Arbetar- och brukarkontroll i offentliga sektorn

Alternativ till privatisering

De borgerliga partierna har i många år fört en kampanj för privatiseringar och avregleringar. För dem har det blivit en ideologisk fråga, privatiseringar skulle vara ett allmänt recept för effektivitet och förnyelse. Enligt borgarna ska de berörda kommunerna inte ens få chansen att lägga ett eget anbud för att försöka överträffa entreprenörernas anbud, eftersom detta "snedvrider konkurrensen".

En kommun kan alltså bli tvingad att sälja ut en verksamhet, även om entreprenören har ett anbud som är sämre än hur det fungerade i kommunal regi. Detta är ett mycket tydligt exempel på hur borgarna sätter marknaden och fåtalets rätt att tjäna pengar före flertalets behov.

Men även Socialdemokraterna och dess stödpartier har ofta gått i spetsen för privatiseringarna. Dessa partier gör det dock inte till en ideologisk fråga, utan det handlar istället om ett bekvämt sätt att skära ned och tjäna pengar.

Visst är det möjligt att effektivisera verksamheten, men detta kan bara göras utifrån den kunskap och erfarenhet som de anställda själva besitter. De privilegierade människor som köper upp verksamheten eller tillsätts som direktörer kan inte veta mer än de som själva jobbat på arbetsplatsen.

Dessa herrar har helt andra recept för att "effektivisera verksamheten". För dem handlar det om ren företagsekonomi, att via snabba åtgärder få ner utgifterna. Detta kan göras genom att i smyg försämra kvaliteten, att minska säkerhetsmarginaler och att dra ner på personalen och utnyttja den personal man har kvar desto mera.

Ofta är det personalen som blir de stora förlorarna vid privatiseringar. Stressen blir enorm. Stämningen på arbetsplatsen försämras då personalen låter ilskan gå ut över varandra, samtidigt som ägarna sitter och räknar sina vinster. Många anställda upplever också skam och uppgivenhet över att de inte längre kan göra ett bra jobb. Bakom pratet om mångfald och valfrihet döljer sig ett hårt fysiskt och psykiskt förtryck.

En annan följd av privatiseringar är att de anställdas yttrandefrihet inskränks. Det blir inte längre tillåtet att offentligt kritisera ledningen. Också offentlighetsprincipen försvinner. Budgetar, säkerhetsrutiner och liknande blir till företagshemligheter och samhället förlorar insyn i verksamheten.

Den viktigaste orsaken till att borgarna trots allt har vunnit gehör för idén om privatiseringar är att den offentliga sektorn har urholkats kraftigt under 80- och 90-talen. På grund av den vacklande världsekonomin har alla regeringar i världen tvingats genomföra kraftiga nedskärningar. Detta har allvarligt skadat förtroendet för den offentliga sektorn.

Det är svårt att motverka privatiseringar om man inte har ett bättre alternativ att komma med. Därför har även mer vänstersinnade socialdemokrater haft svårt att ta en ideologisk strid mot det borgerliga systemskiftet. Inte heller Vänsterpartiet har egentligen några svar.

Vi menar att de anställda själva tillsammans med brukarna är de som ska ha makten att bestämma över sin egen tillvaro. Detta är oförenligt med privat ägande av verksamheten. Dessutom måste det till betydligt mer resurser.

Ett intressant exempel på vilka kunskaper och möjligheter att utveckla verksamheten som finns hos de anställda och som vi skrivit om tidigare är servicehuset Pilträdet. När den borgerliga majoriteten i Kungsholmens stadsdelsnämnd bestämde att Pilträdet skulle anbudsupphandlas och läggas ut på entreprenad så samlades de anställda, de boende och deras anhöriga, samt Kommunalsektionen på Kungsholmen och utarbetade ett eget anbud som innebar att servicehuset skulle vara kvar i kommunal regi, men med betydligt mer resurser. Medan de andra anbuden är hemliga går de anställda ut offentligt med sitt anbud, för att få en öppen debatt om frågan.

Redan innan Pilträdet anbudsupphandlades hade det drabbats av nedskärningar som lett till att varje anställd tvingats utföra minst 1,5 personers jobb varje dag. Många anställda hade därför blivit utbrända och pensionärerna blivit oroliga i den stressade miljön och av att de inte fått den tillsyn och det sällskap som de behövt. Det hade allt mer sällan blivit tid över till promenader, pratstunder och liknande. Pensionärernas tillvaro riskerade därmed att bli väldigt inrutad och tråkig och förlora sitt innehåll.

Anbudets författare räknade ut att det behövdes en ökning av bemanningen på minst 25 procent, vilket skulle innebära att kostnaderna för verksamheten skulle öka med ungefär 25 procent. Men för dessa extra pengar utlovas i anbudet förutom en allmänt bättre miljö för alla parter också många konkreta förbättringar såsom regelbundna aktiviteter för de pensionärer som så önskar och många andra garantier som i dagens läge inte är uppfyllda.

Enligt anbudet ska också alla avgörande beslut om till exempel budgetäskanden och verksamhetens utformning tas av ett råd med representanter från de anställda, de boende och deras anhöriga. Rådets möten skulle kompletteras med stormöten dit alla berörda är inbjudna. Man tar också upp hur de anställda tycker att arbetet ska vara organiserat. Detta är ett utmärkt exempel på hur verksamhet kan demokratiseras och utvecklas när den ligger i offentlig regi, vilket är omöjligt när den ligger i privata händer.

Pelle Nilsson

Från Socialisten nr 55, november 2001