Politisk strejk - en facklig rättighet
Inom svensk fackföreningsrörelse debatteras nu frågan om politisk
strejk. I debatten har de ifrågasatts om politiska strejker alls är
lagliga och ibland har man hänvisat till Medbetämmandelagens
fredsplikt. För att reda ut begreppen återpublicerar vi en artikel från
Socialisten nr 66, december 2003.
Det stora missnöjet kring nedskärningspolitiken från stat, landsting och kommuner skjuter i förgrunden frågan vad fackföreningsrörelsen kan göra för att stoppa slakten av den generella välfärden. Går det att kräva av LO- och förbundsledningar att gå längre i protesterna mot nedskärningar än uttalanden och demonstrationer? På den frågan kan vi glädjande nog svara ja.
Även om kollektivavtal med tillhörande fredsplikt råder för den stora majoriteten av LO/TCO/SACO-medlemmarna finns fortfarande lagliga möjligheter för fackföreningsrörelsen att tillgripa strejkvapnet i politiska syften. Kampen mot de drakoniska nedskärningarna ställer frågan om inte det är dags för svensk fackföreningsrörelse att försvara sina medlemmars välfärd med det starkaste vapen lagstiftningen ger för handen: en politisk strejk.
Svensk fackföreningsrörelse har från tid till annan tvingats använda sig av den politiska strejken för att föra striden framåt när inga andra medel hjälper. Vi har t.ex. 1902 års rösträttsstrejk, 1928 års strejker mot kollektivavtalslagen som bakband fackföreningsrörelsen och Beklädnadsarbetarförbundets proteststrejk 1981 mot den borgerliga regeringens textilindustripolitik, för att ta några axplock.
Fackföreningsrörelsens rätt att strejka finns inskriven i regeringsformen kap 2 § 17. Där står det att förening av arbetstagare samt arbetsgivare och förening av arbetsgivare äger rätt att vidtaga fackliga stridsåtgärder, om annat ej följer av lag eller avtal.
Arbetsgivarnas rättigheter kan vi här lämna därhän. Det har genom ägandet en naturlig makt på arbetsplatsen och arbetsmarknaden i stort. Det är alltid de anställda och den fackliga organisationen som är i det underläget att man måste ta till (eller hota med att ta till) konfliktåtgärder för att försvara sina villkor eller genomdriva förbättringar.
En lag som inskränker konflikträtten är medbestämmandelagen (MBL). Enligt den
har fackliga organisationer som slutit kollektivavtal med arbetsgivaren
fredsplikt (MBL § 41). Det finns dock två helt tydliga undantag;
1) Rätten
till att blockera arbete hos en arbetsgivare som inte betalar ut lön (s.k.
indrivningsblockad). Arbetsgivare som har klara och förfallna löneskulder har
inte något skydd i MBL:s fredsplikt.
2) En facklig organisation som under
avtalsförhandlingarna framför att man önskar reglera vissa medbestämmandefrågor
i ett kollektivavtal har, även om man träffar avtal om lönen, en kvardröjande
konflikträtt i dessa medbestämmandefrågor (MBL § 32 & 44). Ett exempel på
detta är att kollektivavtalet säger vilken betalning du ska ha under din
semester. Men vem bestämmer när du ska ha semester? Ja, om det inte är särskilt
avtalat är det ju arbetsgivaren ensam som beslutar när din semester ska vara,
under förutsättning att han följer semesterlagen. Vill du inte att arbetsgivaren
ensam ska bestämma när du ska ha semester kan den fackliga organisationen – med
kvardröjande konflikträtt – strida för att beslut om semesterns förläggning ska
ske på annat sätt.
Sympatistrejker - fackliga
Till medbestämmandelagens två tydliga undantag från fredsplikten finns
ytterligare några mindre tydliga undantag:
Det finns möjlighet att vidta
sympatiåtgärder: strejk, blockad och bojkott i syfte att understödja någon annan
facklig organisation. För att detta ska vara möjligt måste en del frågor rätas
ut. Finns den fackliga organisationen i Sverige eller utomlands? Har den
fackliga organisationen man vill understödja rätt att själv gå ut i konflikt? Är
förhållandena sådana att det alls är relevant att ställa den frågan, med tanke
på hur villkoren för fackliga organisationer ser ut på vissa delar av vårt
jordklot?
En sympatistrejk hos ett svenskt förbund i syfte att understödja ett annat svenskt förbund som inte är bunden av fredsplikten och konflikt med sin arbetsgivarpart är ett tämligen oantastligt scenario.
