–Arbetare i Iran är utsatta för ett hårt förtryck, säger Rabi Nikoo. Efter revolutionen 1979 vann arbetarklassen vissa demokratiska rättigheter, men de har sen avskaffats steg för steg av olika regeringar. Särskilt under Khatami. Det finns ingen trygghet. Dödsolyckor på arbetsplatserna är vanliga och många arbetare får inte ut sina löner. Lönerna kan hållas inne mellan fyra och sex månader. Det finns exempel på arbetare som inte fått ut sin lön på två år.

Största delen av våra industrier är statliga, men nu har regeringarna börjat privatisera. De säljer ut fabrikerna till sina kompisar, och de nya ägarna börjar avskeda folk för att minska kostnaderna. En del fabriker, som ligger i Teheran, rivs för att ägarna ska kunna bygga bostäder eller kontor som kan säljas dyrt.

Arbetare har ingen rätt att bilda oberoende, självständiga organisationer i Iran. Det existerar bara två tillåtna arbetarorganisationer, ”Arbetarhuset” och ”Islamska arbetarförsamlingen”, och de är båda kopplade till regeringen. De representerar inte arbetarklassens intressen, utan spionerar bara på aktivisterna. Medlemmar i ”Arbetarhuset” har inte rätt att strejka och inte rätt att kritisera den islamiska regeringens politik.

Bussförarna i Teheran krävde för en tid sen att få bilda en oberoende fackförening med rätt att strejka. Efter att ha hotat med en strejk som skulle ha förlamat hela staden fick de tillåtelse att organisera ett mindre möte under en begränsad tid. Men regimen sa samtidigt att de inte kunde garantera att "inte något skulle hända". Det som hände var att slagskämpar från det statligt kontrollerade "Arbetarhuset" attackerade mötesdeltagarna fysiskt. "Arbetarhusets" boss Muhammed Sadeghi skar personligen bussföraren Mansoor Osanloo i tungan. En vecka senare åkte Sadeghi till Genève och uppträdde som iransk arbetarrepresentant på ett ILO-möte!

Rabi Nikoo berättar att han gjorde en intervju med bussföraren Mansoor Osanloo och spred informationen om överfallet. Han tillägger:

–Staten har två olika ansikten. Å ena sidan vill den inför omvärlden ge intryck av att arbetare har vissa rättigheter. Å andra sidan skickar den sina organisationer för att attackera aktivisterna.

Vad innebar din politiska aktivitet i Iran?

–Jag kommer från en politisk familj. Min syster har suttit i fängelse i tio år. Sju av mina släktingar, inklusive min bror har dödats. Jag blev socialist i början av 1990-talet och senare aktiv i en arbetarorganisation.

När Khatami kom till makten 1997 lovade han demokratiska reformer och yttrandefrihet. Vi var då några som försökte använda oss av den möjligheten. Vi skrev ett brev till Khatamis administration där vi sa att vi ville bilda en oberoende fackförening. Efter flera månader fick vi ett svar som sa att vi skulle gå med i "Arbetarhuset". Oberoende fackföreningar var inte tillåtna.

1999 kastades jag i fängelse för andra gången. Jag isolerades i en liten cell och det dröjde fyra månades innan min fru, som väntade vårt första barn, fick veta att jag var vid liv. I fängelset blev jag utsatt för tortyr och frågorna som ställdes var: Varför vill ni bilda en arbetarorganisation? Vilka är aktivisterna? Vilka namn?

Kamraterna fortsatte under tiden att organisera sig, underjordiskt. Mig kunde de inte ha kontakt med på ett helt år efter min frigivning eftersom de visste att jag var bevakad. Jag ändrade adress och namn. Sen återupptogs kontakten, och när organisationen, Independent Association of Iranian Workers (IAIW), år 2000 skulle utse en styrelse var jag en av de fem som valdes. Jag blev ansvarig för kontakterna med arbetare utanför Teheran och reste mycket

Vad gjorde ni?

–Vi organiserade arbetare i fabriker i Teheran, Tabriz, Hamedan, Esfehan, Ghazcvin och förde fram krav. Lyckades vi inte strejka så kunde vi till exempel blockera vägarna till fabrikerna. År 2001 vågade vi oss på att organisera en stor demonstration med nära 3000 arbetare framför parlamentet i Teheran. Kravet var: Betala ut de obetalda lönerna!

Demonstrationen angreps från två håll. På den ena sidan slog polisen till, på den andra kom "Arbetarhusets" folk med knivar och kedjor. Flera blev dödade och själv blev jag skuren i handen. (Rabi visar ett ärr).

–Jag har lämnat in papper och artiklar om hur demonstrationen bemöttes till Migrationsverket och Utlänningsnämnden. Migrationsverkets kommentar var att jag sagt att åtta personer skadats, medan nyhetsbyrån Reuters rapporterat om 2-3 personer alltså ljög jag. Men Reuters hämtade sina uppgifter från den statliga informationsbyrån.

Efter den händelsen arresterads flera arbetare och styrelsen i IAIW ansåg att det var farligt för mig att stanna i Iran. Genom min position hade jag lärt känna aktivister i många städer och om jag skulle bli fängslad och torterad fanns risken att jag skulle avslöja många av kamraterna. Jag uppmanades att fly ur landet.

–Det förekommer mängder av strejker i hela landet. I vissa städer har produktionen vid några tillfällen stoppats till hundra procent. Regeringen och staten svarar med att skicka armén. De arresterar och torterar aktivisterna. Särskilt i Behshahr i norra Iran. För två år sen skickade de helikoptrar som sköt mot en folksamling i Khatoon Abad. Minst fyra personer dödades och mer än 20 skadades.

–Första maj i fjol arresterades den kände aktivisten och författaren Mohsen Hakimi. På grund av internationella protester har regimen inte kunnat avrätta honom, men hans familj fick betala 2,5 miljoner kronor i borgen för att få honom frisläppt. Jämför det med hur de personer med koppling till säkerhetspolisen som i en offentlig skandal avslöjades som mördare behandlades. Dessa mördare fick gå fria mot en borgen på 25 000 kronor.

–Sen den nya regeringen kom till makten, enbart under juli och augusti, har enligt FN 53 personer avrättats i Iran. Sju av dem var under 18 år. Två var homosexuella. Två politiska aktivister i Kurdistan mördades under tortyr. Ytterligare tre politiska aktivister i Kurdistan väntar på avrättning sista veckan i september.

En del av dem som avrättas är kriminella, men även när det handlar om politiska fångas säger regimen att de är vanliga brottslingar.

-Jag kan inte återvända nu. Det handlar inte bara om mitt och min familjs liv. Jag har fortfarande kontakt med arbetarrörelsen i Iran och om jag torteras skulle jag kunna röja namnen på många aktivister som arbetar underjordiskt.

Intervju: Kerstin Alfredsson, Publicerad på Internet 090915