I kamp för en bättre värld
Arbetarrörelsen i Pakistan rör sig framåt
1995 mördades fackföreningsledaren Arif Shah, ordförande i Punjabs Arbetarfederation. I Pakistan är detta ingenting som är ovanligt eller ens oväntat. Att vara fackligt aktiv är tvärt om farligt och svårt. Bara en vecka tidigare misshandlades Mahmood Butt och Ghulam Miran Shah ordförande och sekreterare i fackavdelningen på Lahores största stålverk. Det som gjorde Arif Shahs död ovanlig är det som hände efteråt. I stället för att skrämma och tysta ner fackföreningsrörelsen slog sig flera fackligt aktiva samman och bildade Pakistans Fackliga Försvars Kampanj (PTUDC) i syfte att försvara sig mot arbetsgivarnas attacker.
Under de åtta år som gått sedan Arif Shahs död har denna rörelse utvecklats till att bli en kraft att räkna med i Pakistan. Genom att länka samman existerande fackföreningar där de finns och hjälpa till att bilda fackföreningar där de inte finns har PTUDC växt. Men vad som är ännu viktigare är att de har lyckats lyfta fram den pakistanska arbetarklassens problem i andra delar av världen. Det blir mycket svårare för arbetsgivarna att missbruka sin makt om det finns ett internationellt intresse för vad som händer.
Pakistan
Pakistan är ett väldigt fattigt u-land. FN:s Human development index, som är ett mått på levnadsstandarden, rankade Pakistan på plats 138 år 1999. Men det betyder inte att de står kvar på 1800-tals nivå. Tvärtom betyder det att mycket av det tyngsta smutsigaste och farligaste arbetet som tidigare utfördes av arbetare i Europa och USA har flyttats till u-länderna för att utnyttja den billiga arbetskraften där. Stålverk, garverier och annan tung och smutsig industri anställer miljoner människor i Pakistan, medan landsortsbefolkningen skördar med lie och skära. Hög industriell utveckling med maskinhallar där tusentals arbetar finns alltså jämsides med medeltida jordbruksmetoder och feodala samhällsstrukturer.
Pakistan är nästan dubbelt så stort som Sverige (källa: CIA World Fact Book). Men med en befolkning på c:a 150 miljoner. Inte nog med detta, större delen av befolkningen bor i delstaterna Punjab och Sind. Det vill säga i de östra delarna mot Indien. Uppskattningsvis 17 % av den arbetsföra befolkningen arbetar i industrin, 44 % inom jordbruk och 39 % inom tjänstesektorn. (I Sverige arbetar 24 % inom industrin, 2 % inom jordbruk och 74 % i tjänstsektorn). Detta innebär att det fackliga arbetet är enormt viktigt för att förändra landet i positiv riktning. Bönderna är altför utsatta och splittrade för att kunna vara en drivande kraft medans tjänstesektorn utgör i huvudsak den offentlig sektorn (militär, stat och polis), samt småföretagare som fruktståndsförsäljare, skoputssare, rikshawförare, osv.
Inom industrin däremot, särskilt i ett land som Pakistan där industrin och regimen är nära förknippade, finns möjligheter att förändra samhället. För att säga det krasst, en strejk bland bönder eller egenföretagare drabbar ingen annan än dem själva medan en strejk bland arbetarna inom industrin slår mot ägarens profit. Om ägaren också är knuten till regimen, antingen indirekt via korruption eller direkt genom att politiska och militära ledare även äger stora delar av den privata sektorn, vilket är vanligt i alla länder i den ex-koloniala världen, så blir en strejk eller andra konflikthandlingar väldigt kännbara.
Städer som Karachi är enormt stora med mycket fattigdom och fruktansvärda slumområden. Barnarbete är ett stort problem liksom skuldslaveri. Man luras att ta lån som betalas av dels med ockerränta dels med att man tvingas arbeta till svältlön samtidigt som skulden växer. För att betala av amorteringar tvingas man kanske t.o.m. låta sina barn arbeta av skulden.
Att kräva löner som går att leva på och anständiga arbetsvillkor är nyckeln till att avskaffa barnarbete. Ingen förälder skickar frivilligt sina barn till denna sorts arbete om de inte tvingas till det. Kan man få ner arbetslösheten, i många familjer är barnets lön familjens enda inkomst, och få upp lönerna för vanliga arbetare så skulle barnarbetarnas löner inte längre vara det som står mellan familjen och svälten.
Genom att organisera fackföreningar och ta strid med arbetsgivarna på ett framgångsrikt sätt har PTUDC gjutet nytt mod i många arbetare i Pakistan. PTUDC organiserar alla etniska och kulturella grupper i Pakistan. Genom ett socialistiskt program och ett klart avståndstagande från både religion och imperialism har de kunnat överbrygga etniska motsättningar.Islamiska fundamentalister får stöd för att befolkningen i den muslimska världen eftersom de ofta är de enda som vågar kritisera alla de orättvisor och missförhållanden som plågar vanligt folk i dessa länder. De vinner också stora poänger på att ledarna i den muslimska världen inte vågar kritisera USA.
