(Från Socialisten nr 11, april 1995)

Välfärden i farozonen:

Kan arbetarrörelsen reformera marknaden?

Den senaste internationella ekonomiska utvecklingen med ränteoro och valutaspekulation har lyft fram en av arbetarrörelsens huvudfrågor: Kan arbetarna steg för steg få det bättre, ekonomiskt, socialt och politiskt med en bibehållen kapitalistisk ekonomisk struktur?

Är det möjligt att reformera det nuvarande ekonomiska systemet, så att det gynnar arbetarklassen?

Arbetarrörelsens ledning har med den senaste regeringens politik gett sitt svar; att man inte bara gett upp idén om att ersätta kapitalismen med ett annat system, utan också (åtminstone just nu) gett upp försöken med att ge den kapitalistiska ekonomin en profil som gynnar arbetarna. Detta har väckt starka reaktioner inom arbetarrörelsen. Så starka att Aftonbladet, som bara för ett halvår sen inte andades mycken radikalism, på ledarsidan (se sid 3 i detta nummer) nu tar regeringen i örat för att den är så okritisk mot "marknaden" att den tappar förtroendet hos sina väljare. Aftonbladet menar att man gradvis och med internationellt samarbete borde "angripa marknadens makt".

I sin förlängning visar detta att frågan om reform eller revolution åter hamnat överst på dagordningen i arbetarrörelsen.

Men det går inte att välja mellan revolution och reform, som om det handlade om två olika modeller för hur arbetarklassen ska förbättra sin situation: Å ena sidan reformism - att gradvis förbättra arbetarnas villkor genom ett långsiktigt parlamentariskt arbete; Å andra sidan revolutionär politik - som menar att arbetarna snabbt ska ta över makten i samhället. Ungefär som att välja mellan en framhjulsdriven eller en bakhjulsdriven bilmodell. Frågan om reformism och revolution (eller marxism) gäller i grunden vad som är en framkomlig väg i olika historiska situationer.

Reformism

Reformismen fick sitt genomslag när det gick att pressa fram reformer - när det gick bra för kapitalismen - framförallt före första världskriget och efter andra världskriget. Men även under denna period begränsades reformernas omfattning och kvalitet genom att man lämnade det grundläggande klassamhället intakt. Nu, när det kapitalistiska systemet inte längre kan prestera reformer utan kräver reformerna tillbaka, är reformismen i kris. Man söker efter nya varianter, eller sk förnyelse. Och än så länge upplever bara en mindre andel av arbetarklassen att reformismen har misslyckats. Majoriteten prövar alla möjligheter att reformera samhället innan de drar slutsatsen att det inte räcker med att få en eller annan kaka (som man dessutom kan förlora i nästa sekund), utan de behöver ta över hela bageriet och driva det självt. Det är inget litet steg att ta - att förändra samhället i grunden. Därför värjer man sig mot insikten att en revolutionär politik är nödvändig.

Under en lång period, efter andra världskriget, följdes reform av reform och gradvis byggdes det välfärdssamhälle upp som idag håller på att raseras. I slutet av 60-talet och under en stor del av 70-talet handlade diskussionen om hur man skulle ta det 'tredje steget' i det reformistiska schemat. Den allmänna rösträtten hade inneburit politisk demokrati, bygget av välfärdsstaten gav en hygglig standard till alla och därmed social demokrati och nu var det alltså dags för ekonomisk demokrati, arbetarna skulle även skaffa sig kontroll över ekonomin. Reformister menade att man skulle kunna göra det på samma sätt som de första två stegen - bit för bit. Löntagarfondsförslaget, i dess ursprungliga och mest radikala version, var reformisternas centrala strategi för ett maktövertagande.

Övervinster

Det ursprungliga förslaget, som aldrig genomfördes, byggde på att löntagarna använde företagens övervinster för att under en period av årtionden köpa företagen. Löntagarfonder skulle bli kronan på reformismens verk. Men marxister argumenterade att det inte skulle kunna förverkligas på grund av att kapitalisterna aldrig frivilligt skulle ge upp sin ekonomiska makt, oberoende av vilket beslut man tog i riksdagen, och att det skulle kräva en enorm kamp för att ta över kontrollen över storföretagen. För till skillnad från politisk och social demokrati berör den ekonomiska demokratin äganderätten, grundbulten för systemet. Utan privat ägande av produktionsmedlen, skulle kapitalisterna vara maktlösa, med privat ägande har de fortfarande den avgörande makten i samhället.

