Privatiseringar av basnäringarna

(s) måste ta strid

Basnäringarna har alltid haft en dominerande ställning i Norrbotten. De bygger på exploatering av landsändans naturtillgångar skog, malm och vatten. Förädlingsgraden har alltid varit låg. Idag exporteras framför allt kraftpapper, sågade trävaror, pellets, järn, plåt och elkraft. Det statliga ägandet har varit stort: Domänverket, ASSI, Vattenfall, LKAB, NJA.

I takt med att produktionen har rationaliserats har tusentals arbeten försvunnit från basindustrierna. Ersättningsjobb har inte tillkommit i tillräcklig utsträckning. Det stora exportberoendet har också gjort Norrbottens arbetsmarknad konjunkturkänslig. Norrbotten har därför legat stadigt i toppen av arbetslöshetsstatistiken.

På senaste tiden har det blivit aktuellt med nya nedskärningar av arbetsstyrkan i en del av basindustrierna. Vad som nu händer är att kampen om jobben går in i ett nytt skede. Nu har den ett direkt samband med privatiseringspolitiken.

Stegvis privatisering

Facken vid AssiDomäns Piteåfabrik och vid Vattenfall ställdes inför varsel som verkade helt orimliga. Det framstod som helt omöjligt att minska arbetsstyrkan ytterligare och ändå klara samma verksamhet. Följden måste bli att entreprenörer eller arbetskraft hyrs in. Alla jobb försvinner inte. En del bara privatiseras.

Privatiseringspolitiken genomförs stegvis. Det börjar med att företagen delas upp på olika enheter som vart och ett blir ett eget bolag. Vissa statligt styrda verksamheter avregleras, t ex elmarknaden. Bolagen konkurrensutsätts och privata entreprenörer kan börja komma in. Avkastningskraven sätts höga, vilket är en förutsättning för att företagens aktier ska gå att sälja på marknaden.

Allt privatiseras inte på en gång. Först säljs vissa delar eller en viss andel aktier ut. Därefter släpps det statliga majoritetsägandet. Så blir nu fallet med AssiDomän efter det att den lägst avkastande delen av skogsinnehavet bryts ut till det helstatliga bolaget Sveaskog. Steg för steg släpper staten kontrollen till privatkapitalet.

Vad säger (s)-regeringen?

Vad säger det Socialdemokratiska Arbetarepartiet? Frågan var uppe till diskussion på partidistriktets årskongress i Boden den 17-18 april. Den nyvalde ordföranden Björn Rosengren sa i ett motionssvar att "nedskärningar i företag som Vattenfall och AssiDomän är raka motsatsen till vad som skulle behövas". "Men", fortsatte han, "det är inte möjligt för staten att garantera fortsatt oförändrad sysselsättning i statligt ägda bolag. Hänsyn till faktorer som konkurrens och teknisk utveckling, liksom svenska folkets rättmätiga krav på avkastning, är nödvändiga för att verksamheten i företagen långsiktigt ska kunna utvecklas och överleva. Det bör å andra sidan åligga dessa företag ett stort ansvar för att stödja de anställda till en ny start genom nytt jobb eller utbildning."

Detta sista har varit huvudtemat i allt som distriktsledningen har sagt. Det är tyvärr helt i linje med det länsprogram som distriktet har tagit. Programmet svarar inte alls på de frågor som vi står inför. När arbeten i de mest centrala basindustrierna försvinner, talar man om ersättningsjobb i tjänstesektorn, inom IT, turism och liknande. När statens tillgångar säljs ut, talar man om att satsa på privata småföretag. Handlar det möjligen om basnäringarnas blivande underentreprenörer?

Motionerna som diskuterades på distriktskongressen yrkade att "avkastningskraven i statliga företag ska sättas med hänsyn till anställd personal och grundas på noggranna konsekvensanalyser". De som försvarade motionerna menade att svenska folket troligen skulle acceptera en lägre avkastning mot att arbetslösheten inte ökar, att företagen mycket väl skulle kunna utvecklas utan att ha just kapitalets avkastning som drivkraft samt att det var fel att låta privatkapitalet sätta nivån för statliga företags avkastningskrav. Det hela slutade med att den citerade motionen antogs.

Radikala medlemmar

Detta var inte unikt för en distriktskongress i Norrbotten. Tidigare år har ombuden tagit ställning för att riva upp avregleringen av elmarknaden och för att grundlagsskydda statligt ägda naturtillgångar. Distriktsstyrelsen har som väntat inte drivit dessa krav med någon större energi. Det borde därför börja stå klart för allt fler att det krävs ett kontinuerligt arbete för att besluten ska leda till resultat.

Det är också betecknande att de partiaktiva markerar sin vilja genom att gå emot distriktsstyrelsen på radikala motioner samtidigt som länsprogrammet togs i nära nog total enighet. För dem som verkligen vill sätta stopp för privatiseringspolitiken återstår det att samla sig kring ett program för det och för att vända processen i socialistisk riktning.

Från Socialisten nr 42 juni 1999