Men PTUDC vågar utmana regimen i Pakistan och dess USA vänliga politik. De attackerar de viktigaste missförhällanden som finns i samhället och på arbetsplatserna och de gör det med en socialistisk ideologi. PTUDC säger till alla oberoende av nationalitet, religion, etniskt ursprung och kön att de reformer de kräver ska gälla lika för alla. Och att alla minoriteters rättigheter ska skyddas. Så kan de bygga en rörelse över de gränser som nationalister och religiösa grupper arbetar så hårt på att bygga upp.
I kampen mot de inhemska och utländska kapitalisterna, regeringen och militären står arbetare av alla nationaliteter enade. PTUDC ersätter inte de gamla fackföreningarna utan försöker ena dem och demokratisera dem med förhoppningen att på sikt kunna skapa en fungerande nationell facklig samarbetsorganisation. I det syftet har de publicerat flera flygblad, pamfletter och böcker för utbildning och studiecirklar.
PTUDC har dessutom drivit flera framgångsrika kampanjer, bland
annat mot nedskärningar, privatiseringar och utnyttjande av kvinnor
och barn. Flera av dessa problem känner vi igen ifrån Sverige
men effekterna av samma politik i Pakistan är än värre
för de som utsätts för det. För närvarande driver
PTUDC en kampanj mot den nya arbetsrättslagen som gör det omöjligt
för anställda att ta sina problem till "arbetsdomstolen"
(National Industrial Relations Commission). Denna lag (IRO2002) gör
att arbetsgivarna i princip kan göra vad de vill med sina anställda.
Den ger arbetsgivaren rätt att anställa och avskeda vem de vill,
samt förbjuda fackföreningar på sina arbetsplatser. Det
är i princip olagligt att strejka och fackföreningar har bannlyst
från de viktigaste sektorerna i samhället som järnvägar
och flygbolag. Organisationsrätten har även avskaffats i delar
av välfärdsektorn, Karachis elbolag, med mera. Den fastställer
minimilönen på 2500 rupier i månaden (ungefär 350
SKr /månad eller 41 dollar/månad).
PTUDC drev också en kampanj mot USA's krig i Irak.
De största segrarna har dock varit strejken bland de statsanställda i Quetta och stålarbetarstrejken i Karachi.
Quetta
Quetta är huvudstaden i Baluchistan, som är en fattig och outvecklad delstat. Statsanställda i Quetta i sydvästra Pakistan strejkade för att de inte fick en utlovad lönehöjning. Regeringen bestämde sig för att krossa strejken och därför blev det en långdragen konflikt med flera steg fram och tillbaka. Anledningen till att regimen valde att sätta hårt mot hårt just i Quetta var att i detta avlägsna och fackligt svaga område så hoppades de på att kunna isolera och krossa facket där det var som svagast. Först arresterade man strejkledningen på 17 personer och efterhand totalt nästan 200 fackligt aktiva. Genom en bred solidaritetsrörelse lyckades man tvinga Baluchistans regering att släppa fångarna och strejken blev en seger. Just den internationella uppmärksamhet som PTUDC lyckades ge strejken och fängslandena gav rörelsen kraft och mod, samtidigt som regimen inte vågade gå så långt som de ville.
Karachi Stålverk
Karachis stålverk bildades 1972 och sysselsatte när det var som störst 23 000 arbetare. Fackföreningar har systematiskt motarbetats och fackföreningsaktiva har svartlistats. `Gula' fackföreningar har sponsrats av fabriksledningen. Dessutom har fabriken sköts med minimala underhållskostnader. Pengar som har undanhållits från reparationer har ökat vinsten. I juni 2001 inträffade en explosion som dödade nio arbetare. Till slut exploderade arbetarnas missnöje den 8 mars 2002. Arbetarna ockuperade fabriken och gick i ett 15 000 man starkt demonstrations tåg som blockerade motorvägen i flera timmar. De krävde att få förhandla med Punjabs guvernör. De krävde att direktören, överste Afzal, skulle avskedas och att en utredning i hur bristande underhåll lett till en av de största industriolyckorna i Karachi. Även om detta var en strejk på strikt facklig grund kan ett sådant uppror mot auktoritet inte undgå att få politiska konsekvenser i en militärdiktatur. Delstatsregeringen blev helt tagen på sängen och strejken vanns på bara en dag.
PTUDC inser att det är omöjligt att vinna den fackliga kampen utan att vinna den politiska kampen. Därför engagerade man sig starkt i parlamentsvalet och stödde ett antal PPP kandidater. PPP eller Pakistans Folk Parti bildades mitt under en stor kampvåg vid slutet av 60-talet. PPP är knuten till Socialistinternationalen. En av de kandidater man stödde var Manzoor Ahmed som vann en plats i parlamentet som representant för en valkrets i Kasur, söder om Lahore. Han har nu blivit hedersordförande för PTUDC.
PTUDC behöver vårt stöd och vår Solidaritet. Därför ska vi försöka starta PTUDC Sverige. Vi uppmanar därför våra läsare att kontakta ossför att hjälpa oss att påbörja arbetet (tel: 040-6116147).
Simon Lundin, aktiv i Livsmedelsarbetarförbundet
Maria Stjärnskog, ungdomsansvarig
Frän Socialisten nr 63, maj 2003