Understödstagare

Visst hade även välfärdsstaten sina baksidor. Inte för intet sjöng Blå Tåget i 'Staten och Kapitalet' på 70-talet: "Skolans uppgift är som sig bör att skola arbetskraften. Om kvastarna ska sopa bra ska man inte slarva med skaften". Idag när nedskärningar duggar tätt i skolan ter sig det som en avlägsen idyll att man gjorde stora satsningar på skolan, men syftet då som nu var att skolans behov underordnades den kapitalistiska produktionens behov. Vidare sjöng man: "Åt var och en hans beskärda del av det växande överflödet / Kapitalet åt kapitalisterna / Åt understödstagarna understödet." Då fanns det ett växande överflöd, visserligen kunde man inte lösa problemet med att kapitalismen skapade människor som var i behov av understöd, men man kunde i alla fall ge någorlunda bra understöd.

Idag godkänner marknaden inga reformer. Idag försöker man ta bort understödet, samtidigt som behoven ökar lavinartat. Det som har skett här har skett i stort sett i hela den utvecklade kapitalistiska världen. Den internationella konjunkturnedgången 1974-75 markerade slutet på efterkrigsperiodens ekonomiska uppsving och början på en process där allt djupare nedgångar avlöses av allt svagare och bräckligare uppgångar.

80-talet

80-talets konjunkturuppgång bekräftar detta, trots sin ytliga glans. Internationellt, under de år när den var som starkast, nådde den enbart upp till snittet på de produktionsökningar som skedde på 50- och 60-talet. Och till skillnad från då finansierades den, som bekant, av den låne- och spekulationskarusell som vi nu får betala. Dessutom betalades 80-talets långa högkonjunktur med nedskärningar i den offentliga sektorn, ett ökat tempo och utslitning inom industrin, och råvaruprisernas fall som innebar en ökad utsugning av den tredje världen. Det spelar ingen roll om det är länder som Sverige, där (s) hade varit vid makten i decennier, eller USA , där arbetarrörelsen inte ens har ett eget parti. Alla har drabbats av att kapitalismen går mot allt större problem. I Sverige fick vi nedskärningar i offentliga sektorn under 80-talet och i USA drabbades arbetare än värre; miljontals hamnade under existensminimum.

Idag är inte ens bibehållandet av reformerna möjligt utan kamp. Tidigare accepterade borgarna reformer, trots en del motstånd. Under 80-talet blev det helt enkelt tvärstopp, eller rättare sagt: man började pressa utvecklingen baklänges i en allt snabbare takt. Kapitalisterna använde sig av alla möjliga parlamentariska och icke-parlamentariska metoder för att få sin vilja igenom. När Anne Wibble kved att "marknaden förstår oss inte" visade det hur 'marknaden' lekte även med den borgerliga regeringen, som ändå ansåg sig förespråka marknaden. Varför skulle då en (s)-regerings politik få 'marknadens godkännande? Det enda alternativet är att de skulle vara beredda att bryta marknadens makt och avskaffa kapitalismen.

Vänsterreformism

Den gamla reformismen har dödförklarat sig själv. Den dog inte på grund av borgarnas kritik som hävdade att marknaden kan göra det bättre, utan för att den ekonomiska tillväxtens och samförståndets epok är över internationellt. Men det håller nu på att utvecklas en nyare reformism , en vänsterreformism om man så vill. Grunden för den är en tro att det går att föra en annan ekonomisk politik, med radikalare fördelning, med skattehöjningar i stället för nedskärningar.

På SAP-kongressen 1993 förespråkade partiets gräsrötter t ex en mer expansiv ekonomisk politik för att skapa jobb. Att sen (s)-regeringen inte har följt denna inriktning utan fortsatt borgarnas åtstramningspolitik, är en av orsakerna till de sprickor som nu öppnas upp inom partiet, mellan en bas som förespråkar radikalare slutsatser och som är intresserad av att diskutera de grundläggande strategiska frågorna som arbetarrörelsen ställs inför och partiledningen.

