Stockholms arbetarekommun:

Hård debatt om privatiseringar

Frågan om privatiseringar och anbudsförfarande har stötts och blötts länge i Stockholms arbetarekommun. På mötet den 25 januari 2000 skulle partiet äntligen ta ställning. ABF-husets Zäta-sal fylldes av partimedlemmar som ville ha klarhet.

Arbetarekommunens styrelse hade lagt fram ett 9-sidigt förslag som sa att "vård och omsorg i huvudsak ska bedrivas i offentlig regi" och att "det är skillnad på tekniska verksamheter och omvårdande verksamheter".

Mot styrelsens förslag stod en ensam motion från Kungsholmens-Essingeöarnas socialdemokratiska arbetsplatsklubb. Den krävde ett klart "nej till fortsatt konkurrensutsättning", att partiet ska "verka för att verksamheter som lagts ut på entreprenad så snart som möjligt återgår i egen regi" och "kamp för utbyggnad och upprustning av offentliga sektorn".

Dag Larsson var föredragande från styrelsen. Han förklarade att förslaget dröjt för att målet varit att den grupp som utsetts att förbereda frågan skulle bli enig. Det hade den nu också blivit.Även arbetarekommunens styrelse stod enig bakom sitt förslag.

Han sa också att "vi är motståndare till den privatiserings- och upphandlingsvåg som nu hemsöker Stockholm. Det är en krigsförklaring mot dem som arbetar i den gemensamma sektorn".

Styrelsen ville stoppa avknoppningsverksamheten och den fria utmaningsrätten, men tog ändå inte helt avstånd från anbudsförfarande och privatiseringar.

Man skulle kunna tro att den "enighet" Dag hänvisade till skulle göra debatten kort. Men så blev det inte.

Tvärtom visade mötet att privatiseringsfrågan är brännhet i Stockholms arbetarrörelse. Talare efter talare gick upp och uttryckte sitt missnöje med partiets oklarhet och brist på ideologisk förankring. De ansåg att förslaget andades "uppgivenhet" och "nederlag". "Vad menas med i huvudsak?"

Flera betonade att försvaret av den offentliga sektorn nu är ödesfråga för partiet.

Lena Ericsson-Höijer, som varit med och skrivit motionen och som också är ordförande för de kommunalanställda på Kungsholmen, menade att vi nu har sett de negativa konsekvenserna för både personal och brukare av anbudsförfarandet.

Hon beskrev hur det idag sprider sig en känsla av missmod och desillusionering bland hennes arbetskamrater. "Det är ingen idé, ingen lyssnar på oss" säger de.

Bakgrunden är att socialdemokraterna, som i valrörelsen 1994 var emot privatiseringar, efter valet ändå fortsatte med konkurrensutsättningen.

– Hur ska vi återskapa en arbetarrörelse, frågade Lena. Det enda sättet är att bryta modlösheten. Det kräver en tydlig politik och krav som är fast förankrade i den socialdemokratiska ideologin.

Annika Billström, socialdemokratiskt oppositionsråd, försvarade (s) i stadshuset med att de också drabbades av den saneringspolitik som pågick för fullt efter 1994.

Hon ansåg också att det är skillnad på den borgerliga konkurrensutsättningen, som är "dogmatisk", och socialdemokratisk som arbetar aktivt med personalutvecklingsprogram etc.

Slutligen undrade Annika varför partiet inte vågat diskutera "frihetsfrågan". Hon menade att det finns två olika perspektiv att ta hänsyn till. Dels medborgarnas, de vill få välja dagis och skola fritt, dels personalens.

Björn Magnusson som begärde återremiss av styrelsens förslag sa:

– Detta är något av socialdemokratins sista strid. Förlorar vi striden om den offentliga sektorn, som är till för alla efter behov och demokratiskt styrd, förlorar vi vårt existensberättigande. Han hävdade också att målet med skolan är att ge alla en likvärdig utbildning. Föräldrarnas frihet att välja får stå tillbaka för jämlikhetskravet.

