i språket, tonträffen.

Humorn i bilderna gör att budskapet når fram till många, men Robert tror ändå inte att de av egen kraft förändrar något. De måste verka i kombination med annat.

- Om min bild får folk att ta del av rapporten, och kan användas av en fackförening eller annan organisation för att driva en viss fråga - då har bilden en betydelse.

Moderat sågning

Finns det en klassbunden humor? frågar jag. Skrattar folk på "Öfre Östermalm" åt dina bilder?

- Många gör det, men det beror ju på att nästan alla vill ha en fungerande offentlig sektor. Även de som röstar på partier som vill rusta ner den. De har uppenbarligen inte förstått konsekvenserna av sitt röstande, resonerar Robert.

- Men när den senaste boken "Man är väl flexibel" kom sågade moderata Norrköpings tidning mig ordentligt. Då tyckte jag att det faktiskt var ett mått på att bilderna har en viss betydelse. Annars hade de kunnat strunta i att skriva något över huvud taget.

Apropå recensioner, blir du som bildkonstnär recenserad av konstkritiker?

- Nej, nej. Det har jag aldrig blivit, svarar han direkt. Vuxenserier har kommit in på kultursidorna, och det är ju något slags gränsland. Men det skulle vara en nackdel om jag fick en kulturstämpel på mig. Jag kan hellre vara utan den.

Varför det?

- Det skulle just kunna få effekten att jag "ansågs bra" fast ingen förstod. Att man inte vågade säga vad man tyckte längre. Kejsarens nya kläder alltså. "Han är jättebra - men jag förstår inte".

- Det skulle vara en katastrof för mig. Då skulle jag inte kunna göra bilder längre. Det bygger så mycket på att jag visar skisser för folk runt omkring mig och att de verkligen är ärliga.

Vad fick du för kritik i moderattidningen?

- Att det var förväntat och stereotypt. Svart-vitt. Men jag vill inte att mina politiska bilder ska vara mångtydiga och kunna lånas till annan läsning. Det hänger ihop med att jag är så försiktig och verkligen vill vara säker på att jag står för innehållet.

- Egentligen gillade inte recensenten tendensen och verklighetsbeskrivningen i boken och det hycklade hon inte heller med...

Lättavlästa bilder

För Robert är det viktigt att bilderna är lätt avläsbara. Avbildas ett väntrum ska man tänka "väntrum" och inte börja grubbla över någon detalj.

- Om man anknyter till Norrköpings tidning så skulle det bli en "öppnare bild" om det låg en död ko i ett hörn av väntrummet, men det är jag inte ute efter. Inte här.

Min reaktion är att det är så skönt att känna att ingen försöker driva med mig. Det här är bilder jag förstår och som står på min sida.

- Visst skulle man kunna stoppa in mina bilder i något ballt, ironiskt TV-program också, men då skulle man bli osäker på ståndpunkten. Det skulle bli obehagligare, säger Robert. Sammanhanget har otrolig betydelse och därför har jag ett stort ansvar för att se till var bilderna hamnar.

Kerstin Alfredsson

Från Socialisten nr 56, januari 2002