Revolution, vad är det?

Revolution! Det är ett ord värt att smaka på. Hos somliga ger det rysningar av obehag. Hos andra glädjerysningar. Och så finns det förstås Revolution (”Danskt street och denim-märke grundat 1995 i Århus”). Nog måste detta ändå tyda på att många ungdomar ser revolution som något positivt idag. Utan att frånta andra rätten att använda ordet revolution som de vill, vill vi ändå i den här artikeln förklara vad revolution betyder för marxister.

Till att börja med kan vi konstatera att revolution inte handlar om att blod flyter på gatorna och någon kuppar till sig makten från någon annan. Det har hänt att revolutioner har varit våldsamma, men motsatsen har också hänt. Och så har det funnits mycket våldsamma perioder, där ingen som helst revolution har varit inblandad. Se bara på första och andra världskrigen.

Nej, i marxistisk mening, om man ser till det stora breda historiska perspektivet, betyder revolution en grundläggande samhällsomvandling. En samhällsstruktur växer fram ur de ekonomiska förutsättningar som finns. Kort sagt, om man bara har en hammare och skära som verktyg för att förtjäna sitt levebröd, kommer det att finnas en annan samhällsstruktur än om man har tillgång till masugnar och skördetröskor. I de första fallet motsvaras de ekonomiska förutsättningarna (eller produktivkrafternas utveckling i marxistisk terminologi) av ett feodalt bondesamhälle. Och i det senare av ett kapitalistiskt samhälle där arbetarklassen är i majoritet och kapitalisterna styr.

Men hur passerar man från det ena samhällssystemet till det andra? Kan det inte ske genom en fredlig evolution, att allt eftersom ekonomin utvecklas, justeras samhällsstrukturen efter hand? Så har det aldrig varit. Den finns en seghet inbyggd i samhällstrukturen, som innebär att det halkar efter produktivkrafternas utveckling, till och med till den grad att strukturen blir ett direkt hinder. Man kan jämföra med en kyckling som utvecklas i ett ägg. Till att börja med är äggskalet en förutsättning för att kycklingen ska kunna utvecklas. Därinne finns skydd och näring, men när kycklingen växer, expanderar inte skalet. Till slut måste kycklingen bryta sig igenom skalet och hitta ny föda och ett nytt sätt att leva. Även om denna omvandling, krossandet av skalet, sker relativt snabbt i jämförelse med livslängden för hela systemet, eller kycklingens inkubation, finns det ingen tidtabell angiven. Det finns inget som säger att en revolution händer på en minut, en dag, en månad eller ens ett decennium. I Venezuela har det pågått en revolution i nästan tio år. Hur uttrycker sig då revolution rent konkret i dagens värld?

Revolutionens huvudsakliga ingrediens i dagens värld är att arbetarklassen, de förtryckta, de fattiga, inte längre förblir passiva åskådare till den politiska och samhälleliga utvecklingen. De kliver in på den historiska scenen och bestämmer sig för att stanna där. Normalt sett begränsas de flestas engagemang till att välja mellan olika personer (som man inte har varit med om att nominera) genom att stoppa en papperslapp i en valurna vart fjärde år. I bästa fall är man lite fackligt aktiv eller partipolitiskt aktiv där emellan. Men där är handlingsutrymmet starkt beskuret av byråkratin som har lagt sig som en stor och tung, blöt filt över hela arbetarrörelsen.

En revolution innebär att miljontals människor helt plötsligt börjar gå på möten och demonstrationer. De har synpunkter på hur det ska fungera i bostadsområden, på jobbet och på regeringskansliet, synpunkter som inte begränsas till cyniska kommentarer vid Göran Hägglunds köksbord eller till fikarummet på jobbet. Synpunkter som de insisterar ska tas på allvar. De låter sig inte avfärdas med löften om en framtida utredning, utan börjar genomföra förändringarna själva.

Denna rörelse kan blåsa liv i gamla organisationer, men ofta leder det till helt nya strukturer. I Venezuela har vi sett framväxten av ett nytt arbetarparti, PSUV, som över en natt fick fem miljoner medlemmar. Grannskapskommittéer har formats. I en del fabriker har arbetarna röstad fram nya styrelser. Till skillnad från Ryska revolutionen och många andra revolutioner, har revolutionen inte utmynnat i en helt ny statsstruktur. Den gamla byråkratin sitter kvar, samtidigt som nya strukturer växer upp som svampar ur jorden vid sidan om, men de utgör inget samlat alternativ, än.

Det vore fel att se revolution som något abstrakt, som sker långt borta och som vi aldrig kommer att kunna uppleva här hemma i gamla Sverige. Faktum är, att alla revolutionens ingredienser är närvarande, om än i miniatyr, vid varje viktig konflikt. Ta strejken som skedde vid Lagena nyligen som exempel. Knappt ett hundratal strejkade måndag till torsdag före midsommar. När TV kom för att filma de strejkande, vände de ofta kameran bort från de ledande. Men vem som helst som de frågade kunde ge svar på tal, ofta med en gnutta humor, som när en journalist frågade en arbetare om de inte var rädda för att bli stämda och han svarade att ”de hade det tuffare i Ådalen 31”. Dagligen träffades alla strejkande för att diskutera vad man skulle göra. Gemensamt utformade man vad man skulle göra. Diskussionsvågorna gick höga, men man kom fram till bra och kreativa beslut. Alla som deltog fick ett stärkt självförtroende och bara de som strejkade valdes till nya klubbstyrelsen efter strejken.

Strejken gick som en stöt genom samhället och fick både LO-ledningen och socialdemokratiska partikongressen att röra på sig, förutom alla de som engagerade sig i stödkampanjen i ett tjugotal städer. Varje kamp visar vad arbetarna är kapabla till, om de agerar under egen fana. Det inspirerar många och får andra att frukta. En socialistisk revolution i Sverige skulle innebära att inte bara ett hundratal arbetare ställde sig upp på båda benen och rätade på ryggen, efter att ha gått på knäna hela livet, utan att miljontals gjorde det. Att förflytta berg med den kraften skulle vara en barnlek.