PTUDC – den fackliga försvarskampanjen
1995 MÖRDADES fackföreningsledaren Arif Shah, ordförande i Punjabs Arbetarfederation. I Pakistan är ett sådant dåd ingenting ovanligt eller ens oväntat. Att vara fackligt aktiv är farligt och svårt. Det som gjorde Arif Shahs död ovanlig var det som hände efteråt. I stället för att skrämma och tysta ner fackföreningsrörelsen slog sig flera fackligt aktiva samman och bildade Pakistans Fackliga Försvarskampanj (Pakistan Trade Union Defence Campaign, PTUDC) i syfte att försvara sig mot arbetsgivarnas attacker.
Under de år som gått sedan Arif Shahs död har denna rörelse utvecklats till att bli en kraft att räkna med i Pakistan. Genom att länka samman existerande fackföreningar där de finns, och hjälpa till att bilda fackföreningar där de inte finns, har PTUDC växt.
PTUDC har också lyckats lyfta fram den pakistanska arbetarklassens problem i andra delar av världen. Det blir mycket svårare för arbetsgivarna att missbruka sin makt om det finns ett internationellt intresse för vad som händer.
Läget i Pakistan
Pakistan är ett väldigt fattigt u-land. FN:s Human Development Index, som är ett mått på levnadsstandarden, rankade Pakistan på plats 144 av 175 år 2003 (Sverige ligger på tredje plats). Mycket av det tyngsta, smutsigaste och farligaste arbetet som tidigare utfördes av arbetare i Europa och USA, har flyttats till u-länderna där man utnyttjar den billiga arbetskraften. Stålverk, garverier och annan miljöfarlig industri anställer miljoner människor i Pakistan, medan landsortsbefolkningen skördar med lie och skära. Tjänstesektorn utgörs i huvudsak av en offentlig sektor (militär, stat och polis), samt småföretagare som fruktförsäljare, skoputssare och rikshawförare.
Industriägarna är oftast knutna till regimen, antingen indirekt via korruption eller direkt genom att politiska och militära ledare även äger stora delar av den privata sektorn. Därför sätts ofta militär och polis in mot strejkande arbetare.
Jättestäder som Karachi präglas av fattigdom och fruktansvärda slumområden. Barnarbete är ett stort problem liksom skuldslaveri. Att kräva löner som går att leva på och anständiga arbetsvillkor är nyckeln till att avskaffa barnarbete. Inga föräldrar skickar sina barn till denna sorts arbete om de inte tvingas till det. Kan man få ner arbetslösheten och få upp lönerna för vanliga arbetare, skulle barnarbetarnas löner inte längre vara det som står mellan familjen och svälten.
Enighet över alla gränser
Ett stort problem är arbetarklassens splittring i Pakistan. Islamiska fundamentalister får stöd bland befolkningen i den muslimska världen eftersom de ofta är de enda som vågar kritisera alla de orättvisor och missförhållanden som plågar vanligt folk i dessa länder. De vinner också poäng på att regeringarna i den muslimska världen inte vågar kritisera USA. Fundamentalisterna är tystare om att deras anti-kapitalistiska kritik beror på att de vill återvända till ett för-kapitalistisk medeltida samhälle.
Kvinnoförtrycket är också mycket hårt. Män och kvinnor umgås sällan utanför hemmet. Dessutom är Pakistan djupt splittrat i olika etniska, nationella och religösa grupperingar.
Men i kampen mot de inhemska och utländska kapitalisterna, regeringen och militären kan alla arbetare enas. PTUDC vågar utmana regimen i Pakistan och dess USA-vänliga politik. De attackerar de allvarligaste missförhållandena som finns i samhället och på arbetsplatserna och de har en socialistisk ideologi. PTUDC säger till alla, oberoende av nationalitet, religion, etniskt ursprung och kön, att de reformer de kräver ska gälla lika för alla. Och att alla rättigheter för minoriteter ska skyddas. Så har de kunnat bygga upp en rörelse, över de gränser som national ister och religiösa grupper arbetar hårt på att bygga upp. Genom ett socialistiskt program och ett klart avståndstagande från både fundamentalisterna och imperialism, har de kunnat överbrygga motsättningar.
Kampanjer
PTUDC har dessutom drivit flera framgångsrika kampanjer, bland annat mot nedskärningar, privatisering ar och utnyttjande av kvinnor och barn. Flera av dessa problem känner vi igen ifrån Sverige men effekterna av samma politik i Pakistan är ännu värre.
För närvarande driver PTUDC en kampanj mot den nya arbetsrättslagen som gör det omöjligt för anställda att ta sina problem till “arbetsdomstolen” (National Industrial Relations Commission). Denna lag (IRO2002) gör att arbetsgivarna i princip kan göra vad de vill med sina anställda. Den ger arbetsgivaren rätt att anställa och avskeda vem de vill, samt förbjuda fackföreningar på sina arbetsplatser. Det är i princip olagligt att strejka och fackföreningar har bannlysts från de viktigaste sektorerna i samhället som järnvägar och flygbolag. Organisationsrätten har även avskaffats i delar av välfärdsektorn och till exempel i Karachis elbolag. Lagen fastställer minimilönen till 2500 rupier i månaden (ungefär 350 SKr /månad).
PTUDC drev också en kampanj mot USA:s krig i Irak. De största segrarna har dock vunnits genom strejken bland de statsanställda i Quetta och stålarbetarstrejken i Karachi. PTUDC inser att det är omöjligt att vinna den fackliga kampen utan att vinna den politiska kampen. Därför engagerar man sig starkt i parlamentsvalet och stödjer ett antal socialistiska kandidater.