20-årsjubileum

Nejlikornas revolution

På morgonen 25 april spelade den portugisiska radion den förbjudna sången "Grandola vila morena". Det var signalen till den armékupp som störtade den nästan 50-åriga diktaturen under Caetano.

Diktaturens fall öppnade revolutionens dammluckor. I ett slag strömmade massorna in på den politiska arenan i en omfattning sällan skådad tidigare i historien.

Första maj 1974 demonstrerade ca 1,5 miljoner på Lissabons gator. Hand i hand med arbetarna gick soldater med nejlikor i gevärsmynningarna. I tusental hade de brutit den militära disciplinen och slutit upp i arbetarklassens kamp.

Därmed inleddes ett av de få tillfällen i historien då arbetarklassen har möjlighet att gripa makten ur borgarklassens händer - en period av revolution.

Efter två generationer av diktatur och med en svag inhemsk kapitalism låg Portugal på en utvecklingsnivå mellan de utvecklade kapitalistländerna och den tredje världen. Jordbruket var ineffektivt. 40 procent av befolkningen var analfabeter. Någon egentlig utbyggnad av industrin kom inte i gång förrän i början av 60-talet, och lönerna var de lägsta i hela Europa.

Men trots denna underutveckling var styrkeförhållandena till arbetarklassens fördel också i Portugal. Arbetarklassens andel av befolkningen utgjorde 1/3, jämfört med t ex 1/10 i den ryska revolutionen. Till detta ska läggas en halv miljon lantarbetare i södra Portugal.

Kolonialkrigen

Men det var de ändlösa kolonialkrigen i Angola, Moçambique och Guinea-Bissau som var den omedelbara orsaken till diktaturens fall och revolutionen. Krigen slukade 50 procent av statsbudgeten för att nära en arme på 200 000 man. Under 3 - 4 års tid tvingades soldaterna, varav de flesta var inkallade, riskera sina liv i ett meningslöst krig för urusel betalning.

1974 var de väpnade styrkorna i upplösning. Men det anmärkningsvärda med den portugisiska revolutionen var inte bara revoltstämningarna bland soldaterna utan framför allt att även större delen av officerskåren och fem överstar och generaler var motståndare till regimen till följd av krigen dan nationaliserade ytterligare flera stora industribranscher låg 70 % av ekonomin i statens händer.

MFA hade tvingats i en riktning man tidigare inte haft en tanke på och den ekonomiska grunden för en planerad ekonomi var lagd.

Men statsmakten var fortfarande borgerlig. Officerarnas oinskränkta makt och privilegier fanns kvar även om revolutionens heta andedräkt nu brutit upp disciplinen bland soldaterna. Den privilegierade ämbetsmannakåren satt kvar och kunde inte kontrolleras av arbetarna. Därför var ekonomin fortfarande att betrakta som statskapitalistisk.

Statsmakten

Vad som återstod var att arbetare och soldater erövrade statsmakten och upprättade en socialistisk plan för produktionen. Ett ord i den riktningen från arbetarnas ledare, och kapitalismens makt skulle ha varit bruten.

I den atmosfären hölls det första allmänna valet i maj 1975. Valets segrare blev PSP som fick 38 % av rösterna, medan 17 % gick till PCP. Räknade man in de blankröster som lades på MFA, slöt 2/3 upp bakom socialismen.

Men arbetarpartierna och MFA uppfyllde inte massornas förväntningar att fullborda revolutionen. Genom detta sveks och splittrades arbetarklassen. Borgarklassen kunde så småningom göra come-back och rädda kapitalismen.

Men liksom vägen mot ett borgerligt bonapartistiskt militärstyre var stängd på grund av arbetarklassens styrka, så var det också omöjligt att genomföra den här typen av bonapartism - den proletära.

Efter 50 års erfarenhet av diktatur fanns en djupt inrotad instinkt mot alla former av totalitära lösningar bland arbetarna och breda skikt av den övriga befolkningen.

Revolutionen hamnade i stället i ett tillstånd av jämvikt med en utvecklad dubbelmakt mellan å ena sidan arbetarna och å andra sidan de kvarvarande privata kapitalägarna och den borgerliga staten. Alternativen kunde bara vara: endera gå framåt mot en socialistisk demokrati, eller så skulle borgarna steg för steg kunna rycka åt sig initiativet.

Socialistpartiet

Genom de yttre angreppen fick socialistpartiet en förevändning att vägra delta i arbetarkommissionerna och partiets ledning behövde bara utlysa en "kampanj för demokrati" för att fa massorna med sig. I Lissabon samlades över hundratusen i PSP:s demonstration. Därmed fördjupades splittringen bland arbetarna och ännu allvarligare blev det när PCP försökte hindra demonstrationerna genom att bygga barrikader.

På detta sätt kunde högern i socialistpartiet stärka sitt grepp medan partivänstern, som krävde arbetarenhet, kunde isoleras.

Lika allvarligt var att kontrarevolutionen nu fick den öppning man behövde för att mobilisera sin massbas bland småbrukare och dem näraliggande grupper i norra Portugal. Rasande folkhopar gick där till attack mot PCPs partilokaler.

Efter alla dessa manövrer och svek och den tilltagande söndringen bland arbetarna började massorna att tröttna. Den 30 augusti avgick Gonçalves och ersattes av den mer moderate Azevedo.

För första gången sedan 25 april hade revolutionen fått retirera. Till en början misslyckades regeringen dock att stävja masskampen och stod tidvis helt maktlös.

Revolutionärt massparti

Men utan ett revolutionärt massparti och alternativa maktorgan kan arbetarklassen inte ta makten. Efter hand avmattades masskampen och 25 november kunde före detta Spinola-trogna officerare ta makten i en kupp. Inte ett definitivt nederlag förvisso - arbetarklassen var ännu för stark - men dock ett bakslag.

En extremt fördelaktig revolutionär situation hade förbytts i reaktion. Alla vänsterofficerare rensades ut och disciplinen i armen började återupprättas. Högern var visserligen ännu försiktig.

Den revolutionära atmosfären fanns kvar ännu en tid. Om det funnits ett massalternativ som stått på marxistisk grund, hade revolutionen kunnat sluta helt annorlunda.

Från diktaturens fall gick arbetarklassen och ungdomen i massor in i fackföreningarna och socialistpartiet. En omfattande radikalisering skedde och ur detta hade det kunnat uppstå ett marxistiskt massalternativ om grunden till detta funnits vid revolutionens början. Nu kunde i stället borgarna stegvis återupprätta sin kontroll över situationen.

Portugal idag

I dag har borgarna lyckats utkräva sin blodiga hämnd. I princip alla revolutionens landvinningar har eliminerats, även om det p.g.a. arbetarklassens styrka tog nästan 20 år.

Portugal liksom resten av Europa står inför nya och ännu mer omfattande klasstrider då arbetarna återigen kommer att ha makten inom räckhåll. Därför är det viktigt för alla klassmedvetna arbetare både i Sverige och internationellt att studera erfarenheterna av den portugisiska revolutionen, för att försäkra sig om att man aldrig mer låter ett så gyllene tillfälle att gripa makten glida ur händerna.

Av Martin O.

Från Socialisten nr 6, mars 1994