Problemen i SSU sopas under mattan
Efter valsegern för ett år sedan så har alliansen fört en tydlig klasspolitik. Likt en omvänd Robin Hood som gör de rika rikare på arbetarklassens och utsatta gruppers bekostnad.
En organisation som skulle kunna vara en motkraft till detta är SSU. Som både socialdemokraternas och LO:s ungdomsförbund har man en unik möjlighet att skola och mobilisera ungdomar i kamp mot borgarnas attacker. Istället för att ta det uppdraget på allvar har ledningen under det gångna året istället fokuserat på interna maktstrider.
SSU har nu i flera år framställts som en organisation fylld av mygel och fulspel och det har funnits en hel del sanning i det. I de konflikter som har varit har man långt mycket oftare använt byråkratiska metoder än öppen och demokratisk diskussion.
Organisationen har paralyserats av att många, främst i ledningen, inte verkar ha en aning om hur man för politisk kamp och bedriver politiska kampanjer. Medlemmarna har setts som brickor i spelet för att "vinna" kongresser, inte som kamrater i kampen för ett bättre samhälle
Efter den "organisatoriska kompromissen" på kongressen 2005 har många i vänsterns ledning fångats upp i förbundsbyråkratin. Det fanns förhoppningar om att SSU, genom kompromissen, skulle bli en enad socialistisk kraft. Så har det inte blivit.
Spelet inför kongressen
Inför kongressen i somras, var det en bitter strid mellan två olika högerfraktioner. Båda grupperna ville ha sin kandidat på posten som förbundsordförande. Den höger som hade sitt starkaste stöd i Stockholms län, som kallas för lenethögern, gick segrande ur striden och SSU:s ordförande heter nu Jytte Guteland. SSU-vänstern drev inte någon egen kandidat utan valde istället att stödja lenethögerns förslag.
Det fanns bara små politiska skillnader mellan högerfraktionerna och deras kandidater. Bakom att SSU vänstern valde att stödja en av dessa kandidater, finns andra anledningar än att man ansåg att den personen var bättre politiskt.
Vänstern, på initiativ av Skåne och Örebro-distrikten, hade under ett år fört diskussioner med lenethögern om hur kompromissen skulle se ut. Även om dessa diskussioner framförallt fördes av valda representanter inom vänstern så ägde de i huvudsak rum, i bästa fall, långt över huvudena på vanliga medlemmarna och i värsta fall, bakom medlemmarnas rygg. Det slutgiltiga beslutet att stödja Jytte Guteland som ordförande presenterades för vänstermedlemmarna som ett fullbordat faktum.
Kompromissen innebar att vänstern erbjöds en hel del eftergifter, i huvudsak organisatoriska. Det berörde sådana saker som anställningar på förbundsexpeditionen och tillsättningen av revisorer. Den frågan som framställdes som den viktigaste, var huruvida SSU skulle omorganiseras på så sätt att mycket av pengarna skulle flyttas ner till distriktsnivå. Vänsterns ledning menade att det var omöjligt få igenom detta med den andra högerfraktionen (som hade varit mot en sådan föränding i ett tidigare skede). Om det stämmer är svårt att säga, då några riktiga diskussioner mellan vänstern och den andra högern inte fördes inför kongressen.
Många inom vänstern var tveksamma, både till processen och till resultatet: att SSU-vänstern skulle gå i en ohelig allians med Lenethögern, en höger som tidigare har drivit krav i stil med att det ska vara två karensdagar.
De vänsterdistrikt och klubbar som inte ställde upp på överenskommelsen utsattes för påtryckningar från vänsterns ledning. Det skedde i ett fall med ytterst tveksamma metoder som snarare fick motsatt effekt. Det hade varit en uttalad överenskommelse att man skulle respektera om folk, distrikt och klubbar inom vänstern inte ville rösta på kompromissens kandidat. Den överenskommelsen bröts snabbt och smutskastningen och ryktesspridningen började mot de som inte rättade in sig i ledet.
SSU måste ta kamp
Vänstertoppen har stora politiska brister som tydligt visar sig vid tillfällen som kongresser. Deras starka tro på att makten i förbundsstyrelsen och ombudsmannakåren är det viktigaste målet illustrerar tydligt detta.
Det finns mycket som vänstern kunde göra istället för att slösa tid på mygel. Skolning för medlemmarna måste återupptas och stärkas. Med medvetna och välskolade medlemmar får vi medlemmar som är väl förberedda för att ta de politiska debatterna och striderna på kongresserna. Även om detta kan leda till nederlag, för att vänstern inte bryr sig om att mygla till sig mandat, så är dessa nederlag bara tillfälliga. Det finns inget mer desillusionerande än en förlust är orsakad av att de som fått informella förtroenden säljer ut kampen för att få lite mera makt. Det är förödande att tänka för kortsiktigt. Nya medlemmar lämnar snabbt organisationen igen när de ser att mycket av det politiska arbetet bara är en fasad som döljer jakten på makt.
Vänstern har en mycket viktig uppgift utöver att skola och förbereda kommande kongress - att mobilisera till kamp, framförallt mot borgarregeringen. Det kan inte vänta till hela SSU har fått en ledning som är beredd att organisera kampen. Klubbar, kretsar och distrikt som domineras av vänstern kan ta strid nu. Genom detta kommer de att dra till sig många radikala ungdomar och kommer därför snabbt att kunna konkurrera ut högern.
Radikala beslut
På kongressen ledde utskottsförhandlingarna till att förbundsstyrelsen i vissa av sina slutgiltiga förslag tagit många av vänsterns formuleringar och satser. I andra fall var det vanligt att olika ombud i utskotten, både från höger- och vänsterdistrikt tillsammans drev en linje som stod till vänster om förbundsstyrelsen. En linje som sen i omröstningarna ofta fick en majoritet. Detta och det relativt öppna och konstruktiva diskussionsklimatet i utskotten, ledde trots ordförandestriden och spelet runt den till en relativt (för SSU-kongresser) god stämning.
En fråga som kan visa lite på stämningen var beslutet om pensionssystemet. Där blev röstningen oavgjord och genom lottens hjälp vann den sida som var emot dagens PPM-system där pensionspengarna används för spekulation på börserna. En annan sak det blev konflikt om var Venezuelafrågan. Kongressen beslutade först att ge redaktionskommittén i uppdrag att göra ett uttalande som var positivt till utvecklingen i Venezuela. Sen valde kongressen att avslå uttalandet efter en hel del byråkratiskt manövrerande.
Med dessa, verkligen politiska debatter, i ryggen, och det faktum att det har kommit in en hel del nya medlemmar i SSU det senaste året samt det missnöje som finns bland ungdomar med den borgerliga politiken, har SSU många förutsättningar för att växa och att bli en kraft. Förutsättningarna är bättre än på mycket länge.
Motivationen för att växa och påverka måste vara en vilja att förändra samhället, inte en vilja att få en majoritet på nästa SSU-kongress. Möjligheterna att förändra samhället för SSU:are ligger inte i att slåss om ordförandeskapet på kongresser utan i att mobilisera unga i kamp mot nedskärningar och försämringar. Om man är SSU:are och ärlig socialist behöver man inse att det är där vägen framåt ligger.