När klockan var närmare 20 var 14 talare anmälda till talarlistan, och det begärdes tidsbegränsning. Mötet skulle avslutas klockan 21.

Då steg Carl Tham fram och slog fast:
– Det här är den viktigaste frågan för socialdemokratin och för den här kommunen. Ingen tidsbegränsning! Det blev det inte heller. Carl Tham var själv den som stod i tur, och han höll ett flammande tal som fick flera applåder.

– Vi måste klart se att privatiseringar och konkurrensutsättning får särskilda konsekvenser. Det är inte en effektivitetsfråga. Det handlar om att tränga undan de principer och den etik som gäller i offentliga sektorn med marknadens principer och etik.

– Privatisering av sjukhus är inte en fråga om effektivitet. Det handlar om att öppna en marknad för kapitalstarka försäkringsbolag.

– I privata företag är det goda siffror som gäller. Kommuner som handlar upp har också ett intresse av att inte titta allt för noga efter var vinsten kommer ifrån. Efter skandalerna säger de "Vi ska titta på det här. Vi har vår kvalitetssäkring och våra konsulter". Det politiska ansvaret skjuter de ifrån sig.

– Medborgarperspektivet är inte konkurrensutsättning. Det är att vi kan fungera som medborgare och kräva ansvar av de politiker vi valt! Tror ni att människor i Stockholm känner att de har mer kontroll över sina liv nu än för 10 år sen? Fråga pendeltågsresenärerna!

– Arbetarekommunens styrelse säger (i svaret till motionen/KA) att medborgarna har röstat för borgarna och dras privatisering. Då måste vi ta oss en funderare på detta. Men vad är ett partis uppgift? Att anpassa sig? Jag trodde det var att ta ställning, och sen gå ut och övertyga väljarna.

– Jag litar inte riktigt på den politik som socialdemokratin fört i stadshuset sen 1994. Jag trodde socialdemokratin skulle göra slut på privatiseringspolitiken. Så blev det inte.

Carl Tham avslutade med att yrka bifall till motionen, och att styrelsen skulle omarbeta sitt förslag.

Dag Larsson kom sen in på nytt och kommenterade inläggen. Hans huvudargument nu mot dem som försvarade motionen var att socialdemokrater inte ska vara lika dogmatiska som borgarna, och att det vore fel av arbetarekommunen att förbjuda lokala politiker att använda sig av konkurrensutsättning.

Dessutom hade (s) efter valet 1994 utvärderat tidigare konkurrensutsättning och funnit att någon kvalitetsförsämring inte skett. Däremot hade kommunen sparat pengar. Slå inte igen dörren för våra kamrater ute i stadsdelsnämnderna, vädjade han.

Men Dag fick bara medhåll av en (Gun-Britt Mårtensson) av de följande åtta talarna. Resten krävde antingen skärpning av styrelsens förslag eller stöd till motionen.

Bland andra Lars-Olof Petterson tog upp behovet att försvara också infrastrukturen, till exempel tunnelbanan.

Eva Oivio betonade särskilt hur personalens inflytande och yttrandefriheten försämrats av privatiseringarna. Man betraktas ofta som illojal om man talar med allmänhet eller politiker, och kan hotas med avsked. Schemaläggningen i vården har pressats så att många går delade turer, det vill säga får några timmar ledigt mitt på dagen.

Karin Gustafsson och Johan Sjölander stödde ett SSU-yrkande som innebar ett tillägg till styrelsens förslag med innebörden "Nej till privatisering av vård och omsorg och väsentlig infrastruktur"

När 10 minuter av mötet återstod var 20 personer anmälda till talarlistan. Presidiet hade då redan föreslagit att även nästa möte ägnas åt frågan om offentliga sektorn och privatiseringarna. Så blev också beslutet. Diskussionen fortsätter den 22 februari.

KA

Från Socialisten nr 47, mars 2000