(s)-nedskärningar

Den föregående (s)-regeringen var den som påbörjade nedskärningarna i den offentliga sektorn, omfördelade från de fattiga till de rika genom skatteomläggningen och försökte till och med införa strejkförbud. Efter detta kom ledningen överens med moderaterna om flera åtstramningspaket, som är en av orsakerna till den massiva ökningen av arbetslösheten. Inför valet kom de med det storstilade löftet att vi skulle få behålla 80% A-kassa, samt att även sänka föräldraförsäkringen till 80%. Men det tog inte mer än drygt ett halvår innan även detta bröts genom det gemensamma paketet med centern.

Antagligen tror ledningen att det inte finns några alternativ till denna borgerliga nedskärningspolitik. Och att man är så 'fantasilös' har flera skäl. Dels så försvarar de inomkapitalistiska lösningar därför att de bundits upp till systemet inte minst genom sina inkomster, som ligger långt över lönerna för de arbetare de ska representera. Men också därför att de kan se bristerna i vänsterreformismens idéer.

Expansionspolitik

Den vänsterreformism som ledningen idag allt tydligare står i motsats till, tar ofta ställning för skattehöjningar och expansionspolitik av keynesiansk modell, den som praktiserades innan 80-talet. Vad de inte inser är att expansionspolitiken (till viss del) fungerade då eftersom världsekonomin utvecklades så snabbt. Och att en liknande politik idag skulle få helt andra konsekvenser. Expansionspolitiken kan antingen finansieras med att man trycker upp mera pengar, vilket skulle leda till inflation. Eller med att man naggar industrins vinster i kanten, t.ex. skattevägen eller genom högre lön eller kortare arbetsdag.

Bägge metoderna skulle, med dagens ansträngda lönsamhet på produktionssidan, möta ett rasande motstånd från kapitalägarna. Om inte arbetarrörelsen i en sån situation var beredd på att ingripa, är det inte osannolikt att kapitalägarna skulle söka sig utomlands. Det är svårt för ett kapitalistiskt land att bedriva en i grunden annorlunda ekonomisk politik än andra länder, med kapitalets nuvarande och tilltagande internationalisering. Och att alla kapitalistiska länder skulle enas om en gemensam expansionspolitik är helt orealistiskt.

Det enda sättet att i längden garantera såväl gamla som nya reformer är därför att bryta med kapitalismen. Och även då vore det nödvändigt på lite sikt med en internationell utveckling som liknande det egna landets. Det lilla och oerhört exportberoende landet Sverige skulle inte i längden överleva som socialistiskt samhälle i en kapitalistisk omvärld. Men vi är övertygade om att bara vi fick se ett socialistiskt genombrott i ett utvecklat land, så skulle flera följa efter. Den svenska arbetarklassen skulle kunna visa vägen för arbetare i andra länder.

Klassamhälle

Med detta kommer vi in på vänsterreformismens grundproblem: Att man inte förstår innebörden av att Sverige är ett klassamhälle. Marxister utgår från att organisationen av samhället, och i synnerhet dess ekonomiska struktur motsvarar den härskande klassens intressen. Det ekonomiska systemet kapitalismen är organiserat för att ge kapitalägarna maximal vinst, inte för att öka levnadsstandarden för arbetare eller vara ett rationellt ekonomiskt system som skapar den största och mest harmoniska tillväxten. Det ekonomiska systemet socialismen, å andra sidan, skulle organiseras i enlighet med de allra flestas intressen.

Hur skulle då ett maktövertagande kunna gå till? Och är verkligen arbetarna förmögna att ta över samhället?

Vi svarar att det är erfarenheten ifrån kampen, både segrar och nederlag, som kommer att förbereda arbetarklassen för att ta över makten i samhället. Socialismen kan enbart uppnås genom att arbetarklassen är medveten om sin kapacitet att styra samhället och förstår hur det ska gå till. 10 års studiecirklar kan i sig aldrig lära ut detta, enbart kamperfarenheterna är en tillräckligt bra skola. Många säger också att arbetarna har förborgerligats, att de inte längre är kollektivt inriktade. Men då tror man att den gamla solidariteten på t ex trettiotalet var automatisk. Men då som nu lär sig arbetarna solidaritet genom att i handling ha kämpat tillsammans.

Barrikader?

