Privatiseringarna bakbinder demokratin
Det nya "arbetarpartiet" går in i nästa fas av nedmonteringen av de framsteg som arbetarklassen kämpat för de senaste hundra åren. Under de närmaste åren väntar en omfattande utförsäljningar av våra gemensamma tillgångar, privatisering av statliga företag, utförsäljning av skolor samt vård och omsorg på entreprenad. Till och med myndighetsutövning ska tas om hand av privata "aktörer".
Det som arbetarklassen har byggt upp som den gemensamma sektorn, styrd av demokratiskt valda politiker, ska nu slumpas ut till hugade spekulanter. Förlorarna är alla, utom de som förväntar sig att tjäna pengar som entreprenörer.
På min egen arbetsplats, en gruppbostad, har allt gått med en rasande fart och den politiska nämnden är nu redo att fatta ett beslut. Allt för att kunna lägga ut verksamheten på en privat aktör nästa år. En majoritet av boende, anhöriga och anställda vill fortsätta i kommunal regi. Ingen påstår att verksamheten inte kan bli bättre, men i kommunal regi känner en stor del av personalen att man har en reell möjlighet att förbättra verksamheten. Man känner också att inriktningen hela tiden är på de boende.
De borgerliga politikerna har dock av ideologiska skäl valt bort det kommunala alternativet. Det är alltså politikerna som väljer åt de boende: "valfrihet?".
Detta bereder också vägen för nedskärningar. Så länge kommunen själv sköter verksamheten har det varit svårt att göra nedskärningar, då LSS-lagen, som styr omsorgen av utvecklingsstörda, är en stark lagstiftning. Politikerna har kunnat ställas direkt ansvariga för nedskärningar.
Privata aktörer blir svårare att kontrollera och de anställda har inte samma möjlighet att agera. Enskilda som klagar utåt på verksamheten kommer helt enkelt att riskera sitt jobb. Det finns många skräckexempel, som Curanda i Nacka. Det är bråttom för borgligheten. De vet att privatiseringar inte är populärt i arbetarklassen, därför skyndar de att genomföra så mycket som möjligt innan nästa val. De räknar med att socialdemokraterna inte kan eller vill kommunalisera eller förstatliga redan privatiserade verksamheter.
Ideologiskt handlar privatiseringarna om att samhället i förlängningen ska släppa sina kollektiva åtaganden. Välfärden ska individualiseras, med privata försäkringslösningar.
Jobb-linjen där sänkta ersättningar för arbetslösa och sjukskrivna, och sänkta skatter för dem i arbete, syftar till samma individualisering. De som är inne i systemet, har arbete, belönas och de som står utanför bestraffas. Denna linje försvaras i borgerlig media, där ett allt tydligare förakt för de mest utsatta i samhället sprids.
Nu är det slut med solidariteten och in med välgörenheten. Nu ska det minsann inte ställas en massa krav på rättigheter. De ska stå med mössan i hand och vara tacksamma för de smulor som de givmilda filantroperna behagar att ge. För borgerligheten är det ett drömsamhälle.
Människor blir billiga att köpa och passar det inte kan man alltid ta in folk från länder där man minsann är tacksam över att arbeta. Genom skatteavdrag får man också känna sig duktig genom att kunna bidra med en slant till samhällets olycksbarn. Det skapas en ny frihet, från höga skatter, frihet från fackföreningar, frihet från politiken och frihet från demokratins pöbelvälde.
Borgarnas egna experter och entreprenörer kan styra och ställa utan att arbetarklassens gökungar gapar efter mer. De ska vara tacksamma att de får jobb. Men detta borgerliga "drömsamhälle" kan bara realiseras om arbetarklassen inte bjuder motstånd. Så nu är det dags för arbetarrörelsens byråkrati att visa sitt rätta ansikte. Är de med oss eller mot oss?
Om byråkratin inte kan leverera så finns tillräckligt med stridbara människor som kan och vill ta över ledningen och samla arbetarklassen till motstånd.
Kapitalismen kan och vill inte göra fler kompromisser med arbetarklassen, därför finns det heller ingen anledning att söka något slags samarbete med en "progressiv borgerlighet". Det är den lärdom vi kan dra, precis som i Venezuela, att reformernas tid är förbi. Alla försök att stärka den demokratiska makten över samhället, inom kapitalismen, kommer ofrånkomligen att bli bestraffade av den ekonomiska eliten världen över.
Det är dags för de socialistiska idéernas återintog i arbetarrörelsen. Bara då kan vi föra en verklig kamp mot kapitalismen och klassamhället. Över hela världen jäser och pyser det under ytan. Tiden är snart mogen för en radikal explosion som kommer få sextiotalets revolutionära tid att se ut som en västanfläkt.