Realistiskt om byggnadsarbetare

Recension av Ken Loachs "Riff-Raff"

Den här filmen handlar om en grupp byggnadsarbetare i London. Huvudpersonen Stevie träffar en nedgången kvinna vid namn Susan som desperat försöker göra karriär som sångare, en bransch som visar sig vara lika tuff som byggsektorn.

Filmen är en mycket verklig skildring av den brittiska arbetarklassens vardag. Skådespelarna som spelar byggnadsarbetarna har jobbat inom byggbranschen i verkligheten, vilket gör skildringen av arbetsplatsen mycket realistisk. Hela tiden skildras stressen och misären. Stevie som nyss flyttat till London har inte råd att skaffa sig en bostad, men hans jobbarkompisar hjälper honom att bryta sig in i en övergiven lägenhet.

Ingen framtidstro

Vad som slår mig starkast är hur arbetarnas svåra och hårda levnadssituation ger upphov till ilska och indignation, men att deras ilska för det mesta går ut över varandra. Något enstaka utfall mot Thatcher finns med, och orden "CLASS WAR" (klasskrig) står klottrat på en mur, men större delen av tiden bråkar man inbördes, om skulder på några få pund och om vilka som slarvar i arbetet. Vid ett tillfälle är det en man som tar sig ton mot sin närmaste chef, vilket bara resulterar i att mannen får sparken.

Detta är intressant. Även under politiskt "lugna" perioder finns vreden och förbittringen hos arbetarklassen, men det är bara när man organiserar sig fackligt och politiskt som vreden kan riktas mot förtryckarna och användas till något konstruktivt. Filmen visar att avsaknaden av starka fackförbund inte bara ger upphov till ekonomisk misär, utan även till att jobbarnas stolthet och framtidstro går förlorad.

Pelle Nilsson

Från Socialisten nr 58, april 2002