När det gäller strejker för att understödja ett utländskt förbund måste det utländska förbundets konflikt ”vara lovlig” enligt dess lands regler eller så skall förhållandena vara så skilda mot vad som råder i Sverige att den frågan inte är relevant att ställa. Strejk till stöd för ett systerförbund i ett diktaturland får ju både facklig och politisk prägel och bör rymmas inom lagstiftningen, i vart fall en begränsad tid. Det finns ett mål i Arbetsdomstolen (AD 1980:15) som godkände SALF, HTF och Transportarbetarförbundets en vecka långa blockad av transporter till och från Chile. En styrka i detta fall var att beslutet om blockad var fattat av internationella fackliga organisationer (Internationella Transportarbetarfederationen och Fria Fackföreningsinternationalen) som de svenska förbunden var medlemmar i och kunde hävda sig bundna av.
AD konstaterade dock att en sådan åtgärd inte skulle kunna pågå obegränsat. Till sist kommer en sådan åtgärd att komma i konflikt med den heligaste principen av alla: arbetsgivarens rätt att leda (och fördela arbetet) i företaget, d.v.s. själv avgöra vem han vill göra affärer med. Vill en arbetsgivare göra affärer med diktaturer ska ingen uppstudsig fackförening sätta käppar i hjulen – i alla fall inte mer än tillfälligt.
”Rent” politiskt
Ska man uttrycka sig juridiskt korrekt ska man nog säga att rätten till politiska strejker finns just för att de inte uttryckligen är förbjudna enligt MBL. Man kringgår fredsplikten i MBL då strejken handlar om något helt annat än relationen arbetare - arbetsgivare. Men just genom att rätten till politiska strejker inte är ”positivt reglerad”, det vill säga att det är en klart och tydligt oinskränkbar facklig rättighet, utan ”negativt reglerad”, det vill säga rätten finns för att den inte är uttryckligen förbjuden, gör att den förr eller senare kommer i konflikt med MBL och arbetsgivarens rätt att leda och fördela arbetet.
Elektrikerförbundets avdelning 1 konflikt (bojkott) riktad mot fjärdeoktober-generalen, Gunnar Randholm, och dennes företag Eldon AB (AD 1984:91) betraktades inte som en lovlig politisk stridsåtgärd. En politisk konflikt som riktas mot ett enskilt företag för att personer i ledningen tillhör våra politiska motståndare håller inte ur juridisk synvinkel. Moraliskt sett har man dock all förståelse för Elektrikerförbundet.
Det man kan säga om rättsläget är att det har blivit en kompromiss, men det självklara synsättet att MBL ska reglera förhållandet mellan arbetstagare och arbetsgivare och att politiska strejker inte omfattas av den lagstiftningen utan det borde vara fritt fram. Å andra sida har då arbetsgivarna invänt att det är helt OK med politiska strejker och den frånvaron ska behandlas som vilken annan olovlig frånvaro som helst (d.v.s. kan utgöra saklig grund för uppsägning).
Arbetsdomstolen har i några domar den senaste tiden gjort klart att den politiska strejken är tillåten såsom ”en kort protest- och demonstrationsstrejk”. Det slås fast i målet som Hamnarbetarförbundet vann angående sin politiska strejk som var en protest mot Europakommissionens direktivförslag ”om tillträde till marknaden för hamntjänster” (AD 2001:89) (AD 2003:25) och dels det senaste målet kring SAC:s strejk den 18 mars i år hos Citypendeln AB och Connex AB, som SAC vann, och där strejken var en ”protest mot avregleringen och privatiseringen av järnvägs- och kollektivtrafikbranschen i Europa”.
Domskälen
Gentemot Hamnarbetarförbundet säger AD så här:
”Den varslade åtgärden har en såväl inhemsk som europeisk aspekt samt både en politisk och en facklig sida. Åtgärden har varslats efter en uppmaning från en internationell arbetstagarorganisation. Den framstår som en protest- och demonstrationsåtgärd. Den är kortvarig. Uppgifterna om vilka verkningar åtgärden kan få för produktionen är i viss mån motstridiga. Arbetsgivarsidan kan mot motpartens bestridande inte anses ha visat sannolika skäl för att åtgärden får sådana verkningar att den kan anses utgöra en inskränkning i den affärs- och arbetsledningsrätt enligt kollektivavtalet som tillkommer arbetsgivaren.”
Det som var en klar fördel för Hamnarbetarförbundet var att de politiska punktstrejkerna hade föregåtts av en internationell appell, karaktären av protest- och demonstrationsåtgärd och den korta tiden det utspelade sig på. I SAC:s fall spelade det också in att man inte var kollektivavtalsslutande part:
"Regler om fredsplikt finns i medbestämmandelagen. Dessa regler gäller emellertid endast den fredsplikt som följer av att kollektivavtal träffas. Syftet med dessa regler är inte att begränsa möjligheterna till självständigt fackligt uppträdande, även i fråga om stridsåtgärder, av dem som sammansluter sig i en annan organisation än den som sluter kollektivavtal för arbetsplatsen.”