När man inser att man inte längre att kan överlämna problemen till att lösas av arbetarklassens parlamentariska representanter, tar man saken i egna händer. Med detta menas inte att barrikaderna bemannas och riksdagen avskaffas, men att man blir aktiv i arbetarrörelsens alla organisationer och gör om dom till kamporganisationer med vilka man genomför strejker, demonstrationer och andra protester. I början sätter olika delar och olika skikt sig i rörelse vid olika tid punkter. Så småningom kan det hela flätas samman till en stor gemensam kraft, då ställs snabbt frågan om vem som egentligen har makten i samhället på sin spets.

I dessa revolutionära situationer sopas allt motstånd åt sidan och arbetarna börjar aktivt ta kontroll över fabrikerna och de olika samhällsfunktionerna som tidigare har varit en minoritets privilegier. Man börjar etablera demokratiska strukturer som följer de principer som för första gången etablerades vid Pariskommunen 1871: De valda representanterna (kommunalråden), som bara hade en vanlig arbetarlön var bundna av sina väljares åsikter och kunde avsättas när som helst. Detsamma gällde alla offentliganställda tjänstemän. Den stående armén och polisen avskaffades. Alla skolor öppnades för alla och blev gratis osv.

Historien är full av exempel där arbetarna genomför stora mobiliseringar, även efter långa perioder av relativ stiltje i klasskampen, och genom sina egna erfarenheter av kamp snabbt drar långtgående slutsatser . Så var det till exempel i hela Europa efter första och andra världskriget, maj -68 i Frankrike, i Portugal 1974.

Problemet i dessa situationer har oftast varit att ledningen fungerat som en broms och det är svårt att skapa en ny ledning i stridens hetta. Därför har tillfällena till revolution gått förlorade. Så var det dock inte i Ryssland 1917 och därför framstår ryska revolutionen fortfarande som ett exempel för marxister idag.

Maktövertagandet

Kapitalet ger aldrig frivilligt upp sin maktposition och de använder vilka medel som helst för att stoppa arbetarklassens övertagande av produktionsmedlen. Detta är ännu en orsak till varför maktövertagande kommer att ske relativt snabbt och dramatiskt. När man ändå har påbörjat processen så måste den slutföras snabbt, annars kommer kapitalet att sabotera ekonomin och mobilisera reaktionära krafter till att fysiskt slå ned arbetarklassen. Så skedde till exempel i Chile och Portugal på sjuttiotalet.

Revolution är inte en odemokratisk handling. I ett utvecklat land kan en socialistisk revolution enbart ske genom att majoriteten av arbetarklassen deltar aktivt. Marx förklarade att klasstillhörighet inte avgörs av vad man själv tror man är eller av vilken levnadsstandard man har, utan av vilket förhållande man har till produktionsmedlen. Alla som inte levde på sitt ägande av produktionsmedel, utan var tvungna att enbart leva på sin lön ansåg han vara arbetare. Och i slutänden kommer detta att vara avgörande för vilken ställning de tar i en revolutionär situation.

Inte som i Sovjetunionen

Eftersom de flesta är löntagare idag, är risken för en urartning i ett avancerat kapitalistiskt land minimal. I Ryssland var arbetarklassen en liten minoritet. Lenin och Trotskij, som ledde revolutionen, ansåg att revolutionen aldrig skulle kunna överleva om inte arbetarna snart skulle göra revolutionen i de avancerade länderna och hjälpa Ryssland. Detta skedde inte och revolutionen urartade till en stalinistisk diktatur, som hade väldigt lite gemensamt med socialism.

Ingen liten gruppering kan ersätta arbetarnas egen aktivitet, hur mycket de än vill och försöker. En revolution kan ske genom att riksdagen fattar ett beslut om förstatligande av de största företagen under arbetarnas demokratiska kontroll och styre. Detta krav är själva nyckelkravet för att bryta kapitalets makt och åstadkomma en grundläggande förändring av samhället - en revolution. Men utan arbetarnas direkta deltagande kommer det beslutet att vara ett pappersbeslut. Men med majoritetens deltagande öppnas en ny historisk epok upp som för första gången ger alla människor kontroll över hur alla sidor av samhället ska utvecklas.

Jonathan C

Från Socialisten nr 11, april 1995