Rapport från valkampanjen i SSU
Jag och alla andra SSU:are runt om i landet hade ett alldeles särskilt uppdrag i valrörelsen och detta kunde innebära att sköta popcornmaskinen åt Arbetarekommunen, stå i valstuga eller ringa upp förstagångsväljare i distriktet och min hemkommun.
Eftersom jag endast hade varit aktiv SSU:are i cirka fyra månader, saknade jag totalt erfarenhet, men man lärde sig att uppfylla sin roll rätt så snabbt och det var kul att se hur fort man själv utvecklades både personligt och politiskt. Innan valrörelsen drog igång hade jag gått ett antal kurser, allt från grundkurs i Socialdemokrati till hur man pratar med väljare. När man väl stod där framför en osäker väljare, som var irriterad över statsministerns bostadsbygge försökte jag förgäves komma ihåg vad dom lärt mig.
I början var samtalen med väljare svåra på många sätt och många var ovilliga att prata politik. Dom var lika rädda som jag för att ställa frågor, men allt eftersom vi närmade oss valdagen släppte detta och folk blev mer öppna för politik, samtidigt som jag blev allt mer säker på mig själv och min förmåga att stå för och diskutera mina åsikter med en väljare som tyckte på annat sätt. Dessa samtal var ofta väldigt givande för båda parter, tror jag. Då och då stötte man på någon som hade bergsäkra andra åsikter, och blundade totalt för allt negativt som kunde sägas om detta, då visste man att det var bara att tacka och ge upp den personen.
Vi talade inte bara med människor i valstugor och ute på gator och torg, utan använde oss också av Telemarketing; som jag alltid sett som ett sätt för företag att störa folk i hemmet för att marknadsföra sina varor och produkter. Var och en fick en telefonlista att ringa efter och för mig var det alltid för min egen hemkommun. Detta visade sig faktiskt vara riktigt roligt, eftersom vi inte var ett företag som marknadsförde en meningslös produkt. Vi var ungdomar som brann för våra åsikter och var beredda att dela med oss av varför.
Huruvida detta koncept fungerade bra är svårt att säga, för det var många gånger svårt att få igång ett samtal, och de gånger man lyckades var det någon som brann för sina åsikter och var beredd att skydda dessa till varje pris.
Väljarsamtal var inte det enda vi sysslade med, utan vi genomförde också härlig gammaldags flygbladsutdelning och nattaffischering. Det förstnämnda är en sådan sak man inte kan säga mycket om direkt och det var ett ganska enformigt arbete förutom att jag en gång blev boxad i magen av en gammal dam som tydligen hade så bråttom till tåget att ett ”nej tack” inte räckte.
De flesta gångerna blev vi SSU:are väldigt bra bemötta och folk kom gärna fram och pratade. Detta gällde också många ungdomar som inte var allt för insatta i sakpolitiken men ändå ville veta vilka vi var och vad vi trodde på. Varje gång en osäker väljare eller en jämnårig kom fram till mig och ville ta del av och diskutera det jag trodde på, var det alltid lika härligt och fantastiskt att få dela med sig. Dessa minnen och erfarenheter kommer jag att ha med mig hela livet.
Inom de grupper som kampanjade tillsammans växte också en alldeles särskild vänskap mellan oss medlemmar och ansvariga ombudsmän. Vi höll ihop och hade roligt tillsammans samtidigt som vi kämpade för vad vi trodde på och då hamnar man i en alldeles särskilt situation. Vi lärde också känna våra ombudsmän väldigt bra och dessa uppmuntrade och gjorde oss ständigt stolta.
Vi trodde på en valseger in i det sista. Tyvärr blev detta inte fallet men vi SSU:are kände oss ändå otroligt stolta. Vi hade gjort allt vi kunde samtidigt som vi var otroligt lyckliga över den tid vi fick spendera med varandra under valrörelsen.