Recension av Kapitalet.se av Mikael Nyberg

Den ambitiösa titeln till trots, utgör inte ”Kapitalet.se” något banbrytande arbete om den icke-existerande ”nya ekonomin”. Boken är istället en frustande debattskrift om den politiska utvecklingen i världen (med tyngdpunkten i Sverige). Författaren Mikael Nyberg har skapat en skrift som närmast är att beteckna som en hybrid av debattartikelns och den skönlitterära romanens form. Kort sagt, ”Kapitalet.se” är en stridsskrift av gammalt gott slag. Robert Nybergs sarkastiska skämtteckningar gör inte boken sämre.

Författarens syfte med boken uttrycks ganska klart i förordet:

”Mitt ärende är att avslöja ett falskt medvetande. Jag följer den rådande ideologin genom den offentliga infrastrukturen. När klassintresset blir synligt får grevinnans hy en annan lyster.”

Om han fullt ut lyckas med detta kan inte jag svara på, men boken är definitivt spännande och intressant läsning. Han följer arbetarnas vardag och förklarar helvetet med just-in-time-produktion och därmed följande planerad underbemanning och den ökade utslitningen av arbetare.

Han beskriver hur borgarklassen organiserar sig i nätverk, kommittéer och think-tanks. Men bokens stora förtjänst är den utmärkta beskrivning den ger av hur strategierna borgarklassen tar till för att hålla arbetarklassen på mattan förändras från tid till annan.

Han förklarar mycket pedagogiskt att ”den svenska modellen” med klassamarbete och välfärd är en historisk parentes som nu har nått vägs ände, eftersom borgerligheten inte längre tror sig behöva någon ”Saltsjöbadsanda”:

”Folkhemmet var ostadigt eftersom det vilade på kapitalistisk grund. Klasskompromissen omfattade bara de rikaste kapitalistiska länderna. Den syftade för borgerligheten till att undanröja ett hot. När hotet var undanröjt, när arbetarrörelsen stillats och dess internationalism lösts upp, var det ofrånkomligt att kapitalägarna skulle bryta samförståndet. Den borgerliga offensiven började i kapitalismens periferi med kuppen i Chile 1973 och de efterföljande nyliberala experimenten. Den sköt fart under åttiotalet och framkallade omkastningar i den internationella ekonomin som i ett självförstärkande förlopp undergrävde arbetarklassens politiska och fackliga positioner över hela världen.”

Bokens stora svagheter, två till antalet, är synen på socialdemokratin respektive synen på arbetarklassens förmåga. Nyberg blandar ihop socialdemokratiska partiet som helhet med den socialdemokratiska ledningen. Här har han uppenbart missat att partimedlemmar och partiorganisationer kan vara mycket radikala medan partiledningen utgörs av en byråkrati lika stark som (eller kanske starkare) den gamla stalinistiska dito. Men medlemmarnas kampvilja får inte underskattas, allt SAP behöver är ett ledarskap av och för arbetarklassen, ett marxistiskt ledarskap.

Självklart sprider sig Nybergs negativa syn på arbetarrörelsen till att gälla arbetarklassen, inte klart uttalat men tydligt nog. Eftersom arbetarklassen stöder SAP (och Nyberg tycker att SAP är borgerligt) måste arbetarklassen vara oförmögen att förstå sitt eget bästa. Detta är sekterism. Arbetarna förstår så klart sitt eget bästa, vi vill helt enkelt genomföra socialismen genom våra traditionella organisationer. Jag menar, varför bygga en helt ny rörelse när vi har en färdig? Allt vi behöver göra är att kasta bort karriärbyråkraterna i ledningen, och det är inte så svårt som man skulle kunna tro.

Dessa fel till trots, är boken mycket läsvärd, den ger en sammanhängande bild av den internationella borgerligheten och de stämningar som är förhärskande inom den. Den innehåller inte så lite av fakta, både statistik och intressanta citat från allehanda personer. Men lyckas ”Kapitalet.se” med att avslöja det falska medvetandet?

Efter att ha läst den här boken är i alla fall jag benägen att utropa:

Men kejsaren är ju naken!

20 juni 2001

Z