Citypendeln och Connex hade dock redan på förhand inför AD accepterat förhållandet att SAC hade rätt till en protest- och demonstrationsstrejk, men man ville få beslut på att 24 timmar var för lång tid och att detta inte stod i proportion till vad man ville uppnå med strejken.
Vad arbetsgivaren ville smyga in här var frågan om proportionalitetsprincipen som vi än så länge är förskonade ifrån. I ett flertal europeiska länder måste de fackliga stridsåtgärderna stå i proportion till det man vill uppnå. Det kan alltså grovt tillhugget innebära att en facklig organisation som ”bara” vill ha en krona mer i timmen får ta till en övertidsblockad. Vill man ha två kronor mer i timmen – ja, då kanske man får inleda vissa punktstrejker. Vill man ha tio kronor mer i timmen – först då kanske man får ta ut alla medlemmar i strejk. En sådan princip skulle göra det svårare att strejka, bakbinda fackföreningsrörelsen och leda till den ena segdragna rättegången efter den andra där frågan om facket gjort rätt bedömning mellan framställt krav och varslad stridsåtgärd. Turligt nog gick inte AD på den slamkryparen. Inte heller 24 timmar ansågs som för lång tid för att utgöra en protest- och demonstrationsstrejk.
LO har bollen
Det finns alltså vissa möjligheter att ta upp strejken som vapen i politiska sammanhang. Bortsett från att ett strejkbeslut är omgärdat med en massa formaliteter; att strejken ska beslutas i stadgemässig ordning (vanligtvis av din fackförenings förbundsstyrelse); att man kan vara tvungen att iaktta varseltider (dock inte vid indrivningsblockad eller då syften med konflikten skulle riskeras att helt omintetgöras, t.ex. visavi ett fartyg); så utgör LO-ledningen sista hindret.
Enligt LO:s stadgar gäller följande: ”Anslutet förbund får inte vidta strejk som omfattar mer än tre procent av förbundets medlemstal utan landssekretariatets tillstånd. Inte heller får strejk av mindre omfattning vidtas utan sådant tillstånd, om strejken kan antas medföra lockout mot mer än tre procent av förbundets medlemstal eller mot medlemmar av andra förbund”.
Kort sagt: bollen ligger hos LO-ledningen inför alla större konfliktåtgärder.
Lagen om offentlig anställning
Bekymret slutar dock inte med att vi måste sätta press på LO-ledningen. Det finns en del speciallagstiftning som sätter käppar i hjulet för våra offentliganställda kamrater – lagen om offentlig anställning. Nästan på ett profetiskt sätt har den lagstiftande församlingen förutsett risken att möta horder av ilskna offentliganställda och parerat desamma:
"I arbeten som består i myndighetsutövning eller som är oundgängligen nödvändiga för att genomföra myndighetsutövning får stridsåtgärder genomföras bara i form av lockout, strejk, övertidsvägran eller nyanställningsblockad.
I arbeten som avses i första stycket får stridsåtgärder inte genomföras på grund av något annat än förhållandet mellan arbetsgivare och de arbetstagare som omfattas av denna lag.
Även i andra arbeten än som avses i första stycket är stridsåtgärder i syfte att påverka inhemska politiska förhållanden otillåtna inom lagens tillämpningsområde".
Omfattas din anställning av LOA? Tråkigt, då har du färre demokratiska rättigheter än andra.
Rätt att kämpa
Oavsett vilka hinder som lagstiftningen lägger i vägen är det rätt att kämpa. Kan man kämpa inom den legala ramen som allehanda lagstiftning sätter upp – OK. Kräver kampen att man måste gå utanför ramarna – visst, men då måste man förbereda sig att ta kampen även på det frontavsnittet.
Att strejka politiskt mot politiker som hotar att riva sönder generationers tillkämpade välfärd är en rätt vi måste slå vakt om. Och bästa sättet att slå vakt om rättigheter är att utnyttja dem. Rättigheter som inte utnyttjas sjunker i legal status. Juridiken är inte en död massa paragrafer. Rättsläget utformas av de strider som utkämpas.
24-timmars politisk strejk
Inom svensk fackföreningsrörelse börjar tiden bli mogen att rusta inför större sammandrabbningar. Vi står ni nu inför en het politisk höst och vinter då arbetarklassen konfronteras med ömsom pålagor ömsom nedskärningar av den sociala tryggheten och offentliga omsorgen.
Till nästa vår kommer blickarna att röra sig tillbaka mot det fackliga planet och avtalsrörelsen där en uppdämd frustration finns inom alla förbund över de eftersatt låglönegrupperna.
Till nästa höst kommer åter focus hamna på slaget om den offentliga sektorn. Förr eller senare kommer kravet att riktas mot LO-borgen på att utlysa en 24-timmars politisk storstrejk till försvar för vår välfärd.