Politisk thriller utan illusion
John Le Carré, en av de mest initierade författarna av politiska thrillers, har kommit ut med en ny bok, Den gode tolken. Den har återigen Afrika som centrum för intrigen. Denna gång Kongo, närmare bestämt östra Kongo, som de senaste decenniet slitits sönder av flera blodiga konflikter.Huvudpersonen i boken är Salvo. En man som är född i Kongo med en irländsk pappa och en kongolesisk mamma. Salvo bor numera i London. Han är olyckligt gift med en vit medelklasskvinna, och har börjat intressera sig för Hannah, som kommer från samma del av Kongo som han själv. Salvo jobbar som högt kvalificerad tolk. Han är ett språkgeni och pratar ett flertal afrikanska språk. Det är därför ingen slump att brittiska underrättelsen en dag vill ha hans tjänster.
Precis som i Den trägne odlaren är huvudpersonen till en början en ytterst lojal tjänsteman i den brittiska statens tjänst. Tack vare sin språkförmåga uppenbarar sig dock en konspiration för Salvo. En konspiration som handlar om att ett brittiskt konsortium, genom att starta ett krig, vill få kontrollen över det fantastiskt mineralrika området i östra Kongo. Salvo ställs inför en nästintill omöjlig uppgift att förhindra kriget.
Precis som i många av Le Carrés böcker ges inga illusioner om att statstjänstemän eller regeringsföreträdare skulle handla moraliskt eller rättfärdigt. Till skillnad från Hollywoodfilmer där du oftast har ett par onda individer i ett i grunden gott system, är det i Le Carrés böcker moraliskt nattsvart hos myndigheter och storföretag. Istället är det den lilla människan, som inte har och heller inte strävar efter makt, som agerar mot orättvisorna. Till och med förhärdade brottslingar ges en betydligt mänskligare framtoning än de som innehar makten.
Det är detta som ger boken trovärdighet, sättet som myndigheter och storföretag beskrivs som obrottsligt lojala mot varandra och hur Salvo och hans partner Hannah blir betraktade som illojala och bekämpade. Det ger också en inblick i att även om borgarklassen kan ha konkurrerande intressen inom sig, är klassintressena alltid överordnade.