Utlänningsnämndens beslut är oacceptabelt - Rabi Nikoo måste få stanna!

Rabi Nikoo har till Utlänningsnämnden lämnat in en rad skrivelser från bland andra Independent Association of Iranian Workers, Association of Iranian Political Prisoners (in Exile) och Iranian Workers' Solidarity Network som alla bekräftar hans omfattande aktivitet i arbetarrörelsen. Vare sig Migrationsverket eller Utlänningsnämnden ifrågasätter dessa uppgifter. Men det oroar dem inte. De skriver. "Dock synes inte hans verksamhet i hemlandet varit på någon högre nivå. Inte heller har han gjort sannolikt att hans verksamhet i Iran kommit till myndigheternas kännedom."

Formuleringarna väcker flera frågor. För det första: Hur bedriver man underjordiskt arbete på en "högre nivå"? För det andra: Om inte Rabi Nikoos verksamhet uppmärksammats av myndigheterna - varför har han satts i fängelse två gånger? För det tredje: Är det OK att skicka tillbaka en person till sitt hemland om hans/hennes säkerhet är beroende av att myndigheterna inte fått reda på personens åsikter eller politiska/fackliga arbete? Med andra ord - när deras säkerhet förutsätter att de inte kräver sina demokratiska rättigheter?

Enligt UNHCR:s handbok kan en person få flyktingstatus också om de aktiviteter som personen utfört i det nya landet kan leda till förföljelser i hemlandet. Detta kallas flyktingskap "sur place". Eftersom Rabi Nikoo varit synnerligen aktiv som journalist i Sverige med radioutsändningar, artiklar på hemsidor och intervjuer om förhållandena i Iran skulle detta kunna gälla för honom. Men i det fallet för Utlänningsnämnden ett riktigt Moment-22-resonemang. De menar att Rabi trappat upp sin verksamhet i Sverige bara för att göra sig omöjlig i Iran och på så sätt få asyl här. Och då ska han minsann inte få stanna. De skriver på sitt genombyråkratiska sätt: "Det kan i och för sig inte uteslutas att vissa av Rabi Nikoos aktiviteter kommit till iranska myndigheters kännedom. Han har dock inte gjort sannolikt att han blivit så uppmärksammad att han vid ett återvändande till Iran skulle riskera att tilldra sig ett sådant särskilt intresse att han riskerar asylgrundande förföljelse."

Inte gjort sannolikt? Rabi Nikoo spelade en viktig roll i avslöjandet av hur den iransk-kanadensiska journalisten Zarah Kazemi misshandlades till döds av den iranska säkerhetspolisen när hon besökte landet 2003. Rabi Nikoo gjorde en intervju och samarbetade med den läkare, Sharam Azam, som tog hand om henne på militärsjukhuset Baghiyatolla. Rabi Nikoo berättade sedan om vad som hänt i många radioprogram. Läkaren Sharam Azam gick själv ut offentligt med uppgifterna om skadorna på Zarah Kazemis kropp den 31 mars 2005. Han levde då i Kanada. Nyheten fick stor uppmärksamhet internationellt, bland annat i artiklar i Dagens Nyheter (3 och 6 april 2005).

Utlänningsnämndens resonemang tycks utgå från att Rabi Nikoo ”sannolikt” (ett ord som man använder flitigt) inte kommer att råka illa ut i Iran. Man vet inte säkert, men tycker uppenbarligen det är bättre att ta risken att han utsätts för regimens vrede, än att ta risken att Sverige får en iransk flykting för mycket. Otaliga exempel, inklusive Rabi Nikoos egen historia, visar på att Iran inte är en trygg plats för människor som tar strid för arbetares rättigheter. De kamrater som i likhet med Rabi Nikoo utmanat diktaturen, lyckats fly och sen fortsatt och sprida information om regimens brott måste garanteras skydd av Sveriges socialdemokratiska regering. Allt annat är helt oacceptabelt.

Detta är också en fråga för den svenska arbetarrörelsen att ta ställning till. När en aktivist som kämpar för rätten att organisera sig fackligt i ett land som inte tillåter detta behöver skydd– då måste man ge sitt stöd.

 

Kerstin Alfredsson, Publicerad på Internet 090915